...men ibland ack så rätt. (Förlåt, det är absolut inte min mening att förolämpa någons intelligens med dåligt pseudorimmande).
Pepp var det, ja. I går ägde en tillställning vid namn Peppfest rum på Haninges kulturhus. Vad det handlar om? Något av en endagsfestival, som också agerar avslutning för turnén Atticus Invasion. Turnén i fråga har ståtat med kvalitet som You Ate My Dog, Promise Divine, Indevotion och Enjoy The View. På Peppfest kompletteras uppställningen med än mer kvalitet. Paperplane, Intohimo och Heading Back Home, exempelvis.
Men vi tar det från början.
Stiger upp okristligt tidigt lördag morgon för att hinna med rätt tåg från Göteborg till Stockholm. Målsättningen är givetvis att sova någon extra timme under färden. Om det uppnås? Ha! Absolut inte. Naturligtvis placerar SJ:s fantastiska funktion för platsreservationer mig irriterande nära ett gäng högljudda barnfamiljer. Jag hade haft lättare för sådant, om de bara kunnat dämpa sig vid väl valda tillfällen. Och det hela borde egentligen falla på sin orimlighet. Jag menar, vilka normala ungar är kapabla att vara oförskämt pigga och adrenalinstinna en tidig lördagsmorgon? Absurt, är ordet.
Never mind the bollocks. Tåget dyker upp i Stockholm, jag möter upp en kamrat och vi sätter av mot Solna. För att skandera Malmö FF:s hejarramsor och bli nedslagna av AIK-fans, förstås. Nej, det får bli en annan dag. I någon avkrok av Solna äger dagen i ära en skivmässa rum. Sådant är alltid skoj.
Mycket kommers för min del blir det inte. Hittar Emmylou Harris-plattan "Cimarron" för en hundring och köper den. En present till farsan, som varit på jakt efter denna (överraskande svåråtkomliga skiva) i säkert tio år vid det här laget. Ibland, bara ibland, är jag en bra son.
Mer? Hittar "The river" av Bruce Springsteen på vinyl, plus en märklig Bob Dylan-platta vid namn "Don't think twice". Det får bli inköp. Den senare luktar raritet när jag fingrar på den vid skivbacken och funderar över att lägga slantar på den. Vid lite internetresearch ser jag att den betingar nästan exakt 333 kronor på amerikanska Amazon. Alltså 273 kronor mer än jag ger för den. Alltid något.
Dock - skivmässor är alltid skoj, men i dag är det inte på långa vägar någon huvudattraktion. Nej, vi ska förstås bege oss mot Haninge. Och vi kommer dit ganska lagom till när Stockholmskvartetten Arosen ska göra sin första spelning någonsin. Det låter förvånansvärt bra för att vara en livedebut. Lättsmält poppunk, men välkomponerad sådan. Sången överlag behöver de dock utveckla till nästa gång. Men ändlös respekt för att den ena gitarristen uppträder i brutet ben.
Lokalpatriotism följer, med Enjoy The View från skånska Osby. Det som är mindre bra är deras skamlösa crabcoreposer och att rensången haltar något betänkligt. Men utöver det röjer de grymt bra. Sjukt bra, till och med. "We're not the same" har vansinnigt mycket hitpotential, som få band på denna nivå kan tangera. Ser mer än gärna fler spelningar med denna kvintett.
Ser första låten med likaledes skånska Pharoes, men skiter i resten av spelningen. De imponerade inte alls som förband till Chemical Vocation i Malmö i vintras och låter inget vidare nu heller. I stället, paus för käk. Känns inte mer än rätt.
Däremot är brittiska Paperplane en överväldigande upplevelse. Total inlevelse är indietrions honnörsord och sångaren Jack Bennetts röst är inget mindre än fantastisk. Inför sista låten - "And in the end, I'll build a time machine" - springer You Ate My Dog-keyboardisten Max Faleij runt och informerar om att bästa låten kommer nu. Helt rätt. Bland det mest intensiva jag sett på scen på väldigt länge.
Härnäst följer det absolut finaste jag någonsin varit med om.
Låt oss ta hela historian från början.
När Sharkbait Tour II åkte runt landet i våras landade en spelning på Hemgården i Lund. Promise Divine medverkade och gjorde i nämnda stad en kort men helt suverän spelning. Men låten "76 days" saknades i setlistan. Tyvärr. Efter att de spelat kunde jag inte hålla mig från att gå fram till Andreas (sång), Johan (bas) och Mikael (gitarr), som stod vid merchbordet, och uttrycka min saknad efter låten.
De lovade att de absolut skulle spela den nästa gång jag befann mig i publiken.
Och den där nästa gången är alltså i kväll. Kvintetten inleder spelningen med "Me, in the study, with the revolver" - med ett nytt, dundertufft intro - och "Sucker punch poetry". Sedan berättar Andreas historian om när de spelade i Lund och fick, vad han kallar, feedback om att en låt saknades i setlistan.
"Den här låten heter '76 days' och går ut till Sebastian", säger Andreas och pekar på mig. Jag står med en näve i luften och vrålar av pur extas.
Låten spelas. Den låter helt obeskrivligt bra. Så fantastiskt jävla fantastisk att jag kan försöka i en evighet att orda om hur bra den är och ändå aldrig lyckas. Och att den "går ut" till mig gör upplevelsen så enorm att jag får en tjock klump i halsen och känner hur det rycker i tårkanalen. Dagens sanning.
"Det här är fan ta mig det finaste jag varit med om", säger jag till kamraten Jonathan med darrande röst efter att låten nått sitt slut.
Jag saknar ord för hur mycket jag uppskattar Promise Divines initiativ. På riktigt.
Jag har sett många spelningar i mina dagar. Bara i år har jag hunnit med att bevittna exakt 241 gig (förutsatt att förband och spelningar på festivaler räknas var för sig, så klart. Och ja, jag är nörd nog att föra statistik). Men aldrig, aldrig, aldrig har jag upplevt något större än det här. Bara att få se Promise Divine live är underbart. Det sker alltför sällan. Att de inkluderar min absoluta favoritlåt i setet, trots att de vanligtvis inte spelar den live, gör det hela ännu större. Och att den tillägnas mig - känslan går inte att klä i ord.
Om vi översätter det till gangstaspråk - I'd take a bullet for Promise Divine any day.
Setlistan de kör är följande;
Me, in the study, with the revolver
Sucker punch poetry
76 days
Nyskriven låt (som för övrigt är sjukt bra)
Postcards
A fairytale of goodbye
Storslaget.
Heading Back Home gör en akustisk spelning efter att Promise Divine stegat av scenen. Lite synd att de inte får göra en "riktig" spelning, men deras musik fungerar grymt bra även i det här formatet. Fast större delen av deras speltid går för min del åt till att uttrycka tacksamhet till de Promise Divine-medlemmar som står vid merchbordet. Varför? Go figure.
Indevotion har imponerat med sin relativt färska ep och står näst på agendan. Kvällen i ära är gitarristen Victor Olsson frånvarande, men ersätts med den äran av Adam Jonsson i You Ate My Dog. Med tanke på hur ungt bandet är kan jag inte annat än bli glatt överraskad över hur erfaret och självsäkert bandet låter. Röjet är konstant och låtarna är bra mycket tyngre live än i studioformat. På något vis känns det som att bandet är färdigutvecklat och har nått sin kvalitativa höjdpunkt. Men jag tror knappast det. Varning utfärdas - om det här gänget fortsätter att växa kommer det snart vara så monstruöst bra att det är direkt hälsovådligt.
Och så, setlistan, givetvis;
This is who we are
A bitter punk kind of symphony
Bring this city home
Until it's over
Go go go go go
Let it all begin
Ursprungligen skulle brittiska Summerlin ta platsen som näst sista band på spelschemat, men ställde in med en veckas varsel. På grund av "circumstances beyond our control". Klyschiga ursäkter, tjenare.
Struntsamma. Att Intohimo ersätter är minst lika pepp. Jag har gillat bandet sedan kort efter att de släppte "Failures, failures, failures and hope" år 2007, men aldrig fått chansen att se bandet live. Således, jag uppskattar Summerlins avhopp på sätt och vis. Att Jönköpingssnubbarna spelar förvånansvärt många låtar från nämnda platta gör det hela ännu bättre. Det är ett stort nöje att få uppleva favoriten "Dear Lisa (it's not dangerous to be scared but it's dangerous to live in fear)" i det levande formatet. Och det är också kul att stirra på trummisen Joakim Möllers snurrkonster med trumpinnarna.
Och så, vips, är det dags för kvällens final. You Ate My Dog. Först och främst vill jag citera vad jag själv skrev på Twitter kort efter att bandet giggat på Sticky Fingers i Göteborg för drygt två månader sedan;
"You Ate My Dog på scen är något som varje människa måste uppleva. Annars kan man omöjligt dö lycklig."
Sanning.
Få band klarar av att matcha den pepp som Haningesextetten utstrålar på scen. Ärligt, jag kommer inte på någon potentiell konkurrent. Det är knappast en slump att bandet headlinar en tillställning som heter Peppfest.
Jag har sett bandet två gånger tidigare, på Hemgården i Lund i samband med Sharkbait Tour II och på Sticky Fingers som nyss nämnt. Bägge spelningarna var helt briljanta och jag skulle utan tvekan ha delat ut minst åtta av tio betygspinnar i konsertrecensioner av dessa.
Ändå kommer ingendera upp i samma klass som det de presterar ikväll. Inte ens dessa två gigs sammanlagda awesomeness matchar det här. Då förstår ni, hoppas jag, hur sanslöst jävla bra bandet är i kväll.
Varenda medlem är på tårna precis hela tiden och redan några få låtar in i setet är killarna så genomsvettiga att vilken normal människa som helst hade kollapsat av vätskebrist. Men det sinkar inte bandet. Tvärtom tycks de snarare lägga i en ännu högre växel och prestera ännu mer. Det är inte mänskligt. Det är ta mig fasen övernaturligt.
Och att äntligen få höra dunderröjiga "Save the last bullet" live är storslaget. Men få saker och ting här i världen kan överträffa den totala urladdning som är outrot till "Hospital". Och när sångaren Jonathan Kärn vrålar igång inledande "Pretty lights" är man skrämd till lydnad. Direkt.
Setlistan är som följer;
Pretty lights
I guess that's karma's downside
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Spin the bottle
Save the last bullet
Hospital
We burn like the phoenix
I övrigt - gitarristen Adam Jonsson är förmodligen världsmästare på gitarrsnurrningar. Ni vet, när gitarren ska spinna ett ospecificerat antal varv runt överkroppen. Och trummisen Jimmy Brunkvist måste tilldelas en enorm mängd respekt för att först omdefiniera begreppet "driv" med Promise Divine och sedan kunna göra samma sak med You Ate My Dog.
Mer? Att Peppfest är en lyckad tillställning borde ha framgått vid det här laget. Om inte, så säger jag det på ren svenska, svart på vitt:
Peppfest är bland det absolut tuffaste som arrangerats i konsertväg i år.
En repris nästa år borde inte vara en alltför vild tanke. Jag skulle absolut kunna leva med att banduppställningen är densamma. Men om den nu inte ska vara det, tycker jag att Aim For The Sunrise, Chemical Vocation, Jesaiah och Social Siberia hade varit rimliga adderingar. Och, förstås, ett Summerlin som inte ställer in.
Dessutom - under kvällen tappar jag hakan mer än en gång. Ett av tillfällena är när Jonathan i You Ate My Dog säger att "Det är många som är taggade på att du är här", och menar att det är tufft att ha en tidning på plats. Och likaledes när jag berömmer Daniel i samma band för en sjukt bra spelning. Hans svar lyder något i stil med "Tycker du det? Fan vad bra, för du är ju någon som vet sådant". Eh?
Jag kan lova att även om bandmedlemmar skulle tycka att det är häftigt att ha en person (utan uppdrag) från en tidning på plats, så är det inget gentemot hur sjukt lycklig jag är varje gång jag får se You Ate My Dog och Promise Divine live. Det kan jag ta gift på.
Och ännu en gång - Promise Divine. "76 days". Kärlek.
