Överläppen ser ut som en näbb av levrat blod. Vidrör jag
framtänderna med tungan gör det så ont att jag nästan svimmar. Klockan visar
att jag vaknat tjugo minuter efter att tåget till Malmö, som jag köpt biljett
till, avgått. Jag försöker komma på vad som hände kvällen innan. Det jag minns
är inte vackert. Ganska snabbt förstår jag att en stor del av kvällen är en
brutal minneslucka. Självkänslan är sönderstampad, pulvriserad och bortblåst. Allt eventuellt anseende likaså.
Det är den andra december 2011 och jag har precis vaknat efter kvällen som i skrivande stund är den senaste gången jag drack alkohol. Sista gången? Det vet jag inte. Jag ser i alla fall inte mig själv återuppta drickandet inom en snar framtid.
Folk har sagt åt mig att jag överreagerar, att alla råkar ut för någon överdriven fylla ibland och att det inte är en godkänd anledning till att sluta dricka. Vadå godkänd anledning till att sluta dricka? Men visst, hade nämnda historia varit första gången något av den karaktären inträffade, då hade jag antagligen fortsatt dricka oförtrutet. Men det var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Det var då jag insåg att jag vari full färd med att ta livet av mig. Jag saknade förmågan att någonsin kunna dricka rimliga mängder.
Att ge upp drickandet var inget jag beslutade där och då, två minuter efter att jag vaknade. Det bara blev så, mer eller mindre. Minns tydligt hur det började. Jag var på Lisebergshallen med min far för att se Motörhead. Vi hade precis avverkat merchbåset när farsan sa:
– Jag ska köpa en öl. Vill du ha en?
Jag funderade i två sekunder. Kom fram till att ”Nej, med tanke på förra helgen så hoppar jag drickandet den här veckan”.
– Nej, tack. Men jag kan ta en cola, svarade jag.
Exakt när jag tog nästa beslut minns jag inte. Men jag fortsatte att vara nykter. Först 2011 ut. Sedan skulle jag klara mig förbi Close-Up Båten i mars. Därefter tills jag fyllde tjugoett i maj. Och efter det... ja, det har fortsatt, helt enkelt. Minns förra nyårsafton, när 2011 blev 2012, när gamla kompisar envisades med att jag skulle ta en shot av det eller det där. När jag sa att jag tar en paus från drickandet stirrade de på mig som om jag hade glömt ta på mig byxorna eller något.
Det är en vanlig reaktion när jag säger att jag inte dricker. Folk tittar på en som om man precis sagt ”Jag gillar att våldta småbarn”. Och det tragiska är att en del verkar tycka att nykterhet är precis lika illa som att våldta småbarn.
Jag vet att du tänker ”Jösses, det är väl klart att man får vara nykter om man vill, what’s the big deal?”. Men jag vet också att du reagerar med att fråga ”Varför?” om någon säger till dig att denne är nykter. I sig är det en ganska oskyldig fråga, visst. Men tänk så här: om någon säger till dig ”Jag röker inte”, frågar du då varför? Nej, det gör du antagligen inte. Det är ingen som ifrågasätter att en person inte röker. Men nästan alla ifrågasätter att en person inte dricker.
Varför? Vad är skillnaden?
Cigarretter är gift i en pappersrulle som du tänder eld på och drar in i kroppen. Alkohol är ett gift som du häller i ett glas, spär ut med någon diabetesframkallande vätska och häller i dig. Ser du kopplingen mellan de två? Det finns en ganska stor likhet. En central, viktig, rentav avgörande sådan.
Jag propagerar inte för nykterhet. Vill du dricka alkohol, så ska du självklart göra det. Det enda jag önskar är att folk börjar tänka en aning mer kring alkohol. Jag är alldeles för dålig för att kunna formulera exakt vad jag menar, så jag citerar Yersinia-sångaren Mattis Erngren i stället. Följande är taget från en intervju vi gjorde över telefon (händelsevis bara ett par dagar efter min sista fylleincident) men som av utrymmesskäl inte hamnade i artikeln i Close-Up #138:
– Många som växer upp i dag [...] de tror man måste dricka för att alla dricker. Att det är en del av vår svenska kultur att dricka öl. Jag vill bara visa att ”hörrni, ni behöver inte. Om ni vill dricka så får ni absolut göra det. Ha kul, liksom. Men bara så ni vet – ni behöver inte”.
Min gissning är att runt nittionio procent av alla människor som dricker alkohol aldrig någonsin funderat på att inte göra det. Det är på något sätt sorgligt att folk slussas in i en destruktiv kultur som leder till fler tragedier än annat.
Så var det för mig också. Jag hade aldrig haft en tanke på att inte dricka förrän efter den där kvällen. Jag kan tycka att jag själv är ganska tragisk. Det krävdes att jag nästan tog livet av mig innan jag började tänka en extra gång kring ett gift som jag stoppade i mig varje vecka.
Men, så, till slut valde jag att inte fortsätta med det. Och vad har det resulterat i? Att folk har problem med en. De enda som gett mig något som helst stöd i nykterheten är mina föräldrar. Ett fåtal snubbar jag känner som också är nyktra har gett mig en ”Jag är inte ensam”-känsla. I övrigt? Total oförståelse från omgivningen.
Det ständiga, falska berömmet i stil med ”Oj, har du varit nykter så länge? Bra jobbat!” tar jag inte som något slags stöd eller ens en klapp på axeln. Minns du när man var liten och tävlade med sin kompis om vem som kunde hålla andan längst? Minns du det där roade flinet man släppte ur sig när kompisen vann över en med några sekunder? Exakt så låter alla ”Bra jobbat!” i mina öron. Som en registrering av ett meningslöst rekordförsök.
Varje gång någon frågar mig ”Är du fortfarande nykter?” vill jag dra fram ett samurajsvärd, sticka det i magen och begå harakiri. Varje gång någon frågar mig ”När ska du börja dricka igen?” vill jag göra något ännu mer plågsamt. Att ständigt få dessa frågor säger att jag har gjort ett val som inte är accepterat. Som folk inte tycker är okej.
Det är den andra december 2011 och jag har precis vaknat efter kvällen som i skrivande stund är den senaste gången jag drack alkohol. Sista gången? Det vet jag inte. Jag ser i alla fall inte mig själv återuppta drickandet inom en snar framtid.
Folk har sagt åt mig att jag överreagerar, att alla råkar ut för någon överdriven fylla ibland och att det inte är en godkänd anledning till att sluta dricka. Vadå godkänd anledning till att sluta dricka? Men visst, hade nämnda historia varit första gången något av den karaktären inträffade, då hade jag antagligen fortsatt dricka oförtrutet. Men det var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Det var då jag insåg att jag vari full färd med att ta livet av mig. Jag saknade förmågan att någonsin kunna dricka rimliga mängder.
Att ge upp drickandet var inget jag beslutade där och då, två minuter efter att jag vaknade. Det bara blev så, mer eller mindre. Minns tydligt hur det började. Jag var på Lisebergshallen med min far för att se Motörhead. Vi hade precis avverkat merchbåset när farsan sa:
– Jag ska köpa en öl. Vill du ha en?
Jag funderade i två sekunder. Kom fram till att ”Nej, med tanke på förra helgen så hoppar jag drickandet den här veckan”.
– Nej, tack. Men jag kan ta en cola, svarade jag.
Exakt när jag tog nästa beslut minns jag inte. Men jag fortsatte att vara nykter. Först 2011 ut. Sedan skulle jag klara mig förbi Close-Up Båten i mars. Därefter tills jag fyllde tjugoett i maj. Och efter det... ja, det har fortsatt, helt enkelt. Minns förra nyårsafton, när 2011 blev 2012, när gamla kompisar envisades med att jag skulle ta en shot av det eller det där. När jag sa att jag tar en paus från drickandet stirrade de på mig som om jag hade glömt ta på mig byxorna eller något.
Det är en vanlig reaktion när jag säger att jag inte dricker. Folk tittar på en som om man precis sagt ”Jag gillar att våldta småbarn”. Och det tragiska är att en del verkar tycka att nykterhet är precis lika illa som att våldta småbarn.
Jag vet att du tänker ”Jösses, det är väl klart att man får vara nykter om man vill, what’s the big deal?”. Men jag vet också att du reagerar med att fråga ”Varför?” om någon säger till dig att denne är nykter. I sig är det en ganska oskyldig fråga, visst. Men tänk så här: om någon säger till dig ”Jag röker inte”, frågar du då varför? Nej, det gör du antagligen inte. Det är ingen som ifrågasätter att en person inte röker. Men nästan alla ifrågasätter att en person inte dricker.
Varför? Vad är skillnaden?
Cigarretter är gift i en pappersrulle som du tänder eld på och drar in i kroppen. Alkohol är ett gift som du häller i ett glas, spär ut med någon diabetesframkallande vätska och häller i dig. Ser du kopplingen mellan de två? Det finns en ganska stor likhet. En central, viktig, rentav avgörande sådan.
Jag propagerar inte för nykterhet. Vill du dricka alkohol, så ska du självklart göra det. Det enda jag önskar är att folk börjar tänka en aning mer kring alkohol. Jag är alldeles för dålig för att kunna formulera exakt vad jag menar, så jag citerar Yersinia-sångaren Mattis Erngren i stället. Följande är taget från en intervju vi gjorde över telefon (händelsevis bara ett par dagar efter min sista fylleincident) men som av utrymmesskäl inte hamnade i artikeln i Close-Up #138:
– Många som växer upp i dag [...] de tror man måste dricka för att alla dricker. Att det är en del av vår svenska kultur att dricka öl. Jag vill bara visa att ”hörrni, ni behöver inte. Om ni vill dricka så får ni absolut göra det. Ha kul, liksom. Men bara så ni vet – ni behöver inte”.
Min gissning är att runt nittionio procent av alla människor som dricker alkohol aldrig någonsin funderat på att inte göra det. Det är på något sätt sorgligt att folk slussas in i en destruktiv kultur som leder till fler tragedier än annat.
Så var det för mig också. Jag hade aldrig haft en tanke på att inte dricka förrän efter den där kvällen. Jag kan tycka att jag själv är ganska tragisk. Det krävdes att jag nästan tog livet av mig innan jag började tänka en extra gång kring ett gift som jag stoppade i mig varje vecka.
Men, så, till slut valde jag att inte fortsätta med det. Och vad har det resulterat i? Att folk har problem med en. De enda som gett mig något som helst stöd i nykterheten är mina föräldrar. Ett fåtal snubbar jag känner som också är nyktra har gett mig en ”Jag är inte ensam”-känsla. I övrigt? Total oförståelse från omgivningen.
Det ständiga, falska berömmet i stil med ”Oj, har du varit nykter så länge? Bra jobbat!” tar jag inte som något slags stöd eller ens en klapp på axeln. Minns du när man var liten och tävlade med sin kompis om vem som kunde hålla andan längst? Minns du det där roade flinet man släppte ur sig när kompisen vann över en med några sekunder? Exakt så låter alla ”Bra jobbat!” i mina öron. Som en registrering av ett meningslöst rekordförsök.
Varje gång någon frågar mig ”Är du fortfarande nykter?” vill jag dra fram ett samurajsvärd, sticka det i magen och begå harakiri. Varje gång någon frågar mig ”När ska du börja dricka igen?” vill jag göra något ännu mer plågsamt. Att ständigt få dessa frågor säger att jag har gjort ett val som inte är accepterat. Som folk inte tycker är okej.
Å andra sidan är nykterhet tydligen det största
långfinger jag någonsin kunnat uppbåda. Vilket är ytterligare en tragisk detalj – att folk blir provocerade av att jag valde att inte ta en genväg till livets slut. Jag blir ledsen när jag tänker på det.
