"Music is life", sjöng Elliphant på sin fantastiska skiva "A good idea". Och musik blir inte bättre än i klippet nedan. Alltså, livet blir inte bättre än så.

Att Anna Calvi är en fantastisk artist och kanske rentav något så sällsynt som ett musikaliskt geni, det borde det inte råda några tvivel om. För den som till äventyrs ännu inte insett det har jag samlat ihop ett gäng fina Youtubeklipp att utbilda sig med. Börja med det översta, så märker du vilket helvete till gitarrist hon är. Fortsätt med övriga för att upptäcka hennes färdigheter i låtskrivande, arrangemang, sång och så vidare.

Nästa vecka ser jag henne på Amager Bio i Köpenhamn. Att se fram emot den kvällen är en känsla som jag inte förmår sätta ord på.















(gitarrsolot!)

Vad en röst på SD egentligen innebär

Det som skett i Kärrtorp och i Malmö kommer hända igen. Och igen. Och igen. Oftare och oftare. Det kommer bli brutalare och brutalare. Sedan kommer inte en, utan många, att dö. Och det kommer inte vara slutet.

Varför?

Det sitter ett rasistiskt, antifeministiskt parti i riksdagen. Hur städad deras fasad än må vara är deras närvaro i riksdagen det som legitimiserar det våld vi nu ser.

Sverigedemokraterna har rötterna i grupperingar med extrema åsikter. I dag presenterar de en uppsnyggad version av dessa rötter. De kallar sig inte nynazister längre, de kallar sig Sverigevänner. Huruvida de faktiskt ändrat ideologisk ståndpunkt under åren eller ej, huruvida de fortfarande står för vad de gjorde för tjugofem år sedan eller ej - det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att de öppnar porten för grupper som har samma bakgrund och som i dag otvivelaktigt är extrema.

Att SDs putsade rasiståsikter fått genomslag hos en oroväckande stor del av befolkningen ger bränsle åt de rasister som tycker att alla oliktänkande ska dö.

Det som hotar demokrati, det är inte att SD särbehandlas av media. Det är de grupperingar som försöker mörda oliktänkande som hotar demokratin. De som SD öppnar dörren för.

Tänk på det innan du slänger bort din röst på en "protest mot pk-media".

"You're just an accident waiting to happen"

I höstas snickrade jag vid några tillfällen ihop topp tjugo-listor på skivor som platsade inom en viss definition. Jag hann med country, hiphop, funk/soul, jazz, svenskspråkigt inom alla genrer samt punkrelaterat. Reglerna var enkla: tjugo plattor, max två per artist eller band, som räknas upp i ordning efter att de ploppar upp i mitt huvud. Inget blodigt allvar, inga definitiva utnämningar.

Nu är det dags igen. Vi börjar med death metal.

Autopsy - Mental funeral
Autopsy - Severed survival
Amon Amarth - With Oden on our side
Nile - Annihilation of the wicked
Cryptopsy - Once was not
Decapitated - Organic hallusinosis
Decapitated - Carnival is forever
As You Drown - Reflection
Entombed - Left hand path
Morbid Angel - Altars of madness
Morbid Angel - Gateways to annihilation
Dark Tranquillity - Fiction
Vader - Impressions in blood
Behemoth - Demigod
Behemoth - Evangelion
Evocation - Illusions of grandeur
Repulsion - Horrified
Possessed - Seven churches
Sectu - Gerra
At The Gates - Slaughter of the soul

Det går givetvis att ifrågasätta huruvida vissa av skivorna platsar inom death metal-genren. Men, jag väljer att tolka genren brett. Livet är mycket roligare om man tillåter lite fria tolkningar.

Och så, en spännande kategori: svåra gubbar.

Tom Waits - Rain dogs
Tom Waits - The heart of saturday night
Rodriguez - Cold fact
Rodriguez - Coming from reality
Frank Sinatra - In the wee small hours
Kris Kristofferson - Feeling mortal
Bruce Springsteen - Nebraska
Johnny Cash - American V: A hundred highways
Ulf Lundell - Män utan kvinnor
Willie Nelson - American classic
Willie Nelson - Stardust
Billy Bragg - Don't try this at home
Billy Bragg - Tooth & nail
Thåström - Kärlek är för dom
Tomas Andersson Wij - Romantiken
Svante Thuresson - Regionala nyheter: Stockholmsdelen
Roky Erickson With Okkervil River - True love cast out all evil
John Prine - John Prine
Charlie Sexton - Cruel and gentle things
Tom T Hall - In search of a song

Svåra gubbar? Ja. Kom ihåg att en del artister är inte svåra gubbar genom hela sin karriär. Bruce Springsteen, till exempel; hans enda svåra gubbskiva är "Nebraska". Hans överlägset bästa skiva är "Born to run", men det är ingen svår gubbskiva, därför får den inte vara med här. Ur mitt synsätt går det att utläsa en viss röd tråd genom de uppräknade, men det är inte säkert att den framgår för alla. Ja, annat än att alla skivor gjorts av män. Oavsett vilket, så är hela listan asbra.

Värt att påpeka: det mesta som Bob Dylan gjort kan placeras i svåra gubbar-kategorin. Men, jag valde att inte ta med Bob Dylan. Därför att alla hans skivor är vida överlägsna allt annat som spelats in. Därför vore det lite orättvist att inte diskvalificera honom.