Alldeles nyss satte jag timern i min mobiltelefon på två minuter och bestämde mig för att brainstorma fram så många skivor som möjligt under den tiden, skivor av karaktären "som du måste ha hört innan du dör". Det här var vad jag fick fram:
Buena Vista Social Club - Buena Vista Social Club
Miles Davis - Bitches brew
James Brown - Hell
Buddy Holly - Buddy Holly
Eddie Cochran - The Eddie Cochran memorial album
Nine Inch Nails - Ghosts I-IV
Depeche Mode - Violator
Labelle - Nightbirds
Marvin Gaye - What's going on
Bob Dylan - Highway 61 revisited
Grateful Dead - Live/Dead
Jerry Lee Lewis -- Live at the Star Club, Hamburg
Frank Sinatra - In the wee small hours
Rubén Gonzalez - Introducing... Rubén Gonzalez
Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you
Beatles - A hard day's night
Laura Marling - Once I was an eagle
Duffy - Rockferry
John Coltrane - A love supreme
Kenny Burrell - Midnight blue
Green Day - Dookie
Tool - Lateralus
Jo, förresten, Close-Up-båten avverkades häromdagen. Episkt värre, givetvis. I synnerhet Bombus och The Resistance bjöd på knäckande bra spelningar. Och en annan pendlade mellan salongsberusning, dyngfylla och bakfylla trettio timmar i sträck. Ungefär. Om du träffade mig på båten och jag sa något dumt ber jag om ursäkt.
tisdag 17 september 2013
måndag 9 september 2013
Hajar, igen
I går lade jag ut Angry Video Game Nerds lista på de fyrtio sämsta hajfilmerna någonsin och konstaterade att jag sett fjorton av de uppräknade. Vad jag gjorde sedan? Kollade på ytterligare tre av filmerna i listan, förstås.
Först: "Jurassic Shark". Hemmaproduktion och lågbudget deluxe. Största bristen är att filmmakarna inte inser vad folk vill ha. Om man kollar på en film som heter "Jurassic Shark" förväntar man sig galet mycket blod och folk som blir uppätna, men filmen är tyvärr sparsam med det. Och när någon väl blir uppäten väljer regissören en enkel utväg för att gestalta det: man får se hajen närma sig, det tilltänkta offret skriker, de som tittar på skriker och - vips - så ligger det blod på marken (i sådana här filmer anfaller hajar nämligen folk som står på land). Det måste påpekas att Angela Parent är den sämsta skådespelaren som någonsin tillåtits agera.
Sedan: "Jersey Shore Shark Attack". Jag har aldrig sett "Jersey Shore", men vad jag har förstått är karaktärerna i den här filmen direkta parodier på de i tv-såpan. Och, gudars, vad man hatar varenda person i filmen. Trist nog blir förvånansvärt få uppätna. Inte ens storyns antagonister blir hajföda. Jobbigast är att filmen satsar stenhårt på att ha en riktig handling där hajproblemet mest är en sidogrej. Men filmen är brutalt rolig emellanåt, om man klarar av att släppa sargen och inse att den inte är seriöst menad.
Sist: "Snow Shark: Ancient Snow Beast". Om "Jurassic Shark" var hemmaproduktion och lågbudget så... ja, ni hajar. Storyn påminner om min favorit "Sand sharks", där hajar simmar runt i sanden och jagar. Här befinner sig hajarna i snön och hemsöker en liten byhåla långt ifrån kusten. Roligast är att regissören försökt göra sekvenserna där hajar käkar upp folk så detaljerade som möjligt, med små medel. Med andra ord: det är mycket teaterblod, plastinälvor och datoreffekter á la Windows 95. Någon borde för övrigt ha skickat galet usle skådisen Michael O'Hear till en talpedagog innan han ställdes framför kameran.
Sjutton filmer i listan har jag sett. Tjugotre återstår.
Jo, eftersom listor är kul så tänker jag slänga upp en till. Nämligen en kronologisk lista över de tjugofem bästa spelningarna jag sett i år.
Khoma, 16/3, Sticky Fingers i Göteborg
Killing Joke, 22/3, Babel i Malmö
Gaslight Anthem, 6/4, Trädgår'n i Göteborg
Cult of Luna, 19/4, Lille Vega i Köpenhamn
Jon Spencer Blues Explosion, 25/4, Debaser i Malmö
Bruce Springsteen, 11/5, Friends Arena i Stockholm
Bruce Springsteen, 14/5, Parken i Köpenhamn
Bring Me The Horizon, 17/5, Amager Bio i Köpenhamn
Lucinda Williams, 23/5, KB i Malmö
Status Quo, 7/6, Falconersalen i Köpenhamn
Depeche Mode, 13/6, Parken i Köpenhamn
Alice In Chains, 14/6, Copenhell
Down, 15/6, Copenhell
Clutch, 4/7, Metaltown
Slipknot, 5/7, Metaltown
Cult of Luna, 6/7, Metaltown
Ulf Lundell, 13/7, Sommarrock
Håkan Hellström, 2/8, Vanguard Music Festival
De La Soul, 3/8, Vanguard Music Festival
Wu-Tang Clan, 3/8, Vanguard Music Festival
Deep Purple, 10/8, Getaway Rock Festival
Cult of Luna, 18/8, Malmöfestivalen
Mariam The Believer, 21/8, Malmöfestivalen
Say Lou Lou, 22/8, Malmöfestivalen
El-P, 22/8, Malmöfestivalen
Först: "Jurassic Shark". Hemmaproduktion och lågbudget deluxe. Största bristen är att filmmakarna inte inser vad folk vill ha. Om man kollar på en film som heter "Jurassic Shark" förväntar man sig galet mycket blod och folk som blir uppätna, men filmen är tyvärr sparsam med det. Och när någon väl blir uppäten väljer regissören en enkel utväg för att gestalta det: man får se hajen närma sig, det tilltänkta offret skriker, de som tittar på skriker och - vips - så ligger det blod på marken (i sådana här filmer anfaller hajar nämligen folk som står på land). Det måste påpekas att Angela Parent är den sämsta skådespelaren som någonsin tillåtits agera.
Sedan: "Jersey Shore Shark Attack". Jag har aldrig sett "Jersey Shore", men vad jag har förstått är karaktärerna i den här filmen direkta parodier på de i tv-såpan. Och, gudars, vad man hatar varenda person i filmen. Trist nog blir förvånansvärt få uppätna. Inte ens storyns antagonister blir hajföda. Jobbigast är att filmen satsar stenhårt på att ha en riktig handling där hajproblemet mest är en sidogrej. Men filmen är brutalt rolig emellanåt, om man klarar av att släppa sargen och inse att den inte är seriöst menad.
Sist: "Snow Shark: Ancient Snow Beast". Om "Jurassic Shark" var hemmaproduktion och lågbudget så... ja, ni hajar. Storyn påminner om min favorit "Sand sharks", där hajar simmar runt i sanden och jagar. Här befinner sig hajarna i snön och hemsöker en liten byhåla långt ifrån kusten. Roligast är att regissören försökt göra sekvenserna där hajar käkar upp folk så detaljerade som möjligt, med små medel. Med andra ord: det är mycket teaterblod, plastinälvor och datoreffekter á la Windows 95. Någon borde för övrigt ha skickat galet usle skådisen Michael O'Hear till en talpedagog innan han ställdes framför kameran.
Sjutton filmer i listan har jag sett. Tjugotre återstår.
Jo, eftersom listor är kul så tänker jag slänga upp en till. Nämligen en kronologisk lista över de tjugofem bästa spelningarna jag sett i år.
Khoma, 16/3, Sticky Fingers i Göteborg
Killing Joke, 22/3, Babel i Malmö
Gaslight Anthem, 6/4, Trädgår'n i Göteborg
Cult of Luna, 19/4, Lille Vega i Köpenhamn
Jon Spencer Blues Explosion, 25/4, Debaser i Malmö
Bruce Springsteen, 11/5, Friends Arena i Stockholm
Bruce Springsteen, 14/5, Parken i Köpenhamn
Bring Me The Horizon, 17/5, Amager Bio i Köpenhamn
Lucinda Williams, 23/5, KB i Malmö
Status Quo, 7/6, Falconersalen i Köpenhamn
Depeche Mode, 13/6, Parken i Köpenhamn
Alice In Chains, 14/6, Copenhell
Down, 15/6, Copenhell
Clutch, 4/7, Metaltown
Slipknot, 5/7, Metaltown
Cult of Luna, 6/7, Metaltown
Ulf Lundell, 13/7, Sommarrock
Håkan Hellström, 2/8, Vanguard Music Festival
De La Soul, 3/8, Vanguard Music Festival
Wu-Tang Clan, 3/8, Vanguard Music Festival
Deep Purple, 10/8, Getaway Rock Festival
Cult of Luna, 18/8, Malmöfestivalen
Mariam The Believer, 21/8, Malmöfestivalen
Say Lou Lou, 22/8, Malmöfestivalen
El-P, 22/8, Malmöfestivalen
söndag 8 september 2013
Shark! Shark! Shark!
Rubriken till trots ska det här inte handla om Adept. Nej, det ska faktiskt handla om - hajar! Min idol James "Angry video game nerd" Rolfe snickrade nyligen ihop en video där han går igenom de fyrtio sämsta hajfilmerna någonsin. Spana in den här.
Jag älskar filmer som är så dåliga att de är bra. Således: av de fyrtio filmerna har jag sett fjorton, varav inte mindre än fem av de som kvalat in till topp tio. Min absoluta favorit är "Sand sharks" - hajar som simmar i sanden. "Sharknado" och "Sharktopus" är nästan lika bra. "Swamp shark" har ett inte lika coolt koncept, men är ändå extremt kul.
Filmer som "Malibu shark attack" och "Bait" har ett något mer kvasiseriöst anslag än de utstuderat superlökiga filmerna, och är därför inte lika underhållande. "Shark night" är dock väldigt nära att fungera som en vanlig skräckfilm. "Deep blue sea" lär vara den som är mest seriöst menad, och därmed också en av de sämsta, på det dåliga viset.
"Mega shark vs crocosaurus" och "Mega shark vs giant octopus" är filmer att lita på: de levererar precis vad titeln lovar. Bägge två är prima underhållning, men jag föredrar den förstnämnda. Helt enkelt för att krokosaurusen är tuffare än den gigantiska bläckfisken.
De tre "Hajen"-uppföljarna - "Hajen 2", "Hajen 3" och "Hajen 4" - såg jag för en herrans massa år sedan, och minns inte mycket mer än att de var värdelösa. Den allra sämsta filmen av dessa fjorton är "Psycho shark", som också heter "Jaws in Japan". Varför? Hajen är bara med i filmens sista två minuter. Resterande tid ägnas åt att försöka bygga upp någon slags psykologisk thriller-stämning. Det går inte särskilt bra. Enda fördelen är att den bara är sjuttio minuter lång. Även om dessa sjuttio minuter känns som sjuttio timmar.
Min målsättning är givetvis att leta upp de tjugosex filmer jag inte sett och - trumvirvel - se dem.
Hela listan? Se nedan.
40. Jaws 2 (1978)
39. Jaws 3D (1983)
38. Jaws: The revenge (1987)
37. Shark kill (1976)
36. Shark hunter (2001)
35. Shark zone (2003)
34. Shark! (1969)
33. Terror storm (Cyclone, 1978)
32. Sharks in Venice (2008)
31. Spring break shark attack (2005)
30. Monster shark (Shark: Rosso nell'oceano, 1984)
29. Dark tide (2012)
28. Blue demon (2004)
27. Bait (2012)
26. Raging sharks (2005)
25. Dark waters (2003)
24. Shark swarm (2008)
23. Shark night (2011)
22. Red water (2003)
21. Hammerhead (2005)
20. Swamp shark (2011)
19. Malibu shark attack (2009)
18. Shark attack in the mediterranean (Hai-alarm auf Mallorca, (2004)
17. Megalodon (2002)
16. Shark attack (1999)
15. Shark attack 2 (2000)
14. Shark attack 3: Megalodon (2002)
13. Psycho shark (Jaws in Japan, 2009)
12. Deep blue sea (1999)
11. Dinoshark (2010)
10. 2-headed shark attack (2012)
9. Sand sharks (2011)
8. Mega shark vs crocosaurus (2010)
7. Mega shark vs giant octopus (2009)
6. Sharktopus (2010)
5. Sharknado (2013)
4. Jurassic shark (2012)
3. Snow shark: ancient snow beast (2011)
2. Jersey shore shark attack (2012)
1. Super shark (2011)
Jag älskar filmer som är så dåliga att de är bra. Således: av de fyrtio filmerna har jag sett fjorton, varav inte mindre än fem av de som kvalat in till topp tio. Min absoluta favorit är "Sand sharks" - hajar som simmar i sanden. "Sharknado" och "Sharktopus" är nästan lika bra. "Swamp shark" har ett inte lika coolt koncept, men är ändå extremt kul.
Filmer som "Malibu shark attack" och "Bait" har ett något mer kvasiseriöst anslag än de utstuderat superlökiga filmerna, och är därför inte lika underhållande. "Shark night" är dock väldigt nära att fungera som en vanlig skräckfilm. "Deep blue sea" lär vara den som är mest seriöst menad, och därmed också en av de sämsta, på det dåliga viset.
"Mega shark vs crocosaurus" och "Mega shark vs giant octopus" är filmer att lita på: de levererar precis vad titeln lovar. Bägge två är prima underhållning, men jag föredrar den förstnämnda. Helt enkelt för att krokosaurusen är tuffare än den gigantiska bläckfisken.
De tre "Hajen"-uppföljarna - "Hajen 2", "Hajen 3" och "Hajen 4" - såg jag för en herrans massa år sedan, och minns inte mycket mer än att de var värdelösa. Den allra sämsta filmen av dessa fjorton är "Psycho shark", som också heter "Jaws in Japan". Varför? Hajen är bara med i filmens sista två minuter. Resterande tid ägnas åt att försöka bygga upp någon slags psykologisk thriller-stämning. Det går inte särskilt bra. Enda fördelen är att den bara är sjuttio minuter lång. Även om dessa sjuttio minuter känns som sjuttio timmar.
Min målsättning är givetvis att leta upp de tjugosex filmer jag inte sett och - trumvirvel - se dem.
Hela listan? Se nedan.
40. Jaws 2 (1978)
39. Jaws 3D (1983)
38. Jaws: The revenge (1987)
37. Shark kill (1976)
36. Shark hunter (2001)
35. Shark zone (2003)
34. Shark! (1969)
33. Terror storm (Cyclone, 1978)
32. Sharks in Venice (2008)
31. Spring break shark attack (2005)
30. Monster shark (Shark: Rosso nell'oceano, 1984)
29. Dark tide (2012)
28. Blue demon (2004)
27. Bait (2012)
26. Raging sharks (2005)
25. Dark waters (2003)
24. Shark swarm (2008)
23. Shark night (2011)
22. Red water (2003)
21. Hammerhead (2005)
20. Swamp shark (2011)
19. Malibu shark attack (2009)
18. Shark attack in the mediterranean (Hai-alarm auf Mallorca, (2004)
17. Megalodon (2002)
16. Shark attack (1999)
15. Shark attack 2 (2000)
14. Shark attack 3: Megalodon (2002)
13. Psycho shark (Jaws in Japan, 2009)
12. Deep blue sea (1999)
11. Dinoshark (2010)
10. 2-headed shark attack (2012)
9. Sand sharks (2011)
8. Mega shark vs crocosaurus (2010)
7. Mega shark vs giant octopus (2009)
6. Sharktopus (2010)
5. Sharknado (2013)
4. Jurassic shark (2012)
3. Snow shark: ancient snow beast (2011)
2. Jersey shore shark attack (2012)
1. Super shark (2011)
fredag 6 september 2013
Att lyssna enligt ett tema
I går bestämde jag mig för att låta ett tema styra mitt musiklyssnande. Vilket tema? Färgad musik. Blues, funk, soul, r'n'b, hiphop, rock'n'roll. Det finns naturligtvis gott om vita akter inom alla dessa genrer, men endast svarta artister kvalade in till Winamp.
Så, dagen spenderades i sällskap av följande skivor (vissa är bättre än andra, så klart):
The Meters - Look ka py py
Lauryn Hill - The miseducation of Lauryn Hill
Bo Diddley - Bo Diddley
Bo Diddley - Go Bo Diddley
Parliament - Mothership connection
Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
The Meters - Rejuvenation
War - The world is a ghetto
Sammy Davis, Jr. - Best 20 songs
Marvin Gaye - Here, my dear
Cornell Dupree - Can't get through
Mellan varje skiva petades dessutom en eller två Nas-låtar in, som avlösning. Dessutom ackompanjerade Nas kvällens joggingtur. När det var dags att knoppa in fick Sam Cooke vagga mig till sömns.
I dag? Nästan enbart jazz. Dessa har hunnits med hittills:
Ornette Coleman - This is our music
Miles Davis - Quiet nights
Ornette Coleman - Free jazz
Miles Davis - Seven steps to heaven
Ornette Coleman - Something else!!!
Plus en liten spellista med diverse låtar av fantastiska sångare, så som Frank Sinatra, Billy Joel, Sam Cooke, Ray Charles, Marvin Gaye, med flera.
Innan dagen är slut ska jag ha hunnit med de här också:
BB King - Let the good times roll
Charlie Parker - Jam session
Och någon mer.
Så, dagen spenderades i sällskap av följande skivor (vissa är bättre än andra, så klart):
The Meters - Look ka py py
Lauryn Hill - The miseducation of Lauryn Hill
Bo Diddley - Bo Diddley
Bo Diddley - Go Bo Diddley
Parliament - Mothership connection
Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
The Meters - Rejuvenation
War - The world is a ghetto
Sammy Davis, Jr. - Best 20 songs
Marvin Gaye - Here, my dear
Cornell Dupree - Can't get through
Mellan varje skiva petades dessutom en eller två Nas-låtar in, som avlösning. Dessutom ackompanjerade Nas kvällens joggingtur. När det var dags att knoppa in fick Sam Cooke vagga mig till sömns.
I dag? Nästan enbart jazz. Dessa har hunnits med hittills:
Ornette Coleman - This is our music
Miles Davis - Quiet nights
Ornette Coleman - Free jazz
Miles Davis - Seven steps to heaven
Ornette Coleman - Something else!!!
Plus en liten spellista med diverse låtar av fantastiska sångare, så som Frank Sinatra, Billy Joel, Sam Cooke, Ray Charles, Marvin Gaye, med flera.
Innan dagen är slut ska jag ha hunnit med de här också:
BB King - Let the good times roll
Charlie Parker - Jam session
Och någon mer.
onsdag 4 september 2013
Tio skivor som åttiotalet dödade
Den 29 augusti i fjol twittrade jag ”Åttiotalet, detta eländiga avskräde till decennium då alla bra artister förstörde sin musik med rosafluffiga sockervaddsproduktioner” följt av ”'Reign in blood' hade kunnat dröja lite, och så hade åren 1980 till 1989 kunnat hoppas över helt i tideräkningen”.
En viss överdrift, förstås, men jag står för det. Den sorts ljudbild som var gängse på åttiotalet har inte åldrats lika väl som ljudbilder från nittiotalet, sjuttiotalet, sextiotalet – ja, inte ens som de från femtiotalet. Eddie Cochrans ”Summertime blues” låter betydligt mer tidlös i sin nuvarande inspelningskvalitet från 1958 än vad den hade gjort om den spelats in trettio år senare.
Visst var åttiotalet en guldålder i många musikaliska avseenden. Vem kan egentligen tänka sig lyssna på Sisters Of Mercy om det inte låter galet mycket åttiotal? Saxofonen i Rod Stewarts ”Baby Jane” låter som en nattklubbsscen i valfri halverotisk kriminalthriller från 1983, och det är hur coolt som helst. Antalet fantastiska skivor från detta decennium är för många för att räkna upp.
Men det finns en rutten aspekt av åttiotalet. Jag tänker på alla skivor med fantastiska låtar som sabbas av sjukt daterade produktioner. Skivor som man vet hade varit betydligt mer legendariska om de spelats in tio år tidigare eller tio år senare. Det finns väldigt många sådana.
Oftast när jag tänker på ”daterad åttiotalsproduktion” menar jag att gitarrbaserad musik dränkts i syntmattor och fått gitarrerna förpassade till bakgrunden. Men i en del fall rör det sig om annat, som att instrumenten låter tunna eller konstiga på ett sätt som de bara gjorde under detta årtionde. Eller att någon del av ljudbilden dras med det där onaturliga reverbet som var kutym för tjugofem-trettio år sedan.
Nedan har jag listat de tio värsta exemplen. Vill påpeka att jag (egentligen) gillar samtliga skivor, trots den hårda tonen.
10. Lucinda Williams - Lucinda Williams (1988)
Tio år innan milstolpen ”Car wheels on a gravel road” släppte Lucinda Williams sin självbetitlade platta, som blev hennes genombrott främst tack vare singelsuccén ”Passionate kisses”. Redan här står det klart att hon är en av de bästa låtskrivarna inom americana. Det står tyvärr också klart att hon borde avvaktat två år med att debutera.
Det slår en att ljudbilden skiljer sig kraftigt från låt till låt. Medan vissa spår låter extremt daterade andra inte. Ofta finns kontrasten inbördes i låtarna också – något instrument känns tidsanpassat, något annat inte. Det innebär att skivan inte låter så otidsenlig i dag som den kunde ha gjort, men också att den är ganska splittrad.
Syntljudet i inledande ”I just wanted to see you so bad” låter direkt parodiskt och det glättiga gitarrljudet tar effektivt bort Lucinda Williams patenterade melankoli. Gitarrsolot i ”Abandoned” förstörs av att gitarrljudet låter bredbent gitarrhjälte i powerballad, trots att solot i sig knappast är av den karaktären.
Nämnda ”Passionate kisses” är mest infekterad av det pågående decenniet. Framför allt leadgitarren har ett allt annat än vettigt ljud. Trumljudet i ”Change the locks” är för lättviktigt för att passa in i den här tunga bluesbiten. Stråkarna i ”Crescent city” har fått allt djup bortfiltrerat enligt åttiotalets rådande regelverk, varpå reverb har klistrats på. Resultatet är minst sagt märkligt.
Att ”Lucinda Williams” är en stark platta går inte att bortse från och den lyckas ofta hålla åttiotalets värsta sidor på armlängds avstånd. Dessvärre inte ofta nog.
Lyssna på: "Passionate kisses".
9. Bob Dylan - Empire burlesque (1985)
Omslaget är en varningsklocka. Bob Dylan i en mönstrad kavaj med uppkavlade ärmar. Fotot har ramats in av någon slags abstrakt konst. Titeln har skrivits ut med vad som ska likna bokstäver på en resultattavla. Det är det överlägset fulaste omslaget i Bob Dylans diskografi. Man kan undra vad Nick Egan, mannen bakom designen, tänkte på.
Om man inte redan vid åsynen av omslaget blivit avskräckt från lyssning blir man det tämligen omgående i inledande ”Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?)”. Dåligt arrangerade körer, en konstigt ljudande reggaegitarr, pliktskyldigt reverb och en ljudbild som är tunnare än löksoppa utan lök. Låten är till att börja med inte någon av Dylans bästa stunder, och produktionen gör inte precis saker och ting bättre.
Melodin i ”I’ll remember you” låter som en föregångare till ”Make you feel my love” från ”Time out of mind” (1997) och hade kunnat bli en riktigt lyckad pianoballad, om inte Dylan tyckte att den skulle göras om en tidsenlig powerballad. Ni vet, en akustisk gitarr för att bygga upp mysstämning, en trummis som slår på kanten av virveltrumman. Det enda som saknas är, tack och lov, ett poservänligt gitarrsolo.
Det tar sig aldrig riktigt ju längre in i skivan man kommer. ”Clean cut kid”, som gästas av Ronnie Wood, är egentligen en cool rockabillylåt, men sabbas av onödiga körer, ett klent gitarrljud och dito trumljud. ”Emotionally yours” är en ännu mer Phil Collins-kulmagad än ”I’ll remember you”. ”Trust yourself” är direkt pinsam.
Sju och en halv minut långa ”When the night comes falling from the sky” har några träffsäkra textrader, men blir smått outhärdlig eftersom de digitala trummorna är stulna från ledmotivet till "Miami Vice".
Eftersom Bob Dylan producerade ”Empire burlesque” på egen hand går det inte att skylla på någon annan än honom för att skivan inte låter bättre. Den insikten är, som hängiven Dylan-fanatiker, ganska plågsam.
Sidospår: ”Knocked out loaded” släpptes ett år senare och är produktionsmässigt lika misslyckad som ”Empire burlesque”. Men den räddas från den här listan eftersom den har ett tuffare omslag.
Lyssna på: "Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?".
8. Frank Sinatra - L.A. is my lady (1984)
Frank Sinatra avslutade sin studiokarriär med skivorna ”Duets” och ”Duets II” från 1993 respektive 1994. De består – förstås – av duetter med diverse sångare, bland annat Bono, Aretha Franklin, Willie Nelson, Patti Labelle och Stevie Wonder, och spelades in under sensommaren 1993.
Men den sista soloplattan som Frank Sinatra gjorde blev ”L.A. is my lady”. Låtmässigt är skivan en klar uppryckning från den sömniga föregångaren ”She shot me down ” (1981). ”Mack the knife” blev en livefavorit som hängde kvar i setlistan fram till juli 1994. Ett halvår senare pensionerade sig Frank Sinatra efter nästan sextio år i showbusiness.
På ”L.A. is my lady” gör Frank Sinatra vid sextionio års ålder en enastående sånginsats som kombinerar ungdomlig spänst med ålderdomligt rasp. Men mixningen placerar ofta sången, som borde leda musiken framåt, i skymundan. Ibland är resultatet helt fruktansvärt, när Sinatra får kriga om utrymmet i ljudbilden med digitala instrument och syntetiska effekter. Titelspåret känns ungefär som att kolla på en grynig vhs-inspelning av ”Falcon Crest”.
Ibland, som i ”The best of everything” och ”Until the real thing comes along”, är producenten Quincy Jones nära att återskapa den storslagna ådran från klassiska plattan ”Songs for swingin’ lovers” (1956). De flesta låtarna är arrangerade som om det vore femtiotal och storband på agendan, men ljudet saknar djupet från förr. Det är tunt och låter filtrerat genom alldeles för många apparater.
Mixningsansvarige Phil Ramone skaffade sig redan under sextiotalet ett rykte om att ligga i framkant när det gäller att använda innovativ teknik i sitt arbete som producent och mixare. Men det som var innovativt och tidsenligt på åttiotalet låter mycket mer daterat än dito från tio år tidigare eller tio år senare. Sällan har det bevisats så övertydligt som på ”L.A. is my lady”. Synd att tidernas bästa sångare får böta för detta faktum med sitt sista ordinarie album.
Lyssna på: "L.A. is my lady". (Den där musikvideon borde finnas med i SAOB som synonym till "åttiotalskarikatyr")
7. Motörhead - Rock'n'roll (1987)
Vi börjar med det positiva. ”All for you” är Motörheads tveklöst mest underskattade låt någonsin. En bättre poprefräng har aldrig levererats från Lemmys sida. Och ja, i det här fallet fungerar Motörhead och pop lika bra ihop som kaffe och kaka. Det inledande titelspåret borde ha blivit en av bandets mesta klassiker. Det är en bra låt nog för det. Michael Palin från Monty Python avslutar a-sidan med en underhållande liten monolog.
Sedan – det negativa. Att skivan rent produktionsmässigt är överlägset sämst i Motörheads diskografi. Under den här tiden hade bandet två gitarrister – Phil Campbell och Michael ”Würzel” Burston – men gitarrljudet är så försumbart att de hade kunnat avskeda bägge utan att man hade hört någon skillnad i vissa låtar. Gitarrsolot i titelspåret låter midi-baserat. Trumljudet är också märkligt. Det är torrt och dött, vilket producenten Guy Bidmead i desperation har försökt rädda med reverb, som det verkar ha varit rea på under den här tidseran.
Låtmässigt är ”Rock’n’roll” en reko platta, även om bästa låten från sessionen – brutala ”Just cos you got the power” – märkligt nog inte kvalade in till originalskivan och förvisades till b-sidan av singeln ”Eat the rich”. Men vid en granskning framstår produktionen som den största anledningen till att skivan inte fått någon nämnvärd klassikerstatus.
Lyssna på: "Eat the rich".
6. ZZ Top – Afterburner (1985)
Syntar överallt, det är ta mig fan syntar överallt! ZZ Tops utvecklingskurva är på många sätt märklig. Från att ha spelat bluesig helvetesboogie – tänk att Howlin’ Wolf krökar och spelar Jerry Lee Lewis-låtar tillsammans med ett gäng banditer – till att anamma ett så poppigt sound att till och med Frankie Goes To Hollywood hade skämts för det. Överdrift? Lyssna på ”Stages” och avgör själv.
Inledande ”Sleeping bag” bjuder på fler syntmattor och digitala slagverk än vad som borde vara lagligt, och är så långt från bandets svängiga, bluesbaserade bakgrund man kan komma. Trummisen Frank Beard verkar ha tyckt att riktiga trumset tillhör forntiden och att en trummaskin räcker långt. Kombinationen av stela trummor, syntar och fantasilöst riffande från Billy Gibbons sida får ”Woke up with wood” (ja, texten handlar om morgonstånd) att framstå som en dålig industrilåt. Det flåshurtiga syntarrangemanget i ”Can’t stop rockin’” tar död på vad som kunde ha varit en schyst rockabillybit. ”Velcro fly” är porr för den som gillar digitala trumpads och tortyr för alla andra.
Riktigt bajsnödigt blir det i ”Rough boy”, en lökig powerballad där instrumenteringen av allt att döma lika gärna hade kunnat skötas av Laid Back. Ni vet, de där två danska snubbarna som gjorde ”Sunshine reggae”. Att låten innehåller några sköna bluessolon ändrar inte på det faktum att ingen hade tagit i den här låten med tång om den presenterats under ett annat decennium.
”Afterburner” är huvudsakligen ett försök att reprisera framgången med ”Eliminator” (1983). Där började ZZ Top experimentera med syntar och lyckades ganska bra. Både kvalitetsmässigt – ”Legs” är inte deras bästa låt, men den är okej – och kommersiellt – den blev deras dittills största singelframgång. Om man precis gjort succé med ett nytt sound, hur bör man följa upp det? Jo, enligt principen ”extra allt”. Därför bjuder ”Afterburner” nästan enbart på överdrivna ”Legs”-kopior.
Och det är åttiotalets fel. Hade inte dåtidens singelköpare och radiolyssnare varit suckers för fluffiga syntar hade ”Gimme all your lovin’” blivit en större hit än ”Legs”, och då hade ”Afterburner” utgjorts av försök att duplikera den i stället. Det hade varit så mycket mer uthärdligt än det här.
Lyssna på: "Rough boy".
5. Status Quo - In the army now (1986)
En gång i tiden var Status Quo ett stenhårt, ösigt boogierockband. Sedan höll de på att lägga ner verksamheten, spelade på Live Aid-galan 1985 och var av kontraktsskäl tvungna att göra fler plattor. ”Återkomsten” dök upp 1986 och hette ”In the army now”. Den består inte alls av stenhård, ösig boogierock. Den låter snarare som en tonsättning av en hockeyfrisyr. Och på bandbilden i vinylens innersleeve ståtar sångaren och gitarristen Francis Rossi med den kanske brutalaste hockeyfrisyren någonsin.
Titelspåret, som gästas av gamle Slade-sångaren Noddy Holder och som gjordes i original av Bolland & Bolland, behöver vi inte avhandla särskilt ingående. Den låter åttiotalsfluffig och ska göra det. Desto viktigare är det att diskutera inledande ”Rollin’ home”. Vad vi har att göra med är tungt gungande rock’n’roll nära besläktad med John Fogertys ”Rockin’ all over the world” som hade kunnat bli en härligt ruffig pärla om hockeysyntarna kastats ut ur studion.
Ofta under skivans gång kommer man på sig själv med att fundera ”är det där en synt eller en gitarr?”. Bägge instrumenten låter horribelt dåligt. Ljudbilden i ”In your eyes” verkar ha snickrats ihop av en instrumentförsäljare, som vill visa hur många galna ljud synten som är till salu kan göra. Resultatet är en kakofoni. Det vilar något desperat över det överdistade gitarrsolot som försöker rocka till låten.
Saker och ting blir inte precis bättre av att skivan låtmässigt tillhör det dassigaste Status Quo gett ut dittills. Bandet har två sidor: boogierock och dansbandspop, och ”In the army now” ger främst utrymme åt det senare. Dock med sämre resultat än de presterat både förr och senare. Man skulle kunna se det som någon slags tur i oturen. Den här ljudbilden hade förmodligen framstått som ännu värre om den skulle appliceras på bandets hårdare låtar.
Lustigt nog är skivans allra töntigaste, fluffigaste, poppigaste och syntigaste låt min favorit: den dumglada ”Dreamin’” som öppnar b-sidan. Stäm mig gärna för inkonsekvens. Mest Streaplers-faktor har emellertid ”Invitation”.
Det kan förresten vara på sin plats att inflika att två låtar – ”Rollin’ home” och ”Red sky” – producerades av snubben som står bakom nästa album på den här listan.
Lyssna på: "Rollin' home".
4. Dave Edmunds - Riff raff (1984)
Walesiske Dave Edmunds är en av rockhistoriens mest underskattade artister. I en rättvis värld hade ”Repeat when necessary” (1979) och ”Get it” (1977) rankats som två av sjuttiotalets viktigaste plattor.
Dave Edmunds har alltid haft förmågan att göra något eget av i princip vilken låt som helst. Till och med en uttjatad countrystandard som ”Hey good lookin’” (i original av Hank Williams) låter fullkomligt naturlig i Edmunds säregna skrud som baseras på lika delar femtiotalsrock, pubrock, new wave och blues. Han har aldrig varit mycket till låtskrivare, utan har alltid till största delen lutat sig mot låtar som andra artister skrivit åt honom. Bruce Springsteen skänkte Edmunds ”From smalls things (big things one day come)” långt innan han släppte sin egen inspelning. Elvis Costello tilldelade honom ”Girls talk”. Ändå har Dave Edmunds alltid fått till ett säreget sound.
Under åttiotalet samarbetade Dave Edmunds en hel del med Electric Light Orchestra-ledaren Jeff Lynne. Ofta till ett fullkomligt motbjudande resultat. Det allra tydligaste beviset torde vara ”Riff raff” (titeln har för övrigt ingenting med AC/DC att göra). Direkt i inledande Four Tops-tolkningen ”Something about you” – en jäkligt bra låt med skön melodi, egentligen – står syntljuden, blippbloppandet och Nintendotrummorna som spön i backen.
När jag lyssnar på låten i dag fylls jag av välbehag, av nostalgiska skäl: ”Something about you” var en av mina favoritlåtar när jag upptäckte Dave Edmunds som tolvåring, och ännu inte hade några referensramar för bra och dåligt ljud. Jag har inte mage att såga låten, trots att den låter skit. Men genast när ”Breaking out” tar över står det klart att åttiotalet formligen våldtog ”Riff raff” och Dave Edmunds.
”Busted loose” är en katastrof. Gitarrerna hörs och försöker rocka till saker och ting. Men ljudbilden fylls av en monoton synt och horribelt ljudande trumpads. Det fortsätter likadant i låtar som ”Far away”, ”Steel claw”, ”S.O.S.” och ”How could I be so wrong”. Gitarrer används som garnering, syntarna får driva låtarna och trumljudet får Kraftwerk att framstå som garagepunkare i jämförelse.
Två förmildrande omständigheter finns. Eller, tre, om jag får räkna min sentimentala relation till ”Something about you”. Först: Dave Edmunds coolt tillbakalutade sångstil är alltid en fröjd för örat. Sedan: i avslutande ”Can’t get enough”, enda låten på skivan som Edmunds skrivit själv, försöker han få syntarna att låta som Jerry Lee Lewis-pianon. Det går sådär, men avsikten måste applåderas.
Lyssna på: "Something about you".
3. John Fogerty – Centerfield (1985)
”Centerfield” var den gamle Creedence Clearwater Revival-ledarens första stora comebackplatta, nio år efter ”Hoodoo” som aldrig släpptes och tio år efter sin självbetitlade solodebut. Kanske borde han ha avvaktat minst fem år till, med tanke på hur ”Centerfield” låter. Tunt, är bara förnamnet.
Ljudbilden är överlag så beskedlig att Nalle Puhs kompis Nasse framstår som barsk i jämförelse. Boven i dramat är gitarrljudet. Som i så många andra åttiotalsproduktioner låter det nästan ursäktande, som om gitarren motvilligt har kvoterats in i ljudbilden. I sådana fall brukar musiken luta sig mot uppblåsta syntmattor i stället. Men inte på ”Centerfield”. Låtarna är skrivna för att vara gitarrbaserade. Ändå låter det inte så. Det saknas något i ljudbilden. Någonting bärande, som helt sonika lyfts ut utan att ha blivit ersatt. ”Centerfield” låter, med andra ord, märkligt.
Det är synd, eftersom skivan egentligen är stark. Många låtar är bland det bästa John Fogerty skrivit, men får se sin potential undanryckt. Inledande ”The old man down the road” har blivit en av John Fogertys mest kända låtar och har samma suggestiva mörker som Creedence Clearwater Revival-klassikern ”Born on the Bayou” lagrat i tonerna, men det framgår inte så tydligt som det borde. ”Big train from Memphis” är egentligen en skön countrylåt, men låter som en förproduktion. ”Mr Greed” är en cool, riffrockig låt, men blir inte särskilt, ja, riffrockig när gitarrerna försöker gömma sig.
I vissa låtar dyker diverse instrument och detaljer upp och försöker fylla ut ljudbilden, med blandat resultat. Mest irriterande är de digitala pads som förpestar ”I can’t help myself” och ”Searchlight”. Nästan lika illa är det programmerade slagverket i titelspåret som ska förstärka rytmen. Men när en saxofon gör entré i ”Rock and roll girls” känns det som en befrielse. Det gör det, faktiskt, också när en monoton synt smyger omkring i bakgrunden i ”I saw it on TV”.
Skivan avslutas på sämsta tänkbara sätt med värdelösa discolåten ”Vanz kant danz”, som spyr pads och syntar till förbannelse. På ett sätt är det profetiskt att låten ligger sist. För ett år senare släpptes ”Eye of the zombie” där allt var åt helvete. Låtarna stank, produktionen var ännu sämre och John Fogerty gick ner under jorden. Igen. Det dröjde elva år innan uppföljaren ”Blue moon swamp” släpptes och han fick ordning på musiken.
Lyssna på: "Searchlight".
2. Bob Dylan – Infidels (1983)
Jo, det är berättigat att ha med ytterligare en Bob Dylan-platta på den här listan. Inte många artister fick sina skivor så fullkomligt ödelagda av åttiotalet som Robert Zimmerman. ”Infidels” är det värsta exemplet. Låtmässigt är det här den näst bästa skivan av sju som Bob Dylan släppte på åttiotalet, endast slagen av ”Oh mercy” (1989).
Men är ”Infidels” så bra som den borde vara? Nej.
Precis som på den redan avhandlade ”Empire burlesque” brakar allt samman genast när skivan börjar. ”Jokerman” är en tillbakalutad låt med ett soft reggaebeat, men det är bara Bob Dylans sånginsats som låter som det ska. Allt annat – gitarrer, trummor, bas, syntar, munspel, diverse övriga ljud – låter så illa som de kan göra. Och allt låter så åttiotal som något kan göra.
Dire Straits-ledaren Mark Knopfler satt vid spakarna när ”Infidels” spelades in, och spelar även gitarr på de flesta låtar. Det gör även Mick Taylor, känd från The Rolling Stones och John Mayall’s Blues Breakers. Gitarrarbetet är, förstås, utsökt nästan hela tiden. När det väl hörs. Lyssna på det bluesiga gitarrsolot i ”Sweetheart like you”.
Tyvärr lyckas Knopfler förstöra skivan. Hans arbete som producent verkar ha präglats av en nervös strävan efter att få till ett modernt sound. Således får Rolling Stones-rockiga ”Neighborhood bully” finna sig i att bli syntbaserad. Trummisen Sly Dunbar får acceptera att ingen kommer tro honom när han säger att han spelade på ”Infidels”, eftersom trummorna låter programmerade. Knopfler själv och Mick Taylor får försöka vara okej med att deras insatser dränks av dessa eviga syntmattor.
En slidegitarr har aldrig låtit sämre och plastigare än i ”Union sundown”. Outrot i ”Man of peace” hade kunnat ha en jammig vibb om inte vartenda instrument låtit så datoriserat. Mörka ”I and I” är en bortglömd pärla och en stark låt som brädar mycket annat som Dylan gjort, men det digitala trumljudet irriterar en när man lyssnar.
Bob Dylans sång är det enda som, nästan, låter som det ska i den här vidriga ljudsoppan. Alldeles för mycket reverb åsido för han låtarna framåt utan mycket uppbackning från musiken. Det är en textmässigt stark platta och Dylan låter mer inspirerad än han gjorde på föregångarna ”Shot of love” (1981) och ”Saved” (1980). ”Infidels” hade förutsättningar för att bli en galet stor klassiker. Men tyvärr vägrade åttiotalet tillåta det.
Lyssna på: "Jokerman".
1. Bruce Springsteen – Tunnel of love (1987)
“Tunnel of love” tillhör den mer hyllade delen av Bruce Springsteens diskografi. I tidningen Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa plattor har skivan tilldelats plats nummer fyrahundrasextiosju. I Mojos lista över tidernas hundra bästa skivor hamnade ”Tunnel of love” på sextiosjätte plats, och i Q Magazines dito placerades den på nittioförsta plats.
På ett sätt är det inte svårt att förstå varför fans och kritiker jublar över ”Tunnel of love”. Låtmaterialet är starkt. ”Brilliant disguise” är den i särklass bästa poplåten som Bruce Springsteen har skrivit. Skivan börjar riktigt lovande: inledningslåten ”Ain’t got you” är en akustisk blueslåt med en Bo Diddley-rytm. Bruce framför den själv, endast med en gitarr och ett munspel till sitt förfogande.
Men på ett annat sätt är det extremt svårt att förstå hur någon kan älska ”Tunnel of love”. För direkt i låt nummer två, ”Tougher than the rest”, brister dammen. Programmerade trummor. Syntmattor. Tunt gitarrljud. Artificiellt reverb på sången. Vad som egentligen är en grymt bra låt med en träffsäker text om att våga kasta sig handlöst in i en relation förstörs av en produktion och ljudbild som till och med hade vanärat fluffakter som The Human League och A Flock Of Seagulls.
Låtar som ”One step up”, ”All that heaven will allow” och titelspåret låter precis lika illa. Syntsolot i den i övrigt finstämda ”Two faces” är hemskt att genomlida. ”Spare parts”, ”Cautious man” och nämnda ”Ain’t got you” klarar sig med en hårsmån, eftersom de är akustiskt baserade och håller syntmattorna på avstånd, åtminstone för det mesta. De låter inte bra, men något så när acceptabelt.
Lyckas man se bortom det usla ljudet är ”Tunnel of love” en svinbra skiva som präglas av separationsångest. Bruce Springsteen skrev låtarna medan hans äktenskap med Julianne Philips höll på att braka samman. Samtidigt höll han på att distansera sig från The E Street Band. Texterna på skivan är fulla av träffsäkra funderingar kring kärlek och förhållanden. Mycket av den melankoliska melodikonsten på skivan har aldrig överträffats av någon, inte ens av Bruce själv.
Det är just därför ”Tunnel of love” är en självklar etta i den här listan, trots att det inte är den skiva som mest överdrivit åttiotalets daterade adelsmärken. Ingen skiva har så mycket förstörd potential som den här. Skivan är helgjuten låtmässigt, tveklöst i paritet med ”Born in the USA” och ”Darkness on the edge of town”. Men den gräsliga produktionen gör att skivan nästan är olyssningsbar. Och, framför allt, den skiva i Bruce Springsteens diskografi som åldrats allra sämst.
För att knyta an till inledningen, för tretusensjuhundrafemtiosju ord sedan: den där tweeten där jag kallade åttiotalet ett ”eländigt avskräde till decennium” skrevs när jag lyssnade på ”Tunnel of love”.
Lyssna på: "Tougher than the rest".
En viss överdrift, förstås, men jag står för det. Den sorts ljudbild som var gängse på åttiotalet har inte åldrats lika väl som ljudbilder från nittiotalet, sjuttiotalet, sextiotalet – ja, inte ens som de från femtiotalet. Eddie Cochrans ”Summertime blues” låter betydligt mer tidlös i sin nuvarande inspelningskvalitet från 1958 än vad den hade gjort om den spelats in trettio år senare.
Visst var åttiotalet en guldålder i många musikaliska avseenden. Vem kan egentligen tänka sig lyssna på Sisters Of Mercy om det inte låter galet mycket åttiotal? Saxofonen i Rod Stewarts ”Baby Jane” låter som en nattklubbsscen i valfri halverotisk kriminalthriller från 1983, och det är hur coolt som helst. Antalet fantastiska skivor från detta decennium är för många för att räkna upp.
Men det finns en rutten aspekt av åttiotalet. Jag tänker på alla skivor med fantastiska låtar som sabbas av sjukt daterade produktioner. Skivor som man vet hade varit betydligt mer legendariska om de spelats in tio år tidigare eller tio år senare. Det finns väldigt många sådana.
Oftast när jag tänker på ”daterad åttiotalsproduktion” menar jag att gitarrbaserad musik dränkts i syntmattor och fått gitarrerna förpassade till bakgrunden. Men i en del fall rör det sig om annat, som att instrumenten låter tunna eller konstiga på ett sätt som de bara gjorde under detta årtionde. Eller att någon del av ljudbilden dras med det där onaturliga reverbet som var kutym för tjugofem-trettio år sedan.
Nedan har jag listat de tio värsta exemplen. Vill påpeka att jag (egentligen) gillar samtliga skivor, trots den hårda tonen.
10. Lucinda Williams - Lucinda Williams (1988)
Tio år innan milstolpen ”Car wheels on a gravel road” släppte Lucinda Williams sin självbetitlade platta, som blev hennes genombrott främst tack vare singelsuccén ”Passionate kisses”. Redan här står det klart att hon är en av de bästa låtskrivarna inom americana. Det står tyvärr också klart att hon borde avvaktat två år med att debutera.
Det slår en att ljudbilden skiljer sig kraftigt från låt till låt. Medan vissa spår låter extremt daterade andra inte. Ofta finns kontrasten inbördes i låtarna också – något instrument känns tidsanpassat, något annat inte. Det innebär att skivan inte låter så otidsenlig i dag som den kunde ha gjort, men också att den är ganska splittrad.
Syntljudet i inledande ”I just wanted to see you so bad” låter direkt parodiskt och det glättiga gitarrljudet tar effektivt bort Lucinda Williams patenterade melankoli. Gitarrsolot i ”Abandoned” förstörs av att gitarrljudet låter bredbent gitarrhjälte i powerballad, trots att solot i sig knappast är av den karaktären.
Nämnda ”Passionate kisses” är mest infekterad av det pågående decenniet. Framför allt leadgitarren har ett allt annat än vettigt ljud. Trumljudet i ”Change the locks” är för lättviktigt för att passa in i den här tunga bluesbiten. Stråkarna i ”Crescent city” har fått allt djup bortfiltrerat enligt åttiotalets rådande regelverk, varpå reverb har klistrats på. Resultatet är minst sagt märkligt.
Att ”Lucinda Williams” är en stark platta går inte att bortse från och den lyckas ofta hålla åttiotalets värsta sidor på armlängds avstånd. Dessvärre inte ofta nog.
Lyssna på: "Passionate kisses".
9. Bob Dylan - Empire burlesque (1985)
Omslaget är en varningsklocka. Bob Dylan i en mönstrad kavaj med uppkavlade ärmar. Fotot har ramats in av någon slags abstrakt konst. Titeln har skrivits ut med vad som ska likna bokstäver på en resultattavla. Det är det överlägset fulaste omslaget i Bob Dylans diskografi. Man kan undra vad Nick Egan, mannen bakom designen, tänkte på.
Om man inte redan vid åsynen av omslaget blivit avskräckt från lyssning blir man det tämligen omgående i inledande ”Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?)”. Dåligt arrangerade körer, en konstigt ljudande reggaegitarr, pliktskyldigt reverb och en ljudbild som är tunnare än löksoppa utan lök. Låten är till att börja med inte någon av Dylans bästa stunder, och produktionen gör inte precis saker och ting bättre.
Melodin i ”I’ll remember you” låter som en föregångare till ”Make you feel my love” från ”Time out of mind” (1997) och hade kunnat bli en riktigt lyckad pianoballad, om inte Dylan tyckte att den skulle göras om en tidsenlig powerballad. Ni vet, en akustisk gitarr för att bygga upp mysstämning, en trummis som slår på kanten av virveltrumman. Det enda som saknas är, tack och lov, ett poservänligt gitarrsolo.
Det tar sig aldrig riktigt ju längre in i skivan man kommer. ”Clean cut kid”, som gästas av Ronnie Wood, är egentligen en cool rockabillylåt, men sabbas av onödiga körer, ett klent gitarrljud och dito trumljud. ”Emotionally yours” är en ännu mer Phil Collins-kulmagad än ”I’ll remember you”. ”Trust yourself” är direkt pinsam.
Sju och en halv minut långa ”When the night comes falling from the sky” har några träffsäkra textrader, men blir smått outhärdlig eftersom de digitala trummorna är stulna från ledmotivet till "Miami Vice".
Eftersom Bob Dylan producerade ”Empire burlesque” på egen hand går det inte att skylla på någon annan än honom för att skivan inte låter bättre. Den insikten är, som hängiven Dylan-fanatiker, ganska plågsam.
Sidospår: ”Knocked out loaded” släpptes ett år senare och är produktionsmässigt lika misslyckad som ”Empire burlesque”. Men den räddas från den här listan eftersom den har ett tuffare omslag.
Lyssna på: "Tight connection to my heart (Has anybody seen my love?".
8. Frank Sinatra - L.A. is my lady (1984)
Frank Sinatra avslutade sin studiokarriär med skivorna ”Duets” och ”Duets II” från 1993 respektive 1994. De består – förstås – av duetter med diverse sångare, bland annat Bono, Aretha Franklin, Willie Nelson, Patti Labelle och Stevie Wonder, och spelades in under sensommaren 1993.
Men den sista soloplattan som Frank Sinatra gjorde blev ”L.A. is my lady”. Låtmässigt är skivan en klar uppryckning från den sömniga föregångaren ”She shot me down ” (1981). ”Mack the knife” blev en livefavorit som hängde kvar i setlistan fram till juli 1994. Ett halvår senare pensionerade sig Frank Sinatra efter nästan sextio år i showbusiness.
På ”L.A. is my lady” gör Frank Sinatra vid sextionio års ålder en enastående sånginsats som kombinerar ungdomlig spänst med ålderdomligt rasp. Men mixningen placerar ofta sången, som borde leda musiken framåt, i skymundan. Ibland är resultatet helt fruktansvärt, när Sinatra får kriga om utrymmet i ljudbilden med digitala instrument och syntetiska effekter. Titelspåret känns ungefär som att kolla på en grynig vhs-inspelning av ”Falcon Crest”.
Ibland, som i ”The best of everything” och ”Until the real thing comes along”, är producenten Quincy Jones nära att återskapa den storslagna ådran från klassiska plattan ”Songs for swingin’ lovers” (1956). De flesta låtarna är arrangerade som om det vore femtiotal och storband på agendan, men ljudet saknar djupet från förr. Det är tunt och låter filtrerat genom alldeles för många apparater.
Mixningsansvarige Phil Ramone skaffade sig redan under sextiotalet ett rykte om att ligga i framkant när det gäller att använda innovativ teknik i sitt arbete som producent och mixare. Men det som var innovativt och tidsenligt på åttiotalet låter mycket mer daterat än dito från tio år tidigare eller tio år senare. Sällan har det bevisats så övertydligt som på ”L.A. is my lady”. Synd att tidernas bästa sångare får böta för detta faktum med sitt sista ordinarie album.
Lyssna på: "L.A. is my lady". (Den där musikvideon borde finnas med i SAOB som synonym till "åttiotalskarikatyr")
7. Motörhead - Rock'n'roll (1987)
Vi börjar med det positiva. ”All for you” är Motörheads tveklöst mest underskattade låt någonsin. En bättre poprefräng har aldrig levererats från Lemmys sida. Och ja, i det här fallet fungerar Motörhead och pop lika bra ihop som kaffe och kaka. Det inledande titelspåret borde ha blivit en av bandets mesta klassiker. Det är en bra låt nog för det. Michael Palin från Monty Python avslutar a-sidan med en underhållande liten monolog.
Sedan – det negativa. Att skivan rent produktionsmässigt är överlägset sämst i Motörheads diskografi. Under den här tiden hade bandet två gitarrister – Phil Campbell och Michael ”Würzel” Burston – men gitarrljudet är så försumbart att de hade kunnat avskeda bägge utan att man hade hört någon skillnad i vissa låtar. Gitarrsolot i titelspåret låter midi-baserat. Trumljudet är också märkligt. Det är torrt och dött, vilket producenten Guy Bidmead i desperation har försökt rädda med reverb, som det verkar ha varit rea på under den här tidseran.
Låtmässigt är ”Rock’n’roll” en reko platta, även om bästa låten från sessionen – brutala ”Just cos you got the power” – märkligt nog inte kvalade in till originalskivan och förvisades till b-sidan av singeln ”Eat the rich”. Men vid en granskning framstår produktionen som den största anledningen till att skivan inte fått någon nämnvärd klassikerstatus.
Lyssna på: "Eat the rich".
6. ZZ Top – Afterburner (1985)
Syntar överallt, det är ta mig fan syntar överallt! ZZ Tops utvecklingskurva är på många sätt märklig. Från att ha spelat bluesig helvetesboogie – tänk att Howlin’ Wolf krökar och spelar Jerry Lee Lewis-låtar tillsammans med ett gäng banditer – till att anamma ett så poppigt sound att till och med Frankie Goes To Hollywood hade skämts för det. Överdrift? Lyssna på ”Stages” och avgör själv.
Inledande ”Sleeping bag” bjuder på fler syntmattor och digitala slagverk än vad som borde vara lagligt, och är så långt från bandets svängiga, bluesbaserade bakgrund man kan komma. Trummisen Frank Beard verkar ha tyckt att riktiga trumset tillhör forntiden och att en trummaskin räcker långt. Kombinationen av stela trummor, syntar och fantasilöst riffande från Billy Gibbons sida får ”Woke up with wood” (ja, texten handlar om morgonstånd) att framstå som en dålig industrilåt. Det flåshurtiga syntarrangemanget i ”Can’t stop rockin’” tar död på vad som kunde ha varit en schyst rockabillybit. ”Velcro fly” är porr för den som gillar digitala trumpads och tortyr för alla andra.
Riktigt bajsnödigt blir det i ”Rough boy”, en lökig powerballad där instrumenteringen av allt att döma lika gärna hade kunnat skötas av Laid Back. Ni vet, de där två danska snubbarna som gjorde ”Sunshine reggae”. Att låten innehåller några sköna bluessolon ändrar inte på det faktum att ingen hade tagit i den här låten med tång om den presenterats under ett annat decennium.
”Afterburner” är huvudsakligen ett försök att reprisera framgången med ”Eliminator” (1983). Där började ZZ Top experimentera med syntar och lyckades ganska bra. Både kvalitetsmässigt – ”Legs” är inte deras bästa låt, men den är okej – och kommersiellt – den blev deras dittills största singelframgång. Om man precis gjort succé med ett nytt sound, hur bör man följa upp det? Jo, enligt principen ”extra allt”. Därför bjuder ”Afterburner” nästan enbart på överdrivna ”Legs”-kopior.
Och det är åttiotalets fel. Hade inte dåtidens singelköpare och radiolyssnare varit suckers för fluffiga syntar hade ”Gimme all your lovin’” blivit en större hit än ”Legs”, och då hade ”Afterburner” utgjorts av försök att duplikera den i stället. Det hade varit så mycket mer uthärdligt än det här.
Lyssna på: "Rough boy".
5. Status Quo - In the army now (1986)
En gång i tiden var Status Quo ett stenhårt, ösigt boogierockband. Sedan höll de på att lägga ner verksamheten, spelade på Live Aid-galan 1985 och var av kontraktsskäl tvungna att göra fler plattor. ”Återkomsten” dök upp 1986 och hette ”In the army now”. Den består inte alls av stenhård, ösig boogierock. Den låter snarare som en tonsättning av en hockeyfrisyr. Och på bandbilden i vinylens innersleeve ståtar sångaren och gitarristen Francis Rossi med den kanske brutalaste hockeyfrisyren någonsin.
Titelspåret, som gästas av gamle Slade-sångaren Noddy Holder och som gjordes i original av Bolland & Bolland, behöver vi inte avhandla särskilt ingående. Den låter åttiotalsfluffig och ska göra det. Desto viktigare är det att diskutera inledande ”Rollin’ home”. Vad vi har att göra med är tungt gungande rock’n’roll nära besläktad med John Fogertys ”Rockin’ all over the world” som hade kunnat bli en härligt ruffig pärla om hockeysyntarna kastats ut ur studion.
Ofta under skivans gång kommer man på sig själv med att fundera ”är det där en synt eller en gitarr?”. Bägge instrumenten låter horribelt dåligt. Ljudbilden i ”In your eyes” verkar ha snickrats ihop av en instrumentförsäljare, som vill visa hur många galna ljud synten som är till salu kan göra. Resultatet är en kakofoni. Det vilar något desperat över det överdistade gitarrsolot som försöker rocka till låten.
Saker och ting blir inte precis bättre av att skivan låtmässigt tillhör det dassigaste Status Quo gett ut dittills. Bandet har två sidor: boogierock och dansbandspop, och ”In the army now” ger främst utrymme åt det senare. Dock med sämre resultat än de presterat både förr och senare. Man skulle kunna se det som någon slags tur i oturen. Den här ljudbilden hade förmodligen framstått som ännu värre om den skulle appliceras på bandets hårdare låtar.
Lustigt nog är skivans allra töntigaste, fluffigaste, poppigaste och syntigaste låt min favorit: den dumglada ”Dreamin’” som öppnar b-sidan. Stäm mig gärna för inkonsekvens. Mest Streaplers-faktor har emellertid ”Invitation”.
Det kan förresten vara på sin plats att inflika att två låtar – ”Rollin’ home” och ”Red sky” – producerades av snubben som står bakom nästa album på den här listan.
Lyssna på: "Rollin' home".
4. Dave Edmunds - Riff raff (1984)
Walesiske Dave Edmunds är en av rockhistoriens mest underskattade artister. I en rättvis värld hade ”Repeat when necessary” (1979) och ”Get it” (1977) rankats som två av sjuttiotalets viktigaste plattor.
Dave Edmunds har alltid haft förmågan att göra något eget av i princip vilken låt som helst. Till och med en uttjatad countrystandard som ”Hey good lookin’” (i original av Hank Williams) låter fullkomligt naturlig i Edmunds säregna skrud som baseras på lika delar femtiotalsrock, pubrock, new wave och blues. Han har aldrig varit mycket till låtskrivare, utan har alltid till största delen lutat sig mot låtar som andra artister skrivit åt honom. Bruce Springsteen skänkte Edmunds ”From smalls things (big things one day come)” långt innan han släppte sin egen inspelning. Elvis Costello tilldelade honom ”Girls talk”. Ändå har Dave Edmunds alltid fått till ett säreget sound.
Under åttiotalet samarbetade Dave Edmunds en hel del med Electric Light Orchestra-ledaren Jeff Lynne. Ofta till ett fullkomligt motbjudande resultat. Det allra tydligaste beviset torde vara ”Riff raff” (titeln har för övrigt ingenting med AC/DC att göra). Direkt i inledande Four Tops-tolkningen ”Something about you” – en jäkligt bra låt med skön melodi, egentligen – står syntljuden, blippbloppandet och Nintendotrummorna som spön i backen.
När jag lyssnar på låten i dag fylls jag av välbehag, av nostalgiska skäl: ”Something about you” var en av mina favoritlåtar när jag upptäckte Dave Edmunds som tolvåring, och ännu inte hade några referensramar för bra och dåligt ljud. Jag har inte mage att såga låten, trots att den låter skit. Men genast när ”Breaking out” tar över står det klart att åttiotalet formligen våldtog ”Riff raff” och Dave Edmunds.
”Busted loose” är en katastrof. Gitarrerna hörs och försöker rocka till saker och ting. Men ljudbilden fylls av en monoton synt och horribelt ljudande trumpads. Det fortsätter likadant i låtar som ”Far away”, ”Steel claw”, ”S.O.S.” och ”How could I be so wrong”. Gitarrer används som garnering, syntarna får driva låtarna och trumljudet får Kraftwerk att framstå som garagepunkare i jämförelse.
Två förmildrande omständigheter finns. Eller, tre, om jag får räkna min sentimentala relation till ”Something about you”. Först: Dave Edmunds coolt tillbakalutade sångstil är alltid en fröjd för örat. Sedan: i avslutande ”Can’t get enough”, enda låten på skivan som Edmunds skrivit själv, försöker han få syntarna att låta som Jerry Lee Lewis-pianon. Det går sådär, men avsikten måste applåderas.
Lyssna på: "Something about you".
3. John Fogerty – Centerfield (1985)
”Centerfield” var den gamle Creedence Clearwater Revival-ledarens första stora comebackplatta, nio år efter ”Hoodoo” som aldrig släpptes och tio år efter sin självbetitlade solodebut. Kanske borde han ha avvaktat minst fem år till, med tanke på hur ”Centerfield” låter. Tunt, är bara förnamnet.
Ljudbilden är överlag så beskedlig att Nalle Puhs kompis Nasse framstår som barsk i jämförelse. Boven i dramat är gitarrljudet. Som i så många andra åttiotalsproduktioner låter det nästan ursäktande, som om gitarren motvilligt har kvoterats in i ljudbilden. I sådana fall brukar musiken luta sig mot uppblåsta syntmattor i stället. Men inte på ”Centerfield”. Låtarna är skrivna för att vara gitarrbaserade. Ändå låter det inte så. Det saknas något i ljudbilden. Någonting bärande, som helt sonika lyfts ut utan att ha blivit ersatt. ”Centerfield” låter, med andra ord, märkligt.
Det är synd, eftersom skivan egentligen är stark. Många låtar är bland det bästa John Fogerty skrivit, men får se sin potential undanryckt. Inledande ”The old man down the road” har blivit en av John Fogertys mest kända låtar och har samma suggestiva mörker som Creedence Clearwater Revival-klassikern ”Born on the Bayou” lagrat i tonerna, men det framgår inte så tydligt som det borde. ”Big train from Memphis” är egentligen en skön countrylåt, men låter som en förproduktion. ”Mr Greed” är en cool, riffrockig låt, men blir inte särskilt, ja, riffrockig när gitarrerna försöker gömma sig.
I vissa låtar dyker diverse instrument och detaljer upp och försöker fylla ut ljudbilden, med blandat resultat. Mest irriterande är de digitala pads som förpestar ”I can’t help myself” och ”Searchlight”. Nästan lika illa är det programmerade slagverket i titelspåret som ska förstärka rytmen. Men när en saxofon gör entré i ”Rock and roll girls” känns det som en befrielse. Det gör det, faktiskt, också när en monoton synt smyger omkring i bakgrunden i ”I saw it on TV”.
Skivan avslutas på sämsta tänkbara sätt med värdelösa discolåten ”Vanz kant danz”, som spyr pads och syntar till förbannelse. På ett sätt är det profetiskt att låten ligger sist. För ett år senare släpptes ”Eye of the zombie” där allt var åt helvete. Låtarna stank, produktionen var ännu sämre och John Fogerty gick ner under jorden. Igen. Det dröjde elva år innan uppföljaren ”Blue moon swamp” släpptes och han fick ordning på musiken.
Lyssna på: "Searchlight".
2. Bob Dylan – Infidels (1983)
Jo, det är berättigat att ha med ytterligare en Bob Dylan-platta på den här listan. Inte många artister fick sina skivor så fullkomligt ödelagda av åttiotalet som Robert Zimmerman. ”Infidels” är det värsta exemplet. Låtmässigt är det här den näst bästa skivan av sju som Bob Dylan släppte på åttiotalet, endast slagen av ”Oh mercy” (1989).
Men är ”Infidels” så bra som den borde vara? Nej.
Precis som på den redan avhandlade ”Empire burlesque” brakar allt samman genast när skivan börjar. ”Jokerman” är en tillbakalutad låt med ett soft reggaebeat, men det är bara Bob Dylans sånginsats som låter som det ska. Allt annat – gitarrer, trummor, bas, syntar, munspel, diverse övriga ljud – låter så illa som de kan göra. Och allt låter så åttiotal som något kan göra.
Dire Straits-ledaren Mark Knopfler satt vid spakarna när ”Infidels” spelades in, och spelar även gitarr på de flesta låtar. Det gör även Mick Taylor, känd från The Rolling Stones och John Mayall’s Blues Breakers. Gitarrarbetet är, förstås, utsökt nästan hela tiden. När det väl hörs. Lyssna på det bluesiga gitarrsolot i ”Sweetheart like you”.
Tyvärr lyckas Knopfler förstöra skivan. Hans arbete som producent verkar ha präglats av en nervös strävan efter att få till ett modernt sound. Således får Rolling Stones-rockiga ”Neighborhood bully” finna sig i att bli syntbaserad. Trummisen Sly Dunbar får acceptera att ingen kommer tro honom när han säger att han spelade på ”Infidels”, eftersom trummorna låter programmerade. Knopfler själv och Mick Taylor får försöka vara okej med att deras insatser dränks av dessa eviga syntmattor.
En slidegitarr har aldrig låtit sämre och plastigare än i ”Union sundown”. Outrot i ”Man of peace” hade kunnat ha en jammig vibb om inte vartenda instrument låtit så datoriserat. Mörka ”I and I” är en bortglömd pärla och en stark låt som brädar mycket annat som Dylan gjort, men det digitala trumljudet irriterar en när man lyssnar.
Bob Dylans sång är det enda som, nästan, låter som det ska i den här vidriga ljudsoppan. Alldeles för mycket reverb åsido för han låtarna framåt utan mycket uppbackning från musiken. Det är en textmässigt stark platta och Dylan låter mer inspirerad än han gjorde på föregångarna ”Shot of love” (1981) och ”Saved” (1980). ”Infidels” hade förutsättningar för att bli en galet stor klassiker. Men tyvärr vägrade åttiotalet tillåta det.
Lyssna på: "Jokerman".
1. Bruce Springsteen – Tunnel of love (1987)
“Tunnel of love” tillhör den mer hyllade delen av Bruce Springsteens diskografi. I tidningen Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa plattor har skivan tilldelats plats nummer fyrahundrasextiosju. I Mojos lista över tidernas hundra bästa skivor hamnade ”Tunnel of love” på sextiosjätte plats, och i Q Magazines dito placerades den på nittioförsta plats.
På ett sätt är det inte svårt att förstå varför fans och kritiker jublar över ”Tunnel of love”. Låtmaterialet är starkt. ”Brilliant disguise” är den i särklass bästa poplåten som Bruce Springsteen har skrivit. Skivan börjar riktigt lovande: inledningslåten ”Ain’t got you” är en akustisk blueslåt med en Bo Diddley-rytm. Bruce framför den själv, endast med en gitarr och ett munspel till sitt förfogande.
Men på ett annat sätt är det extremt svårt att förstå hur någon kan älska ”Tunnel of love”. För direkt i låt nummer två, ”Tougher than the rest”, brister dammen. Programmerade trummor. Syntmattor. Tunt gitarrljud. Artificiellt reverb på sången. Vad som egentligen är en grymt bra låt med en träffsäker text om att våga kasta sig handlöst in i en relation förstörs av en produktion och ljudbild som till och med hade vanärat fluffakter som The Human League och A Flock Of Seagulls.
Låtar som ”One step up”, ”All that heaven will allow” och titelspåret låter precis lika illa. Syntsolot i den i övrigt finstämda ”Two faces” är hemskt att genomlida. ”Spare parts”, ”Cautious man” och nämnda ”Ain’t got you” klarar sig med en hårsmån, eftersom de är akustiskt baserade och håller syntmattorna på avstånd, åtminstone för det mesta. De låter inte bra, men något så när acceptabelt.
Lyckas man se bortom det usla ljudet är ”Tunnel of love” en svinbra skiva som präglas av separationsångest. Bruce Springsteen skrev låtarna medan hans äktenskap med Julianne Philips höll på att braka samman. Samtidigt höll han på att distansera sig från The E Street Band. Texterna på skivan är fulla av träffsäkra funderingar kring kärlek och förhållanden. Mycket av den melankoliska melodikonsten på skivan har aldrig överträffats av någon, inte ens av Bruce själv.
Det är just därför ”Tunnel of love” är en självklar etta i den här listan, trots att det inte är den skiva som mest överdrivit åttiotalets daterade adelsmärken. Ingen skiva har så mycket förstörd potential som den här. Skivan är helgjuten låtmässigt, tveklöst i paritet med ”Born in the USA” och ”Darkness on the edge of town”. Men den gräsliga produktionen gör att skivan nästan är olyssningsbar. Och, framför allt, den skiva i Bruce Springsteens diskografi som åldrats allra sämst.
För att knyta an till inledningen, för tretusensjuhundrafemtiosju ord sedan: den där tweeten där jag kallade åttiotalet ett ”eländigt avskräde till decennium” skrevs när jag lyssnade på ”Tunnel of love”.
Lyssna på: "Tougher than the rest".
måndag 2 september 2013
Fuck the scene
Ett begrepp som jag verkligen hatar är "Supporta scenen". Fuck "scenen". Supporta ingen jävla scen. Scentänket är vad som fragmentiserar musikvärlden. Det skapar trångsynthet, ignorans och inavel. Det är exkluderande och elitistiskt. Scentänket är vad som fått mig att nästan helt vända ryggen åt punk och hardcore. När det handlar mer om att ha rätt åsikter, rätt bandnamn på tröjorna och kasta skit på rätt band i mellansnacket än om att spela bra musik - då är något fel. Men närmar man sig musik enligt scentänket tappar man förmågan att separera dålig musik och bra musik. Då anammar man ett tankesätt som handlar om rätt och fel, snarare än bra och dåligt. Och inom musikvärlden finns inget rätt och fel.
Supporta inte "scenen". Supporta - det vill säga köp skivor och merch och besök spelningar - band du gillar och var inte rädd för att utforska musik utanför din bekvämlighetszon.
Supporta inte "scenen". Supporta - det vill säga köp skivor och merch och besök spelningar - band du gillar och var inte rädd för att utforska musik utanför din bekvämlighetszon.
tisdag 27 augusti 2013
Kapitel ett i självbiografin
11 februari 2013, någon gång under eftermiddagen.
Skivbolagssnubben James glider in i rummet.
– Eh, Sebastian? Kan du ställa sista frågan?
Jag nickar. Tittar ner i blocket.
– Okej, let’s do this one, säger jag. Hur ofta tänker du på din dödlighet?
Oliver Sykes spärrar upp ögonen.
– Vad sa du?
– Hur ofta funderar du över faktumet att vi alla kommer dö en dag?
Oliver Sykes tar en klunk av sitt flaskvatten.
– It definitely intrigues me, börjar han.
– Men det skrämmer mig inte så mycket som det gjorde förr. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt. Jag vet att det inte är slutet. Eller, jag tror att det inte är slutet. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt, men jag tror väldigt starkt på att det finns så mycket mer med vad som händer just nu. Det intresserar mig, jag läser om det, jag studerar det, jag gillar att prata om det. Det är ett tungt ämne. Det är något som jag diskuterar mycket i mina texter också. Det var en period i mitt liv då jag kände att jag stod på randen till det. Det är något jag tänkt mycket på. Jag tänker inte lika mycket på det längre, men jag tycker det är spännande.
Jag nickar, tackar för svaret. Börjar plocka ihop mina grejer. Tackar för intervjun. Nämner för Oliver Sykes att jag ska ge mig ut till Heathrow med detsamma och flyga hem.
– Is that frustrating? frågar han med en Sheffield-dialekt som är lika bred som refrängerna på ”Sempiternal”.
Jag säger som det är – egentligen är det ingen big deal, men det blir det ändå eftersom jag lider av en viss flygrädsla. Oliver Sykes tittar intresserat. Jag vet inte varför jag gör det, men jag flikar in att rädslan blir värre av att jag inte dricker.
– Oh, you have nothing to calm your nerves, kommenterar Bring Me The Horizon-sångaren.
– Men tänk så här: det händer nästan aldrig. Jävla brödrostar dödar fler än flygplan. Du har större chans att dö av att någon går fram till dig på gatan och biter dig i halsen.
– Jag ska komma ihåg det, mumlar jag.
Sedan skakar vi hand, jag går ut ur rummet, tackar skivbolags-James och ger mig ut på High Street Kensington. Det snöar. Går till tunnelbanan och hoppar på ett tåg mot Heathrow. Lyssnar på ”No kings, no chains” av Aim For The Sunrise i lurarna. När jag väl är framme på Heathrow lyssnar jag på Tribulations kommande skiva ”The formulas of death” som ska vara med i nästa Soundcheck. Ingen tid att förlora, lika bra att använda den här dötiden till att lyssna in mig. Och, gosse, vad värdelös den skivan är.
Ombord på planet lyssnar jag på Terrors färska skiva, ”Live by the code”, som också ska vara med i Soundcheck. Den är cool. Jag sitter långt fram på en rad som kallas ”ekonomi extra”. Det är snäppet över ekonomiklass, men snäppet under businessklass. Vad som skiljer mig från en farsa och hans två söner som sitter på raden framför mig är att de får varm mat, medan jag får en kall, eh, vi kan kalla det sallad eller något. Lite grönsaker, några bitar potatis, lite kyckling, en bulle, en chokladbit och en bit ost. Jag gillar det. Jag är en enkel man. Hade jag fått en meny och fått välja mellan ett antal rätter hade jag nog valt den här.
”Live by the code” tar slut lika hastigt som den börjar. En torsdagsförmiddag några veckor senare hör Peter av sig och vill att jag ska skriva en lång skivrecension av plattan till söndag, eftersom den vann Soundcheck. Jag svarar ”Ja, det fixar jag”. Han svarar ”Hajar du vilken hjälte du är?”.
Inte för att jag precis känner mig som en hjälte. Varje gång jag sätter mig och försöker börja skivrecensionen kommer det inte fram något. Hur analyserar man något som låter exakt som något som redan analyserats oräkneliga gånger?
Jag gör en liten rövare. Inleder recensionen så här:
”Premiärlyssnade på 'Live by the code' ombord på ett SAS-plan någonstans ovanför Nordsjön. Knappast den ideala lyssnarsituationen, men för tjugosex minuter försvann alla obehagliga panikkänslor som den där komprimerade luften och klaustrofobiska omgivningen ofrånkomligen medför. För en stund förflyttades jag från den miljö jag avskyr mest av allt till en svettig golvspelning.”
Jag tror inte en käft där ute är intresserad av att veta att jag är flygrädd och lyssnade på Terror en gång när jag flög. Vem bryr sig, liksom? Så – varför skriver jag om det, då? För att jag inte har något annat. Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Den brutala, men ärliga sanningen är att stycket är ren utfyllnad.
Resten av recensionen? Innehållslösa klyschor om hur hardcore ”skänker inspiration, motivation och styrka att ta sig igenom alla motgångar som livet kastar i ansiktet på en”. Och smaka på det här: ”’Live by the code’ har potential att ersätta syre när som helst”.
Jag känner mig som ett skämt och en kass ursäkt till skivrecensent när jag konstaterar ”det här får fan duga” och jag känner mig som ett ännu sämre skämt när jag läser recensionen igen några månader senare.
Dagen efter jag skickat in recensionen landar ett mejl från Robban i inkorgen. Han kallar Terror-recensionen, och en annan recension, "bäst" och tillägger ”Du borde skriva alla recensioner i tidningen” plus tre utropstecken.
Bisarrt.
Ytterligare en tid senare, när Close-Up #150 kommit ut och jag därmed tappat livslusten (vilket är en annan historia) halvligger jag i en soffa i mina föräldrars vardagsrum. Min morsa sitter i en annan soffa och bläddrar i tidningen. Hon brukar göra det varje gång ett nytt Close-Up-nummer kommer ut. Plötsligt säger hon:
– Det här bra.
Sedan läser hon upp hela stycket om SAS och ”Live by the code”.
Ännu mer bisarrt.
(Nej, jag skriver inte på en självbiografi. Du har precis läst det närmsta jag någonsin kommer komma en sådan.)
Skivbolagssnubben James glider in i rummet.
– Eh, Sebastian? Kan du ställa sista frågan?
Jag nickar. Tittar ner i blocket.
– Okej, let’s do this one, säger jag. Hur ofta tänker du på din dödlighet?
Oliver Sykes spärrar upp ögonen.
– Vad sa du?
– Hur ofta funderar du över faktumet att vi alla kommer dö en dag?
Oliver Sykes tar en klunk av sitt flaskvatten.
– It definitely intrigues me, börjar han.
– Men det skrämmer mig inte så mycket som det gjorde förr. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt. Jag vet att det inte är slutet. Eller, jag tror att det inte är slutet. Jag har ingen tro om vad som händer efteråt, men jag tror väldigt starkt på att det finns så mycket mer med vad som händer just nu. Det intresserar mig, jag läser om det, jag studerar det, jag gillar att prata om det. Det är ett tungt ämne. Det är något som jag diskuterar mycket i mina texter också. Det var en period i mitt liv då jag kände att jag stod på randen till det. Det är något jag tänkt mycket på. Jag tänker inte lika mycket på det längre, men jag tycker det är spännande.
Jag nickar, tackar för svaret. Börjar plocka ihop mina grejer. Tackar för intervjun. Nämner för Oliver Sykes att jag ska ge mig ut till Heathrow med detsamma och flyga hem.
– Is that frustrating? frågar han med en Sheffield-dialekt som är lika bred som refrängerna på ”Sempiternal”.
Jag säger som det är – egentligen är det ingen big deal, men det blir det ändå eftersom jag lider av en viss flygrädsla. Oliver Sykes tittar intresserat. Jag vet inte varför jag gör det, men jag flikar in att rädslan blir värre av att jag inte dricker.
– Oh, you have nothing to calm your nerves, kommenterar Bring Me The Horizon-sångaren.
– Men tänk så här: det händer nästan aldrig. Jävla brödrostar dödar fler än flygplan. Du har större chans att dö av att någon går fram till dig på gatan och biter dig i halsen.
– Jag ska komma ihåg det, mumlar jag.
Sedan skakar vi hand, jag går ut ur rummet, tackar skivbolags-James och ger mig ut på High Street Kensington. Det snöar. Går till tunnelbanan och hoppar på ett tåg mot Heathrow. Lyssnar på ”No kings, no chains” av Aim For The Sunrise i lurarna. När jag väl är framme på Heathrow lyssnar jag på Tribulations kommande skiva ”The formulas of death” som ska vara med i nästa Soundcheck. Ingen tid att förlora, lika bra att använda den här dötiden till att lyssna in mig. Och, gosse, vad värdelös den skivan är.
Ombord på planet lyssnar jag på Terrors färska skiva, ”Live by the code”, som också ska vara med i Soundcheck. Den är cool. Jag sitter långt fram på en rad som kallas ”ekonomi extra”. Det är snäppet över ekonomiklass, men snäppet under businessklass. Vad som skiljer mig från en farsa och hans två söner som sitter på raden framför mig är att de får varm mat, medan jag får en kall, eh, vi kan kalla det sallad eller något. Lite grönsaker, några bitar potatis, lite kyckling, en bulle, en chokladbit och en bit ost. Jag gillar det. Jag är en enkel man. Hade jag fått en meny och fått välja mellan ett antal rätter hade jag nog valt den här.
”Live by the code” tar slut lika hastigt som den börjar. En torsdagsförmiddag några veckor senare hör Peter av sig och vill att jag ska skriva en lång skivrecension av plattan till söndag, eftersom den vann Soundcheck. Jag svarar ”Ja, det fixar jag”. Han svarar ”Hajar du vilken hjälte du är?”.
Inte för att jag precis känner mig som en hjälte. Varje gång jag sätter mig och försöker börja skivrecensionen kommer det inte fram något. Hur analyserar man något som låter exakt som något som redan analyserats oräkneliga gånger?
Jag gör en liten rövare. Inleder recensionen så här:
”Premiärlyssnade på 'Live by the code' ombord på ett SAS-plan någonstans ovanför Nordsjön. Knappast den ideala lyssnarsituationen, men för tjugosex minuter försvann alla obehagliga panikkänslor som den där komprimerade luften och klaustrofobiska omgivningen ofrånkomligen medför. För en stund förflyttades jag från den miljö jag avskyr mest av allt till en svettig golvspelning.”
Jag tror inte en käft där ute är intresserad av att veta att jag är flygrädd och lyssnade på Terror en gång när jag flög. Vem bryr sig, liksom? Så – varför skriver jag om det, då? För att jag inte har något annat. Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Den brutala, men ärliga sanningen är att stycket är ren utfyllnad.
Resten av recensionen? Innehållslösa klyschor om hur hardcore ”skänker inspiration, motivation och styrka att ta sig igenom alla motgångar som livet kastar i ansiktet på en”. Och smaka på det här: ”’Live by the code’ har potential att ersätta syre när som helst”.
Jag känner mig som ett skämt och en kass ursäkt till skivrecensent när jag konstaterar ”det här får fan duga” och jag känner mig som ett ännu sämre skämt när jag läser recensionen igen några månader senare.
Dagen efter jag skickat in recensionen landar ett mejl från Robban i inkorgen. Han kallar Terror-recensionen, och en annan recension, "bäst" och tillägger ”Du borde skriva alla recensioner i tidningen” plus tre utropstecken.
Bisarrt.
Ytterligare en tid senare, när Close-Up #150 kommit ut och jag därmed tappat livslusten (vilket är en annan historia) halvligger jag i en soffa i mina föräldrars vardagsrum. Min morsa sitter i en annan soffa och bläddrar i tidningen. Hon brukar göra det varje gång ett nytt Close-Up-nummer kommer ut. Plötsligt säger hon:
– Det här bra.
Sedan läser hon upp hela stycket om SAS och ”Live by the code”.
Ännu mer bisarrt.
(Nej, jag skriver inte på en självbiografi. Du har precis läst det närmsta jag någonsin kommer komma en sådan.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)