Skam den som ger sig. Jag fortsätter beta av Angry Video Game Nerds lista på de fyrtio sämsta hajfilmerna. Nu är jag uppe i trettiofem. Låt mig presentera de tre senaste kapen.
Hur mycket mer än titeln behöver du känna till om ”Shark in Venice” innan du förstår hela filmen? Jo, du behöver veta att den egentligen inte alls fokuserar på hajar som terroriserar kanalerna i Venedig. Den kretsar kring en medeltida skatt som är gömd någonstans i staden, och som såväl protagonist som antagonist är på jakt efter. Av olika skäl, förstås. Letandet försvåras av att det finns hajar i krokarna.
Filmmakarna gör det klassiska misstaget att placera hajarna i bakgrunden. Egentligen måste det inte vara fel, om man sitter på en bra handling som klarar sig utan mördarfiskar. Men döper man filmen till ”Shark in Venice” förväntar sig tittaren hjärndöd hajaction, blod och gondoler som anfalls. Visst bjuder filmen på en del sådant, men inte tillräckligt för att stilla behovet. Således, i sin helhet är ”Shark in Venice” en besvikelse och Stephen Baldwin gör den kanske tröttaste huvudrollsinsatsen jag någonsin sett.
"We're thirty-eight hundred feet down and our sub just got hit by a bunch of sharks on steroids", säger Simmone Mackinnons karaktär en bit in i “Dark waters”. Det skulle kunna vara en bra beskrivning av handlingen, men något senare raseras uppbyggnaden till detta och filmen tar en ny vändning. Det resulterar i en CIA-konspiratorisk kidnappningshistoria.
Det här är med andra ord inte mycket till hajfilm, även om det hinns med några tuffa hajattacker mot slutet. Men jag gillar den skarpt. För att vara en lågbudgetthriller är ”Dark waters” ett förvånansvärt gediget verk och ”Falcon crest”-fagre Lorenzo Lamas, som känns tveksam i filmens början, växer till en stark huvudrollsinnehavare. Faktum är att man nästan till och med skulle kunna kalla filmen spännande.
För att få tag i ”Hammerhead” behövde jag vända mig till Ebay och köpa den begagnad från en snubbe i Carterville, Illinois, men det var det värt. Utan tvekan. Bara handlingen är värd vilka transportkostnader som helst: en forskare försöker få fram ett botemedel mot cancer genom att forska på hammarhajar, men ”råkar” förvandla sin son till ”half man, half shark, total terror”.
Ärligt. Det här är, tillsammans med "Sand sharks", den mest episka filmen i listan jag stött på hittills. Den är brutal, blodig, våldsam, galen, helt befriad från självdistans och alldeles, alldeles underbar. Det kan inte gå fel när en haj kan springa omkring i skogen och anfalla folk. Dessutom får hajsnubben stå i centrum snart sagt hela tiden och det ofta förekommande misstaget i hajfilmsgenren undviks därmed skickligt. Enda anmärkningen är att regissören Michael Oblowitz tvingat William Forsythe se extremt töntig ut med renrakad hy och svartfärgat hår.
onsdag 9 oktober 2013
måndag 7 oktober 2013
Dagens diskussionsämne
Varsågod, en fråga du kan fundera på länge och sedan diskutera med dina vänner och bekanta:
Du har begått något slags hemskt brott och är dömd till döden. Du ska avrättas i den elektriska stolen. Din sista måltid har du valt, ätit och njutit av. Innan du ska spännas fast i stolen får du lov att se en sista film. Vilken film som helst. Den kan vara hur svårtåtkomlig och obskyr som helst. Det kan vara en fem minuter lång kortfilm lika väl som den sju och en halv timme långa "Sátántangó". Trumvirvel - vilken film väljer du?
Själv hade jag krävt att få se "Anchorman: the legend of Ron Burgundy" en sista gång. I en sådan situation tänker jag mig att komedier får företräde, och jag ser hellre en som jag vet är svinkul än en jag aldrig sett förr. Dessutom är filmen "bara" en och en halv timme lång. Sitter man och väntar på att dö lär det vara rätt ångestladdat om man ska sitta sig igenom en seg mastodontfilm på fyra timmar.
Du har begått något slags hemskt brott och är dömd till döden. Du ska avrättas i den elektriska stolen. Din sista måltid har du valt, ätit och njutit av. Innan du ska spännas fast i stolen får du lov att se en sista film. Vilken film som helst. Den kan vara hur svårtåtkomlig och obskyr som helst. Det kan vara en fem minuter lång kortfilm lika väl som den sju och en halv timme långa "Sátántangó". Trumvirvel - vilken film väljer du?
Själv hade jag krävt att få se "Anchorman: the legend of Ron Burgundy" en sista gång. I en sådan situation tänker jag mig att komedier får företräde, och jag ser hellre en som jag vet är svinkul än en jag aldrig sett förr. Dessutom är filmen "bara" en och en halv timme lång. Sitter man och väntar på att dö lär det vara rätt ångestladdat om man ska sitta sig igenom en seg mastodontfilm på fyra timmar.
onsdag 2 oktober 2013
Hajjägaren försöker fånga en megalodon
Du känner till grejen. Hajfilmer från Angry Video Game Nerds lista. Sist jag var i farten avverkade jag hajfilm nummer tjugoåtta och tjugonio. Sedan dess har det blivit tre till. Trettiotvå har jag sett, åtta återstår. Är, med andra ord, inne på sluttampen. Av dessa åtta är en (hoppas jag) på väg från amerikanska Ebay. Fem har jag inom räckhåll. Dock finns en av dessa fem endast att tillgå i dubbat skick. Ytterligare en saknas det undertexter till, vilket blir problematiskt eftersom jag inte förstår italienska. De sista två verkar kniviga att gräva fram.
Nåväl. Vi går igenom tre jag har hittat, i alla fall.
”Dark tide”, med Halle Berry i spetsen, är en riktig skitfilm. Den beskrivningen gäller både om vi bedömer filmen som en hajfilm och som en ”vanlig” film. Den handlar om en dykarinstruktör som anlitas av en rik britt som vill simma med vithajar. Större delen av filmen består av planlöst drama ombord på en båt och händelselösa dykarscener. Vi får se ganska många klipp på hajar som simmar lugnt och fridfullt, men väldigt få hajattacker. Särskilt spännande blir det aldrig och någon nämnvärd situation som lockar ens intresse dyker upp först i upplösningen, alltså filmens sista fem minuter.
En högteknologisk ubåt skickas ner i havet för att undersöka vad som hänt med en forskningsstation på havsbotten. Nere i djupet stöter besättningen på en megalodon (eller, som de säger, ”the meg”), som de beslutar sig för att försöka fånga. Där har ni en sammanfattning av vad ”Shark hunter” går ut på. Med den handlingen i åtanke kommer filmen undan med att knappt innehålla några hajattacker. Faktiskt är den rentav nästan spännande. Åtminstone en bit in. Det dröjer irriterande länge innan något händer i filmen. Spoiler: pluspoäng för ett ”alla dör”-slut.
”Megalodon” är inte helt olik ”Shark hunter”. En hypermodern oljerigg med en undervattensstation på drygt femtonhundra meters djup råkar borra lite för djupt, och släpper lös en massa förhistoriska fiskarter. Däribland en – håll i hatten – megalodon. Filmen lyckas avsevärt sämre än ”Shark hunter” med att bygga upp någon spänning. De femtiotvå minuter det tar innan hajjäveln syns i bild är fruktansvärt trista. Men för att inte innehålla en enda regelrätt hajattack är filmen dock föredömligt blodig. Sedan: jag vet att det är småsint att gnälla på trovärdighet när hajfilmer sätts under luppen. Men farkoster med fönster så långt ner under vattenytan? Det är mer trovärdigt att en livs levande megalodon skulle dyka upp.
In other news: en uppföljare till "Sharknado" är på gång! Den kommer heta "Sharknado 2: the second one" och kommer ut i juli nästa år. Är den ens hälften så underhållande som ettan kommer den vara värd sin vikt i guld.
Nåväl. Vi går igenom tre jag har hittat, i alla fall.
”Dark tide”, med Halle Berry i spetsen, är en riktig skitfilm. Den beskrivningen gäller både om vi bedömer filmen som en hajfilm och som en ”vanlig” film. Den handlar om en dykarinstruktör som anlitas av en rik britt som vill simma med vithajar. Större delen av filmen består av planlöst drama ombord på en båt och händelselösa dykarscener. Vi får se ganska många klipp på hajar som simmar lugnt och fridfullt, men väldigt få hajattacker. Särskilt spännande blir det aldrig och någon nämnvärd situation som lockar ens intresse dyker upp först i upplösningen, alltså filmens sista fem minuter.
En högteknologisk ubåt skickas ner i havet för att undersöka vad som hänt med en forskningsstation på havsbotten. Nere i djupet stöter besättningen på en megalodon (eller, som de säger, ”the meg”), som de beslutar sig för att försöka fånga. Där har ni en sammanfattning av vad ”Shark hunter” går ut på. Med den handlingen i åtanke kommer filmen undan med att knappt innehålla några hajattacker. Faktiskt är den rentav nästan spännande. Åtminstone en bit in. Det dröjer irriterande länge innan något händer i filmen. Spoiler: pluspoäng för ett ”alla dör”-slut.
”Megalodon” är inte helt olik ”Shark hunter”. En hypermodern oljerigg med en undervattensstation på drygt femtonhundra meters djup råkar borra lite för djupt, och släpper lös en massa förhistoriska fiskarter. Däribland en – håll i hatten – megalodon. Filmen lyckas avsevärt sämre än ”Shark hunter” med att bygga upp någon spänning. De femtiotvå minuter det tar innan hajjäveln syns i bild är fruktansvärt trista. Men för att inte innehålla en enda regelrätt hajattack är filmen dock föredömligt blodig. Sedan: jag vet att det är småsint att gnälla på trovärdighet när hajfilmer sätts under luppen. Men farkoster med fönster så långt ner under vattenytan? Det är mer trovärdigt att en livs levande megalodon skulle dyka upp.
In other news: en uppföljare till "Sharknado" är på gång! Den kommer heta "Sharknado 2: the second one" och kommer ut i juli nästa år. Är den ens hälften så underhållande som ettan kommer den vara värd sin vikt i guld.
torsdag 26 september 2013
"Come on over baby, whole lotta shakin' goin' on"
Den dagen jag får en tidsmaskin i min ägo får femtiotalet passa sig. Det här är vad man skulle kunna kalla "sjukt sevärda klipp från det förflutna". Here goes (ingen rangordning):
'
'
onsdag 25 september 2013
Alienhajar och riktiga hajar
Vi åker vidare, tycker jag. Tjugonio hajfilmer av totalt fyrtio har bockats av. Elva återstår. Hela listan ses med fördel här. Om någon sitter på ett tips om var "Hammerhead" kan ses odubbad - ja, hojta då till. För den tycks vara helt omöjlig att lokalisera.
Men, två hajfilmer har i alla fall hittats och avverkats sedan sist.
En hajfilm – med utomjordingar! Kan det bli bättre? Ja, det kan det nog. Därmed inte sagt att ”Raging sharks” är att förakta. Den handlar om en forskningsstation långt under vatten som befinner sig mitt i ett hajproblem. En stor skara "raging" hajar vaktar ett utomjordiskt rymdskepp som kraschlandade i sjön några år tidigare, och när nu vi jordvarelser försöker komma åt farkosten tycker hajarna förstås att det är en dålig idé.
Filmen börjar starkt. Katastrof efter katastrof inträffar och dödssiffran är föredömligt hög. Ju närmare slutet filmen kommer, desto mer spårar den ur, dock. Den slutgiltiga upplösningen kan lättast beskrivas som, eh, skum. Men överlag är ”Raging sharks” en av listans hittills mest intressanta inslag.
”Shark!” sticker ut från resterande trettionio filmer av flera anledningar. Dels kom den ut 1969, och är därmed inte bara äldst, utan även den enda filmen på listan som kom före ”Hajen” (1975). Dels spelas huvudrollen av Burt Reynolds, förmodligen den mest högprofilerade skådisen som någonsin medverkat i en hajfilm, med konkurrens av Michael Caines obegripliga sejour i ”Hajen 4” (vad tänkte han på?).
Men framför allt är den äkta. Eller, skulle kunna vara det. Stuntmannen José Marco omkom under arbetet med filmen. En påstått nedsövd haj visade sig inte alls vara nedsövd, och Marco anfölls framför rullande kameror. Han dog inte i vattnet medan kamerorna filmade, utan först på väg till sjukhus. Vissa källor hävdar att filmens första hajattack av tre är den äkta varan, att vi får se José Marco tampas för livet på riktigt. Andra källor säger att scenen som förevigade José Marcos öde inte användes i filmen, och att den hajattack som länken visar är en trickfilmad sådan med en annan stuntman. Den ser, hur som helst, ganska verklig ut.
Oavsett vilket använde filmmakarna makabert nog detta i reklamsyfte. Filmen skulle egentligen hetat ”Caine”, efter Burt Reynolds karaktär, men fick nu heta ”Shark!”. På affischen stod det ”A realistic film that became too real”, följt av ett stolt konstaterande att en haj minsann åt upp en av stuntmännen.
I sammanhanget är det förresten värt att betona att ”Shark!” är en av få filmer i sitt slag som utnyttjade riktiga hajar. Inga avancerade plåtkonstruktioner, inga billiga datoreffekter, ingen papier-maché – bara riktiga mördarfiskar.
Men egentligen har inte filmen särskilt mycket med hajar att göra. Den handlar om en bluffmakare som anlitas av två andra skumma typer för att bärga en sjunken båt. Hajar medverkar väldigt sällan, och oftast bara i form av slumpmässiga klipp som jag gissar stulits från någon ”Animal planet”-förlaga. ”Shark!” är en okej skurkfilm, men en helt värdelös hajfilm.
Men, två hajfilmer har i alla fall hittats och avverkats sedan sist.
En hajfilm – med utomjordingar! Kan det bli bättre? Ja, det kan det nog. Därmed inte sagt att ”Raging sharks” är att förakta. Den handlar om en forskningsstation långt under vatten som befinner sig mitt i ett hajproblem. En stor skara "raging" hajar vaktar ett utomjordiskt rymdskepp som kraschlandade i sjön några år tidigare, och när nu vi jordvarelser försöker komma åt farkosten tycker hajarna förstås att det är en dålig idé.
Filmen börjar starkt. Katastrof efter katastrof inträffar och dödssiffran är föredömligt hög. Ju närmare slutet filmen kommer, desto mer spårar den ur, dock. Den slutgiltiga upplösningen kan lättast beskrivas som, eh, skum. Men överlag är ”Raging sharks” en av listans hittills mest intressanta inslag.
”Shark!” sticker ut från resterande trettionio filmer av flera anledningar. Dels kom den ut 1969, och är därmed inte bara äldst, utan även den enda filmen på listan som kom före ”Hajen” (1975). Dels spelas huvudrollen av Burt Reynolds, förmodligen den mest högprofilerade skådisen som någonsin medverkat i en hajfilm, med konkurrens av Michael Caines obegripliga sejour i ”Hajen 4” (vad tänkte han på?).
Men framför allt är den äkta. Eller, skulle kunna vara det. Stuntmannen José Marco omkom under arbetet med filmen. En påstått nedsövd haj visade sig inte alls vara nedsövd, och Marco anfölls framför rullande kameror. Han dog inte i vattnet medan kamerorna filmade, utan först på väg till sjukhus. Vissa källor hävdar att filmens första hajattack av tre är den äkta varan, att vi får se José Marco tampas för livet på riktigt. Andra källor säger att scenen som förevigade José Marcos öde inte användes i filmen, och att den hajattack som länken visar är en trickfilmad sådan med en annan stuntman. Den ser, hur som helst, ganska verklig ut.
Oavsett vilket använde filmmakarna makabert nog detta i reklamsyfte. Filmen skulle egentligen hetat ”Caine”, efter Burt Reynolds karaktär, men fick nu heta ”Shark!”. På affischen stod det ”A realistic film that became too real”, följt av ett stolt konstaterande att en haj minsann åt upp en av stuntmännen.
I sammanhanget är det förresten värt att betona att ”Shark!” är en av få filmer i sitt slag som utnyttjade riktiga hajar. Inga avancerade plåtkonstruktioner, inga billiga datoreffekter, ingen papier-maché – bara riktiga mördarfiskar.
Men egentligen har inte filmen särskilt mycket med hajar att göra. Den handlar om en bluffmakare som anlitas av två andra skumma typer för att bärga en sjunken båt. Hajar medverkar väldigt sällan, och oftast bara i form av slumpmässiga klipp som jag gissar stulits från någon ”Animal planet”-förlaga. ”Shark!” är en okej skurkfilm, men en helt värdelös hajfilm.
måndag 23 september 2013
Hajfilmer, givetvis, del 4
Nej, jag har inte gett upp än. Angry Video Game Nerds lista över de fyrtio sämsta hajfilmerna har blivit min bibel, mina levnadsregler, och jag fortsätter att slösa bort mitt liv genom att plöja mig igenom listan. Tjugosju, är jag uppe i nu. Tretton återstår, varav åtminstone fem eller sex ser ut att bli svåra att hitta. Men, det är ingen anledning att ge upp.
I alla fall. Dags att gå igenom de fyra senaste erövringarna.
”Red water” handlar om ett vattenhål i Louisiana där ett företag borrar efter olja samtidigt som ett gäng skurkar försöker hitta en väska med pengar som dumpades där några år tidigare. Allt detta medan en haj simmar omkring. Största bristen är att handlingen gör hajen till en sidogrej. Den här storyn hade lika gärna kunnat utspelas på land, utan någon haj. Det behöver inte vara dåligt, men i sammanhanget – jag vill se hajaction! – är det värdelöst.
Pluspoäng för att hajen dödas på ett förvånansvärt kreativt sätt. Annars irriterar jag mig på karaktärernas stundvis sjukt motsägelsefulla ageranden. (Spoiler: ett exempel är när huvudpersonen är på väg av en brinnande båt och vänder om för att slåss med en av skurkarna för att efter tre slag vråla ”vi måste av! Båten kommer explodera!”). I sin helhet är filmen ett av listans blekare inslag.
”Blue demon” är en av listans få filmer som faktiskt är en renodlad, uttalad komedi. Den handlar om två forskare, givetvis ex-makar, som för regeringens räkning manipulerat hajar som ska kunna användas som vapen. Hajarna rymmer, förstås, och måste stoppas, förstås.
Hajarna dominerar handlingen, ändå är de knappt med. Antalet hajattacker är få. Något som irriterar mig är de scener där någon hamnar i vattnet, en haj dyker upp, men personen hinner upp på land innan hen blir uppäten. Mer korkad, blodig hajaction hade gjort susen för filmen. I övrigt: de komiska inslagen är med få undantag riktigt dåliga. Humorn är menad att vara kvick, intelligent och ska levereras med rappa repliker, men det misslyckas totalt. Resultatet är en långtråkig film som varken tillfredsställer som hajfilm eller komedi.
Titeln ”Spring break shark attack” talar tydligt om att man hoppas att nästan alla karaktärer ska bli hajmat. Större delen av filmen är en dryg collegerulle med alla dess kännetecken. Ni vet, pappmuggar, våldtäktsdroger, urspårade fester, en överspänd gymsnubbe och en snäll, spinkig kille som bägge två är intresserade av den söta tjejen i huvudrollen.
Och hajar. Det här är, också, en sådan film där man önskar sig mer av den varan. Den stora behållningen är massakern mot slutet. Den är nästan av episka proportioner. Men hajproblematiken uppdagas för sent i filmen. "Spring break shark attack" är en collegefilm med hajar som dekoration, när det borde vara tvärtom.
Man måste vara bra dum i huvudet om man frivilligt ägnar nästan tre timmar åt en film som man vet kommer suga. Att ge sig på ”Shark swarm” – som klockar in på två timmar och fyrtio minuter – är med andra ord ett smärre självmordsuppdrag. Ja, filmen är längre än vad den håller för. Men jag måste påpeka att de första cirka sjuttio-sjuttiofem minuterna är oväntat bra. Fördjupningen och konfliktupptrappningen är långt över förväntan.
Handling? En rik storfräsare försöker ta över en sömnig liten hamnstad, medan vattnet hemsöks av en – trumvirvel – hajsvärm. Antalet hajattacker är föredömligt många, och de dyker upp redan tidigt i filmen. Dock dröjer det lång tid innan de fyller någon funktion för storyn. Ofta känns de insprängda på måfå utan att tillföra något. Men, hajar som käkar människor är alltid coolt. Punkt.
Precis som i ”Spring break shark attack” bjuds vi på en massaker mot slutet, och den här är ännu mer storslagen. Hade den dykt upp efter en timme och femtio minuter i stället för efter två och en halv timme hade filmen varit mycket bättre. Men ändå, "Shark swarm" är långt bättre än jag väntade mig. Vilket i och för sig inte säger jättemycket.
I alla fall. Dags att gå igenom de fyra senaste erövringarna.
”Red water” handlar om ett vattenhål i Louisiana där ett företag borrar efter olja samtidigt som ett gäng skurkar försöker hitta en väska med pengar som dumpades där några år tidigare. Allt detta medan en haj simmar omkring. Största bristen är att handlingen gör hajen till en sidogrej. Den här storyn hade lika gärna kunnat utspelas på land, utan någon haj. Det behöver inte vara dåligt, men i sammanhanget – jag vill se hajaction! – är det värdelöst.
Pluspoäng för att hajen dödas på ett förvånansvärt kreativt sätt. Annars irriterar jag mig på karaktärernas stundvis sjukt motsägelsefulla ageranden. (Spoiler: ett exempel är när huvudpersonen är på väg av en brinnande båt och vänder om för att slåss med en av skurkarna för att efter tre slag vråla ”vi måste av! Båten kommer explodera!”). I sin helhet är filmen ett av listans blekare inslag.
”Blue demon” är en av listans få filmer som faktiskt är en renodlad, uttalad komedi. Den handlar om två forskare, givetvis ex-makar, som för regeringens räkning manipulerat hajar som ska kunna användas som vapen. Hajarna rymmer, förstås, och måste stoppas, förstås.
Hajarna dominerar handlingen, ändå är de knappt med. Antalet hajattacker är få. Något som irriterar mig är de scener där någon hamnar i vattnet, en haj dyker upp, men personen hinner upp på land innan hen blir uppäten. Mer korkad, blodig hajaction hade gjort susen för filmen. I övrigt: de komiska inslagen är med få undantag riktigt dåliga. Humorn är menad att vara kvick, intelligent och ska levereras med rappa repliker, men det misslyckas totalt. Resultatet är en långtråkig film som varken tillfredsställer som hajfilm eller komedi.
Titeln ”Spring break shark attack” talar tydligt om att man hoppas att nästan alla karaktärer ska bli hajmat. Större delen av filmen är en dryg collegerulle med alla dess kännetecken. Ni vet, pappmuggar, våldtäktsdroger, urspårade fester, en överspänd gymsnubbe och en snäll, spinkig kille som bägge två är intresserade av den söta tjejen i huvudrollen.
Och hajar. Det här är, också, en sådan film där man önskar sig mer av den varan. Den stora behållningen är massakern mot slutet. Den är nästan av episka proportioner. Men hajproblematiken uppdagas för sent i filmen. "Spring break shark attack" är en collegefilm med hajar som dekoration, när det borde vara tvärtom.
Man måste vara bra dum i huvudet om man frivilligt ägnar nästan tre timmar åt en film som man vet kommer suga. Att ge sig på ”Shark swarm” – som klockar in på två timmar och fyrtio minuter – är med andra ord ett smärre självmordsuppdrag. Ja, filmen är längre än vad den håller för. Men jag måste påpeka att de första cirka sjuttio-sjuttiofem minuterna är oväntat bra. Fördjupningen och konfliktupptrappningen är långt över förväntan.
Handling? En rik storfräsare försöker ta över en sömnig liten hamnstad, medan vattnet hemsöks av en – trumvirvel – hajsvärm. Antalet hajattacker är föredömligt många, och de dyker upp redan tidigt i filmen. Dock dröjer det lång tid innan de fyller någon funktion för storyn. Ofta känns de insprängda på måfå utan att tillföra något. Men, hajar som käkar människor är alltid coolt. Punkt.
Precis som i ”Spring break shark attack” bjuds vi på en massaker mot slutet, och den här är ännu mer storslagen. Hade den dykt upp efter en timme och femtio minuter i stället för efter två och en halv timme hade filmen varit mycket bättre. Men ändå, "Shark swarm" är långt bättre än jag väntade mig. Vilket i och för sig inte säger jättemycket.
torsdag 19 september 2013
Hajfilmer, del 3
För ett tag sedan skrev jag om Angry Video Game Nerds fantastiska video där han går igenom de fyrtio sämsta hajfilmerna någonsin. Jag uttryckte en ambition att se samtliga fyrtio, och kan nu glatt meddela att jag sett över hälften av filmerna, nämligen tjugotre stycken. Sjutton återstår. Du hittar det första inlägget med hela listan plus en genomgång av fjorton filmer här, och det andra inlägget med en genomgång av ytterligare tre stycken här. Angry Video Game Nerds video ser du här.
De sex hajfilmer jag sett sedan sist ska gås igenom här och nu.
Den film som kvalade in till förstaplatsen på listan heter "Super shark". Och ja, den suger hejdlöst. Värt att påpeka är att huvudrollsinnehavaren Sarah Lieving hade en av huvudrollerna även i "Mega shark vs crocosaurus". Hon har med andra ord potential att bli en slags förgrundsfigur inom hajfilmsgenren.
"Super shark" kretsar, förstås, kring en superhaj som är enorm och kapabel att ta sig upp på land för att förstöra pansarvagnar. Budgeten lär ha varit så låg att den brädas av innehållet i min plånbok. I början av filmen sås frön till en intrigfylld sidohandling som hajen förstås mumsar i sig innan storyn kunnat komma särskilt långt. Givetvis läggs en stor del av filmen på en bikinitävling.
Det finns tre grader av dåligt. Dåligt, så dåligt att det är bra eller roligt och slutligen så dåligt att det inte ens är roligt längre. "Super shark" är ett fint argument för att en fjärde nivå av dåligt ska införas.
”2 headed shark attack” är en sådan film där titeln säger det mesta. Den handlar om en skolklass som är på studieresa på havet när båten drar på sig ett hål i skrovet. De tar sig till en öde ö i närheten, som de upptäcker är på väg att sjunka ner i havet. Och givetvis stryker en haj med två huvuden omkring, beredd att äta allt som hamnar i vattnet. Tufft läge, eller hur?
I sin kategori – alltså korkade, dåligt gjorda lågbudgetfilmer som är så kassa att de blir bra – är den här filmen i klass med ”Sand sharks” och ”Sharknado”. Det bästa är att den innehåller många hajattacker och mycket död, vilket är precis vad man vill ha när man kollar på en sådan här film. Tumregel: ju färre karaktärer som överlever till slutet, desto bättre film.
”Dinoshark” handlar om att en dinosauriehaj (förstås) tinas ur ett isblock i Alaska, simmar ner till Mexiko och terroriserar stränderna. Den här filmen var något av en besvikelse, framför allt för att hajattackerna inte var så tydliga och blodiga som man hade önskat. Oftast får man inte se mer än en snubbe som skriker när hajen närmar sig, och sedan lite blod i vattnet. En kul grej är att filmen försöker sätta världsrekord i så kallade ”continuity goofs”. Allra roligast är att huvudpersonen Trace (Eric Balfour) saknar skägg i en scen, har skägg i nästa scen, och sedan inget skägg igen.
”Shark attack” är något mer seriöst lagd än de andra filmerna i den här listan, med skådespelare som Casper Van Dien (”Starship troopers”) och Ernie Hudson (”Ghostbusters”). Handlingen kretsar också kring mer än ”galen monsterhaj som käkar allt, måste dö”. Här hemsöks en liten fiskeby i Afrika av ett gäng hajar som fått sina hormoner modifierade och därför är mer ilskna än vanligt. Bakom detta ligger en forskare som försöker hitta ett botemedel till cancer och därför experimenterar på hajar. Och bakom honom står dessutom en rikeman som vill försöka tömma byn så att han kan tjäna pengar på olja, som tydligen finns i närområdet.
Största bristen i filmen är att hajarna blir mer åtsidolagda ju längre in i filmen man kommer. Heter filmen ”Shark attack” vill jag se just hajattacker, inte slagsmål uppe på land och skottlossning i ett forskningscenter. Jämfört med många, många andra filmer ser hajarna relativt verkliga ut, vilket är ett litet plus. Annars är filmen ganska långtråkig, även om den är mer genomtänkt och välgjord än de flesta andra filmer på listan.
I ”Shark attack 2” har hajarna från ettan fått ännu farligare, ännu större babyhajar som simmat till Kapstaden och börjat leva rövare. Att se den här filmen är som att undersöka hur länge sedan det var man såg ”Hajen” senast. För, gosse, vad många stölder filmen rymmer. Om inte filmen innehållit flera hajar, snarare än bara en, hade man nästan kunnat kalla ”Shark attack 2” för en cover på ”Hajen”.
Ett axplock:
• När folk ger sig ut för att leta upp och fånga hajen (i början av filmen är de övertygade om att det bara är en haj som belägrar stränderna) kommer de tillbaka med fel haj.
• Huvudpersonen vill stänga stranden, men får avslag av borgmästaren. När stranden är öppen blir den, förstås, anfallen av hajarna.
• I den här scenen kläms dessutom det där ökända ”utzoomning av bakgrunden med huvudpersonen i förgrunden”-klippet in.
• I slutet, när de ska försöka ta död på hajarna, är en snubbe på god väg att bli uppäten, men överlever och återkommer först när hajarna är döda.
• För att döda hajen anlitas en galen, ”stirra döden i vitögat”-snubbe som huvudpersonen inledningsvis har svårt att komma överens med.
Men på det stora hela tycker jag ”Shark attack 2” är en underhållande film, bra mycket roligare än ettan. Här får hajarna stå i centrum, handlingen kretsar till fullo kring dem och attackscenerna är härligt blodiga. Precis vad jag efterlyser.
Förutom titeln och, ja, hajtemat finns det inget som binder samman ”Shark attack 3: Megalodon” till ettan och tvåan. De hormonmodifierade superhajarna är inte med, filmen utspelar sig inte vid Afrikas kust och som för att förvirra maximalt är skådespelaren Jenny McShane – som hade en av huvudrollerna i ettan – tillbaka, men som en helt annan karaktär.
Som titeln antyder är boven i dramat en så kallad Megalodon, en förhistorisk dinosauriehaj, typ. Handlingen liknar tvåan, vilket också gör den här filmen till en ”Jaws”-ripoff, om än inte lika övertydligt. Händelseförloppet är liknande: en ondskefull haj börjar käka upp folk vid stranden, huvudpersonerna försöker övertyga viktigt folk om att det händer, det viktiga folket ignorerar vad de säger av profitskäl och huvudpersonerna ger sig ut för att döda hajen.
Noterbart är skillnaden mellan hur välgjorda hajattackerna är. I vissa scener ser de nästan verkliga ut, i andra är datoreffekterna galet påtagliga. Här finns gott om continuity goofs, huvudrollsinnehavaren John Barrowman gör en usel insats och försöken till humoristiska inslag är ganska pinsamma. Roligast eller tramsigast (det beror på hur man ser det) är när Barrowman säger till McShane ”What do you say I take you home and eat your pussy?”, vilket följs av en sexscen. I sin helhet: en roligare film än ”Shark attack”, om än inte enligt filmmakarnas vision, men långt ifrån lika underhållande som ”Shark attack 2”.
De sex hajfilmer jag sett sedan sist ska gås igenom här och nu.
Den film som kvalade in till förstaplatsen på listan heter "Super shark". Och ja, den suger hejdlöst. Värt att påpeka är att huvudrollsinnehavaren Sarah Lieving hade en av huvudrollerna även i "Mega shark vs crocosaurus". Hon har med andra ord potential att bli en slags förgrundsfigur inom hajfilmsgenren.
"Super shark" kretsar, förstås, kring en superhaj som är enorm och kapabel att ta sig upp på land för att förstöra pansarvagnar. Budgeten lär ha varit så låg att den brädas av innehållet i min plånbok. I början av filmen sås frön till en intrigfylld sidohandling som hajen förstås mumsar i sig innan storyn kunnat komma särskilt långt. Givetvis läggs en stor del av filmen på en bikinitävling.
Det finns tre grader av dåligt. Dåligt, så dåligt att det är bra eller roligt och slutligen så dåligt att det inte ens är roligt längre. "Super shark" är ett fint argument för att en fjärde nivå av dåligt ska införas.
”2 headed shark attack” är en sådan film där titeln säger det mesta. Den handlar om en skolklass som är på studieresa på havet när båten drar på sig ett hål i skrovet. De tar sig till en öde ö i närheten, som de upptäcker är på väg att sjunka ner i havet. Och givetvis stryker en haj med två huvuden omkring, beredd att äta allt som hamnar i vattnet. Tufft läge, eller hur?
I sin kategori – alltså korkade, dåligt gjorda lågbudgetfilmer som är så kassa att de blir bra – är den här filmen i klass med ”Sand sharks” och ”Sharknado”. Det bästa är att den innehåller många hajattacker och mycket död, vilket är precis vad man vill ha när man kollar på en sådan här film. Tumregel: ju färre karaktärer som överlever till slutet, desto bättre film.
”Dinoshark” handlar om att en dinosauriehaj (förstås) tinas ur ett isblock i Alaska, simmar ner till Mexiko och terroriserar stränderna. Den här filmen var något av en besvikelse, framför allt för att hajattackerna inte var så tydliga och blodiga som man hade önskat. Oftast får man inte se mer än en snubbe som skriker när hajen närmar sig, och sedan lite blod i vattnet. En kul grej är att filmen försöker sätta världsrekord i så kallade ”continuity goofs”. Allra roligast är att huvudpersonen Trace (Eric Balfour) saknar skägg i en scen, har skägg i nästa scen, och sedan inget skägg igen.
”Shark attack” är något mer seriöst lagd än de andra filmerna i den här listan, med skådespelare som Casper Van Dien (”Starship troopers”) och Ernie Hudson (”Ghostbusters”). Handlingen kretsar också kring mer än ”galen monsterhaj som käkar allt, måste dö”. Här hemsöks en liten fiskeby i Afrika av ett gäng hajar som fått sina hormoner modifierade och därför är mer ilskna än vanligt. Bakom detta ligger en forskare som försöker hitta ett botemedel till cancer och därför experimenterar på hajar. Och bakom honom står dessutom en rikeman som vill försöka tömma byn så att han kan tjäna pengar på olja, som tydligen finns i närområdet.
Största bristen i filmen är att hajarna blir mer åtsidolagda ju längre in i filmen man kommer. Heter filmen ”Shark attack” vill jag se just hajattacker, inte slagsmål uppe på land och skottlossning i ett forskningscenter. Jämfört med många, många andra filmer ser hajarna relativt verkliga ut, vilket är ett litet plus. Annars är filmen ganska långtråkig, även om den är mer genomtänkt och välgjord än de flesta andra filmer på listan.
I ”Shark attack 2” har hajarna från ettan fått ännu farligare, ännu större babyhajar som simmat till Kapstaden och börjat leva rövare. Att se den här filmen är som att undersöka hur länge sedan det var man såg ”Hajen” senast. För, gosse, vad många stölder filmen rymmer. Om inte filmen innehållit flera hajar, snarare än bara en, hade man nästan kunnat kalla ”Shark attack 2” för en cover på ”Hajen”.
Ett axplock:
• När folk ger sig ut för att leta upp och fånga hajen (i början av filmen är de övertygade om att det bara är en haj som belägrar stränderna) kommer de tillbaka med fel haj.
• Huvudpersonen vill stänga stranden, men får avslag av borgmästaren. När stranden är öppen blir den, förstås, anfallen av hajarna.
• I den här scenen kläms dessutom det där ökända ”utzoomning av bakgrunden med huvudpersonen i förgrunden”-klippet in.
• I slutet, när de ska försöka ta död på hajarna, är en snubbe på god väg att bli uppäten, men överlever och återkommer först när hajarna är döda.
• För att döda hajen anlitas en galen, ”stirra döden i vitögat”-snubbe som huvudpersonen inledningsvis har svårt att komma överens med.
Men på det stora hela tycker jag ”Shark attack 2” är en underhållande film, bra mycket roligare än ettan. Här får hajarna stå i centrum, handlingen kretsar till fullo kring dem och attackscenerna är härligt blodiga. Precis vad jag efterlyser.
Förutom titeln och, ja, hajtemat finns det inget som binder samman ”Shark attack 3: Megalodon” till ettan och tvåan. De hormonmodifierade superhajarna är inte med, filmen utspelar sig inte vid Afrikas kust och som för att förvirra maximalt är skådespelaren Jenny McShane – som hade en av huvudrollerna i ettan – tillbaka, men som en helt annan karaktär.
Som titeln antyder är boven i dramat en så kallad Megalodon, en förhistorisk dinosauriehaj, typ. Handlingen liknar tvåan, vilket också gör den här filmen till en ”Jaws”-ripoff, om än inte lika övertydligt. Händelseförloppet är liknande: en ondskefull haj börjar käka upp folk vid stranden, huvudpersonerna försöker övertyga viktigt folk om att det händer, det viktiga folket ignorerar vad de säger av profitskäl och huvudpersonerna ger sig ut för att döda hajen.
Noterbart är skillnaden mellan hur välgjorda hajattackerna är. I vissa scener ser de nästan verkliga ut, i andra är datoreffekterna galet påtagliga. Här finns gott om continuity goofs, huvudrollsinnehavaren John Barrowman gör en usel insats och försöken till humoristiska inslag är ganska pinsamma. Roligast eller tramsigast (det beror på hur man ser det) är när Barrowman säger till McShane ”What do you say I take you home and eat your pussy?”, vilket följs av en sexscen. I sin helhet: en roligare film än ”Shark attack”, om än inte enligt filmmakarnas vision, men långt ifrån lika underhållande som ”Shark attack 2”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)