John F Kennedy vs Abraham Lincoln

Hittade en .txt.-fil på datorn som jag inte minns när jag sparade. Minns inte heller var jag kopierat skiten från. Minns inte heller varför. Men det var rolig läsning. Så, utan att faktakolla, slänger jag upp innehållet här.

"Have a history teacher explain this if they can.

Abraham Lincoln was elected to Congress in 1846.
John F. Kennedy was elected to Congress in 1946.

Abraham Lincoln was elected President in 1860.
John F. Kennedy was elected President in 1960.

Both were particularly concerned with civil rights.
Both wives lost a child while living in the White House.

Both Presidents were shot on a Friday.
Both Presidents were shot in the head.

Now it gets really weird.

Lincoln's secretary was named Kennedy.
Kennedy's Secretary was named Lincoln.

Both were assassinated by Southerners.
Both were succeeded by Southerners named Johnson.

Andrew Johnson, who succeeded Lincoln, was born in 1808.
Lyndon Johnson, who succeeded Kennedy, was born in 1908.

John Wilkes Booth, who assassinated Lincoln, was born in 1839.
Lee Harvey Oswald, who assassinated Kennedy, was born in 1939.

Both assassins were known by their three names.
Both names are composed of fifteen letters.

Now hang on to your seat.

Lincoln was shot at the theater named "Ford."
Kennedy was shot in a car called "Lincoln" made by "Ford."

Booth and Oswald were assassinated before their trials.

And here's the "kicker":

A week before Lincoln was shot, he was in Monroe, Maryland.
A week before Kennedy was shot, he was with Marilyn Monroe.

AND...................:

Lincoln was shot in a theater and the assassin ran to a warehouse...
Kennedy was shot from a warehouse and the assassin ran to a theater..."


(För egen del är jag inte särskilt pepp på konspirationsteorier som annat än underhållning. Finns det några sådana kopplade till den här fakta(?)sammanställningen, så känner jag i så fall inte till dem. Enligt mitt synsätt är allting sammanträffanden).

"Spela inte död som tv:s testbild - du måste ge oss lite program, madame"

I helgen gjorde jag fyra listor. Jag räknade upp tjugo "sjukt hörvärda plattor" inom kategorierna hip hop, country, soul/funk och jazz.

Listor är kul, så jag fortsätter med det. Den här gången blir kriterierna lite annorlunda. Först - tjugo sjukt hörvärda svenskspråkiga plattor. Sedan - tjugo sjukt hörvärda punkrelaterade plattor.

Vi börjar med de där svenska skivorna. Som vanligt: inget är rangordnat. Allting är uppräknat i ordning efter när titlarna dök upp i huvudet.

Kent - Hagnesta hill
Kent - Tillbaka till samtiden
Thåström - Kärlek är för dom
Wilmer X - Primitiv
Wilmer X - Tungt vatten
Invasionen - Hela världen brinner
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Bruket - En annan klass
Alice B - Alice B
Vånna Inget - Allvar
Carolina Wallin Pérez - Där vi en gång var
Ulf Lundell - Kär och galen
Ulf Lundell - Rent förbannat
Nationalteatern - Livet är en fest
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Alenah - Alla vägar bär till rom
Bob Hund - Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Zombiekrig - Undantagstillstånd
Gyllene Tider - Moderna tider

Kommentar: om jag tillåtit mig själv att nämna fler än två skivor per band eller artist hade jag räknat upp hela Kents diskografi. Sveriges bästa band, genom tiderna, överlägset. Utan konkurrens.

Vad som gäller "punkrelaterade" plattor: ingen genrebenämning är så omstridd som punk, och få blir så förnärmade när någon, enligt deras uppfattning, "missbrukar" genretermen som punkare. Även om det är kul att provocera självutnämnda världsförbättrare med noll självdistans (är Bono punkare?) så väljer jag termen "punkrelaterad" i stället för punk. Kan inte placera Have Heart och Sum 41 på samma lista annars.

Refused - The shape of punk to come
Sham 69 - Who killed Joe Public
Sum 41 - Screaming bloody murder
Green Day - 21st century breakdown
Green Day - Nimrod
Have Heart - Songs to scream at the sun
Have Heart - The things we carry
Ghost of a Thousand - New hopes, new demonstrations
Living With Lions - Holy shit
Living With Lions - Make your mark
Mindset - Leave no doubt
Rise Against - The sufferer & the witness
Rancid - ...and out come the wolves
Gallows - Grey Britain
Gallows - Gallows
Atlas Losing Grip - State of unrest
Strung Out - Agents of the underground
The Offspring - Americana
The Clash - London calling
Against Me! - White crosses

Vill påpeka att jag inte anser The Gaslight Anthem vara punkrelaterade. De är ett rockband, och inget annat. "Sink or swim" var inte heller punk. Annars, om bandet platsat, hade "The '59 sound" och "American slang" inkluderats.

"When the saints go marching in"

Vi fortsätter på gårdagen, tycker jag. I går listade jag tjugo sjukt hörvärda hip hop-plattor och tjugo sjukt hörvärda countryplattor. I dag har turen kommit till soul/funk och jazz.

Vadan soul och funk i samma kategori? Jag skyller på James Brown. Hans, i mitt tycke, bästa period är första halvan av sjuttiotalet, plattor som "Hell", "The payback" och "Get on the good foot". Där är gränserna mellan soul och funk helt utsuddade. Visst, en platta som Funkadelics "Maggot brain" är funk och inget annat. Och visst, en platta som Aretha Franklins "Lady soul" är soul och inget annat. Men jag tyckte ändå det var rimligt att låta de två världarna samsas om utrymmet i samma lista.

Således, soul och funk. Ingen rangordning, allt räknas upp i ordning efter när titlarna dök upp i huvudet. Max två plattor per artist eller band. Annars hade hela listan upptagits av James Brown.

James Brown - Live at the Apollo
James Brown - Hell
Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you
Aretha Franklin - Lady soul
Marvin Gaye - What's goin' on
Marvin Gaye - Let's get it on
Funkadelic - Maggot brain
Labelle - Nightbirds
The Meters - Look-ka py py
Bill Withers - Just as I am
Bill Withers - Still Bill
Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club, 1963
Parliament - Mothership connection
Lauryn Hill - The miseducation of Lauryn Hill
War - The world is a ghetto
Charles Bradley - No time for dreaming
Charles Bradley - Victim of love
Mavis Staples - One true vine
Stevie Wonder - Songs in the key of life
Stevie Wonder - Innervisions

Någon kanske tycker att "The miseducation of Lauryn Hill" borde ha varit med i gårdagens hip hop-lista i stället. Den var på väg att hamna där. Sedan funderade jag en sekund, och kom på att det knappast är en renodlad hip hop-platta. Den är knappast en renodlad soul/funk-platta heller, men eftersom den är galet bra ville jag ha med den någonstans. Därför får den vara med här.

Då så. Jazz! Samma regler som listan ovan.

Miles Davis - Kind of blue
Miles Davis - Bitches brew
John Coltrane - A love supreme
John Coltrane - Impressions
Charles Mingus - The black saint and the sinner lady
Charles Mingus - Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus
Ornette Coleman - The shape of jazz to come
Ornette Coleman - Free jazz
Kenny Burrell - Midnight blue
David Murray Infinity Quartet - Be my monster love
Roberto Fonseca - Zamazu
Roberto Fonseca - Akokan
eden ahbez - Eden's island
Sun Ra - The futuristic sounds of Sun Ra
Sun Ra - The heliocentric worlds of Sun Ra, vol 2
Nina Simone - Pastel blues
Charlie Parker - Jam session
Charlie Parker - The Cole Porter songbook
Elvin Jones - Elvin!
Rubén Gonzalez - Introducing... Rubén

En salig blandning. Kanske borde vokal jazz ha en egen kategori. Kanske borde latinjazz också ha en egen kategori. Men nu blev det inte så. Sedan går det att diskutera om "Eden's island" verkligen är jazz. Men eftersom eden ahbez är själsfrände med Sun Ra, och Sun Ra trots allt räknas som jazz, så... ja, ni hajar.

"Sing a song about the heartland"

Inser att ingen behöver det jag ska göra nu, men jag tänker göra det ändå. Eftersom jag nästan bara lyssnat på hip hop och country den senaste tiden, och eftersom jag älskar att göra listor, så känner jag ett behov av att lista tjugo sjukt bra hip hop-plattor och tjugo sjukt bra countryplattor.

Ingen rangordning. Allting är uppräknat i den ordning titlarna dök upp i huvudet. Max två plattor per artist eller grupp.

Vi börjar med hip hop:

De La Soul - 3 feet high and rising
De La Soul - The grind date
Public Enemy - Fear of a blank planet
Public Enemy - It takes a nation of millions to hold us back
Nas - Illmatic
The Notorious B.I.G. - Ready to die
The Notorious B.I.G. - Life after death
Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang: 36 chambers
Eminem - The Marshall Mathers lp
Raekwon - Only built 4 cuban linx...
Ghostface Killah - Ironman
Method Man - Tical 2000: judgement day
A Tribe Called Quest - The low end theory
A Tribe Called Quest - Midnight marauders
Dälek - Gutter tactics
Jedi Mind Tricks - Servants in heaven, kings in hell
Pharoahe Monch - W.A.R (We are renegades)
El-P - Cancer for cure
Run The Jewels - Run The Jewels
R.A. The Rugged Man - Legends never die

Filmen "Notorious" bör avnjutas i samband med listan. Den handlar om Christopher Wallace, mer känd som The Notorious B.I.G. eller Biggie Smalls, och är grymt sevärd. Exakt hur historiskt korrekt den är finns det många olika uppfattningar om (Lil Kim var exempelvis extremt missnöjd med hur hon porträtterades), men den berättar en bra historia som stämmer något så när överens med verkligheten.

Nu, country:

Tom T Hall - In search of a song
Aaron Watson - Angels & outlaws
Jackson Taylor - Outlaws ain't wanted anymore
Hank Williams - 40 greatest hits
Willie Nelson - The troublemaker
Willie Nelson - Shotgun Willie
Bob Wayne - Outlaw carnie
Johnny Cash - At Folsom Prison
Johnny Cash - American V: A hundred highways
Merle Haggard - I'm a lonesome fugitive
Dolly Parton - Coat of many colors
Loretta Lynn - You ain't woman enough
Baskery - Fall among thieves
Miranda Lambert - Revolution
Holly Williams - Here with me
George Jones - Anniversary: ten years of hits
Eilen Jewell - Sea of tears
Gram Parsons - Grievous angel
Lucinda Williams - Car wheels on a gravel road
Emmylou Harris & Rodney Crowell - Old yellow moon

Först: det kan diskuteras om "Car wheels on a gravel road" verkligen bör klassas som country. Oavsett vilket är den omöjligt bra. Kanske rentav allra bäst av alla skivor som omnämts i det här inlägget.

Sedan: filmtips i relation till listan är "Pure country", en historia om en populär countryartist som finner kärleken långt bortom rampljuset. Den är extremt smörig, men ganska cool ändå. Jag gillar den. Dessutom har den ett genialiskt bra soundtrack: skivan "Pure country" (så klart) av huvudrollsinnehavaren George Strait. Om nu "Car wheels on a gravel road" bör plockas bort från listan står "Pure country" redo att hoppa in som suppleant. De två låtarna "Heartland" och "Where the sidewalk ends" måste höras.

Som alla vet är "Star wars" det bästa som finns, tillsammans med kaffe, Bob Dylan, fetaost, fred, mjukispingviner, Motörhead och några saker till. Som alla vet är "Star wars - episode IV: A new hope" den klart bästa av de sex filmerna.

Därmed är det stort att videoklippet nedan existerar. Stort. Enormt. Gigantiskt.

Någon gång i somras fastnade jag för svensk-australiska duon Say Lou Lou. Musiken är luftig, suggestiv och lättviktig rent ljudmässigt - tyngden finns i atmosfären. Då hade de bara släppt tre låtar: "Fool of me", "Maybe you" och "Julian", allihop värda sin vikt i guld. I augusti gjorde de en alldeles för kort, men stundvis underbart bra spelning på Malmöfestivalen. Den recenserade jag här.

För drygt en månad sedan gav de ut en cover på Tame Impalas "Feel like we only go backwards". Har ingen koll på det bandet och kan inte påminna mig om att jag hört originallåten. Blir inte så värst peppad på att spana in den heller. Say Lou Lous version räcker gott och väl.



Förra veckan släppte duon ytterligare en låt: "Better in the dark", som är minst lika bra som sina tre föregångare.



Nu längtar jag efter att Say Lou Lou ska spela in och dela med sig av "Everything we touch", en låt som de plockade fram på Malmöfestivalen och som var spelningens absoluta höjdpunkt.

"Lulu" versus Twittertuffingar

Det lär väl inte ha undgått någon att gamle Lou Reed lämnat denna existens. Jag har inte precis järnkoll på vad snubben han göra under sin livstid, men ska ändå dela med mig av mina tankar kring en av hans prestationer. Ja, jag talar om "Lulu".

Skivan blev så unisont slaktad av såväl press som fans att ett genomsnittligt "St. Anger"-omdöme framstår som en Don Juan:sk kärleksserenad i jämförelse. Varför är inte så svårt att förstå. Det är en märklig skiva. Varken Lou Reeds eller Metallicas fans fick vad de väntat sig eller hoppats på, och blev därför besvikna som tusan. Hur bra en upplevelse är beror, som bekant, nästan helt och hållet på mottagarens förväntningar.

Jag vet, det låter som att jag håller på att bygga upp till en storslagen "Lulu"-hyllning, där jag ställer mig bakom Hetfields uttalande om att belackarna är "rädda människor". Det ska jag inte göra.

Däremot är jag fullständigt övertygad om att minst varannan webzineskribent som gillar att twittra om hur mycket plattan suger mest ryckts med av hatstormen. Efter att de första sågningarna trillade in stod det klart att "Lulu" är en skiva som man ska hata om man vill ha någon slags cred. Det är ju ett känt faktum att musikrecensenter ofta är oförmögna att ha egna åsikter. (Ja, jag också). Att göra något annat än att håna "Lulu" - otänkbart!

Men, ärligt talat, om du känner ett behov av att stöta ur dig ytterligare ett skämt baserat på textraden "I am the table!" så behöver du hjälp. Alla sådana lustifikationer var gamla och uttjatade redan innan skivan släpptes.

Med det sagt vill jag påminna om att jag gav "Lulu" sex av tio betygspoäng i Close-Ups Soundcheck i #137. Har inte lyssnat på skivan en enda gång sedan deadline, och därmed står jag fortfarande för betyget. Kan vara att jag ändrar mig om jag plockar fram plattan en gång till. Vem vet? Tänker inte göra det i kväll i alla fall.