Tiden för att sammanfatta det gångna året är inne. Priset för årets fail går till cirka en tiondel av svenska folket. Sverigedemokraternas stöd ökar för varje opinionsundersökning. Den 15 december landade siffran på 9,3 procent enligt Sifo. Tragiskt så det sjunger om det.
Det sägs att en viktig anledning till att fler väljare går över till SD är att missnöjet med Alliansens styre växer, och de som överger Moderaterna går över till SD. Att fler och fler inser det orimliga i Alliansens politik är förstås ett tecken på att allt hopp inte är ute. Men att folk i stället väljer att stödja ett parti med en ännu mer orimlig politik grumlar alla förhoppningar om en vacker framtid.
Kom ihåg att de enkla svaren sällan eller aldrig är sanningsenliga. SD erbjuder enkla svar, det får man ge dem. Men det är också svar som saknar verklighetsförankring, och framför allt svar som inte leder till några långsiktiga förbättringar. Varken för svenska folket eller resten av världen.
Och glöm aldrig: verkligheten är oändlig, media är det inte. Det Expressen rapporterar om representerar endast en liten, liten, liten, minimal del av allt som händer. Bygg inte din politiska åsikt på ett fåtal artiklar om kriminella med utländsk bakgrund.
Glöm inte heller: etnicitet och nationalitet är inte samma sak. Det finns inget som heter "etniska svenskar". En svensk är en svensk medborgare. En person som SD kallar "etnisk svensk" är av samma etnicitet som en "etnisk tysk".
Viktigast: empati. Det är viktigt att hjälpa de som behöver hjälp. Varför ska vi hjälpa alla flyktingar från krigshärjade länder? För att vi kan. För att vi måste. För att det är vår medmänskliga plikt. Det är en orimlig idé att vägra ta hit flyktingar för att i stället "hjälpa dem i sina hemländer".
"Hej Syrien, här går det vilt till. Här flyger bomber och pistolkulor omkring, och det dör tusentals varje vecka. Här är man inte ens säker i sitt hem, för det kan komma en bomb när som helst och spränga bort hela ens liv innan man hinner blinka. Men här har ni lite filtar och en flaska vatten. Är allt bra då?". Nej.
"Invandringen kostar!" Ja? Det som kallas "invandringen" är i själva verket ett antal människor. Och människor kostar. Alla människor kostar. Det är därför vi betalar skatt. Hade inte människor kostat hade vi inte behövt betala skatt. Du kostar också. När du kastar ett chokladpapper på marken för att du inte orkar ta omvägen förbi en papperskorg har du precis kostat en större summa än du anar. När du gör allt i din makt för att få betala in lite mindre skatt, hitta några avdragsgilla prylar, då kostar du också samhället pengar.
Tänker du rösta på SD? Grattis, du är årets fail.
torsdag 26 december 2013
måndag 23 december 2013
Tjugotre julfilmer - från James Stewart till "Madagascar"-pingvinerna
Efter att ha snickrat ihop den här genomgången av julskivor - varför stanna där? Bestämde mig för att avverka ett gäng julfilmer också. Den ursprungliga listan blev lång som ett ösregn, och den har kortats allt eftersom. Har, med andra ord, rätt många att gå igenom nästa år. Sammanlagt blev det tjugotre filmer som sågs och bedömdes. Sjutton långfilmer och sex kortfilmer.
I julfilmer är ett budskap ofta mer centralt än i gemene familjekomedi. Ofta på det ett ganska enkelt formulerat sådant, som kan tyckas vara självklart och billigt – var snäll, älska dina nära och så vidare. Samtidigt är det just dessa motton som ofta glöms bort och som man, tyvärr, behöver påminnas om då och då.
It’s a wonderful life, 1946
Julfilmernas ”Reign in blood”. ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band”. “Pet sounds”. Välj själv. Sitter på en tjugoåttonde plats på IMDBs ”Top 250”, vilket är den högsta placeringen för någon julfilm. Varför? För att den inte handlar om julen per se, utan om det som julen i en perfekt värld kretsar kring. Att uppskatta vad man har och att sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver den. Så otroligt många människor i det här samhället hade behövt ta till sig budskapet i filmen. Sista halvtimmen kan vara den bästa i filmhistorien och under de sista tio minuterna sitter jag, på riktigt, och gråter.
Miracle on 34th street, 1947
Hjärtevärmande historia om hur jultomten dyker upp i New York som en vanlig person. Edmund Gwenn fick en Oscar för sin insats och är den perfekte jultomten, den mysigaste farbrorn man kan tänka sig. På ytan är filmen en rolig, välskriven familjefilm, men strax under finns kängor åt vad julen utvecklats till, såsom bottenlös kommersialism och egoism. ”Miracle on 34th street” uppmuntrar tittaren att våga tro. Inte på något religiöst eller övernaturligt, men på godheten i människan.
Scrooge, 1951
En av många filmatiseringar av Charles Dickens ”En julsaga”, av många – bland annat Angry Video Game Nerd – ansedd som den allra bästa versionen. Det massiva soundtracket och den mörka scenografin skapar en stämning som liknar en gammal skräckfilm i stil med ”Nosferatu”. Men mot slutet slår det över i raka motsatsen. Filmens styrka är den extrema kontrasten, omställningen. Det förstärks ytterligare av Alastair Sims storslagna insats som Ebenezer Scrooge.
Santa Claus conquers the martians, 1964
Placerar sig på plats 85 på IMDBs ”Bottom 100”. Titeln säger allt om handlingen, och det här är ett klassiskt exempel på en film som är så dålig att den är bra. Här finns allt man behöver: tarvligt grönmålade marsianer med antenner, robotdräkter som tillverkats av gråfärgade kartonger, en isbjörn med människohänder och dramatiska inzoomningar med ”du-du-duuh”-musik. Men det finns en fin aspekt av ”Santa Claus conquers the martians”. När tomten kidnappas av marsianerna går alla jordens länder ihop för att rädda honom. Till och med USA och Sovjet, mitt under kalla kriget.
Black Christmas, 1974
Någon börjar mörda de boende i ett kvinnligt studentboende. Förutsägbar handling som inte blir mer unik av att den äger rum under julen. Filmen lyckas inte heller bygga upp någon skräckstämning. Julstämning, då? Nej, inte det heller. ”Black Christmas” är en trist film som endast kan ståta med lite kultstatus.
Trading places, 1983
I en del fall räcker det att en film utspelar sig under julen för att den ska kunna frambringa julkänslor. Det här är ett exempel på det. Vill man överanalysera går det att hitta ett fint budskap i stil med ”alla människor är goda innerst inne, det är bara omgivningen som får en del att framstå som motsatsen”, något som kan vara bra att komma ihåg i dessa tider. I övrigt: klassisk komedi från Eddie Murphys bästa era, med en bra blandning av banala skämt och mer sofistikerad humor som man märker först efter att ha sett den några gånger.
A Christmas story, 1983
Vi var där alla en gång när vi var små. Vi önskade oss en viss leksak så obarmhärtigt mycket i julklapp att vi i tjatade om den flera månader i förväg. ”A Christmas story” handlar om nioårige Ralph som tar fram en genomtänkt strategi för att övertyga sina föräldrar om att han ska få ett leksaksgevär till jul. Peter Billingsley gör en ovanligt bra insats som barnskådespelare i huvudrollen. Filmen bygger på att förpacka barnslig humor i ett format som passar en vuxen publik. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte. ”A Christmas story” är ojämn: ibland så pinsam att man överväger att stänga av, ibland så charmig och rolig att man smälter.
Silent night, deadly night, 1984
För att bygga vidare på temat från ”Trading places”: om en människa framstår som ond är det för att något ont hänt denne. Så, när femårige Billy får se sina föräldrar mördas av en psykopat som är utklädd till tomten bygger det en grund för framtida hemska gärningar. Ja, när han är arton och tvingas på en tomtekostym slutar det med blodbad. ”Silent night, deadly night” är som de flesta andra lågbudgetskräckisar från åttiotalet: halvdant skådespeleri och humoristiskt utförda mordscener. Den har samma kvalitet som en "Final destination"-film: behållningen finns i de fantasifulla morden.
Silent night, deadly night part II, 1987
I tvåan har Billys lillebror Ricky tagit över rollen som tokig mördare. Upplägget i filmen är i sig inte heltokigt: den bygger på att Ricky berättar sin historia för en psykolog. Däremot görs det billigt och tråkigt, då över en tredjedel av speltiden är en nerkortad repris av den första filmen. Det blir som att se ett halvtaskigt sportreferat av en match man redan sett och vet hur den slutar. Rickys egen story är inte lika underhållande som hans storebrors dito. Men huvudrollsinnehavaren Eric Freeman är långt mer trovärdig som psykopatmördare än sopan Robert Brian Wilson i ettan.
Die hard, 1988
Den första av tre filmer som jag måste se varje jul. ”Die hard” är helt enkelt en av de bästa filmer som gjorts i actiongenren, med både brutalt våld och mycket humor, utan att trilla över i tramsig komedi. Och den utspelar sig under julen. Vad mer behövs?
Ernest saves Christmas, 1988
Tomten ska gå i pension och behöver övertyga sin utsedda efterträdare att tacka ja till jobbet. Till sin hjälp har tomten taxichauffören Ernest P Worrell. Gillar man Jim Carrey så lär man älska Jim Varney, som spelar Ernest. Han har ett liknande sätt att grimasera fram skämten. Douglas Seale är dessutom en lysande jultomte. Mest intressant är att filmen tar upp den klassiska tomteproblematiken: hur ska en tomte hinna dela ut klappar till barn över hela världen under en kväll? Mer utrymme för den frågan, så hade ”Ernest saves Christmas” blivit ännu bättre. Nu är den mest en ganska underhållande barnfilm.
Christmas vacation, 1989
Här beskrivs julen i sin vanligast förekommande form. I stället för en lugn, stillsam högtid där alla bekymmer seglar iväg: stora tjocka släkten tränger sig på, vägrar komma överens med varandra och ska bara ha, ha och ha. Filmen betonar ett av julens viktigaste ord vid sidan om sådant som kärlek, omtanke, givmildhet, empati och så vidare – överseende. Humorn är i nio fall av tio extremt förutsägbar, men ofta effektiv just därför. Och många föräldrar lär kunna identifiera sig med Clarke Griswold.
Home alone, 1990
Det hände nog oss alla någon gång när vi var åtta, att vi kände oss ej omtyckta av resten av familjen och önskade att de skulle försvinna. Och alla närde vi en liten önskan om att genast få bli vuxna och styra och ställa i huset. ”Home alone” är en klassiker så det sjunger om det, förmodligen den bästa familjefilmen i julkategorin. Men hur många åttaåringar som ser filmen tar till sig dess andemening; att man ska uppskatta sin familj oavsett hur mycket de går en på nerverna?
Jingle all the way, 1996
Ytterligare ett upplägg som många lär känna igen: den desperata jakten efter en julklapp som är slutsåld överallt, men som är det enda som den tilltänkta mottagaren önskar sig. Filmen går in för att stärka julens kommersialisering i grundpålarna. Budskapet tycks vara att allt löser sig, bara man köper rätt julklappar. Den lilla ”det är tanken som räknas”-sekvensen i slutet är inte precis vad som fastnar efter att ha sett filmen. Men den är ändå rätt underhållande om man, som en annan, har rätt barnslig humor.
Love actually, 2003
Av de nämnda tre måstefilmerna är ”Love actually” den andra. Först och främst är det en briljant tagning av ”flera parallella historier som till synes inte har med varandra att göra men ändå hänger ihop”-upplägget. Sedan: kolla rollistan. Sist: alla människor har komplexa livssituationer, men ingen är en ö. Alla lever i symbios, på ett eller annat sätt. Och alla har en sak gemensamt. Det där ordet i filmens titel, som på svenska består av sex bokstäver varav den första och den sista är k.
Santa’s slay, 2005
Den sista av de där tre måstefilmerna. Bygger på den geniala idén om att tomten egentligen är Satans mordiske son. Filmen är ett veritabelt mästerverk, som håller en lagom distans till både slasherfilmer och julfilmer, och där humorn ofta kommer från skön sarkasm. Dialogen är fullpackad med briljant omformulerade slanguttryck och oneliners, och alla dessa uppfattas först efter man sett filmen flera gånger. Vill ”Santa’s slay” ha sagt något särskilt? Ja, är du en bortskämd snorvalp kanske tomten slaktar dig i stället för att ge dig en julklapp. Säger det igen: ett mästerverk.
Deck the halls, 2006
Bottnar i det klassiska ”jag ska vara värst”-draget, som den här gången tar sig uttryck i en fejd mellan två pappor som försöker överträffa varandra i att vara julig. Det kulminerar i ett bredbent potpurri av de vanligast förekommande julfilmsbudskapen: att ingenting är viktigare än familjen, att det är viktigt att vara givmild och hjälpsam, vi är starka tillsammans och så vidare. Till största delen en ganska fånig film som nästan helt baseras på ogenomtänkt, billig humor. Men Danny DeVito är en ljusglimt.
Och nu, de där kortfilmerna:
A Charlie Brown Christmas, 1965
Julen närmar sig, men Charlie Brown känner sig deppig och undrar vad meningen med högtiden egentligen är. Exakt vad han kommer fram till accentueras inte nämnvärt i filmen, men likväl är den mer grubblande än gemene barnfilm och tar upp fler funderingar än vad sådana normalt gör. ”A Charlie Brown Christmas” är en kortfilm som både underhåller och uppmanar till eftertanke, en funktion som inte ska underskattas. Röstskådespeleriet är ett tveeggat svärd: å ena sidan ganska dåligt, å andra sidan extremt autentiskt, då få av personerna bakom rösterna var äldre än tio år när filmen gjordes.
How the Grinch stole Christmas, 1966
“Maybe Christmas, he thought, doesn’t come from a store. Maybe Christmas, perhaps, means a little bit more”. Julkulturens tradition av att rimma har nog aldrig blivit bättre än i “How the Grinch stole Christmas”. De finurliga versmåtten gör att berättelsen liknar en raptext. Vad den handlar om behövs inte rabblas upp en gång till, men det är på sin plats att konstatera att den bästa sidan av någonting tydligast gestaltas genom att visa upp motsatsen. Filmen är en fantastisk känga mot julens kommersialisering, och får fram budskapet bättre än versionen från 2000.
Mickey’s Christmas carol, 1983
Charles Dickens ”En julsaga” i Disneytappning. Joakim von Anka är minst lika perfekt som Ebenezer Scrooge som Alastair Sim. Att analysera berättelsen och dess sensmoral är rätt överflödigt, men den här filmen är en extremt lyckad ansats att kortfattat och enkelt framföra budskapet till den massa som kanske inte skulle förstå exempelvis ”Scrooge” – alltså, barn. Har man ungar men inte visar ”Mickey’s Christmas carol” varje jul är man en dålig förälder.
A Garfield Christmas special, 1987
Gustaf, Ådi och Jon åker ut till släkten på landet för att fira jul. Filmen driver lite med manin att upprepa traditioner som ingen minns poängen med, men i det stora hela saknar ”A Garfield Christmas special” riktning. Men Gustaf är alltid rolig, även om det här inte är en av kattens största stunder.
We wish you a Turtle Christmas, 1994
De fyra Turtles-snubbarna kommer på att de inte köpt en julklapp till sin ledare Splinter, och ger sig ut på New Yorks gator för att rätta till misstaget – men det är bara några få timmar kvar till affärerna stänger! På vägen låtsas de att de är med i någon av Michael Jacksons musikvideor. Dessa tjugofem minuter rymmer inte mycket mer än omgjorda jullåtar, vilket blir enformigt att genomlida. Viss pluspoäng måste ges för den musikaliska bredden – pop, reggae, hiphop med mera. Men filmen vill betona hur viktigt det är med julklappar och de som växer upp med den här som en del av sitt julfirande lär ha kommersialismen i ryggraden.
The Madagascar penguins in a Christmas caper, 2005
Först och främst är “Madagascar”-pingvinerna de coolaste animerade djuren som gjorts. Och även ett gäng militäriskt disciplinerade pingviner har koll på vad julen handlar om: ”Never swim alone”. Den här korta rullen är fullsmockad av rapp, finurlig och hysterisk humor. Har du tio minuter över kan de inte ägnas åt något bättre.
I julfilmer är ett budskap ofta mer centralt än i gemene familjekomedi. Ofta på det ett ganska enkelt formulerat sådant, som kan tyckas vara självklart och billigt – var snäll, älska dina nära och så vidare. Samtidigt är det just dessa motton som ofta glöms bort och som man, tyvärr, behöver påminnas om då och då.
It’s a wonderful life, 1946
Julfilmernas ”Reign in blood”. ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band”. “Pet sounds”. Välj själv. Sitter på en tjugoåttonde plats på IMDBs ”Top 250”, vilket är den högsta placeringen för någon julfilm. Varför? För att den inte handlar om julen per se, utan om det som julen i en perfekt värld kretsar kring. Att uppskatta vad man har och att sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver den. Så otroligt många människor i det här samhället hade behövt ta till sig budskapet i filmen. Sista halvtimmen kan vara den bästa i filmhistorien och under de sista tio minuterna sitter jag, på riktigt, och gråter.
Miracle on 34th street, 1947
Hjärtevärmande historia om hur jultomten dyker upp i New York som en vanlig person. Edmund Gwenn fick en Oscar för sin insats och är den perfekte jultomten, den mysigaste farbrorn man kan tänka sig. På ytan är filmen en rolig, välskriven familjefilm, men strax under finns kängor åt vad julen utvecklats till, såsom bottenlös kommersialism och egoism. ”Miracle on 34th street” uppmuntrar tittaren att våga tro. Inte på något religiöst eller övernaturligt, men på godheten i människan.
Scrooge, 1951
En av många filmatiseringar av Charles Dickens ”En julsaga”, av många – bland annat Angry Video Game Nerd – ansedd som den allra bästa versionen. Det massiva soundtracket och den mörka scenografin skapar en stämning som liknar en gammal skräckfilm i stil med ”Nosferatu”. Men mot slutet slår det över i raka motsatsen. Filmens styrka är den extrema kontrasten, omställningen. Det förstärks ytterligare av Alastair Sims storslagna insats som Ebenezer Scrooge.
Santa Claus conquers the martians, 1964
Placerar sig på plats 85 på IMDBs ”Bottom 100”. Titeln säger allt om handlingen, och det här är ett klassiskt exempel på en film som är så dålig att den är bra. Här finns allt man behöver: tarvligt grönmålade marsianer med antenner, robotdräkter som tillverkats av gråfärgade kartonger, en isbjörn med människohänder och dramatiska inzoomningar med ”du-du-duuh”-musik. Men det finns en fin aspekt av ”Santa Claus conquers the martians”. När tomten kidnappas av marsianerna går alla jordens länder ihop för att rädda honom. Till och med USA och Sovjet, mitt under kalla kriget.
Black Christmas, 1974
Någon börjar mörda de boende i ett kvinnligt studentboende. Förutsägbar handling som inte blir mer unik av att den äger rum under julen. Filmen lyckas inte heller bygga upp någon skräckstämning. Julstämning, då? Nej, inte det heller. ”Black Christmas” är en trist film som endast kan ståta med lite kultstatus.
Trading places, 1983
I en del fall räcker det att en film utspelar sig under julen för att den ska kunna frambringa julkänslor. Det här är ett exempel på det. Vill man överanalysera går det att hitta ett fint budskap i stil med ”alla människor är goda innerst inne, det är bara omgivningen som får en del att framstå som motsatsen”, något som kan vara bra att komma ihåg i dessa tider. I övrigt: klassisk komedi från Eddie Murphys bästa era, med en bra blandning av banala skämt och mer sofistikerad humor som man märker först efter att ha sett den några gånger.
A Christmas story, 1983
Vi var där alla en gång när vi var små. Vi önskade oss en viss leksak så obarmhärtigt mycket i julklapp att vi i tjatade om den flera månader i förväg. ”A Christmas story” handlar om nioårige Ralph som tar fram en genomtänkt strategi för att övertyga sina föräldrar om att han ska få ett leksaksgevär till jul. Peter Billingsley gör en ovanligt bra insats som barnskådespelare i huvudrollen. Filmen bygger på att förpacka barnslig humor i ett format som passar en vuxen publik. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte. ”A Christmas story” är ojämn: ibland så pinsam att man överväger att stänga av, ibland så charmig och rolig att man smälter.
Silent night, deadly night, 1984
För att bygga vidare på temat från ”Trading places”: om en människa framstår som ond är det för att något ont hänt denne. Så, när femårige Billy får se sina föräldrar mördas av en psykopat som är utklädd till tomten bygger det en grund för framtida hemska gärningar. Ja, när han är arton och tvingas på en tomtekostym slutar det med blodbad. ”Silent night, deadly night” är som de flesta andra lågbudgetskräckisar från åttiotalet: halvdant skådespeleri och humoristiskt utförda mordscener. Den har samma kvalitet som en "Final destination"-film: behållningen finns i de fantasifulla morden.
Silent night, deadly night part II, 1987
I tvåan har Billys lillebror Ricky tagit över rollen som tokig mördare. Upplägget i filmen är i sig inte heltokigt: den bygger på att Ricky berättar sin historia för en psykolog. Däremot görs det billigt och tråkigt, då över en tredjedel av speltiden är en nerkortad repris av den första filmen. Det blir som att se ett halvtaskigt sportreferat av en match man redan sett och vet hur den slutar. Rickys egen story är inte lika underhållande som hans storebrors dito. Men huvudrollsinnehavaren Eric Freeman är långt mer trovärdig som psykopatmördare än sopan Robert Brian Wilson i ettan.
Die hard, 1988
Den första av tre filmer som jag måste se varje jul. ”Die hard” är helt enkelt en av de bästa filmer som gjorts i actiongenren, med både brutalt våld och mycket humor, utan att trilla över i tramsig komedi. Och den utspelar sig under julen. Vad mer behövs?
Ernest saves Christmas, 1988
Tomten ska gå i pension och behöver övertyga sin utsedda efterträdare att tacka ja till jobbet. Till sin hjälp har tomten taxichauffören Ernest P Worrell. Gillar man Jim Carrey så lär man älska Jim Varney, som spelar Ernest. Han har ett liknande sätt att grimasera fram skämten. Douglas Seale är dessutom en lysande jultomte. Mest intressant är att filmen tar upp den klassiska tomteproblematiken: hur ska en tomte hinna dela ut klappar till barn över hela världen under en kväll? Mer utrymme för den frågan, så hade ”Ernest saves Christmas” blivit ännu bättre. Nu är den mest en ganska underhållande barnfilm.
Christmas vacation, 1989
Här beskrivs julen i sin vanligast förekommande form. I stället för en lugn, stillsam högtid där alla bekymmer seglar iväg: stora tjocka släkten tränger sig på, vägrar komma överens med varandra och ska bara ha, ha och ha. Filmen betonar ett av julens viktigaste ord vid sidan om sådant som kärlek, omtanke, givmildhet, empati och så vidare – överseende. Humorn är i nio fall av tio extremt förutsägbar, men ofta effektiv just därför. Och många föräldrar lär kunna identifiera sig med Clarke Griswold.
Home alone, 1990
Det hände nog oss alla någon gång när vi var åtta, att vi kände oss ej omtyckta av resten av familjen och önskade att de skulle försvinna. Och alla närde vi en liten önskan om att genast få bli vuxna och styra och ställa i huset. ”Home alone” är en klassiker så det sjunger om det, förmodligen den bästa familjefilmen i julkategorin. Men hur många åttaåringar som ser filmen tar till sig dess andemening; att man ska uppskatta sin familj oavsett hur mycket de går en på nerverna?
Jingle all the way, 1996
Ytterligare ett upplägg som många lär känna igen: den desperata jakten efter en julklapp som är slutsåld överallt, men som är det enda som den tilltänkta mottagaren önskar sig. Filmen går in för att stärka julens kommersialisering i grundpålarna. Budskapet tycks vara att allt löser sig, bara man köper rätt julklappar. Den lilla ”det är tanken som räknas”-sekvensen i slutet är inte precis vad som fastnar efter att ha sett filmen. Men den är ändå rätt underhållande om man, som en annan, har rätt barnslig humor.
Love actually, 2003
Av de nämnda tre måstefilmerna är ”Love actually” den andra. Först och främst är det en briljant tagning av ”flera parallella historier som till synes inte har med varandra att göra men ändå hänger ihop”-upplägget. Sedan: kolla rollistan. Sist: alla människor har komplexa livssituationer, men ingen är en ö. Alla lever i symbios, på ett eller annat sätt. Och alla har en sak gemensamt. Det där ordet i filmens titel, som på svenska består av sex bokstäver varav den första och den sista är k.
Santa’s slay, 2005
Den sista av de där tre måstefilmerna. Bygger på den geniala idén om att tomten egentligen är Satans mordiske son. Filmen är ett veritabelt mästerverk, som håller en lagom distans till både slasherfilmer och julfilmer, och där humorn ofta kommer från skön sarkasm. Dialogen är fullpackad med briljant omformulerade slanguttryck och oneliners, och alla dessa uppfattas först efter man sett filmen flera gånger. Vill ”Santa’s slay” ha sagt något särskilt? Ja, är du en bortskämd snorvalp kanske tomten slaktar dig i stället för att ge dig en julklapp. Säger det igen: ett mästerverk.
Deck the halls, 2006
Bottnar i det klassiska ”jag ska vara värst”-draget, som den här gången tar sig uttryck i en fejd mellan två pappor som försöker överträffa varandra i att vara julig. Det kulminerar i ett bredbent potpurri av de vanligast förekommande julfilmsbudskapen: att ingenting är viktigare än familjen, att det är viktigt att vara givmild och hjälpsam, vi är starka tillsammans och så vidare. Till största delen en ganska fånig film som nästan helt baseras på ogenomtänkt, billig humor. Men Danny DeVito är en ljusglimt.
Och nu, de där kortfilmerna:
A Charlie Brown Christmas, 1965
Julen närmar sig, men Charlie Brown känner sig deppig och undrar vad meningen med högtiden egentligen är. Exakt vad han kommer fram till accentueras inte nämnvärt i filmen, men likväl är den mer grubblande än gemene barnfilm och tar upp fler funderingar än vad sådana normalt gör. ”A Charlie Brown Christmas” är en kortfilm som både underhåller och uppmanar till eftertanke, en funktion som inte ska underskattas. Röstskådespeleriet är ett tveeggat svärd: å ena sidan ganska dåligt, å andra sidan extremt autentiskt, då få av personerna bakom rösterna var äldre än tio år när filmen gjordes.
How the Grinch stole Christmas, 1966
“Maybe Christmas, he thought, doesn’t come from a store. Maybe Christmas, perhaps, means a little bit more”. Julkulturens tradition av att rimma har nog aldrig blivit bättre än i “How the Grinch stole Christmas”. De finurliga versmåtten gör att berättelsen liknar en raptext. Vad den handlar om behövs inte rabblas upp en gång till, men det är på sin plats att konstatera att den bästa sidan av någonting tydligast gestaltas genom att visa upp motsatsen. Filmen är en fantastisk känga mot julens kommersialisering, och får fram budskapet bättre än versionen från 2000.
Mickey’s Christmas carol, 1983
Charles Dickens ”En julsaga” i Disneytappning. Joakim von Anka är minst lika perfekt som Ebenezer Scrooge som Alastair Sim. Att analysera berättelsen och dess sensmoral är rätt överflödigt, men den här filmen är en extremt lyckad ansats att kortfattat och enkelt framföra budskapet till den massa som kanske inte skulle förstå exempelvis ”Scrooge” – alltså, barn. Har man ungar men inte visar ”Mickey’s Christmas carol” varje jul är man en dålig förälder.
A Garfield Christmas special, 1987
Gustaf, Ådi och Jon åker ut till släkten på landet för att fira jul. Filmen driver lite med manin att upprepa traditioner som ingen minns poängen med, men i det stora hela saknar ”A Garfield Christmas special” riktning. Men Gustaf är alltid rolig, även om det här inte är en av kattens största stunder.
We wish you a Turtle Christmas, 1994
De fyra Turtles-snubbarna kommer på att de inte köpt en julklapp till sin ledare Splinter, och ger sig ut på New Yorks gator för att rätta till misstaget – men det är bara några få timmar kvar till affärerna stänger! På vägen låtsas de att de är med i någon av Michael Jacksons musikvideor. Dessa tjugofem minuter rymmer inte mycket mer än omgjorda jullåtar, vilket blir enformigt att genomlida. Viss pluspoäng måste ges för den musikaliska bredden – pop, reggae, hiphop med mera. Men filmen vill betona hur viktigt det är med julklappar och de som växer upp med den här som en del av sitt julfirande lär ha kommersialismen i ryggraden.
The Madagascar penguins in a Christmas caper, 2005
Först och främst är “Madagascar”-pingvinerna de coolaste animerade djuren som gjorts. Och även ett gäng militäriskt disciplinerade pingviner har koll på vad julen handlar om: ”Never swim alone”. Den här korta rullen är fullsmockad av rapp, finurlig och hysterisk humor. Har du tio minuter över kan de inte ägnas åt något bättre.
söndag 22 december 2013
Skola för oetablerade band och musiker
Läste den här och skrattade. Och kände igen mycket. Inte för att jag spelat i band, utan för att jag stött på ohälsosamt många demoband som Sverige Runt-redaktör på Close-Up i ett och ett halvt år och som recensent på Muzic. Har också varit på väldigt många smågig där fem-sex osignade band spelat. Känner, med andra ord, att jag vet vad jag snackar om, om jag räknar upp ett antal irriterande beteenden som man ofta ser hos osignade eller allmänt små band.
Så, jag tänker göra en egen lista. Here goes:
1. För många och för långa pauser mellan låtarna under giggen
Ditt band ska göra en fem låtar lång spelning. Era låtar snittar på cirka fyra minuter. Då borde ert gig vara absolut max tjugotvå minuter långt. Ni måste säga "Hej, vi är ett band som heter...". Men ni ska inte spela en låt, dricka vatten i två minuter, låta sångaren yra nervöst i ytterligare två, dra några internskämt och sedan spela nästa, och upprepa under resten av gigget. Kom upp på scen, säg "Tja, vi heter...", spela två låtar på raken, ta cirka trettio sekunders paus innan nästa låt och upprepa ert namn, spela två låtar till på raken, tacka för publikens uppmärksamhet och säg vad ni heter en gång till, och spela sista låten.
Om du nu invänder att ni pausar mellan varje låt för att ni måste stämma om gitarrerna - lägg upp setlistan så att alla låtar med samma stämning spelas i följd. Inte så att ni spelar (exempelvis) en låt i C, en i A, en i C, en i A, och en i C. En sådan setlista bör i så fall läggas upp: A, A, C, C, C. Glasklart? Bra.
2. Ni blir sura på en liten, opeppad publik och ger upp efter två låtar
Publiken kanske inte blir såld inom tio minuter, men börjar ni tjura och avverkar resten av setet helt ointresserat kommer de inte bli sålda efter tjugo minuter heller. Håll peppen uppe genom hela spelningen oavsett publikreaktion. Då är chansen större att ni vinner fans.
3. Tar evighetslång tid på er innan ni kommer upp på scen
Är det lite folk på plats? Ja. Ingen är här för att se er, var glada för att någon över huvud taget kommit dit tidigt. Börja inte spelningen för sent för att "vänta in mer folk".
4. Soundcheck till förbannelse
Jag har sett osignade band göra längre soundchecks än gig. Det är patetiskt. Plugga in skiten och sätt igång. Gnäll inte för att kompgitarren är pyttelite för hög i monitorn. Kör ändå.
5. Ni slänger er med pinsamma klyschor och menar allvar
"Vi blandar så många genrer samtidigt som vi har en helt egen stil". Ingen tar er på allvar om ni säger så.
6. Mejlbombar sågande recensenter med ursäkter
Har ni gjort ett dålig gig så har ni. Det finns inga ursäkter. Det finns anledningar, men inte ursäkter. Att mejla någon som skrivit ner en spelning och påpeka att "Ja, men vår sångare var faktiskt förkyld och vår gitarrist hade körtelfeber och bla bla bla" ändrar inte på det faktum att er spelning var kass. Var glad att ni nämns någonstans över huvud taget.
7. "Overstay your welcome"
Är ni förband är det ingen på plats som vill se er spela för länge. Kort är bra, långt är dåligt. Det är bättre att spela en låt för lite och lämna någon hungrande efter mer, än att spela en låt för mycket och trötta ut folk.
8. Vara totala nervositetsfreak under intervjuer
Ska någon intervjua er? Coolt. Svara på frågorna så bra och utförligt som möjligt. Kom ihåg att ni spelar i ett band. Ni är inga skattefifflande politiker eller bovaktiga företagschefer som journalisten försöker sätta dit med stenhårda frågor. Ni är musiker. Journalisten vill veta saker om ert band och berätta om er. Det finns ingen anledning att freaka ut och noja över vad hen ska skriva och fråga om.
Är ni rädda för felcitat? Som sagt: ni är musiker, inte politiker. Först och främst är felcitat inte så vanliga som folk tror. Sedan: är det en katastrof om journalisten råkar höra fel och skriver att ni är influerade av Ghost Of A Thousand i stället för More Than A Thousand? Nej.
9. Ta för givet att alla vill skriva om er bara för att ni skickat iväg en streamlänk
De flesta redaktörer, skribenter och musikbloggare blir fullkomligt bombade varje dag med promoskivor, streamlänkar, mp3-zippaket och så vidare. Börja ni spamma och undra "när fan blir den jävla recensionen av?" har ni precis gjort er en ovän. Skicka iväg en länk för varje släpp ni kommer med. Är ni intressanta nog skrivs det om er. Annars inte. Och då spelar det ingen hur mycket ni tjatar.
10. Försök sätta agendan i en intervju
Vem vet hur en artikel ska skrivas för att bli intressant och framställa bandet som någonting värt att kolla upp? Jo, journalisten. Inte musikern. Få saker driver en musikskribent till vansinne så som högfärdiga krav om exempelvis "jag vill bara prata om musiken". En tumregel: det enda en musiker inte ska prata om är sin egen musik. Vill du bli framställd som så intressant som möjligt? Svara på journalistens frågor, oavsett vilka de är. Påpeka aldrig "det där är väl inte relevant".
Så, jag tänker göra en egen lista. Here goes:
1. För många och för långa pauser mellan låtarna under giggen
Ditt band ska göra en fem låtar lång spelning. Era låtar snittar på cirka fyra minuter. Då borde ert gig vara absolut max tjugotvå minuter långt. Ni måste säga "Hej, vi är ett band som heter...". Men ni ska inte spela en låt, dricka vatten i två minuter, låta sångaren yra nervöst i ytterligare två, dra några internskämt och sedan spela nästa, och upprepa under resten av gigget. Kom upp på scen, säg "Tja, vi heter...", spela två låtar på raken, ta cirka trettio sekunders paus innan nästa låt och upprepa ert namn, spela två låtar till på raken, tacka för publikens uppmärksamhet och säg vad ni heter en gång till, och spela sista låten.
Om du nu invänder att ni pausar mellan varje låt för att ni måste stämma om gitarrerna - lägg upp setlistan så att alla låtar med samma stämning spelas i följd. Inte så att ni spelar (exempelvis) en låt i C, en i A, en i C, en i A, och en i C. En sådan setlista bör i så fall läggas upp: A, A, C, C, C. Glasklart? Bra.
2. Ni blir sura på en liten, opeppad publik och ger upp efter två låtar
Publiken kanske inte blir såld inom tio minuter, men börjar ni tjura och avverkar resten av setet helt ointresserat kommer de inte bli sålda efter tjugo minuter heller. Håll peppen uppe genom hela spelningen oavsett publikreaktion. Då är chansen större att ni vinner fans.
3. Tar evighetslång tid på er innan ni kommer upp på scen
Är det lite folk på plats? Ja. Ingen är här för att se er, var glada för att någon över huvud taget kommit dit tidigt. Börja inte spelningen för sent för att "vänta in mer folk".
4. Soundcheck till förbannelse
Jag har sett osignade band göra längre soundchecks än gig. Det är patetiskt. Plugga in skiten och sätt igång. Gnäll inte för att kompgitarren är pyttelite för hög i monitorn. Kör ändå.
5. Ni slänger er med pinsamma klyschor och menar allvar
"Vi blandar så många genrer samtidigt som vi har en helt egen stil". Ingen tar er på allvar om ni säger så.
6. Mejlbombar sågande recensenter med ursäkter
Har ni gjort ett dålig gig så har ni. Det finns inga ursäkter. Det finns anledningar, men inte ursäkter. Att mejla någon som skrivit ner en spelning och påpeka att "Ja, men vår sångare var faktiskt förkyld och vår gitarrist hade körtelfeber och bla bla bla" ändrar inte på det faktum att er spelning var kass. Var glad att ni nämns någonstans över huvud taget.
7. "Overstay your welcome"
Är ni förband är det ingen på plats som vill se er spela för länge. Kort är bra, långt är dåligt. Det är bättre att spela en låt för lite och lämna någon hungrande efter mer, än att spela en låt för mycket och trötta ut folk.
8. Vara totala nervositetsfreak under intervjuer
Ska någon intervjua er? Coolt. Svara på frågorna så bra och utförligt som möjligt. Kom ihåg att ni spelar i ett band. Ni är inga skattefifflande politiker eller bovaktiga företagschefer som journalisten försöker sätta dit med stenhårda frågor. Ni är musiker. Journalisten vill veta saker om ert band och berätta om er. Det finns ingen anledning att freaka ut och noja över vad hen ska skriva och fråga om.
Är ni rädda för felcitat? Som sagt: ni är musiker, inte politiker. Först och främst är felcitat inte så vanliga som folk tror. Sedan: är det en katastrof om journalisten råkar höra fel och skriver att ni är influerade av Ghost Of A Thousand i stället för More Than A Thousand? Nej.
9. Ta för givet att alla vill skriva om er bara för att ni skickat iväg en streamlänk
De flesta redaktörer, skribenter och musikbloggare blir fullkomligt bombade varje dag med promoskivor, streamlänkar, mp3-zippaket och så vidare. Börja ni spamma och undra "när fan blir den jävla recensionen av?" har ni precis gjort er en ovän. Skicka iväg en länk för varje släpp ni kommer med. Är ni intressanta nog skrivs det om er. Annars inte. Och då spelar det ingen hur mycket ni tjatar.
10. Försök sätta agendan i en intervju
Vem vet hur en artikel ska skrivas för att bli intressant och framställa bandet som någonting värt att kolla upp? Jo, journalisten. Inte musikern. Få saker driver en musikskribent till vansinne så som högfärdiga krav om exempelvis "jag vill bara prata om musiken". En tumregel: det enda en musiker inte ska prata om är sin egen musik. Vill du bli framställd som så intressant som möjligt? Svara på journalistens frågor, oavsett vilka de är. Påpeka aldrig "det där är väl inte relevant".
lördag 14 december 2013
Her tenere
I dessa "lista årets bästa skivor"-tider vill jag förstås inte vara sämre. I detta nu arbetar jag på en genomgång av ett ospecificerat antal skivor från 2013 som förtjänar att nämnas. Vill inte ge ifrån mig ett hafsverk bara för att.
Eller, det är kanske vad jag ska göra nu. Tänker tjuvstarta och peppa för två 2013-plattor som absolut inte får missas. De tillhör samma genre, men ändå inte. Vi börjar från början.
Tuareg är ett folkslag i nordöstra Afrika. De är av tradition nomader och bosätter sig huvudsakligen kring Saharaöknen. I dag finns de största Tuareg-befolkningarna i Mali, Niger och Algeriet. De har inget eget land, och deras historia har innehållit många våldsamma, men misslyckade uppror för att få ett självständigt land. Så sent som i fjol lyckades en revolutionär rörelse överta delar av nordvästra Mali och förklara områdena självständiga, men tidigare i år togs dessa territorier tillbaka av Malisk militär.
År 1979 startades bandet Tinariwen, som spelar det som ofta kallas Tichumaren. Det vill säga, en slags blandning av ökenblues och traditionell Tuaregfolkmusik. De lyckades nå viss framgång i västvärlden under det tidiga nollnolltalet, vilket banat väg för fler Tuaregband. Tinariwen har inte släppt en skiva i år, men kommer med en nästa år. Den ska heta "Emmaar" och kommer så klart vara hur bra som helst.
Nu, fokus på de två skivor jag aviserade för några rader sedan:
Tamikrest har släppt en skiva som heter "Chatma", som är överdjävulskt bra. Den är suggestiv, rytmisk, tillbakalutad och med mycket baktakt. Lyssna på "Itous", "Takma" och "Djanegh etoumast".
Bombino är vad gitarristen Omara Moctar kallar sig, och han har släppt "Nomad" i år. Den består av energisk, sprudlande gitarrmusik med ett nästan hypnotiserande, malande groove. Lyssna på "Her tenere", "Amidinine" och "Azamane tiliade". Bombino är tveklöst 2013s största gitarrist.
Jag funderar på om jag ska sätta ihop en slutgiltig topp tio-lista för 2013 också. Om det blir så, kan du räkna med att både Tamikrest och Bombino återfinns i den listan.
Eller, det är kanske vad jag ska göra nu. Tänker tjuvstarta och peppa för två 2013-plattor som absolut inte får missas. De tillhör samma genre, men ändå inte. Vi börjar från början.
Tuareg är ett folkslag i nordöstra Afrika. De är av tradition nomader och bosätter sig huvudsakligen kring Saharaöknen. I dag finns de största Tuareg-befolkningarna i Mali, Niger och Algeriet. De har inget eget land, och deras historia har innehållit många våldsamma, men misslyckade uppror för att få ett självständigt land. Så sent som i fjol lyckades en revolutionär rörelse överta delar av nordvästra Mali och förklara områdena självständiga, men tidigare i år togs dessa territorier tillbaka av Malisk militär.
År 1979 startades bandet Tinariwen, som spelar det som ofta kallas Tichumaren. Det vill säga, en slags blandning av ökenblues och traditionell Tuaregfolkmusik. De lyckades nå viss framgång i västvärlden under det tidiga nollnolltalet, vilket banat väg för fler Tuaregband. Tinariwen har inte släppt en skiva i år, men kommer med en nästa år. Den ska heta "Emmaar" och kommer så klart vara hur bra som helst.
Nu, fokus på de två skivor jag aviserade för några rader sedan:
Tamikrest har släppt en skiva som heter "Chatma", som är överdjävulskt bra. Den är suggestiv, rytmisk, tillbakalutad och med mycket baktakt. Lyssna på "Itous", "Takma" och "Djanegh etoumast".
Bombino är vad gitarristen Omara Moctar kallar sig, och han har släppt "Nomad" i år. Den består av energisk, sprudlande gitarrmusik med ett nästan hypnotiserande, malande groove. Lyssna på "Her tenere", "Amidinine" och "Azamane tiliade". Bombino är tveklöst 2013s största gitarrist.
Jag funderar på om jag ska sätta ihop en slutgiltig topp tio-lista för 2013 också. Om det blir så, kan du räkna med att både Tamikrest och Bombino återfinns i den listan.
söndag 8 december 2013
Önskelista
Det tjatas mycket om det där festivalkriget. Situationen mellan Live Nation och FKP Scorpio kan liknas vid valfritt slag under första världskriget. De ligger i varsin skyttegrav. Den ena börjar anfalla den andra, som svarar med gevärseld tills de springer tillbaka. Sedan byts rollerna. Sedan byts de tillbaka. Och så vidare.
Jag är så galet jävla trött på att varenda gång det släpps ett nytt band till en av de stora festivalerna skrivs det dussintals kvasiintellektuella, innehållslösa krönikor med rubriken "Hur ska (infoga konkurrerande festival) kontra mot det här?".
Svenska festivaler handlar plötsligt inte om att erbjuda sin publik något intressant, utan om att få konkurrenterna på fall. Det liknar amerikansk politik: det är viktigare att protestera mot sina motståndare än att själv komma med ett konkret förslag som för samhället framåt.
Men, skitsamma, egentligen. Vad jag tycker spelar ingen roll. En sak är säker: en festival som ståtar med headliners av typen "stort band som man redan sett åtskilliga gånger" är inte särskilt lockande. Inte heller en festival modell "jävligt många kommersiellt stora artister och över femtiotusen i publiken". Och, framför allt inte sådana festivaler som placerat sig mitt ute i ingenstans och hänvisar besökarna till skyttelbussar med evighetslånga köer.
Jag är för gammal, cynisk, trött och bekväm för allt sådant.
Men nog vill man festivala lite, i alla fall. Här är en lista på band och artister som skulle få mig att lyfta på arslet och resa över halva landet:
Laura Marling, Nine Inch Nails, King Krule, Patti Smith, Deftones, Motörhead, Alice In Chains, Pearl Jam, Congo Natty, Wu-Tang Clan (eller valfri medlem på solovift), A Tribe Called Quest (innan de lägger ner, kom igen!), Wilmer X, Editors, Tamikrest, Tinariwen, The Garifuna Collective, Della Mae, Charles Bradley, The Dangerous Summer, The 1975, Willie Nelson, The Reign Of Kindo, Norah Jones, Florence + The Machine, Basia Bulat, Jedi Mind Tricks, Social Distortion, Stevie Wonder, Lauryn Hill, Ornette Coleman, Bombino, Japandroids, Liz Phair, Suicide, Lucinda Williams, Phish, Radiohead, The Offspring, Public Enemy, Emmylou Harris, De La Soul, The Pharcyde och Kent, alltid.
Jag är så galet jävla trött på att varenda gång det släpps ett nytt band till en av de stora festivalerna skrivs det dussintals kvasiintellektuella, innehållslösa krönikor med rubriken "Hur ska (infoga konkurrerande festival) kontra mot det här?".
Svenska festivaler handlar plötsligt inte om att erbjuda sin publik något intressant, utan om att få konkurrenterna på fall. Det liknar amerikansk politik: det är viktigare att protestera mot sina motståndare än att själv komma med ett konkret förslag som för samhället framåt.
Men, skitsamma, egentligen. Vad jag tycker spelar ingen roll. En sak är säker: en festival som ståtar med headliners av typen "stort band som man redan sett åtskilliga gånger" är inte särskilt lockande. Inte heller en festival modell "jävligt många kommersiellt stora artister och över femtiotusen i publiken". Och, framför allt inte sådana festivaler som placerat sig mitt ute i ingenstans och hänvisar besökarna till skyttelbussar med evighetslånga köer.
Jag är för gammal, cynisk, trött och bekväm för allt sådant.
Men nog vill man festivala lite, i alla fall. Här är en lista på band och artister som skulle få mig att lyfta på arslet och resa över halva landet:
Laura Marling, Nine Inch Nails, King Krule, Patti Smith, Deftones, Motörhead, Alice In Chains, Pearl Jam, Congo Natty, Wu-Tang Clan (eller valfri medlem på solovift), A Tribe Called Quest (innan de lägger ner, kom igen!), Wilmer X, Editors, Tamikrest, Tinariwen, The Garifuna Collective, Della Mae, Charles Bradley, The Dangerous Summer, The 1975, Willie Nelson, The Reign Of Kindo, Norah Jones, Florence + The Machine, Basia Bulat, Jedi Mind Tricks, Social Distortion, Stevie Wonder, Lauryn Hill, Ornette Coleman, Bombino, Japandroids, Liz Phair, Suicide, Lucinda Williams, Phish, Radiohead, The Offspring, Public Enemy, Emmylou Harris, De La Soul, The Pharcyde och Kent, alltid.
fredag 6 december 2013
Om demokrati, debatter och aborter
Sverige är en demokrati. I en demokrati ska varje person ha rätt att tycka vad man vill och uttrycka vad man vill, utan att vara rädd för hot eller liknande från personer som tycker annorlunda.
En viktig del av en demokrati är friheten att få debattera. Att få diskutera saker och ting med folk som har andra åsikter än en själv. Att få bemöta argument med motargument. Att få säga "nej, jag håller inte med, jag tycker så här".
Att ställa kritiska frågor när någon presenterar sin åsikt är ett sätt att uppmana denne att tänka efter lite extra och komma med starkare argument. I förlängningen innebär mer genomtänkta åsikter att demokratins stöttepelare förstärks. För meningen med att debattera är inte att med näbbar och klor visa att man har rätt, oavsett hur överbevisad man är. Meningen med en debatt är att det bästa argumentet ska vinna. Demokrati är värdelöst om folk inte är kapabla att ändra uppfattning.
Sveriges demokrati bygger på att befolkningen röstar på partier som ska representera vad man tycker.
Meningen med ett sådant system är att var och en ska fundera och tänka själva, väga argument mot varandra, reflektera och självständigt komma fram till en åsikt i en fråga. Därefter röstar man på det parti som har flest gemensamma åsikter med en själv.
Varje partis kompletta politiska program är en enorm och komplex samling förslag, åsikter och frågor. Att hitta ett parti som tycker exakt likadant som en själv i varenda fråga - det är så gott som omöjligt, såvida man inte startar ett parti själv.
Demokrati bör inte fungera så som jag ofta upplever att det gör i dag: att man väljer ett parti för att man håller med om ett fåtal frågor, sedan "adopterar" man partiets övriga ståndpunkter som sina egna. Man köper ett åsiktspaket och hindrar sig från tänka självständigt. Så får det inte vara.
Varje partis ståndpunkter måste få bemötas med sakliga argument och eventuella fakta som visar att partiet byggt sin uppfattning på felaktigheter.
Jag personligen anser att jämställdhet är en viktig fråga. Samhället i dag är inte jämställt, även om det ofta utger sig för att vara det. Jag vill inte kalla mig feminist, eftersom jag av principskäl tar avstånd från alla -ismer. Men jag är den förste att skriva under på att feminismen behövs. Skulle en person som kallar sig feminist göra en lista på tio punkter, "jag är feminist därför att jag tycker det här, och det här, och det här...", skulle jag nog skriva under på alla tio.
I dag finns det partier i riksdagen som aktivt arbetar för att sakta ner, stanna och rentav vända på utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle. För att återknyta till inledningen på det här inlägget: en person i det här landet har all rätt i världen att tycka att samhället inte ska vara jämställt. Men jag tycker det inte. Därför har jag lika mycket rätt att bemöta en sådan ståndpunkt med argument och fakta.
Innan vi går vidare, fundera själv några sekunder. Tycker du att män och kvinnor är lika värda? Tycker du att samhället är tillräckligt jämställt? Tycker du att samhället är för jämställt? Tycker du att samhället behöver mer jämställdhet?
Jag svarar så här: Ja. Nej. Nej. Ja.
Jag hittade en åsiktspunkt på Sverigedemokraternas hemsida som pekar på att de är ett av dessa partier som helst avbryter det pågående arbetet för ett mer jämställt samhälle.
Surfar man in på Sverigedemokraternas hemsida, går in på ”Vår politik”, och sedan ”Vår politik från A till Ö” (här) går det att läsa följande om partiets syn på abort:
”Vi ser med stor oro på de höga aborttalen. Vi vill få till stånd en nationell handlingsplan för att minska aborttalen.”
Vad man anser är ett ”högt aborttal” är naturligtvis en subjektiv fråga. Enligt Socialstyrelsens hemsida gjordes 37 634 aborter under 2011, det senaste året som det finns färdig statistik från. (Denna siffra går tyvärr inte att direktlänka till, på grund av hur Socialstyrelsens hemsida är kodad. Men det går enkelt att trycka fram en tabell via denna länk.)
Om vi enbart tar med kvinnor i åldrarna 15 till 50 i beräkningen (15 för att det är då man enligt lagen är ”sexuellt mogen” och 50 för att kvinnor vanligen slutar vara i fertil ålder någon gång mellan 45 och 55) så fanns det enligt Statistiska Centralbyrån 2 180 436 kvinnor i Sverige under 2011 som kunde tänkas göra en abort. (Går tyvärr inte heller att direktlänka till, men tabell kan tryckas fram här)
37 634 aborter över 2 180 436 kvinnor. Alltså: 1,7 procent som skulle kunna göra en abort, gjorde det. Högt aborttal? Det är upp till dig att avgöra.
Vidare, om vi fortsätter läsa stycket på SDs hemsida om deras åsikter om aborter (återigen, här) går följande att läsa:
”Partiet förordar, liksom de flesta länderna i Europa, fri abort fram till den 12:e graviditetsveckan. För abort efter den 12:e veckan till följd av medicinska eller andra tungt vägande skäl ska det krävas tillstånd av Socialstyrelsen.”
I dag tillåter svensk lagstiftning fri abort fram till 18:e graviditetsveckan, och först därefter får Socialstyrelsen något att säga till om (källa). Att minska tiden under vilken en kvinna kan göra fri abort innebär att man skär ner på kvinnors rättigheter. Eftersom 18 är mer än 12 innebär SDs förslag just det.
Men låt oss anta att SDs primära tanke är att få ner antalet aborter, inte att inskränka på kvinnors rättigheter. Då ska det påpekas att av de 37 634 aborter som ägde rum under 2011 skedde 2462 efter tolfte veckan (klicka fram tabell här), det vill säga 6,5 procent. En lagändring i SDs smak skulle alltså inte minska antalet aborter särskilt mycket.
Min uppfattning: SD verkar anse att det är ett slags nödvändigt ont, en liten bieffekt, att kvinnors rättigheter inskränks för att till varje pris få ner antalet aborter. Det motsätter jag mig starkt. Vill man att det ska ske färre aborter, så får man hitta andra vägar än att minska halva befolkningens kontroll över sin egen kropp.
Vän av ordning vill naturligtvis invända att Sverige har det högsta aborttalet i Norden. Så är det. Är det positivt eller negativt? Är det ett bevis på att vi kommit längst i strävan efter jämställdhet? Är det ett tecken på bristande respekt för människoliv? Fundera själv och kom fram till en egen åsikt, i stället för att köpa någon annans.
Låt mig avsluta det här med en uppmaning: gå in på samtliga riksdagspartiers hemsida och läs deras åsiktsprogram, med ett öppet sinne. Ägna sedan minst ett par dagar åt att fundera och reflektera. Bestäm dig därefter vilket parti du ska rösta på.
En viktig del av en demokrati är friheten att få debattera. Att få diskutera saker och ting med folk som har andra åsikter än en själv. Att få bemöta argument med motargument. Att få säga "nej, jag håller inte med, jag tycker så här".
Att ställa kritiska frågor när någon presenterar sin åsikt är ett sätt att uppmana denne att tänka efter lite extra och komma med starkare argument. I förlängningen innebär mer genomtänkta åsikter att demokratins stöttepelare förstärks. För meningen med att debattera är inte att med näbbar och klor visa att man har rätt, oavsett hur överbevisad man är. Meningen med en debatt är att det bästa argumentet ska vinna. Demokrati är värdelöst om folk inte är kapabla att ändra uppfattning.
Sveriges demokrati bygger på att befolkningen röstar på partier som ska representera vad man tycker.
Meningen med ett sådant system är att var och en ska fundera och tänka själva, väga argument mot varandra, reflektera och självständigt komma fram till en åsikt i en fråga. Därefter röstar man på det parti som har flest gemensamma åsikter med en själv.
Varje partis kompletta politiska program är en enorm och komplex samling förslag, åsikter och frågor. Att hitta ett parti som tycker exakt likadant som en själv i varenda fråga - det är så gott som omöjligt, såvida man inte startar ett parti själv.
Demokrati bör inte fungera så som jag ofta upplever att det gör i dag: att man väljer ett parti för att man håller med om ett fåtal frågor, sedan "adopterar" man partiets övriga ståndpunkter som sina egna. Man köper ett åsiktspaket och hindrar sig från tänka självständigt. Så får det inte vara.
Varje partis ståndpunkter måste få bemötas med sakliga argument och eventuella fakta som visar att partiet byggt sin uppfattning på felaktigheter.
Jag personligen anser att jämställdhet är en viktig fråga. Samhället i dag är inte jämställt, även om det ofta utger sig för att vara det. Jag vill inte kalla mig feminist, eftersom jag av principskäl tar avstånd från alla -ismer. Men jag är den förste att skriva under på att feminismen behövs. Skulle en person som kallar sig feminist göra en lista på tio punkter, "jag är feminist därför att jag tycker det här, och det här, och det här...", skulle jag nog skriva under på alla tio.
I dag finns det partier i riksdagen som aktivt arbetar för att sakta ner, stanna och rentav vända på utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle. För att återknyta till inledningen på det här inlägget: en person i det här landet har all rätt i världen att tycka att samhället inte ska vara jämställt. Men jag tycker det inte. Därför har jag lika mycket rätt att bemöta en sådan ståndpunkt med argument och fakta.
Innan vi går vidare, fundera själv några sekunder. Tycker du att män och kvinnor är lika värda? Tycker du att samhället är tillräckligt jämställt? Tycker du att samhället är för jämställt? Tycker du att samhället behöver mer jämställdhet?
Jag svarar så här: Ja. Nej. Nej. Ja.
Jag hittade en åsiktspunkt på Sverigedemokraternas hemsida som pekar på att de är ett av dessa partier som helst avbryter det pågående arbetet för ett mer jämställt samhälle.
Surfar man in på Sverigedemokraternas hemsida, går in på ”Vår politik”, och sedan ”Vår politik från A till Ö” (här) går det att läsa följande om partiets syn på abort:
”Vi ser med stor oro på de höga aborttalen. Vi vill få till stånd en nationell handlingsplan för att minska aborttalen.”
Vad man anser är ett ”högt aborttal” är naturligtvis en subjektiv fråga. Enligt Socialstyrelsens hemsida gjordes 37 634 aborter under 2011, det senaste året som det finns färdig statistik från. (Denna siffra går tyvärr inte att direktlänka till, på grund av hur Socialstyrelsens hemsida är kodad. Men det går enkelt att trycka fram en tabell via denna länk.)
Om vi enbart tar med kvinnor i åldrarna 15 till 50 i beräkningen (15 för att det är då man enligt lagen är ”sexuellt mogen” och 50 för att kvinnor vanligen slutar vara i fertil ålder någon gång mellan 45 och 55) så fanns det enligt Statistiska Centralbyrån 2 180 436 kvinnor i Sverige under 2011 som kunde tänkas göra en abort. (Går tyvärr inte heller att direktlänka till, men tabell kan tryckas fram här)
37 634 aborter över 2 180 436 kvinnor. Alltså: 1,7 procent som skulle kunna göra en abort, gjorde det. Högt aborttal? Det är upp till dig att avgöra.
Vidare, om vi fortsätter läsa stycket på SDs hemsida om deras åsikter om aborter (återigen, här) går följande att läsa:
”Partiet förordar, liksom de flesta länderna i Europa, fri abort fram till den 12:e graviditetsveckan. För abort efter den 12:e veckan till följd av medicinska eller andra tungt vägande skäl ska det krävas tillstånd av Socialstyrelsen.”
I dag tillåter svensk lagstiftning fri abort fram till 18:e graviditetsveckan, och först därefter får Socialstyrelsen något att säga till om (källa). Att minska tiden under vilken en kvinna kan göra fri abort innebär att man skär ner på kvinnors rättigheter. Eftersom 18 är mer än 12 innebär SDs förslag just det.
Men låt oss anta att SDs primära tanke är att få ner antalet aborter, inte att inskränka på kvinnors rättigheter. Då ska det påpekas att av de 37 634 aborter som ägde rum under 2011 skedde 2462 efter tolfte veckan (klicka fram tabell här), det vill säga 6,5 procent. En lagändring i SDs smak skulle alltså inte minska antalet aborter särskilt mycket.
Min uppfattning: SD verkar anse att det är ett slags nödvändigt ont, en liten bieffekt, att kvinnors rättigheter inskränks för att till varje pris få ner antalet aborter. Det motsätter jag mig starkt. Vill man att det ska ske färre aborter, så får man hitta andra vägar än att minska halva befolkningens kontroll över sin egen kropp.
Vän av ordning vill naturligtvis invända att Sverige har det högsta aborttalet i Norden. Så är det. Är det positivt eller negativt? Är det ett bevis på att vi kommit längst i strävan efter jämställdhet? Är det ett tecken på bristande respekt för människoliv? Fundera själv och kom fram till en egen åsikt, i stället för att köpa någon annans.
Låt mig avsluta det här med en uppmaning: gå in på samtliga riksdagspartiers hemsida och läs deras åsiktsprogram, med ett öppet sinne. Ägna sedan minst ett par dagar åt att fundera och reflektera. Bestäm dig därefter vilket parti du ska rösta på.
måndag 2 december 2013
"Silver bells, silver bells"
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag älskar julen.
I går publicerade jag en stor genomgång av arton julskivor på Muzic.se. Det kan se ut som ett hastverk, men faktum är att jag jobbat på textjäveln i drygt en månad. Bara att lyssna igenom arton plattor en gång vardera tar åtskilliga timmar, och ska man dessutom läsa på om skivorna och artisterna, lyssna in sig, kläcka fiffiga formuleringar - ja, du hajar. Läs den här. Läs. Jag lovar att den är värd några minuter.
Eftersom jag gillar statistik bestämde jag mig för att gå igenom de arton skivornas låtlistor en sista gång och undersöka vilka jullåtar som är vanligast förekommande. Det finns ju en utbredd uppfattning om att alla julskivor utgörs av samma låtar. Riktigt så illa är det inte. Exempel: Loreena McKennitts "To drive the cold winter away" innehåller inga låtar som förekommer på någon av de andra sjutton skivorna.
Men, visst. Många låtar har tolkats om och om och om igen, och dyker upp titt som tätt på diverse julskivor. Vilka som har spelats in flest gånger? Av de arton undersökta skivorna ser statistiken ut som följer:
Åtta versioner:
"The Christmas song".
Sju:
"Little drummer boy"
"Winter wonderland"
Sex:
"White Christmas"
"Silent night"
"Santa Claus is coming to town"
"Rudolph the red-nosed reindeer"
"O come all ye faithful"
"Jingle bells"
Fyra:
"We wish you a merry Christmas"
"Frosty the snowman"
"Hark! The herald angels sing"
"O little town of Bethlehem"
Tre:
"What child is this"
"'Twas the night before Christmas"
"Joy to the world"
"God rest ye merry gentlemen"
"The first noel"
"I'll be home for Christmas"
"Have yourself a merry little Christmas"
Antalet låtar som spelats in två gånger är för många för att räkna upp.
Min absoluta favoritjullåt är "Santa Claus is coming to town". Det är en gedigen poplåt som fungerar i alla sammanhang, och som det dessutom är omöjlig att inte bli glad av. Det är svårt att välja en version som är bäst. Men det skulle kunna vara den som The Crystals gör på "A Christmas gift for you from Phil Spector". Eller Frank Sinatras inspelning från 1948. Eller Tony Bennetts. Eller Patti Pages.
Av de lite mer religiösa låtarna är "Hark! The herald angels sing" min favorit. Bob Dylans tolkning på "Christmas in the heart" är fruktansvärt bra.
En annan slutsats är att "Little drummer boy" förmodligen är den låt som lämnar mest utrymme för personlig särprägel och egenart, vilket antagligen är en så god anledning som någon till att den spelats in så ofta. Men ytterligare en "Silent night"-kopia klarar sig världen bra utan.
Ska göra en liten rangordning av de arton julskivorna också. I artikeln på Muzic (läs! igen) är de kronologiskt uppradade. Nu ska jag dela in dem i fyra kategorier.
Absoluta måste-skivor:
Jo Stafford - "Happy holiday"
Ella Fitzgerald - "Ella wishes you a swinging Christmas"
Phil Spector - "A Christmas gift for you from Phil Spector"
Loreena McKennitt - "To drive the cold winter away"
James Brown - "Funky Christmas"
Bob Dylan - "Christmas in the heart"
Klart rekommendabla:
Patti Page - "Christmas with Patti Page"
Tony Bennett - "Snowfall: the Tony Bennett Christmas album"
Connie Smith - "Joy to the world"
Charlotte Church - "Dream a dream"
Överkurs, men hörvärda:
Lynn Anderson - "The Christmas album"
Meco Monardo - "Christmas in the stars"
Dolly Parton - "Home for Christmas"
Bad Religion - "Christmas songs"
Faith Evans - "A faithful Christmas"
Undvik:
Frank Sinatra - "Christmas songs by Sinatra"
Amy Grant - "A Christmas album"
August Burns Red - "Presents: sleddin' hill, a holiday album"
Ja, det var väl det. Jag är för övrigt mitt uppe i att avverka ett stort gäng julfilmer. Ja, jag älskar julen. Den genomgången kommer så klart dyka upp här.
I går publicerade jag en stor genomgång av arton julskivor på Muzic.se. Det kan se ut som ett hastverk, men faktum är att jag jobbat på textjäveln i drygt en månad. Bara att lyssna igenom arton plattor en gång vardera tar åtskilliga timmar, och ska man dessutom läsa på om skivorna och artisterna, lyssna in sig, kläcka fiffiga formuleringar - ja, du hajar. Läs den här. Läs. Jag lovar att den är värd några minuter.
Eftersom jag gillar statistik bestämde jag mig för att gå igenom de arton skivornas låtlistor en sista gång och undersöka vilka jullåtar som är vanligast förekommande. Det finns ju en utbredd uppfattning om att alla julskivor utgörs av samma låtar. Riktigt så illa är det inte. Exempel: Loreena McKennitts "To drive the cold winter away" innehåller inga låtar som förekommer på någon av de andra sjutton skivorna.
Men, visst. Många låtar har tolkats om och om och om igen, och dyker upp titt som tätt på diverse julskivor. Vilka som har spelats in flest gånger? Av de arton undersökta skivorna ser statistiken ut som följer:
Åtta versioner:
"The Christmas song".
Sju:
"Little drummer boy"
"Winter wonderland"
Sex:
"White Christmas"
"Silent night"
"Santa Claus is coming to town"
"Rudolph the red-nosed reindeer"
"O come all ye faithful"
"Jingle bells"
Fyra:
"We wish you a merry Christmas"
"Frosty the snowman"
"Hark! The herald angels sing"
"O little town of Bethlehem"
Tre:
"What child is this"
"'Twas the night before Christmas"
"Joy to the world"
"God rest ye merry gentlemen"
"The first noel"
"I'll be home for Christmas"
"Have yourself a merry little Christmas"
Antalet låtar som spelats in två gånger är för många för att räkna upp.
Min absoluta favoritjullåt är "Santa Claus is coming to town". Det är en gedigen poplåt som fungerar i alla sammanhang, och som det dessutom är omöjlig att inte bli glad av. Det är svårt att välja en version som är bäst. Men det skulle kunna vara den som The Crystals gör på "A Christmas gift for you from Phil Spector". Eller Frank Sinatras inspelning från 1948. Eller Tony Bennetts. Eller Patti Pages.
Av de lite mer religiösa låtarna är "Hark! The herald angels sing" min favorit. Bob Dylans tolkning på "Christmas in the heart" är fruktansvärt bra.
En annan slutsats är att "Little drummer boy" förmodligen är den låt som lämnar mest utrymme för personlig särprägel och egenart, vilket antagligen är en så god anledning som någon till att den spelats in så ofta. Men ytterligare en "Silent night"-kopia klarar sig världen bra utan.
Ska göra en liten rangordning av de arton julskivorna också. I artikeln på Muzic (läs! igen) är de kronologiskt uppradade. Nu ska jag dela in dem i fyra kategorier.
Absoluta måste-skivor:
Jo Stafford - "Happy holiday"
Ella Fitzgerald - "Ella wishes you a swinging Christmas"
Phil Spector - "A Christmas gift for you from Phil Spector"
Loreena McKennitt - "To drive the cold winter away"
James Brown - "Funky Christmas"
Bob Dylan - "Christmas in the heart"
Klart rekommendabla:
Patti Page - "Christmas with Patti Page"
Tony Bennett - "Snowfall: the Tony Bennett Christmas album"
Connie Smith - "Joy to the world"
Charlotte Church - "Dream a dream"
Överkurs, men hörvärda:
Lynn Anderson - "The Christmas album"
Meco Monardo - "Christmas in the stars"
Dolly Parton - "Home for Christmas"
Bad Religion - "Christmas songs"
Faith Evans - "A faithful Christmas"
Undvik:
Frank Sinatra - "Christmas songs by Sinatra"
Amy Grant - "A Christmas album"
August Burns Red - "Presents: sleddin' hill, a holiday album"
Ja, det var väl det. Jag är för övrigt mitt uppe i att avverka ett stort gäng julfilmer. Ja, jag älskar julen. Den genomgången kommer så klart dyka upp här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)