Förra hösten var, åtminstone för min del, obeskrivligt cool när det gällde konserter. Kontraster (Calaisa på fredagen och Behemoth onsdagen därpå), upptäckter av då okända band (Royal Republic på Banco), intressanta bekantskaper(HEALTH och The Devil Wears Prada) och två av de bästa spelningar jag någonsin sett (Mott The Hoople och Green Day).
Allt talar för att den här hösten kommer bli ännu tuffare. Om det är möjligt? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tvivlat på det. Men när jag undersöker faktorerna blir jag mer övertygad om att så är fallet. Låt mig förklara bevismaterialet, i tur och ordning.
7/10, Volbeat på Malmö Arena
Världens bästa liveband? Volbeat aspirerar åtminstone till titeln. De inleder sin största Europaturné hittills i övermorgon på Percy Nilsson Skrytbygge Arena, och närvaro är så klart obligatoriskt.
14/10, Danko Jones på KB
Danko Jones för fjärde gången på två och ett halvt år för min del. Men är det någon man kan se ofta är det denna kanadensare. Underhållning är ett honnörsord, och att få höra mer material från "Below the belt" än vad vi fick på Copenhell-festivalen kommer bli intressant.
25/10, Dark Tranquillity på KB
Mikael Stanne utlovade en sanslöst bra höstturné när jag förhörde honom om nya plattan "We are the void". Som om vi tvivlade.
28/10, The Gaslight Anthem på KB
New Jerseys arbetarklasshjältar har släppt årets hittills bästa platta, "American slang", och att få höra Brian Fallons hjärteskärande noveller i verkliga livet kommer vara värt alla biljettpengar i världen.
29/10, Watain på KB
"Lawless darkness" är inte black metal. Inte heller metal. Inte ens musik. Det är konst, verklig finkultur. Jag tar för givet att turnéavslutningen kommer bli en storslagen upplevelse.
3/11, Katatonia på KB
Fjolårets "Night is the new day" hörde till det årets absoluta höjdpunkter. Jag hoppas på en härligt melankolisk onsdagskväll när supertrevlige Anders Nyström och hans kumpaner intar KB.
5/11, Walking With Strangers och Yersinia på Arena 305
Sharkbait-turnén bjuder också på Aim for the Sunrise och Chastise. För min del är det Walking With Strangers - "Buried dead and done"-ep:n tillhör årets höjdpunkter - och Yersinia, vars fullängdsdebut Efter oss syndafloden" inte kan komma snart nog, som lockar.
19/11, Volbeat på Forum
Näst sista spelningen på turnén är en fredag på hemmaplan för Volbeat. Allt pekar på en kärleksfull och minnesvärd kväll. Inte en chans att jag skulle nöja mig med att bara se dem en gång på turnén, liksom.
21/11, As I Lay Dying, Heaven Shall Burn och Adept på KB
Visst uppträder Suicide Silence också. Men det är i synnerhet för Heaven Shall Burn och Adept jag är intresserad av denna söndagskväll. Tippar på en galen mosh. Ni hittar mig där!
27/11, Deftones och Coheed and Cambria på KB-Hallen
Deftones på Copenhell-festivalen var en sanslös upplevelse. Nu kommer de inta KB-Hallen och förhoppningsvis tangera och överträffa framträdandet ett halvår tidigare.
9/12, Soilwork, All That Remains och Neaera på KB
Visst, två band till, men vem bryr sig om Caliban och Bleed From Within? Soilworks senaste platta må ha varit en besvikelse av kungliga mått, men deras kapacitet som liveband går aldrig att ta fel på. Nysläppen från All That Remains och Neaera är dessutom överväldigande.
17/12, Roky Erickson på KB
Jag har grämt mig i tre år för att jag missade Roky förra gången han var i stan. Nu får jag en ny chans. Måtte det bli lika legendariskt som alla försökt göra gällande gubbens konserter.
21/12, Pendulum på Vega.
"Immersion" är en grymt cool platta, och Pendulum är ett grymt coolt band. Deras spelningar ryktas ha en intensitet värdig ett tredje världskrig. Jag gör min bedömning i december. Julafton kommer tre dagar tidigare i år.
Se, vilken uppställning hösten samlat ihop! Jag är sjukt nöjd. Och ha då i åtanke att det kunde varit bättre.
För Against Me! har ställt in sin Europaturné, och uppträder alltså inte som planerat i Köpenhamn den 10 december.
Och Hurts sålde ut sin Köpenhamnsspelning innan jag hann fixa plåtar, och ett Stockholmsbesök kan bli svårplanerat.
Dessutom missar jag Bullet For My Valentine-spelningen på Baltiska Hallen den 20 november.
Och Filters utlovade Europaturné verkar inte bli av i år.
Men var nöjd med allt som livet ger, som Baloo sjöng. När hösten bjuder på sådant här kan jag inte annat än vara det.
tisdag 5 oktober 2010
onsdag 22 september 2010
Hopplöshet
Att vara förlorad i hopplöshet tar luften ur en. Man vet inte var man ska ta vägen. Hur man ska agera. Vad man ska säga. När man når slutet av tunneln. Om man någonsin kommer få en lösning. Det finns inte mycket som är värre. Man bryts mot ensamheten, som vågor mot en klippa. Ens drömmar går i tusen bitar. Innan man vet ordet av finns det bara tomhet. En ödslig känsla återstår. Man suckar. Djupt. Hårt. Länge. Man öppnar ögonen. Nej, ingen förändring är i sikte. Någon säger att man ska acceptera vad som är fel. Att man ska leva med det.
Nej! Jag vägrar. Steget från att blott förlora allt hopp till att faktiskt vara okej med det är för långt för mig. Att gå över avgrunden där emellan - det tänker jag aldrig göra. Aldrig. Det enda som känns rätt att göra är att ta tag i situationen och försöka återfå hoppet. Det är svårt. Det är krävande. Många säger att det är omöjligt. Men har man en gång skådat ljuset, gör man allt för att få se det igen. Allt för att inte vara hopplös.
Nej! Jag vägrar. Steget från att blott förlora allt hopp till att faktiskt vara okej med det är för långt för mig. Att gå över avgrunden där emellan - det tänker jag aldrig göra. Aldrig. Det enda som känns rätt att göra är att ta tag i situationen och försöka återfå hoppet. Det är svårt. Det är krävande. Många säger att det är omöjligt. Men har man en gång skådat ljuset, gör man allt för att få se det igen. Allt för att inte vara hopplös.
söndag 12 september 2010
Ett urval av verklighetsflykter
Nyligen listade jag några bra skivor släppta i år. Ett musikår består emellertid inte enbart av skivor. Minst lika viktigt är liveupplevelserna. Än så länge har det - inklusive förbandsgig och festivalspelningar - blivit 81 sådana för mig i år. Jag väljer ut de 10 bästa. Och klottrar ner lite rader om det.
1. Kent, Sofiero Slott utanför Helsinborg, 6/8
Sveriges bästa band adderade det de lite grann saknade i Malmö tidigare under året - den totala hjärtligheterna. Ryser nästan sönder när jag minns "Utan dina andetag", "747", "Idioter", "Det finns inga ord", "LSD, någon?"...
2. Depeche Mode, Malmö Arena, 25/1
Folk säger att Depeche Mode är slut. Att de är trötta. Att de inte kan prestera. Att de bara gör det för pengarna numera. Jag förstår ingenting. När de intog Malmö Arena var allting på topp. David Gahan sjöng fantastiskt och avverkade varenda kvadratcentimeter av scenen, alltid med ett brett leende. Andrew Fletcher hoppade till och med jämfota av entusiasm emellanåt. Suveränt, ta mig tusan!
3. Deftones, Copenhell-festivalen, 11/6
I den svinkalla natten infogar Deftones emotion, värme och hjärta och får oss alla att glömma bort allt vad festivalmisär heter. Chino Moreno är ingen sångare. Ingen frontman. Ingen människa. Han är ett fenomen. Ett storslaget sådant.
4. Machine Head, Stora Vega i Köpenhamn, 3/2
När Machine Head drar med sig Hatebreed på den sista turnén för fantastiska skivan "The blackening" och spelar längre set än de gjort på hundra år, då kan man vara säker på att det blir succé. Vi fick höra "Days turn blue to gray", "Seasons wither", "The blood the sweat the tears", "Exhale the vile", "Spine"... vem kan klaga?
5. Melody Gardot, Konserthuset i Malmö, 23/4
Folk avfärdar Gardot som en sockersöt, tillrättalagd skivbolagsdröm. Knappast. Alla tappade hakan när hon öppnade konserten i blodrött ljus med en nästan noise:ig tagning av "The rain". Sedan bjuder hon på sig själv och har ett otroligt underhållande, självsäkert och nästan kaxigt mellansnack. Och så de suveräna låtarna.
6. Woven Hand, Lilla Vega i Köpenhamn, 23/5
Trångt, svettigt, högljutt, intensivt, brutalt och nästan plågsamt. En bättre inramning för Woven Hand kan det knappast bli. Öppningen med "Sinking hands" och "The threshingfloor" är nog bland det bästa jag någonsin hört i liveformat. David Eugene Edwards är gud. Lev med det.
7. Hatebreed, Copenhell-festivalen, 11/6
Duggregn, javisst. Ganska - för att inte säga djävulskt - kallt, ja. Fruktansvärda omständigheter. Men Hatebreed, med den enorme Jamey Jasta i fronten, är ett liveband på en gudomlig nivå. De sätter gasen i botten och klämmer till med 27 (!) låtar på lite drygt 75 minuter och visar hur väl de förvaltar relationen med fansen.
8. Bad Religion, KB i Malmö, 23/7
Månaden innan spelade Bad Religion på West Coast Riot och var fruktansvärt sega. Nu var de piggare. Roligare också. Det gavs mer utrymme för Greg Graffins geniala mellansnack, och med fruktansvärt taggade versioner av "Sinister rouge", "Sorrow", "A walk", "Requiem for dissent" och "Germs of perfection" kan inte en kotte gnälla.
9. Bob Hund, Helsingborgsfestivalen, 30/7
Jag tyckte Bob Hunds framträdande på Malmöfestivalen ifjol var fruktansvärt överskattat. Men i Helsingborg är allt bättre. Thomas Öberg presterar bättre. Låtvalet är bättre. Resterande medlemmar uppför sig bättre. Tusan, Conny Nimmersjö gör till och med två utfall mot scenkanten! Jösses vad grymt.
10. Adept, KB i Malmö, 21/1
De har två konkurrenter framför sig i listan, men det spelar ingen roll. Adept ÄR Sveriges bästa liveband, det har tre otroligt stabila och engagera(n)de framträdanden i år bevisat. Bäst var när de öppnade The Toughest Kids-turnén tillsammans med Her Bright Skies i Malmö. Sanslöst peppat. Emellanåt trodde jag det var Dillinger Escape Plan som rörde sig på scen. Men ändå glömmer Trosa-killarna aldrig bort hjärtat. Emotionen. Värmen. Adept är så fruktansvärt nära att vara bäst. Den som inte insett det än är det synd om. Oj, så synd.
1. Kent, Sofiero Slott utanför Helsinborg, 6/8
Sveriges bästa band adderade det de lite grann saknade i Malmö tidigare under året - den totala hjärtligheterna. Ryser nästan sönder när jag minns "Utan dina andetag", "747", "Idioter", "Det finns inga ord", "LSD, någon?"...
2. Depeche Mode, Malmö Arena, 25/1
Folk säger att Depeche Mode är slut. Att de är trötta. Att de inte kan prestera. Att de bara gör det för pengarna numera. Jag förstår ingenting. När de intog Malmö Arena var allting på topp. David Gahan sjöng fantastiskt och avverkade varenda kvadratcentimeter av scenen, alltid med ett brett leende. Andrew Fletcher hoppade till och med jämfota av entusiasm emellanåt. Suveränt, ta mig tusan!
3. Deftones, Copenhell-festivalen, 11/6
I den svinkalla natten infogar Deftones emotion, värme och hjärta och får oss alla att glömma bort allt vad festivalmisär heter. Chino Moreno är ingen sångare. Ingen frontman. Ingen människa. Han är ett fenomen. Ett storslaget sådant.
4. Machine Head, Stora Vega i Köpenhamn, 3/2
När Machine Head drar med sig Hatebreed på den sista turnén för fantastiska skivan "The blackening" och spelar längre set än de gjort på hundra år, då kan man vara säker på att det blir succé. Vi fick höra "Days turn blue to gray", "Seasons wither", "The blood the sweat the tears", "Exhale the vile", "Spine"... vem kan klaga?
5. Melody Gardot, Konserthuset i Malmö, 23/4
Folk avfärdar Gardot som en sockersöt, tillrättalagd skivbolagsdröm. Knappast. Alla tappade hakan när hon öppnade konserten i blodrött ljus med en nästan noise:ig tagning av "The rain". Sedan bjuder hon på sig själv och har ett otroligt underhållande, självsäkert och nästan kaxigt mellansnack. Och så de suveräna låtarna.
6. Woven Hand, Lilla Vega i Köpenhamn, 23/5
Trångt, svettigt, högljutt, intensivt, brutalt och nästan plågsamt. En bättre inramning för Woven Hand kan det knappast bli. Öppningen med "Sinking hands" och "The threshingfloor" är nog bland det bästa jag någonsin hört i liveformat. David Eugene Edwards är gud. Lev med det.
7. Hatebreed, Copenhell-festivalen, 11/6
Duggregn, javisst. Ganska - för att inte säga djävulskt - kallt, ja. Fruktansvärda omständigheter. Men Hatebreed, med den enorme Jamey Jasta i fronten, är ett liveband på en gudomlig nivå. De sätter gasen i botten och klämmer till med 27 (!) låtar på lite drygt 75 minuter och visar hur väl de förvaltar relationen med fansen.
8. Bad Religion, KB i Malmö, 23/7
Månaden innan spelade Bad Religion på West Coast Riot och var fruktansvärt sega. Nu var de piggare. Roligare också. Det gavs mer utrymme för Greg Graffins geniala mellansnack, och med fruktansvärt taggade versioner av "Sinister rouge", "Sorrow", "A walk", "Requiem for dissent" och "Germs of perfection" kan inte en kotte gnälla.
9. Bob Hund, Helsingborgsfestivalen, 30/7
Jag tyckte Bob Hunds framträdande på Malmöfestivalen ifjol var fruktansvärt överskattat. Men i Helsingborg är allt bättre. Thomas Öberg presterar bättre. Låtvalet är bättre. Resterande medlemmar uppför sig bättre. Tusan, Conny Nimmersjö gör till och med två utfall mot scenkanten! Jösses vad grymt.
10. Adept, KB i Malmö, 21/1
De har två konkurrenter framför sig i listan, men det spelar ingen roll. Adept ÄR Sveriges bästa liveband, det har tre otroligt stabila och engagera(n)de framträdanden i år bevisat. Bäst var när de öppnade The Toughest Kids-turnén tillsammans med Her Bright Skies i Malmö. Sanslöst peppat. Emellanåt trodde jag det var Dillinger Escape Plan som rörde sig på scen. Men ändå glömmer Trosa-killarna aldrig bort hjärtat. Emotionen. Värmen. Adept är så fruktansvärt nära att vara bäst. Den som inte insett det än är det synd om. Oj, så synd.
måndag 6 september 2010
Ett gäng utvalda ljusglimtar
I skrivande stund har 161 musikskivor släppta i år passerat mina öron. Lite snabb matematik ger det ett snitt på 0.646 plattor om dagen.
Ganska irrelevant, jag vet.
Med anledning av att det är den 6 september idag - varför det skulle vara en särskild dag vet jag inte - tänkte jag välja ut de tio skivor bland de 161 som står högst i kurs.
1. The Gaslight Anthem - American slang
Att de skulle kunna toppa "The '59 sound" betraktade jag som omöjligt. Och om de faktiskt gjorde det är jag inte helt säker på. Men de gjorde i alla fall en helt enastående bra skiva, mer varierad än sist och med hjärteskärande kanonlåtar som "Bring it on", "We did it when we were young", "The queen of lower Chelsea", "Boxer" och titelspåret. Det räcker långt för att de ska kamma hem titeln Bäst Hittills.
Intervju med gitarristen Alex Rosamilia
Skivan på Spotify
2. Deftones - Diamond eyes
Processen med att bearbeta sorgen efter bassisten Chi Chengs olycka var uppenbarligen kreativt fruktbar. Titelspåret innehar årets vackraste refräng med "Sextape" som nära tvåa. Så här hårda har inte Deftones varit sedan "Around the fur". Inte så här jämna heller.
Skivan på Spotify
3. Parkway Drive - Deep blue
Ännu en smärre oro innan släppet - skulle Australiens vassaste metalcoreband kunna toppa "Horizons"? Svar - ett rungande ja! "Set to destroy" är "Boneyards" komprimerad till halva låtlängden, "Deadweight" är en mer vågad "The siren's song" och "Home is for the heartless" är "Carrion", fast mer publikfriande. Bäst är "Leviathan I" - visa mig krig! Visa mig farsot!
Intervju med sångaren Winston McCall del 1
Intervju med sångaren Winston McCall del 2
Skivan på Spotify
4. Woven Hand - The threshingfloor
Ett större musikaliskt geni än David Eugene Edwards finns det inte många av. Bob Dylan och någon till, på sin höjd. "The threshingfloor" är det rakaste, tyngsta och hårdaste han har gett ut sedan 16 Horsepower-tiden. Det spirituella mörkret är bibehållet och toppat med ännu mer svärta. Sann briljans.
Intervju med David Eugene Edwards
5. Zombiekrig - Undantagstillstånd
Det första av tre exempel att 2010 är debutanternas år. Zombiekrig låter som Metallica anno "Kill 'em all" hade gjort om Kerry King fått ta Kirk Hammetts plats och James Hetfield kommit från Göteborg och lärt sig sjunga black metal. Om "Undantagstillstånd" är oemotståndlig? Korkad fråga!
Intervju med sångaren Axel Widén
6. Royal Republic - We are the royal
Exempel nummer två. Många beskyller Malmöitiska (nja, en sanning med modifikation) Royal Republic för att rippa av Danko Jones. Ännu fler anklagar dem för att efterapa The Hives. Och visst, samtliga tre uppräknade band kan klassificeras som rock'n'roll. Men Royal Republic är något idag så pass unikt som ett rockband som hittat sin nisch, skriver klockrent låtmaterial och är lika fantastiska på skiva som på scen - och det redan på första skivan! Det här bandet kommer gå långt, tro mig.
Intervju med bandet
Intervju med sångaren Adam Grahn
7. Sick of it All - Based on a true story
Öppningsspåret "Death or jail" kan mycket väl vara årets bästa låt. Lou Koller visar här upp ilska och oförståelse inför hur livet kan vara så orättvist mot hans barndomskamrater. Sedan blir han nostalgisk i "A month of sundays" och minns CBGB's. Därefter politisk i "Nobody rules". Sick of it All är säkra gamlingar som vet vad de håller på med, och de gör det otroligt bra.
Intervju med sångaren Lou Koller del 1
Intervju med sångaren Lou Koller del 2
Skivan på Spotify
8. Her Bright Skies - Causing a scene
Visst var debuten "A sacrament; ill city" en schysst platta, men också något förvirrad. Ville Her Bright Skies satsa på screamo eller poppig rock? På "Causing a scene" har de gjort valet - det sistnämnda, utan att för den delen glömma sina screamorötter. Det är enkelt sagt en fantastiskt minnesvärd rockplatta, med höjdpunkter som "Little miss obvious", "Hearbreaker", "Killing me" och "Kiss like this".
Skivan på Spotify
9. Stone Temple Pilots - Stone Temple Pilots
Redan i öppnande "Between the lines" släpper alla tvivel - Stone Temple Pilots har gjort sin bästa platta sedan debuten "Core". Scott Weiland gör en sanslöst bra sånginsats, och med låtar som "Hickory dichotomy", "Maver" och "Fast as I can" visar gubbarna att bra rock är tidlös och kommer alltid att vara - just det - bra rock.
Skivan på Spotify
10. Bruket - En annan klass
Exempel nummer tre på debutanternas höga kvalitet. Ett gäng industriarbetare från Fagersta som försöker riffa som Rolling Stones, anamma punkig energi och skriva arbetarromantisk poesi? Är det Bruket som åsyftas, så är det en obeskrivligt bra idé. Småstadsskildringar har sällan ristat in permanenta märken i ens hjärta i denna utsträckning.
Videon till "Stad som aldrig vaknar"
Ganska irrelevant, jag vet.
Med anledning av att det är den 6 september idag - varför det skulle vara en särskild dag vet jag inte - tänkte jag välja ut de tio skivor bland de 161 som står högst i kurs.
1. The Gaslight Anthem - American slang
Att de skulle kunna toppa "The '59 sound" betraktade jag som omöjligt. Och om de faktiskt gjorde det är jag inte helt säker på. Men de gjorde i alla fall en helt enastående bra skiva, mer varierad än sist och med hjärteskärande kanonlåtar som "Bring it on", "We did it when we were young", "The queen of lower Chelsea", "Boxer" och titelspåret. Det räcker långt för att de ska kamma hem titeln Bäst Hittills.
Intervju med gitarristen Alex Rosamilia
Skivan på Spotify
2. Deftones - Diamond eyes
Processen med att bearbeta sorgen efter bassisten Chi Chengs olycka var uppenbarligen kreativt fruktbar. Titelspåret innehar årets vackraste refräng med "Sextape" som nära tvåa. Så här hårda har inte Deftones varit sedan "Around the fur". Inte så här jämna heller.
Skivan på Spotify
3. Parkway Drive - Deep blue
Ännu en smärre oro innan släppet - skulle Australiens vassaste metalcoreband kunna toppa "Horizons"? Svar - ett rungande ja! "Set to destroy" är "Boneyards" komprimerad till halva låtlängden, "Deadweight" är en mer vågad "The siren's song" och "Home is for the heartless" är "Carrion", fast mer publikfriande. Bäst är "Leviathan I" - visa mig krig! Visa mig farsot!
Intervju med sångaren Winston McCall del 1
Intervju med sångaren Winston McCall del 2
Skivan på Spotify
4. Woven Hand - The threshingfloor
Ett större musikaliskt geni än David Eugene Edwards finns det inte många av. Bob Dylan och någon till, på sin höjd. "The threshingfloor" är det rakaste, tyngsta och hårdaste han har gett ut sedan 16 Horsepower-tiden. Det spirituella mörkret är bibehållet och toppat med ännu mer svärta. Sann briljans.
Intervju med David Eugene Edwards
5. Zombiekrig - Undantagstillstånd
Det första av tre exempel att 2010 är debutanternas år. Zombiekrig låter som Metallica anno "Kill 'em all" hade gjort om Kerry King fått ta Kirk Hammetts plats och James Hetfield kommit från Göteborg och lärt sig sjunga black metal. Om "Undantagstillstånd" är oemotståndlig? Korkad fråga!
Intervju med sångaren Axel Widén
6. Royal Republic - We are the royal
Exempel nummer två. Många beskyller Malmöitiska (nja, en sanning med modifikation) Royal Republic för att rippa av Danko Jones. Ännu fler anklagar dem för att efterapa The Hives. Och visst, samtliga tre uppräknade band kan klassificeras som rock'n'roll. Men Royal Republic är något idag så pass unikt som ett rockband som hittat sin nisch, skriver klockrent låtmaterial och är lika fantastiska på skiva som på scen - och det redan på första skivan! Det här bandet kommer gå långt, tro mig.
Intervju med bandet
Intervju med sångaren Adam Grahn
7. Sick of it All - Based on a true story
Öppningsspåret "Death or jail" kan mycket väl vara årets bästa låt. Lou Koller visar här upp ilska och oförståelse inför hur livet kan vara så orättvist mot hans barndomskamrater. Sedan blir han nostalgisk i "A month of sundays" och minns CBGB's. Därefter politisk i "Nobody rules". Sick of it All är säkra gamlingar som vet vad de håller på med, och de gör det otroligt bra.
Intervju med sångaren Lou Koller del 1
Intervju med sångaren Lou Koller del 2
Skivan på Spotify
8. Her Bright Skies - Causing a scene
Visst var debuten "A sacrament; ill city" en schysst platta, men också något förvirrad. Ville Her Bright Skies satsa på screamo eller poppig rock? På "Causing a scene" har de gjort valet - det sistnämnda, utan att för den delen glömma sina screamorötter. Det är enkelt sagt en fantastiskt minnesvärd rockplatta, med höjdpunkter som "Little miss obvious", "Hearbreaker", "Killing me" och "Kiss like this".
Skivan på Spotify
9. Stone Temple Pilots - Stone Temple Pilots
Redan i öppnande "Between the lines" släpper alla tvivel - Stone Temple Pilots har gjort sin bästa platta sedan debuten "Core". Scott Weiland gör en sanslöst bra sånginsats, och med låtar som "Hickory dichotomy", "Maver" och "Fast as I can" visar gubbarna att bra rock är tidlös och kommer alltid att vara - just det - bra rock.
Skivan på Spotify
10. Bruket - En annan klass
Exempel nummer tre på debutanternas höga kvalitet. Ett gäng industriarbetare från Fagersta som försöker riffa som Rolling Stones, anamma punkig energi och skriva arbetarromantisk poesi? Är det Bruket som åsyftas, så är det en obeskrivligt bra idé. Småstadsskildringar har sällan ristat in permanenta märken i ens hjärta i denna utsträckning.
Videon till "Stad som aldrig vaknar"
onsdag 1 september 2010
Toppnotering i flera bemärkelser
Lite sent. Men nu tar jag mig i kragen och sammanfattar den upplaga av Malmöfestivalen som nyss passerat. Vi kan enkelt konstatera att det varit det bästa året någonsin, ur många aspekter.
Maten? Gudabenådad langos! Hann dock aldrig inspektera vildsvinskebab och friterad banan. Nästa år.
Området? Att lägga två scener på Posthusplatsen var en grym idé. Området där nere var grymt trevligt och mycket bättre än i Folkets Park. Om än inte i klass med Mölleplatsen. Att sedan vädret satte käppar i hjulen kan inte arrangörerna rå för.
Säkerhet? Stundvis var där fler poliser än besökare, kändes det som. Utöver någon full rackare upplevde jag bara god stämning bland besökarna.
Musik? Herregud, var ska jag börja? Först och främst: bättre banduppställning än i år har Malmöfestivalen aldrig haft. Låt mig gå igenom vad som passerade mina ögon och öron.
The Pains of Being Pure at Heart. Gillar bandet på skiva, men på scen blev det dessvärre lite väl blekt och uttryckslöst. Men det lät fantastiskt.
Lars Winnerbäck. Guldbokning. Gosse, vad där var folk. Att jag aldrig riktigt fallit för snubben är en annan femma. Han gjorde en mycket bra spelning, helt enkelt.
Royal Republic. Blir bättre för varje gång jag ser dem. Kommer snart vara Sveriges största rockband. Trots att koncisa och briljanta "The royal" ströks ur låtlistan. Trots att Adam hade halsproblem. Trots att de lirade en sen, svinkall måndagsafton. Har du inte upptäckt The Royal än, så gör det. Du kommer gilla det. Take my word for it.
Johnossi. Stora, men fortfarande på uppåtgående. Spelningen hade sina dalar, men överlag en stabil prestation.
Against Me!. Deras scen blåste sönder, och de fick klämma in sig i schemat för Lilla Sydsvenskan. De satte gasen i botten, och briljerade. Tom Gabel sjöng som en gud. Förmodligen festivalens bästa spelning.
HEALTH. Minst sju resor tokigare än uppvisningen på Debaser i höstas. Många besökare gick förbi, blev nyfikna och gick därifrån än mer förvirrade. Det här bandet omvärderar begreppet "musik". Få begriper grejen. Men vi som gör det uppskattar det.
Adept. Sveriges bästa liveband? Jadå! Roberts röstproblem från i början av sommaren var bortblåsta, och äntligen fick vi höra "If I'm a failure, you're a tragedy". Fantastiskt bra.
The Haunted. Den korta speltiden tillät inte Dolving att ta för sig så mycket som han borde, vilket gjorde det till den svagaste Haunted-spelning jag sett.
Emil Jensen. Lika mycket snack som musik. Men 100% kärlek. Man kan inte annat än bli glad när Emil är igång.
Tomas Andersson Wij. Inte helt rätt omständigheter för snubbens introverta musik, men visst är låtmaterialet på en omänsklig nivå.
Teddybears. En påkostad show som heter duga. Fetare avslutning på festivalen går inte att finna.
Sammanfattningsvis såg jag fler spelningar än jag någonsin gjort på Malmöfestivalen. Och ha då i åtanke att jag gärna sett, men dessvärre missade Amanda Jenssen, Sista Sekunden och Band of Horses. Därtill ställdes Crazy Lixx (fan), Sparzanza (fanfan) och Khoma (fanfanfan!) in på grund av blåst.
Men det kan förstås inte festivalledningen rå för. Jag vill ge hinkvis med kudos till bandbokarna, och hoppas att de har lika god smak nästa år. För visst är ni sugna på att toppa den här succén?
Maten? Gudabenådad langos! Hann dock aldrig inspektera vildsvinskebab och friterad banan. Nästa år.
Området? Att lägga två scener på Posthusplatsen var en grym idé. Området där nere var grymt trevligt och mycket bättre än i Folkets Park. Om än inte i klass med Mölleplatsen. Att sedan vädret satte käppar i hjulen kan inte arrangörerna rå för.
Säkerhet? Stundvis var där fler poliser än besökare, kändes det som. Utöver någon full rackare upplevde jag bara god stämning bland besökarna.
Musik? Herregud, var ska jag börja? Först och främst: bättre banduppställning än i år har Malmöfestivalen aldrig haft. Låt mig gå igenom vad som passerade mina ögon och öron.
The Pains of Being Pure at Heart. Gillar bandet på skiva, men på scen blev det dessvärre lite väl blekt och uttryckslöst. Men det lät fantastiskt.
Lars Winnerbäck. Guldbokning. Gosse, vad där var folk. Att jag aldrig riktigt fallit för snubben är en annan femma. Han gjorde en mycket bra spelning, helt enkelt.
Royal Republic. Blir bättre för varje gång jag ser dem. Kommer snart vara Sveriges största rockband. Trots att koncisa och briljanta "The royal" ströks ur låtlistan. Trots att Adam hade halsproblem. Trots att de lirade en sen, svinkall måndagsafton. Har du inte upptäckt The Royal än, så gör det. Du kommer gilla det. Take my word for it.
Johnossi. Stora, men fortfarande på uppåtgående. Spelningen hade sina dalar, men överlag en stabil prestation.
Against Me!. Deras scen blåste sönder, och de fick klämma in sig i schemat för Lilla Sydsvenskan. De satte gasen i botten, och briljerade. Tom Gabel sjöng som en gud. Förmodligen festivalens bästa spelning.
HEALTH. Minst sju resor tokigare än uppvisningen på Debaser i höstas. Många besökare gick förbi, blev nyfikna och gick därifrån än mer förvirrade. Det här bandet omvärderar begreppet "musik". Få begriper grejen. Men vi som gör det uppskattar det.
Adept. Sveriges bästa liveband? Jadå! Roberts röstproblem från i början av sommaren var bortblåsta, och äntligen fick vi höra "If I'm a failure, you're a tragedy". Fantastiskt bra.
The Haunted. Den korta speltiden tillät inte Dolving att ta för sig så mycket som han borde, vilket gjorde det till den svagaste Haunted-spelning jag sett.
Emil Jensen. Lika mycket snack som musik. Men 100% kärlek. Man kan inte annat än bli glad när Emil är igång.
Tomas Andersson Wij. Inte helt rätt omständigheter för snubbens introverta musik, men visst är låtmaterialet på en omänsklig nivå.
Teddybears. En påkostad show som heter duga. Fetare avslutning på festivalen går inte att finna.
Sammanfattningsvis såg jag fler spelningar än jag någonsin gjort på Malmöfestivalen. Och ha då i åtanke att jag gärna sett, men dessvärre missade Amanda Jenssen, Sista Sekunden och Band of Horses. Därtill ställdes Crazy Lixx (fan), Sparzanza (fanfan) och Khoma (fanfanfan!) in på grund av blåst.
Men det kan förstås inte festivalledningen rå för. Jag vill ge hinkvis med kudos till bandbokarna, och hoppas att de har lika god smak nästa år. För visst är ni sugna på att toppa den här succén?
lördag 7 augusti 2010
Att stå med glädjetårar i halsen
Efter ett något intetsägande intro släpps den svarta ridån ner samtidigt som Jocke Berg öppnar käften och börjar sjunga "Utan dina andetag". I kombination med publikens allsång och lycka över att få se Sveriges finest på scen är det en fantastisk öppning. När bandet sedan kastar sig in i "Det finns inga ord" blir konsertstarten ännu bättre.
Detaljer som när Jocke Berg sjunger "Vi känner samma sak", drar ut på "sak" med att halvskrika och lutar sig bakåt från mikrofonen för att sedan göra ett spontant utfall mot scenkanten får mig att tappa haken och känna hur glädjetårar bildar en klump i halsen.
Hårda fakta: igår kväll spelade Kent på Sofiero Slott strax utanför Helsingborg. Det här är ett försök att skildra mina känslor och intryck från gårdagen.
Jag förnekar inte att nysläppta plattan "En plats i solen" är en alldeles för Bahamassvettig lillebror till monstruösa "Röd" och därmed något av en besvikelse. Men likväl är det Kent, vilket alltid är en kvalitetsstämpel. Första singeln "Skisser för sommaren" plockas fram och låter helt suveränt.
Jag hade gärna sett ett annat val från "Röd" än "Sjukhus", men trots att låten är skivans mest anonyma är det en fantastisk livelåt. Extas, mina vänner. "Musik non stop" avverkas och höjer pulsen. "Ensam lång väg hem" är en av de starkaste låtarna på nya skivan, och bandets entusiasm över låten går inte att ta fel på.
"LSD, någon?" är en av mina absoluta Kent-älsklingar. Här framförs den än mer ödesmättat och andningshämmande än i Malmö i våras. Jocke Berg verkar något avslagen när han börjar sjunga på "Töntarna", men snart kommer han ikapp publiken i fråga om entusiasm.
"Töntarna" reduceras dock snabbt till blott en upptakt inför "Ensamheten". Det brutala elektronikpartiet som följer mantrat "ensamheten, ensamheten, ensamheten..." är bland det bästa jag sett på scen på mycket, mycket länge.
"Ismael" är svagast på "En plats i solen", utan tvekan. Likväl verkar bandet återigen sjukt exalterat över sitt nya material, och låten fungerar därför denna afton. Jocke Bergs mest intensiva och peppade sånginsats kommer i den fantastiska "Idioter".
"Kärleken väntar" är inte lika entusiasmerande, men en given publikfavorit där autopilot räcker för att det ska blir hänförande. "Ingenting" är desto mer roande och bandet hittar tillbaka till det lilla extra. Varför de envisas med att jämt och ständigt plocka fram "Vy från ett luftslott" begriper jag inte, och låten är det närmsta en parentes vi kommer ikväll.
Sammanfogningen av den storslagna "Krossa allt" och technotappningen av "Dom andra" visar upp hur väl Kent kan föra samman sitt förflutna med sin nutid. "747" är förstås en av världens bästa låtar och en lysande avslutning på det ordinarie setet.
Att plocka fram "M" är ganska vågat. Allsången är reducerad till kanske en tiondel av vad den varit under resten av kvällen. Men en härligt mörk och deppig låt är det, och Kents emotionella framförande kompenserar för bristfällig publikrespons. Avslutningen med "Mannen i den vita hatten (16 år senare" går naturligtvis inte att beskriva. Men den var något mer extasfylld i Malmö i våras. Likväl är den... äh, det går inte att beskriva.
Kent, gratulerar till att ha genomfört årets hittills bästa konsert. Åtminstone bland de jag har sett.
Utan dina andetag
Det finns inga ord
Skisser för sommaren
Sjukhus
Musik non stop
Ensam lång väg hem
LSD, någon?
Töntarna
Ensamheten
Ismael
Idioter
Kärleken Väntar
Ingenting
Vy från ett luftslott
Krossa allt
Dom andra
747
M
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Detaljer som när Jocke Berg sjunger "Vi känner samma sak", drar ut på "sak" med att halvskrika och lutar sig bakåt från mikrofonen för att sedan göra ett spontant utfall mot scenkanten får mig att tappa haken och känna hur glädjetårar bildar en klump i halsen.
Hårda fakta: igår kväll spelade Kent på Sofiero Slott strax utanför Helsingborg. Det här är ett försök att skildra mina känslor och intryck från gårdagen.
Jag förnekar inte att nysläppta plattan "En plats i solen" är en alldeles för Bahamassvettig lillebror till monstruösa "Röd" och därmed något av en besvikelse. Men likväl är det Kent, vilket alltid är en kvalitetsstämpel. Första singeln "Skisser för sommaren" plockas fram och låter helt suveränt.
Jag hade gärna sett ett annat val från "Röd" än "Sjukhus", men trots att låten är skivans mest anonyma är det en fantastisk livelåt. Extas, mina vänner. "Musik non stop" avverkas och höjer pulsen. "Ensam lång väg hem" är en av de starkaste låtarna på nya skivan, och bandets entusiasm över låten går inte att ta fel på.
"LSD, någon?" är en av mina absoluta Kent-älsklingar. Här framförs den än mer ödesmättat och andningshämmande än i Malmö i våras. Jocke Berg verkar något avslagen när han börjar sjunga på "Töntarna", men snart kommer han ikapp publiken i fråga om entusiasm.
"Töntarna" reduceras dock snabbt till blott en upptakt inför "Ensamheten". Det brutala elektronikpartiet som följer mantrat "ensamheten, ensamheten, ensamheten..." är bland det bästa jag sett på scen på mycket, mycket länge.
"Ismael" är svagast på "En plats i solen", utan tvekan. Likväl verkar bandet återigen sjukt exalterat över sitt nya material, och låten fungerar därför denna afton. Jocke Bergs mest intensiva och peppade sånginsats kommer i den fantastiska "Idioter".
"Kärleken väntar" är inte lika entusiasmerande, men en given publikfavorit där autopilot räcker för att det ska blir hänförande. "Ingenting" är desto mer roande och bandet hittar tillbaka till det lilla extra. Varför de envisas med att jämt och ständigt plocka fram "Vy från ett luftslott" begriper jag inte, och låten är det närmsta en parentes vi kommer ikväll.
Sammanfogningen av den storslagna "Krossa allt" och technotappningen av "Dom andra" visar upp hur väl Kent kan föra samman sitt förflutna med sin nutid. "747" är förstås en av världens bästa låtar och en lysande avslutning på det ordinarie setet.
Att plocka fram "M" är ganska vågat. Allsången är reducerad till kanske en tiondel av vad den varit under resten av kvällen. Men en härligt mörk och deppig låt är det, och Kents emotionella framförande kompenserar för bristfällig publikrespons. Avslutningen med "Mannen i den vita hatten (16 år senare" går naturligtvis inte att beskriva. Men den var något mer extasfylld i Malmö i våras. Likväl är den... äh, det går inte att beskriva.
Kent, gratulerar till att ha genomfört årets hittills bästa konsert. Åtminstone bland de jag har sett.
Utan dina andetag
Det finns inga ord
Skisser för sommaren
Sjukhus
Musik non stop
Ensam lång väg hem
LSD, någon?
Töntarna
Ensamheten
Ismael
Idioter
Kärleken Väntar
Ingenting
Vy från ett luftslott
Krossa allt
Dom andra
747
M
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
söndag 1 augusti 2010
"Håll käften, nu ska vi snacka demokrati..."
Det är sällsynt effektivt att boka Bob Hund om man arrangerar en festival. I synnerhet om man låter bandet agera headliner. Helsingborgsfestivalen är de senaste i raden om att göra det kloka draget.
23:29 (en minut innan utsatt tid, alltså) stegar Christian Gabel (trummor), Jonas Jonasson (gitarr), Mats Hellqvist (bas), Conny Nimsjö (gitarr), Johnny Essing (gitarr) och Thomas Öberg (sång) ut på scenen. En härligt spjuveraktig tagning av "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" inleder, innan Thomas Öberg frågar hur många som såg Bob Hund förra gången de spelade på Helsingborgsfestivalen.
-Vi måste sluta träffas på det här sättet, ropar han, innan bandet kastar sig huvudstupa in i "Düsseldorf".
"Tinnitus i hjärtat" och "Nu är det väl revolution på gång?" följer och allsången är öronbedövande. "Världens bästa dåliga låt" möts av en smula mindre bifall, men är inte alls mindre hisnande för det.
Däremot är det få som verkar känna igen "Festen är över" från nya ep:n "Stumfilm", men den obefintliga responsen kompenseras med råge av att bandet verkar sällsynt entusiastiskt över låten. Varför inte spela fler från ep:n i så fall, som den fantastiska "Leker krig"?
I "Grönt ljus åt alla" visar Bob Hund att de behärskar experimentella och vågade låtuppbyggnader och framförandet är överväldigande. "Allt på ett kort" avverkas i farten, innan en brutaltung "Ett fall & en lösning" tar över.
Publikfavoriten "Istället för musik: förvirring" går knappt att höra över publikljudet. Den sällsynt vackra "Blommor på brinnande fartyg" kläs i en ny, gitarrbaserad skrud och är en klockren avslutning på det ordinarie setet.
Till publikens glädje är första extranumret den härliga "Tralala lilla molntuss" som får allas mungipor att mötas vid tinningarna. Publikjubel när låten är slut. Thomas Öberg spänner ögonen i publiken.
-Håll käften, nu ska vi snacka demokrati.
Publiken skrattar.
-Häll käften, sa jag! skriker Thomas Öberg.
Han låter publiken välja vilken låt de ska spela. "Hörlurar" får ett ganska begränsat bifall, medan förslaget om "Skall du hänga med? Nä!!" mottas desto mer entusiastiskt. När Thomas Öberg säger att publiken alltså valt "Hörlurar" skriker folkmassan högt.
-Ni kan ju inget om demokrati, suckar Öberg.
Det blir "Skall du hänga med? Nä!!". Det var den första Bob Hund-låten jag hörde en gång i tiden. Min första favorit. Att få höra den live för första gången är obeskrivligt.
Förmodligen ännu mer hisnande är "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag". Det är Bob Hunds kanske bästa låt, och framförandet är exemplariskt, taggat, entusiastiskt och suveränt.
Bandet blir inkallat ännu en gång och levererar en känslosam "Jag rear ut min själ", innan "Hörlurar" trots allt plockas fram. Den avslutar å det högljuddaste, brutalaste och tyngsta. Jag börjar undra om Bob Hund ändå inte kan kallas för ett hårdrocksband.
Mycket bättre uppvisning än förra årets spelning på Malmöfestivalen. Faktum är att detta var en av årets tio hittills bästa konserter. Utan tvekan. Conny Nimsjö gör till och med entusiastiska utfall mot scenkanten mot slutet.
Thomas Öberg är i toppform. Efter ett tag är hans röst hes och darrig när han mellansnackar. Detta efter all kraft han lägger i sången. Efter sista låten tar han till och med av sig sin zorromask. Det - mina damer och herrar - är något.
En Bob Hund-spelning att minnas i en evighet eller två.
1. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
2. Düsseldorf
3. Tinnitus i hjärtat
4. Nu är det väl revolution på gång?
5. Världens bästa dåliga låt
6. Festen är över
7. Grönt ljus åt alla
8. Allt på ett kort
9. Ett fall & en lösning
10. Istället för musik: förvirring
11. Blommor på brinnande fartyg
12. Tralala lilla molntuss
13. Skall du hänga med? Nä!!
14. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag
15. Jag rear ut min själ
16. Hörlurar
23:29 (en minut innan utsatt tid, alltså) stegar Christian Gabel (trummor), Jonas Jonasson (gitarr), Mats Hellqvist (bas), Conny Nimsjö (gitarr), Johnny Essing (gitarr) och Thomas Öberg (sång) ut på scenen. En härligt spjuveraktig tagning av "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" inleder, innan Thomas Öberg frågar hur många som såg Bob Hund förra gången de spelade på Helsingborgsfestivalen.
-Vi måste sluta träffas på det här sättet, ropar han, innan bandet kastar sig huvudstupa in i "Düsseldorf".
"Tinnitus i hjärtat" och "Nu är det väl revolution på gång?" följer och allsången är öronbedövande. "Världens bästa dåliga låt" möts av en smula mindre bifall, men är inte alls mindre hisnande för det.
Däremot är det få som verkar känna igen "Festen är över" från nya ep:n "Stumfilm", men den obefintliga responsen kompenseras med råge av att bandet verkar sällsynt entusiastiskt över låten. Varför inte spela fler från ep:n i så fall, som den fantastiska "Leker krig"?
I "Grönt ljus åt alla" visar Bob Hund att de behärskar experimentella och vågade låtuppbyggnader och framförandet är överväldigande. "Allt på ett kort" avverkas i farten, innan en brutaltung "Ett fall & en lösning" tar över.
Publikfavoriten "Istället för musik: förvirring" går knappt att höra över publikljudet. Den sällsynt vackra "Blommor på brinnande fartyg" kläs i en ny, gitarrbaserad skrud och är en klockren avslutning på det ordinarie setet.
Till publikens glädje är första extranumret den härliga "Tralala lilla molntuss" som får allas mungipor att mötas vid tinningarna. Publikjubel när låten är slut. Thomas Öberg spänner ögonen i publiken.
-Håll käften, nu ska vi snacka demokrati.
Publiken skrattar.
-Häll käften, sa jag! skriker Thomas Öberg.
Han låter publiken välja vilken låt de ska spela. "Hörlurar" får ett ganska begränsat bifall, medan förslaget om "Skall du hänga med? Nä!!" mottas desto mer entusiastiskt. När Thomas Öberg säger att publiken alltså valt "Hörlurar" skriker folkmassan högt.
-Ni kan ju inget om demokrati, suckar Öberg.
Det blir "Skall du hänga med? Nä!!". Det var den första Bob Hund-låten jag hörde en gång i tiden. Min första favorit. Att få höra den live för första gången är obeskrivligt.
Förmodligen ännu mer hisnande är "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag". Det är Bob Hunds kanske bästa låt, och framförandet är exemplariskt, taggat, entusiastiskt och suveränt.
Bandet blir inkallat ännu en gång och levererar en känslosam "Jag rear ut min själ", innan "Hörlurar" trots allt plockas fram. Den avslutar å det högljuddaste, brutalaste och tyngsta. Jag börjar undra om Bob Hund ändå inte kan kallas för ett hårdrocksband.
Mycket bättre uppvisning än förra årets spelning på Malmöfestivalen. Faktum är att detta var en av årets tio hittills bästa konserter. Utan tvekan. Conny Nimsjö gör till och med entusiastiska utfall mot scenkanten mot slutet.
Thomas Öberg är i toppform. Efter ett tag är hans röst hes och darrig när han mellansnackar. Detta efter all kraft han lägger i sången. Efter sista låten tar han till och med av sig sin zorromask. Det - mina damer och herrar - är något.
En Bob Hund-spelning att minnas i en evighet eller två.
1. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
2. Düsseldorf
3. Tinnitus i hjärtat
4. Nu är det väl revolution på gång?
5. Världens bästa dåliga låt
6. Festen är över
7. Grönt ljus åt alla
8. Allt på ett kort
9. Ett fall & en lösning
10. Istället för musik: förvirring
11. Blommor på brinnande fartyg
12. Tralala lilla molntuss
13. Skall du hänga med? Nä!!
14. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag
15. Jag rear ut min själ
16. Hörlurar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)