"You keep-a-knockin' but you can't come in"

Just nu är jag mitt uppe i en bok som heter "Before the chop". Den innehåller krönikor som Henry Rollins skrivit för L.A. Weekly de senaste två åren. Emellanåt är det så bra läsning att jag blir lite rädd.

En passage som jag log åt för några sidor sedan löd så här:

"Youths write me and tell me that their band will go nowhere because of all the bad bands in the world. I tell them that there always has been awful music and that no great band ever wasted any time complaining, they just got it done".

Önskar att budskapet kunde gå fram till lite fler av dagens aktiva band. Hur ofta läser man inte intervjuer med okända musiker där de gnäller på valfri pågående trend och påstår att de själva minsann står för kvalitet?

Med risk för att generalisera: om du är en musiker i ett litet, ganska okänt band och känner att det finns en massa skitmusik som kväver ditt bands potential att växa och bli stort, och du inte gör mycket mer än att gnälla på detta faktum - då är du helt enkelt inte särskilt "great".

De senaste veckorna har jag sysslat med att maniskt införskaffa mer musik än jag hinner lyssna in mig på, och det fortsätter. Jag lyckas inte sluta. I dag nådde jag fram till Little Richard. Hans debutplatta "Here's Little Richard" följer ett väldigt enkelt koncept: tolv bra låtar, riktiga jävla hits, som sammanlagt klockar in på drygt tjugoåtta minuter. Skivan hinner helt enkelt inte bli dålig.

Little Richard förtjänar att omnämnas oftare än han gör nuförtiden. Han är en fantastisk sångare. Det är inte hans röst i sig som är så jäkla bra, det är styrkan, kraften, passionen, glöden, elden i det som kommer ur hans mun. Han påminner om James Brown i det avseendet.

Och vilka låtar han har spottat fram. "Lucille". "Tutti frutti". "Long tall Sally". "Keep-a-knockin'". "Jenny Jenny". "Rip it up". Ska jag fortsätta? Okej. "Ready Teddy". "Slippin' and slidin'". "Heeby jeebies". Och så, förstås, juvelen: "Good golly miss Molly". En av världshistoriens bästa låtar.

Apropå James Brown. Soulsångare. Charles Bradley. Vilken jävla pipa den snubben har. Vilken jävla pipa! Lyssnade på hans två plattor tidigare i kväll. Satan, vad bra. Gillar också hela grejen med att han är sextiofyra bast, och släppte sin debutplatta först för två år sedan. Ska sätta i mig dokumentären "Soul of America" snarast.

"All aboard - the night train!"

All musik är tidlös, men ingen musik är tidlös.

Hänger du med?

Tidlös är ett begrepp som ofta används för att beskriva, bedöma och värdera musik. När en retrotrend är i full fart brukar de ivriga påhejarna säga att "det bevisar att det är tidlös musik som bara haft en liten svacka". Skitsnack, förstås.

Ingen musik är tidlös i ordets mest bokstavliga betydelse. All musik är daterad, på ett eller annat sätt. I recensioner av retroband kan man ofta läsa fraser av typen "den här skivan hade lika gärna kunnat spelas in 1973 som 2013". Det är givetvis helt felaktigt, oavsett vilken platta som åsyftas. Må så vara att skivan kanske är stilmässigt influerad av band som släppte skivor 1973, men resultatet kommer aldrig att genuint låta som det gjorde förr. Det är en omöjlighet. Och bara en sådan detalj som inspelningsutrustning omöjliggör att musiken låter exakt som 1973. Även om man skulle gräva fram studiogrejer från 1973 och spela in på dessa, så kommer soundet bli en modern efterapning av hur det lät förr. Allt som spelas in i dag kommer förresten låta väldigt gammalt år 2053.

Ingen musik är tidlös. All musik är daterad.

Däremot är all musik tidlös, i ett annat avseende. Kvalitet. Det blir aldrig gammalt. En skiva som var bra 1973 är naturligtvis bra även 2013. Det retar mig att folk inte förstår sådant. Historielösa musikfans - det är lika vidrigt som oansvariga hundägare, anonyma internettuffingar, folk som tror att Facebook-likes gör någon skillnad för världen och stolta sverigedemokrater.

Häromdagen lyssnade jag äntligen på en skiva som jag längtat efter att höra ett bra tag, nämligen "Sinatra at the sands". En liveplatta där Frank Sinatra ackompanjeras av Count Basie och hans orkester. Den var ungefär lika bra som jag hoppats på. Den elva minuter långa monologen i mitten av plattan hade gärna fått delas upp i mindre, spridda stycken, och jag hade hellre hört "Makin' whopee" spelas med sång, i stället för denna instrumentala version. Annars? Inledningstrion med "Come fly with me", "I've got a crush on you" och "I've got you under my skin" är så bra att hakan slår i golvet. "Street of dreams", en av mina Sinatra-favoriter, görs i en underbar tagning. Den tvådelade "My kind of town" är en klassavslutning.

Den skivan kom 1966. Den är fantastisk i dag. Eftersom inspelat material är oförmöget att förändras innebär det att den var fantastisk 1966. Hajar ni? Kvalitet är tidlöst.

Apropå liveplattor gjorde jag nyligen två finfina upptäckter. Först "At the Whisky à Go Go" med Johnny Rivers. Den kom 1964 och är snubbens debutplatta. Det känns helt sjukt i dag, att man kunde debutera med en liveplatta. Men jag gillar den skarpt. Det avslutande medleyt med "La bamba" och "Twist and shout", där Rivers och hans band går mellan de två låtarna som en pendel, är briljant.

Den andra upptäckten var "Live at the Star Club, Hamburg" med Jerry Lee Lewis. Att lyssna på Jerry Lee Lewis är faktiskt en extremt ögonöppnande grej för mig. Att man kan rocka med ett piano - rocka hårdare än vad niohundranittionio av tusen band gör med två dunderdistade gitarrer - är något som gått mig förbi. Jag har naturligtvis hört Jerry Lee Lewis förr och vetat att pianot var hans grej. Men jag har aldrig lyssnat på det. Tagit till mig hur han använder sitt instrument. Förrän nu. Och det är helt enastående.

Den skivan kom också 1964. Kvalitet, tidlöst, börjar ni se en trend?

Eftersom vi ändå pratar om liveplattor kan jag lika gärna ta upp "Live at the Apollo" med James Brown. Den kom 1963 och är själva definitionen av raw power. Att versionen av "Night train" som avslutar skivan fastnade på band när konserten spelades in känns nästan som ett vetenskapligt mirakel, när man lyssnar på den.

Sextiotalet var en bra tid för liveplattor.

Nu lyssnar jag emellertid på en tjugosju låtar, etthundratjugosex minuter, lång spellista med blandade Sabaton-låtar. Har nämligen tagit på mig uppdraget att recensera deras Metaltown-spelning, men inte lyssnat aktivt på bandet sedan de släppte "The art of war" för fem år sedan. Friskar upp minnet. Låtarna från "The art of war" och bakåt är fortfarande grymt bra, men jag är extremt tveksam till de svenskspråkiga låtarna från "Carolus rex". De låter bättre på engelska.

Always War - PR-proffsen

Always War är ett väldigt bra hardcoreband från Uppsala. Debutplattan "We are the flood" släpptes i höstas och är extremt tuff. Bandet är även bra på annat än att spela hardcore. PR, till exempel.

Ser du likheten mellan de tre bilderna? Ja, alltså, en annan likhet än att alla tre är tuffa band.

Rock of ages

Viss musik är för en själv intimt förknippat med vissa tidsperioder. När man hör en särskild låt tas man genast bakåt i tiden och minns något som man inte annars tänker på. Nedan har jag listat musik som har den effekten på mig. Tänker inte be om ursäkt för eventuella minnesvurpor - hur ska du kunna veta om jag lyssnade på en viss platta en viss tidsperiod eller inte?

Vintern 2007/2008:
Witchcraft - The alchemist
Candlemass - King of the grey islands
Nifelheim - Envoy of lucifer
Nifelheim (spridda äldre låtar)
Soilwork - Sworn to a great divide
Electric Wizard - Dopethrone

Våren 2008:
Dillinger Escape Plan - Ire works
Danko Jones - Sleep is the enemy
Danko Jones - Never too loud
Johnny Cash - Hurt (låt)

Sommaren 2008:
Slipknot (allt)
Nine Inch Nails - Ghosts I-IV
Nine Inch Nails - The downward spiral
Filter - Soldiers of misfortune (låt)
Chimaira - Resurrection
Chimaira - The impossibility of reason
Deep Purple - Sometimes I feel like screaming (låt)

Hösten 2008:
Broder Daniel (spridda låtar)
A Place To Bury Strangers - A Place To Bury Strangers
Vale - Dislocate the heart
Vale - Air strike
Volbeat - Guitar gangsters & cadillac blood

Vintern 2008/2009:
Machine Head - The blackening
Deftones - White pony
Alice in Chains - Dirt

Våren 2009:
Bob Dylan (spridda låtar)
Nick Cave And The Bad Seeds (spridda låtar)
Woven Hand (spridda låtar)
16 Horsepower (spridda låtar)
Mastodon - Crack the skye
Thursday - Common existence
Duffy - Rockferry

Sommaren 2009:
Dead By April - Dead By April
Bullet - Bite the bullet
Aaron Watson - Angels & outlaws
Thursday (spridda låtar)
Nine Inch Nails - Home (låt)
Neurosis - Given to the rising
Bob Dylan - John Wesley Harding
Green Day - 21st century breakdown
Melody Gardot - My one and only thrill
The sounds (spridda låtar)
Backyard Babies - Backyard Babies

Hösten 2009:
Calaisa - Grafton street
Holly Williams - Here with me
Jesaiah - Et tu, hope
The Gaslight Anthem - The 59 sound
Gallows - Grey britain
Every Time I Die - New junk aesthetic
Joy Division - Unknown pleasures

Vintern 2009/2010:
Kent - Röd
The Offspring - Americana
Strung Out - Agents of the underground
Green Day - Nice guys finish last (låt)
Editors - In this light and on this evening
Depeche Mode - In chains (låt)

Våren 2010:
Adept - Another year of disaster
Her Bright Skies - Causing a scene
Coheed And Cambria - Far (låt)
Bruket - En annan klass

Sommaren 2010:
Kent - Ensam lång väg hem (låt)
Zombiekrig - Undantagstillstånd
Parkway Drive - Deep blue
Filter - The trouble with angels
Invasionen - Hela världen brinner
Dropkick Murphys - Sunshine highway (låt)
Bob Hund - Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag (låt)

Hösten 2010:
Hurts - Happiness
Bad Religion - The dissent of man
Pendulum - Immersion
Katatonia - Night is the new day
Comeback Kid - Symptoms + cures
Raised Fist - Sound of the republic
The Gaslight Anthem - American slang

Vintern 2010/2011:
The Dangerous Summer - Reach for the sun
Khoma - Osiris (låt)
Wilmer X - Den fria världen (låt)
Chemical Vocation - A misfit in progress
Engel - Threnody

Våren 2011:
Adept - Death dealers
Promise Divine - The Promise Divine EP
Sham 69 - Who killed Joe Public
Sham 69 (spridda, äldre låtar)
The Ark - Hey modern days (låt)

Sommaren 2011:
Social Distortion - Dear lover (låt)
The Refreshments - Ridin' along with the Refreshments
Wilmer X (spridda låtar)
The Ark - Absolutely no decorum (låt)
Melody Club - Dreamers' wasteland (låt)

Hösten 2011:
All Time Low - Dirty work
Living With Lions - Holy shit
The Knockouts - Among the vultures
Supercharger - Rise and fall (låt)
NOFX - Punk in drublic
Hardcore Superstar - Sadistic girls (låt)

Våren 2012:
Caliban - Memorial (låt)
Alice B - Alice B
Yersinia - Aldrig mera vinter
Architects - Daybreaker
Young Guns - Bones

Sommaren 2012:
Nisse Hellberg - Flod av eld
Gallows - Last june (låt)
Vånna Inget - Spotta i motvind (låt)
Bruce Springsteen (typ allt)
Carolina Wallin Pérez - Där vi en gång var
Pearl Jam (spridda låtar)
Anti-Flag - Broken bones (låt)
Best Coast - Boyfriend (låt)
Uriah Heep (spridda låtar)
Kent - 999 (låt)

"The carnival trains leave town"

"Tomorrow never knows" (spår åtta på "Working on a dream")
"Life itself" (spår nio på "Working on a dream")
"The last carnival" (spår tolv på "Working on a dream")
"Swallowed up (in the belly of the whale)" (bonusspår på "Wrecking ball")

Jag har alldeles för mycket fritid. Men, ja. Där har ni det. Bruce Springsteen har släppt sjutton ordinarie studioplattor. Inräknat bonusspår på vissa utgåvor av vissa plattor blir det tvåhundrasex låtar. Och av dessa tvåhundrasex låtar är det endast fyra stycken som Bruce Springsteen (enligt min research) aldrig har spelat live.

Läs och lär, föredettingband som släpper ny platta, spelar fyra låtar därifrån, arkiverar dessa, släpper ny skiva, spelar fyra därifrån, arkiverar och så vidare.

(Det ska, i rättvisans namn, påpekas att Bruce Springsteen också har släppt en helvetes massa strölåtar som b-sidor, i "Tracks"-boxen och så vidare. Dessa har jag inte räknat med. Kan vara att resultatet skulle bli bättre om jag gjorde så, kan vara att resultatet skulle bli sämre. Vem vet?)

Bland falska leenden och utvecklingsstörda

Nostalgiker som peppar vinylskivor brukar ofta tjata om att omslagen var viktigare förr. Att banden var måna om att snickra ihop ett coolt omslag till sin skiva, som passade ihop med musiken. Medan omslagen i dag har ringa betydelse, vilket har skett via cd-skivors utrymmesbrist till den digitala musikens genomslag.

Jag kan skriva under på att det gavs ut fler skivor med tuffa omslag förr. Ta band som Iron Maiden och Motörhead som exempel. Deras omslag har utvecklats från det coolaste man kan tänka sig, till saker som på sin höjd är förtjänta av ett "meh".

Men det var knappast en regel att alla vinylomslag var av tappa hakan-karaktär. För ett tag sedan rensade en bekant till mina föräldrar i sitt hem, och hittade bland annat ett gäng vinylskivor som hen inte ansåg sig behöva längre. Så denna skivbunt gavs till mina föräldrar. Jag bläddrade igenom skivorna, hittade inget av intresse förutom ett gäng hiskeliga omslag. Dessa bjuder jag på nedan. De bevisar att omslagskonst inte alls var högprioriterat i alla lägen förr.

(Med reservation för att många bilder är rätt dåliga och suddiga).

Det här ser så jävla deppigt ut. Jag tappar livslusten bara av att kolla på bilden.

Sex håriga tjockisar i matchande, glansiga, uppknäppta jackor. Den här skivan måste man köpa.

Man fattar ju att det här är ett gäng riktiga musiker. Keyboardisten är så musikalisk och kreativ att han inte kunde släppa sitt instrument ens för en fotografering. Han satt bergis och skrev nya låtar mellan varje foto. Samma sak med flöjttjejen.

Att befinna sig i en stuga tillsammans med de här typerna - så hade en bra skräckfilm kunnat börja.

Okej. De här snubbarna är så ivriga att spela sin musik att de springer mot en med instrumenten i högsta hugg. De har så mycket musik inom sig som bara måste ut, därför måste de springa mot sitt mål. Att gå dit tar för lång tid och förspills alldeles för mycket musik från dessa kreativa fontäner. Eller något.

Nej, de här falska, inbilska vargleendena vill inte jag gå "På party" med.

"Hörrni, grabbar! Jag har en sjukt bra omslagsidé! Jag kletar lite grädde i ansiktet! Jävligt nyskapande och mysigt!"

Bara snubbens frisyr är anledning att kontakta en åklagare när man utsätts för det här omslaget.

Man ser att hela sällskapet har jättekul. Alltså måste man automatiskt ha lika kul om man köper och lyssnar på skivan, eller hur? Alternativ tolkning: man ser att hela sällskapet är utvecklingsstört. Alltså måste man automatiskt bli lika utvecklingsstörd om man köper och lyssnar på skivan, eller hur?

Man fattar ju att den här snubben är da man. Alla tjejer vill vara med honom, alla killar vill vara honom. Det framgår på bilden. Visst?

Alltså, nej.

Att bedöma musik utifrån regelverk

Diskuterar man musik med någon, så är det oundvikligt att antingen en själv eller den man diskuterar med kläcker ur sig en fras i stil med "jag gillar bara musik som...", "all musik som är ... är skit" eller "jag förstår inte hur folk kan gilla musik som...".

Det må vara antingen medvetet eller omedvetet, men de flesta musiklyssnare har en eller flera regler eller mallar som de förhåller sig till när de bedömer musik. Jag försöker, så gott jag kan, undvika detta. Ur mitt perspektiv är det ett extremt trångsynt sätt att förhålla sig till musik. Och de som arbetar hårt efter dylika mallar är ofta de som anser sig inte vara trångsynta. Ett sätt för icke-trångsynta att ändå vara trångsynta, if you will.

Till poängen: jag har klottrat ner ett antal vanligt förekommande repliker med allmängiltig kritik mot musik. Och bemött dessa.

"Musik som inte svänger är inte bra".
Slayer är ett av världens mest osvängiga band och samtidigt ett av de bästa banden som någonsin existerat. Nog sagt.

"Om inte banden kan göra musiken på scen så borde de inte göra den på skiva heller".
Världen skulle gå miste om "Bohemian rhapsody". Jag ser det så här: livekonserter och studioplattor är två olika grejer. Varför ska man tumma på kvaliteten hos det ena för att det andra ska likna det ena? Ett band med hälsosamma prioriteringar ser till att göra sina studioplattor så bra som möjligt, om det så kräver att vissa låtar blir omöjliga att spela live. Sedan ser de till att göra sina livekonserter så bra som möjligt, om det så kräver att vissa låtar lämnas utanför. Band måste få ha rätten att använda vilka hjälpmedel som helst för att göra sina plattor så bra som det bara går.

"De skriker ju bara, man hör inte vad de sjunger, hur kan du gilla sådant?".
Ärligt: hur ofta har musiker något vettigt att säga i sina låtar, som man faktiskt vill höra och förstå? Först och främst brukar de band där sången endast utgörs av otydligt gapande ha extremt lökiga texter, och det är till deras fördel att man inte hör vilka ord som sägs/sjungs/skriks. Och för det andra har väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många band där vartenda ord är tydligt så dåliga texter att det allvarligt skadar ens intelligens att förstå texten.

"Band som använder backtracks suger".
 The Who har spelat "Baba O'Riley" och "Won't get fooled again" med backtracks. Det finns band som är skickliga på att använda backtracks, och det finns band som inte är fullt så skickliga på det. Här kan vi återkoppla till "Om inte banden kan göra musiken på scen så borde de inte göra den på skiva heller"-resonemanget. Band måste få ha rätten att göra sina livekonserter så bra som möjligt, och få lov att använda alla tillgängliga hjälpmedel. Många band som använder backtracks skulle förmodligen kapsejsa totalt på scen om de inte fick lov att använda det. Dessutom kan jag ta gift på att det finns mängder av band där ute som använder backtracks som ingen (ingen!) märker.

"Det är bara ärlig musik som är bra".
Hur kan du vara säker på att Nicki Minaj eller Justin Bieber är oärliga? Och hur kan du vara säker på att Mike Ness och Trent Reznor är ärliga? Du kan aldrig någonsin vara säker på hur pass ärlig musik är, såvida du inte själv skrivit musiken. Dessutom är ärlig ett så pass luddigt, abstrakt begrepp.

"Band måste bjuda på något visuellt för att vara intressanta på scen".
 Nej, band måste bjuda på bra musik, spelat bra, för att vara intressanta på scen. Jon Spencer Blues Explosion är ett av de mest hisnande banden som någonsin spelat en konsert, och de bjuder inte på något mer visuellt än lite poser.

"Det här är ju kommersiell musik".
Många musiklyssnare, i synnerhet death- och black metal-fans, reagerar likt en av Pavlovs hundar när melodier äntrar musiken och börjar genast vråla om att det är kommersiell musik. I tider när kroniskt melodibefriade deathcoreband drar större publik än många indiepopband måste det därmed anses vara motbevisat att kommersiell är samma sak som melodisk.

"Jag gillar bara ljus/glad musik".
Gränsen mellan ljus och mörk musik är extremt luddig. Var hamnar Led Zeppelin? Bob Dylan? Miles Davis? Frank Sinatra? Robert Johnson? Begränsar man sig till att endast lyssna på band som Abba, Bee Gees, Boney M med mera går man miste om mycket.

"Jag gillar bara mörk/deppig musik".
Gränsen mellan ljus och mörk musik är extremt luddig. Var hamnar Led Zeppelin? Bob Dylan? Miles Davis? Frank Sinatra? Robert Johnson? Begränsar man sig till att endast lyssna på band som Watain, The Cure, Fields Of The Nephilim med mera går man miste om mycket.

"Det är inte bra musik, det är hur lätt som helst att spela".
Några som jag gick högstadiet med använde detta som en vanlig invändning mot vissa band. Och det är utan tvekan den allra mest korkade regeln att sätta upp för musik, om jag måste välja en. Det är så klart väldigt märkligt att per automatik avfärda musik som inte innehåller tillräckligt många taktbyten och svåra ackord. Teknik bör användas som ett medel för att ta musiken någonstans, inte vara ett självändamål. Det är min åsikt.

Slutsats? Bra musik är bra musik. Bedöm varje band eller artist individuellt. Att sätta upp riktlinjer för vad bra musik måste innehålla eller inte får innehålla utesluter så mycket bra grejer.

Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: jag anser mig inte ha bred musiksmak. Jag anser mig vara nyfiken. Det är allt. När jag gräver fram obskyra psykedeliska plattor från sextiotalet eller lyssnar på gammal jazz vore det därför idiotiskt att bedöma musiken efter allmängiltiga regler. Det skulle medföra att ens musiksmak till slut börjar kännas klaustrofobisk. Hemska tanke.