Som alla vet är "Star wars" det bästa som finns, tillsammans med kaffe, Bob Dylan, fetaost, fred, mjukispingviner, Motörhead och några saker till. Som alla vet är "Star wars - episode IV: A new hope" den klart bästa av de sex filmerna.

Därmed är det stort att videoklippet nedan existerar. Stort. Enormt. Gigantiskt.

Någon gång i somras fastnade jag för svensk-australiska duon Say Lou Lou. Musiken är luftig, suggestiv och lättviktig rent ljudmässigt - tyngden finns i atmosfären. Då hade de bara släppt tre låtar: "Fool of me", "Maybe you" och "Julian", allihop värda sin vikt i guld. I augusti gjorde de en alldeles för kort, men stundvis underbart bra spelning på Malmöfestivalen. Den recenserade jag här.

För drygt en månad sedan gav de ut en cover på Tame Impalas "Feel like we only go backwards". Har ingen koll på det bandet och kan inte påminna mig om att jag hört originallåten. Blir inte så värst peppad på att spana in den heller. Say Lou Lous version räcker gott och väl.



Förra veckan släppte duon ytterligare en låt: "Better in the dark", som är minst lika bra som sina tre föregångare.



Nu längtar jag efter att Say Lou Lou ska spela in och dela med sig av "Everything we touch", en låt som de plockade fram på Malmöfestivalen och som var spelningens absoluta höjdpunkt.

"Lulu" versus Twittertuffingar

Det lär väl inte ha undgått någon att gamle Lou Reed lämnat denna existens. Jag har inte precis järnkoll på vad snubben han göra under sin livstid, men ska ändå dela med mig av mina tankar kring en av hans prestationer. Ja, jag talar om "Lulu".

Skivan blev så unisont slaktad av såväl press som fans att ett genomsnittligt "St. Anger"-omdöme framstår som en Don Juan:sk kärleksserenad i jämförelse. Varför är inte så svårt att förstå. Det är en märklig skiva. Varken Lou Reeds eller Metallicas fans fick vad de väntat sig eller hoppats på, och blev därför besvikna som tusan. Hur bra en upplevelse är beror, som bekant, nästan helt och hållet på mottagarens förväntningar.

Jag vet, det låter som att jag håller på att bygga upp till en storslagen "Lulu"-hyllning, där jag ställer mig bakom Hetfields uttalande om att belackarna är "rädda människor". Det ska jag inte göra.

Däremot är jag fullständigt övertygad om att minst varannan webzineskribent som gillar att twittra om hur mycket plattan suger mest ryckts med av hatstormen. Efter att de första sågningarna trillade in stod det klart att "Lulu" är en skiva som man ska hata om man vill ha någon slags cred. Det är ju ett känt faktum att musikrecensenter ofta är oförmögna att ha egna åsikter. (Ja, jag också). Att göra något annat än att håna "Lulu" - otänkbart!

Men, ärligt talat, om du känner ett behov av att stöta ur dig ytterligare ett skämt baserat på textraden "I am the table!" så behöver du hjälp. Alla sådana lustifikationer var gamla och uttjatade redan innan skivan släpptes.

Med det sagt vill jag påminna om att jag gav "Lulu" sex av tio betygspoäng i Close-Ups Soundcheck i #137. Har inte lyssnat på skivan en enda gång sedan deadline, och därmed står jag fortfarande för betyget. Kan vara att jag ändrar mig om jag plockar fram plattan en gång till. Vem vet? Tänker inte göra det i kväll i alla fall.

"Let's give that son-of-a-bitch bear a run for his money!"

Filmer enligt upplägget "galet djur attackerar, dödar och äter upp människor" är nog det bästa som finns. Efter att ha avhandlat hajfilm efter hajfilm tänker jag vika av in på ett sidosår: björnar!

"Grizzly" kom ut 1976 och räknas ofta som en "Hajen"-ripoff. Och ja, likheterna är många, från liknande karaktärer till djurets död är övertydligt influerat av "Hajen". Det enda som saknas är att fel grizzlybjörn dödas, folk tror faran är borta, tänker fortsätta som vanligt och så - vips, dör ännu fler. Nu när jag tänker på det hade det kanske gjort filmen ännu bättre. Ännu mer ripoff, givetvis, men inte desto mindre är skeendet ett häftigt grepp i sådana här filmer. Se "Shark attack 2" för vidare studier.

Behöver jag beskriva handlingen efter att ha nämnt "Hajen" och grizzlybjörn? Jag gör det ändå. I en nationalpark i USA dyker oväntat en enorm, hungrig grizzlybjörn upp. Eftersom det är tiden på året då så kallade "backpackers" fyller skogarna får den smak på människokött. Tuffingen och skogvaktaren Michael Kelly (spelad av Christopher George) måste således försöka ta kål på björnen.

Exakt var filmen utspelar sig anges aldrig. Den spelades in i Clayton, Georgia. Eftersom det inte finns några grizzlybjörnar i Georgia är det dock inte särskilt troligt att handlingen faktiskt äger rum där också.

Att filmen inte är särskilt unik på något sätt spelar för min del ingen roll. Jag gillar den. Skarpt. Den är blodig som tusan, blodigare än "Hajen" och faktiskt rätt spännande mot slutet. Som vanligt när det gäller den här sortens filmer får man inte ut särskilt mycket om man tar den på alltför stort allvar. "Grizzly" saknar förvisso glimten i ögat totalt, men ska ändå inte ses för seriöst. Även om regissören William Girdler nog önskat att man kunde göra det.

För skojs skull klottrade jag ner en pinne för varje stackare som björnen tog livet av. Utan att spoila för mycket kan jag avslöja att den procentuella könsfördelningen bland offren är femtiofem procent kvinnor och fyrtiofem procent män. Det kan man analysera bäst man vill. Jag tänker dock låta bli. (Vän av ordning vill inflika att en av de slaktade eventuellt får räknas bort, eftersom det aldrig fastlås om hen klarar sig eller ej. Se filmen, så hajar du.)

Värt att påpeka är att Susan Backlinie spelar en av björnens erövringar. Vem Susan Backlinie är? Du har garanterat sett henne. Hon spelar Chrissie i "Hajen", alltså det allra första offret i hela filmen. Karaktärsskådis, någon?

Efter "Grizzly" kom titlar som "Claws" och "Day of the animals", filmer med liknande handlingar om tokiga djur som löper amok och dödar folk. Ingen av dessa är emellertid en regelrätt uppföljare, även om de ofta misstagits för sådana. Den riktiga uppföljaren heter "Grizzly II: the concert" och filmades 1983. Handlingen i denna är galet cool: en stor utomhuskonsert anfalls av en - trumvirvel - galen, hungrig grizzlybjörn. Filmningen slutfördes, men inte postproduktionen. Den lades på is i några år och skulle slutföras på nytt 1987 men lades ner året därpå. Filmen har aldrig släppts eller slutförts på riktigt, men enligt uppgift ska en workprint finnas tillgänglig om man letar. Challenge accepted.

En månad i taget

Kände att det var hög tid att uppdatera den här listan. I stället för att välja ut och rangordna exakt fem från varje månad tänker jag här alfabetiskt räkna upp ett ospecifikt antal nämnvärda skivor från varje månad. Vissa är bättre än andra, så klart, men allihop är galet värda att bli hörda.

Januari
Cult Of Luna - Vertikal
Dropkick Murphys - Signed and sealed in blood
The Joy Formidable - Wolf's law
Kris Kristofferson - Feeling mortal
Mariam The Believer - Blood donation
Pure Love - Anthems

Februari
Bullet For My Valentine - Temper temper
Nick Cave And The Bad Seeds - Push the sky away
Free Fall - Power & volume
Jenny Gabrielsson Mare - The ritual
Shout Out Louds - Optica
Holly Williams - The highway
Nicole Willis & The Soul Investigators - Tortured soul

Mars
Adept - Silence the world
Bon Jovi - What about now
David Bowie - The next day
Billy Bragg - Tooth & nail
Depeche Mode - Delta machine
Emmylou Harris & Rodney Crowell - Old yellow moon
Hurts - Exile
Kashmir - E.A.R.

April
Alenah - Alla vägar bär till rom
Bombino - Nomad
Charles Bradley - Victim of love
Bring Me The Horizon - Victim of love
Deep Purple - Now what!?
Gyllene Tider - Dags att tänka på refrängen
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
R.A. The Rugged Man - Legends never die
Volbeat - Outlaw gentlemen & shady ladies

Maj
A Pale Horse Named Death - Lay my soul to waste
Alice in Chains - The devil put dinosaurs here
Dark Tranquillity - Construct
Della Mae - This world oft can be
Laura Marling - Once I was an eagle

Juni
David Murray Infinity Quartet - Be my monster love
Palms - Palms
Run The Jewels - Run The Jewels
Scorpion Child - Scorpion Child
Mavis Staples - One true vine

Juli
Ace Hood - Trials & tribulations
Congo Natty - Jungle revolution
True Widow - Circumambulation
We Came As Romans - Tracing back roots

Augusti
Bombus - The poet and the parrot
Dangerous Summer - Golden record
King Krule - 6 feet beneath the moon
Nine Inch Nails - Hesitation marks

September
Sheryl Crow - Feels like home
Garifuna Collective - Ayo
Mattias Hellberg - Gurimolla!
Ministry - From beer to eternity
Royal Concept - Goldrushed
Tamikrest - Chatma

Oktober
Motörhead - Aftershock
Pearl Jam - Lightning bolt
Tides From Nebula - Eternal movement
Vånna Inget - Ingen botten

"If the storm doesn't kill you... the sharks will!"

Jag har inte gett upp än, men lär bli tvingad att göra det snart. Försöker beta av samtliga fyrtio filmer på Angry Video Game Nerds omtalade hajfilmslista och är nu uppe i hela trettioåtta sedda filmer. De två sista - "Shark kill" och "Hai-alarm auf Mallorca" - tycks vara smått omöjliga att få tag i. Åtminstone tills Amazon Instant Video blir tillgängligt utanför USA. För i helvete, Amazon. Jag är beredd att betala vad ni begär för att få glo igenom filmerna en ynka gång. Sluta diskriminera mig för att jag inte är jänkare.

Raseriutbrott åsido: här är de tre senaste kapen från listan, plus ett bonusinslag.

”Cyclone”, eller ”Terror storm” som den också heter, utgår från en tropisk storm som får ett flygplan att kraschlanda i vattnet, en fiskebåt att sjunka och en turistbåt att förlora en fungerande motor. Överlevande från dessa tre håll möts och försöker hålla ut i väntan på räddningen.

Jag måste lufta mitt vanligaste klagomål när jag bedömer ”Cyclone”: hajarna hålls utanför filmen alltför mycket. En hajattack relativt tidigt åsido dyker mördarfiskarna först upp i slutet. Då blir det dock slakt av episka proportioner och filmens absoluta höjdpunkt. I sin helhet är filmen som en karibisk föregångare till ”Alive” (tror jag, har inte sett ”Alive”, men baserar påståendet på handlingen som jag fått den beskriven för mig). Det handlar om överlevnad och om vad folk är beredda för att göra för att få leva en dag till. Vi slipper också de enorma egon, storbråk och svordomar som sådana filmer proppas fulla med när de görs nuförtiden, tack och lov. Är man beredd att ursäkta hajarnas frånvaro är "Cyclone" överraskande bra.

Tar mig friheten att avhandla en hajfilm som inte finns med på den infamösa listan, men som ändå platsar här: ”Shark week” är en billig, halvseriös historia med fult datorgjorda hajar och kassa skådespelare, precis som de flesta titlarna på listans övre hälft, vilket gör att den platsar här. Handlingen är en ”Saw 2”-liknande historia där en skurkaktig typ kidnappat ett gäng personer som han anser är ansvariga för hans sons död. Därför ska de ta sig igenom ett gäng prövningar (läs: hajar) för att eventuellt förtjäna sin frihet.

Hajarna får tack och lov stå i centrum, även om hajattackerna tyvärr är ganska otydliga och oblodiga. Berättandet är förvånansvärt rakt och fokuserat – tråkiga sidohandlingar undviks nästan helt och intresset upprätthålls genom hela filmen. Sett till förutsättningar som obefintlig budget och en rollista som förmodligen mest består av bekanta och släktingar är ”Shark week” oväntat lyckad.

”Shark: Rosso nell’oceano”, eller ”Monster shark”, lär vara en av listans allra kultigaste filmer. Den är regisserad av italienske b-skräckiskrigaren Lamberto Bava och är den enda av dessa hajtitlar som kvalat in till IMDBs Bottom 100 (plats femtionio i skrivande stund). Dessutom är det listans enda film som det gjorts en remake på – som också kommit med bland dessa fyrtio titlar! Eller, därom tvistar de lärde. ”Sharktopus” räknas ibland som en remake, men är i så fall en inte alls originaltrogen sådan.

Handlingen är likartad, till viss del. En haj/bläckfiskhybrid börjar härja vid en strand och visar sig sedan vara hopsnickrad med flit av maktgalna typer. Dessvärre syns monstret aldrig särskilt tydligt i bild. Lamberto Bava försöker uppenbart skapa en liknande spänningsuppbyggnad som gjorde ”Hajen” så lyckad, men det går inte alls bra. Största problemet är att filmen är alldeles för långsam och händelselös. Så ska det inte vara när det handlar om en jävla bläckfiskhaj som det ska tas död på. Men, vill man se en film att skratta åt, snarare än skratta med, har ”Shark: Rosso nell’oceano” ett visst värde.

”Shark zone” har två handlingar som mer eller mindre radas upp episodiskt. Den första är det klassiska ”Hajen”-upplägget: en strandstad som tjänar multum på turister plågas av hajar, borgmästaren vill inte stänga stränderna trots huvudpersonens ständiga varningar, hajar käkar upp badare och huvudpersonen ombeds ta kål på monsterfiskarna. Den andra är ett rätt halvdassigt kidnappningsspår. Igenkänningsfaktorn är hög i bägge fallen och det säger sig själv att det förstnämnda är långt mer underhållande än det sistnämnda.

Enligt IMDB är ”Shark zone” den fjärde filmen i ”Shark attack”-serien. Men mycket till uppföljare är det inte. Först och främst rör det sig inte om någon megalodon som i tredje filmen. Sedan utspelar sig inte filmen vid en kust i Afrika som i de två första filmerna, och inte heller är någon karaktär tillbaka. Det kan vara att hajarna är tänkta som släktingar till de genmodifierade superhajarna i ”Shark attack” och ”Shark attack 2”, men det enda som styrker detta är att överspände Dean Cochran vid ett tillfälle påpekar att de här hajarna minsann är större och mer blodtörstiga än några hajar han sett tidigare. I övrigt avhandlas inte denna teori alls.

I alla fall, ”Shark zone” är härligt blodig och våldsam. När den första handlingen pågår står hajarna i centrum och käkar upp offer efter offer. Så långt är allt väl. När vi når kidnappningsdags placeras hajarna i bakgrunden, vilket är rätt trist. Men åtminstone två tredjedelar av filmen är bra nog för att placera den bland listans absoluta höjdare.

Tre Bring Me The Horizon-släpp

I Close-Up #150 fanns, förutom en intervju med Oliver Sykes, en genomgång av Bring Me The Horizons fyra fullängdsplattor. Till detta skrev jag även omdömen om debut-ep:n "This is what the edge of your seat was made for", remixplattan "Suicide season - cut up" samt remix-ep:n "The chill out sessions". Dessa kom inte med i tidningen av utrymmesskäl.

Därför dyker de upp här, nu:

THIS IS WHAT THE EDGE OF YOUR SEAT WAS MADE FOR (2004, Thirty Days of Night)
Bring Me The Horizons första ep sattes ihop och släpptes samma år som bandet bildades, på bolagets uppmuntran. Och det märks att kvintetten inte har mycket koll på vad de sysslar med. Låtar som ”Re: they have no reflections” och ”Rawwwrr!” är inte bara tramsigt betitlade, de lider av samma barnsjukdom som många nystartade band inom deathcore: låtarna är fullsmockade med så många idéer som möjligt, men inte en enda av dessa är särskilt bra.

Bandet försöker använda sig av Dillinger Escape Plan-gitarrer och At The Gates-melodier, men de fyra låtarna känns mest parodiska och får ”Count your blessings” att låta som ett under i avantgardism. Det här är ganska pissigt. [4]

SUICIDE SEASON – CUT UP (2009, Visible Noise)
När både respekterade metalnamn som Shawn “Clown” Crahan (Slipknot) och Ben Weinman (The Dillinger Escape Plan) och storheter inom elektronisk musik – exempelvis Skrillex och Toxic Avenger – kallas in för att förvandla “Suicide season”-låtarna till våldsam dubstep går Bring Me The Horizon i bräschen för att föra samman två världar.

I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen när metalband prioriterar elektronik lika högt som distade gitarrer. Korn gjorde det på ”The path to totality” och Västeråsbandet Beyond All Recognition kategoriserar sig själva som dubcore. Men hade det blivit så om inte ”Suicide season – cut up” snickrats ihop? Jag tvivlar på det.

Skivan har varit viktigare för Bring Me The Horizon än vad en remixplatta i regel brukar vara. På bandets konserter används ofta ett stycke ur After The Nights version av ”Football season is over” (som händelsevis är bäst på plattan) som inledning på låten. Brittiska trion Tek-One, som remixat ”Sleep with one eye open”, hängde med som öppningsband på ”There is a hell, believe me I've seen it. There is a heaven, let's keep it a secret”-turnén och deras sångare Tonn Piper gästade bandet under ”Football season is over”.

Ett inte livsnödvändigt men klart hörvärt komplement till ”Suicide season”. [7]

THE CHILL OUT SESSIONS (2012, eget släpp)
Ett samarbete med dj:n Draper som innehåller sex remixar på låtar från ”There is a hell, believe me I've seen it. There is a heaven, let's keep it a secret”. De nya versionerna handlar om avslappnande, softare musik åt ambient-hållet. Det blir särskilt lyckat i ”It never ends”, där outrot från ”Anthem” spelar en betydande roll.

I samtliga låtar har Oliver Sykes sång plockats bort, liksom Josh Franceschis gästsång i ”Fuck”. Lights får stanna kvar, dock. Hennes insats i ”Crucify me” upprepas lite för många gånger, medan den fungerar hur fint som helst i ”Don’t go”.

”The chill out sessions” är mest intressant för obotliga Bring Me The Horizon-komplettister, men kan definitivt stå på egna ben för en som inte känner till bakgrunden också. [6]