Att Anna Calvi är en fantastisk artist och kanske rentav något så sällsynt som ett musikaliskt geni, det borde det inte råda några tvivel om. För den som till äventyrs ännu inte insett det har jag samlat ihop ett gäng fina Youtubeklipp att utbilda sig med. Börja med det översta, så märker du vilket helvete till gitarrist hon är. Fortsätt med övriga för att upptäcka hennes färdigheter i låtskrivande, arrangemang, sång och så vidare.

Nästa vecka ser jag henne på Amager Bio i Köpenhamn. Att se fram emot den kvällen är en känsla som jag inte förmår sätta ord på.















(gitarrsolot!)

Vad en röst på SD egentligen innebär

Det som skett i Kärrtorp och i Malmö kommer hända igen. Och igen. Och igen. Oftare och oftare. Det kommer bli brutalare och brutalare. Sedan kommer inte en, utan många, att dö. Och det kommer inte vara slutet.

Varför?

Det sitter ett rasistiskt, antifeministiskt parti i riksdagen. Hur städad deras fasad än må vara är deras närvaro i riksdagen det som legitimiserar det våld vi nu ser.

Sverigedemokraterna har rötterna i grupperingar med extrema åsikter. I dag presenterar de en uppsnyggad version av dessa rötter. De kallar sig inte nynazister längre, de kallar sig Sverigevänner. Huruvida de faktiskt ändrat ideologisk ståndpunkt under åren eller ej, huruvida de fortfarande står för vad de gjorde för tjugofem år sedan eller ej - det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att de öppnar porten för grupper som har samma bakgrund och som i dag otvivelaktigt är extrema.

Att SDs putsade rasiståsikter fått genomslag hos en oroväckande stor del av befolkningen ger bränsle åt de rasister som tycker att alla oliktänkande ska dö.

Det som hotar demokrati, det är inte att SD särbehandlas av media. Det är de grupperingar som försöker mörda oliktänkande som hotar demokratin. De som SD öppnar dörren för.

Tänk på det innan du slänger bort din röst på en "protest mot pk-media".

"You're just an accident waiting to happen"

I höstas snickrade jag vid några tillfällen ihop topp tjugo-listor på skivor som platsade inom en viss definition. Jag hann med country, hiphop, funk/soul, jazz, svenskspråkigt inom alla genrer samt punkrelaterat. Reglerna var enkla: tjugo plattor, max två per artist eller band, som räknas upp i ordning efter att de ploppar upp i mitt huvud. Inget blodigt allvar, inga definitiva utnämningar.

Nu är det dags igen. Vi börjar med death metal.

Autopsy - Mental funeral
Autopsy - Severed survival
Amon Amarth - With Oden on our side
Nile - Annihilation of the wicked
Cryptopsy - Once was not
Decapitated - Organic hallusinosis
Decapitated - Carnival is forever
As You Drown - Reflection
Entombed - Left hand path
Morbid Angel - Altars of madness
Morbid Angel - Gateways to annihilation
Dark Tranquillity - Fiction
Vader - Impressions in blood
Behemoth - Demigod
Behemoth - Evangelion
Evocation - Illusions of grandeur
Repulsion - Horrified
Possessed - Seven churches
Sectu - Gerra
At The Gates - Slaughter of the soul

Det går givetvis att ifrågasätta huruvida vissa av skivorna platsar inom death metal-genren. Men, jag väljer att tolka genren brett. Livet är mycket roligare om man tillåter lite fria tolkningar.

Och så, en spännande kategori: svåra gubbar.

Tom Waits - Rain dogs
Tom Waits - The heart of saturday night
Rodriguez - Cold fact
Rodriguez - Coming from reality
Frank Sinatra - In the wee small hours
Kris Kristofferson - Feeling mortal
Bruce Springsteen - Nebraska
Johnny Cash - American V: A hundred highways
Ulf Lundell - Män utan kvinnor
Willie Nelson - American classic
Willie Nelson - Stardust
Billy Bragg - Don't try this at home
Billy Bragg - Tooth & nail
Thåström - Kärlek är för dom
Tomas Andersson Wij - Romantiken
Svante Thuresson - Regionala nyheter: Stockholmsdelen
Roky Erickson With Okkervil River - True love cast out all evil
John Prine - John Prine
Charlie Sexton - Cruel and gentle things
Tom T Hall - In search of a song

Svåra gubbar? Ja. Kom ihåg att en del artister är inte svåra gubbar genom hela sin karriär. Bruce Springsteen, till exempel; hans enda svåra gubbskiva är "Nebraska". Hans överlägset bästa skiva är "Born to run", men det är ingen svår gubbskiva, därför får den inte vara med här. Ur mitt synsätt går det att utläsa en viss röd tråd genom de uppräknade, men det är inte säkert att den framgår för alla. Ja, annat än att alla skivor gjorts av män. Oavsett vilket, så är hela listan asbra.

Värt att påpeka: det mesta som Bob Dylan gjort kan placeras i svåra gubbar-kategorin. Men, jag valde att inte ta med Bob Dylan. Därför att alla hans skivor är vida överlägsna allt annat som spelats in. Därför vore det lite orättvist att inte diskvalificera honom.

Jag älskar Bruce Springsteen. Och jag älskar AC/DC. Av alla artister som jag i dag fortfarande lyssnar åtminstone någorlunda aktivt på är de två de som jag gillat längst, tillsammans med The Beatles, Creedence Clearwater Revival, Iron Maiden, Motörhead, Dave Edmunds, Deep Purple, Mott The Hoople och någon till som jag inte kommer på just nu.

Men när jag fick läsa om att Bruce Springsteen börjat spela "Highway to hell" live blev jag misstänksam. Varför, liksom? Det kan väl inte bli bra. Men, jo. Titta nedan. Det är fantastiskt. Max Weinberg är chef. Vilket sväng och vilket driv! Bruce, nästa gång du kommer hit och spelar, så kan du väl köra "Highway to hell" i stället för "Shackled and drawn" eller "Waitin' on a sunny day"? Snälla?

För övrigt är Nils Lofgren en bättre gitarrist än Bruce själv, Steven Van Zandt och Tom Morello. Vill bara ha det sagt.

Spökhajen

Det var ett tag sedan, men nu är det dags igen: hajfilm! För inte alltför länge sedan släpptes en ny film som med all säkerhet hade platsat på Angry Video Game Nerds fantastiska lista över de sämsta hajfilmerna om den hade gjorts om.

Jag talar om "Ghost shark".

Premissen i ”Ghost shark” bygger, som titeln antyder, på en haj med ett spökes fördelar. Den kan dyka upp i vilket vatten som helst, när som helst, hur som helst. Spelar ingen roll om vattnet i fråga motsvarar hajens storlek eller inte. Tänk efter – hur många gånger om dagen är man i kontakt med vatten i någon form? I det här fallet innebär rentav ett glas kranvatten livsfara, för att inte tala om regn. Man måste berömma personerna bakom filmen för att de har kläckt en idé med ”Snakes on a plane”-kvaliteter.

Skönt nog sjabblas inte denna fantastiska grundförutsättning bort via de misstag som ofta syns i hajfilmer, det vill säga för få hajattacker och en handling där hajarna reduceras till perifera inslag. ”Ghost shark” byggs helt och hållet kring titeln och innehåller många avlivningar som får ”Final destination”-fanet att göra på sig av lycka.

Spoiler: Jag har två favoritattacker i filmen. Dels den där en rörmokare blir uppkäkad av spökhajen när han krånglar med någon vattenledning under en kran. Dels den där en polis dricker en pappmugg vatten från en vattenkylare. Därmed sväljer han hajen, som då käkar upp honom från insidan. Allvarligt talat - film blir inte bättre än så.

Jag har känt av någon slags musik-ADHD den senaste tiden. Alltså, jag kan inte fokusera på en skiva och rådigga. Jag hittar nytt överallt och måste lyssna på, ja, allt. Således, det har blivit en hel del upptäckter på sistone. En del grejer har varit stenbra, andra inte. Gemensamt är att jag måste lyssna mer på allihop. Vissa är gamla reliker, annat är nytt. För mig är allting ohört, dock. En snabb genomgång:

Anna Calvi - One breath
Det här är nog det mest fascinerande och spännande jag hört sedan jag minns inte när. Anna Calvi har beskrivits som en modern Patti Smith, läser jag. Kanske. Inte för att de två rent musikaliskt påminner om varandra, men Calvi förmedlar en liknande "Kreativitet i överflöd och allt måste ut - nu!"-känsla.

Carole King - Tapestry
Den här skivan rankades på trettiosjätte plats på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna någonsin. Välförtjänt? You bet.

Miles Davis - Doo-bop
Det fanns en hiphoppare i Miles Davis! Synd att den sidan aldrig hann blomma ut ordentligt.

Chvrches - The bones of what you believe
Elektronisk pop när den är som bäst.

The Paul Butterfield Blues Band - The Paul Butterfield Blues Band
Paul Butterfield är en av tidernas bästa munspelare. Vita kan också spela blues.

Dusty Springfield - Dusty in Memphis
Antar att det vore överflödigt att påpeka vilken fantastisk sångare Dusty Springfield var? Jag gör det ändå.

Ibrahim Ferrer - Buena Vista Social Club presents Ibrahim Ferrer
Mästersångaren från Buena Vista Social Club-skivan, hans solodebut. Ibrahim Ferrers röst, tonsäkerhet, timing och känsla gör honom till en av tidernas mest underskattade sångare.

The Zombies - Odessey & oracle
Jag kan knappt lyssna på "The time of the season" utan att tänka på Eminems "Rhyme or reason". Tur att bägge låtarna är asbra.

Manuel Guajiro Mirabal - Buena Vista Social Club presents Manuel Guajiro Mirabal
Trumpetaren från Buena Vista Social Club-skivan, hans solodebut. Ännu en samling mästerlig musik från Kuba.

Etta James - At last!
Både titelspåret och "I just wanna make love to you" har fastnat på mitt huvud via reklamfilmer. Minns inte vilka. Svinbra låtar på en svinbra platta.

Pavement - Slanted and enchanted
Pavement - Crooked rain, crooked rain
Pavement påminner lite om tidiga Get-Up Kids i det avseendet att det är så kackigt att man inte är säker på om det är bra eller bara skit. En sådan osäkerhet kan vara mer givande än man anar.

Jeff Buckley - Grace
Mannen, myten, legenden. Typ. Också en legendarisk skiva som jag behöver arbeta hårt med den närmaste tiden.

Bobby "Blue" Bland - Two steps from the blues
En av blueshistoriens största sångröster. 

Deafheaven - Sunbather
Ja, lite hipster är jag. Borde hata det här, men det gör jag inte. Vet inte varför.

I övrigt: två geniala skivor och mina två 2014-favoriter så här långt är Nicole Sabounés mörka debut "Must exist" samt Toni Braxton och Babyfaces skilsmässeepos "Love, marriage and divorce".

Nästa vecka är planerna att se Dead Prez på Babel, Basia Bulat på Mejeriet och Invasionen på KB. Gissar att alla tre spelningarna kommer vara galet bra.

Det finns uppenbarligen folk där ute som tror att Sverigedemokraterna är ett slags arbetarparti. Ett parti som gynnar den vanliga människan. Rörmokaren, lastbilschauffören, sjuksköterskan och framför allt pensionärerna.

Det är helt åt helvete fel.

SD är föga mer än en rasistisk upplaga av Moderaterna. Ett parti med intresse för att minska de statliga intäkterna, skära ner på välfärden och öka vinsten till de rika. Varför? Jo, för att när sjukvården faller ihop, när skolorna har slut på lärare och när de rika tjockisarna i bolagsstyrelserna blir ännu rikare - då säger de "Titta vad invandringens kostnader för med sig!". Och det tragiska är att folk går på det.

Faktum är att SD är fientliga mot ungefär allt och alla som inte är en vit, förmögen man. Punkt slut.

"Trots att många tycker sig ha noterat ett ökat fackligt intresse från Sverigedemokraterna så har partiet röstat emot ett antal klassiskt fackliga förslag. Bland annat röstade SD nej till ett förslag om nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet och rätt till heltid för många av de som i dag arbetar deltid. Partiet har också i en egen reservation krävt fler undantag från turordningsreglerna i LAS, vilket skulle göra det enklare för arbetsgivare att sparka vem man vill."

Arbetarparti? Jo, tjena. Och jag är Frank Sinatra. Läs.

För övrigt: den ej talföre personen i klippet nedan röstades in i riksdagen 2010. För i helvete, Sverige. Bättre kan ni. Gör om, gör rätt.