Det enda sättet att rädda världen

Typ.

Nej, jag har inte särskilt bra koll på politik och sådant. Men jag har precis läst Martin Gelins utmärkta bok "Det amerikanska löftet" om Barack Obamas valkampanj och alla turer däromkring. Och just nu är jag mitt inne i hans bok "Den amerikanska högern", som än så länge varit fantastiskt bra. Dessutom är ju hela världen upptagen med att bry sig om det amerikanska presidentvalet och rapportera nyheter om minsta lilla obetydliga detalj därifrån.

Jag drar en enkel slutsats: det enda sättet att hindra världen från att barka åt helvete och resultera i en totalitär diktatur där ett fåtal har en suverän makt över allt och alla är att anlita någon som sätter en pistolkula mellan ögonen på alla tjocka, svettiga republikaner i medelåldern med obeveklig flint. Det skulle sätta stopp för all efterbliven (läs: överdriven) konservatism, och förmodligen placera en och annan pinne i hjulet för de extremkristna. Lobbyister från sjukt stora företag måste också bli arbetslösa, förresten.

Eftersom moderaterna bara ägnar sig åt att efterapa republikanerna i någon lightversion skulle de därmed få slut på idéer, fråntas makten och plötsligt skulle Fredrik Reinfeldt stå bakom mig i kön på Lidl i Bergsjön, med korgen full av nudlar, billig spaghetti, krossade tomater och det där femkilosnätet med lök som de rear ut ibland.

Antar att du sitter på sjukt skarpa motargument som kan få mig att likna en icke påläst fjant. Det tvivlar jag inte en sekund på. Jag har inga starka argument. Så, sätt igång att idiotförklara mig.

"Crabcore!" Käften.

Det finns ett band som är ännu mer bespottat inom metal- och hårdrockskretsar än Takida och Dead By April. Herregud, folk omnämner gärna "Curly Sue" som ett mästerverk i samma liga som "Stairway to heaven", "Master of puppets" och "Would?", om den ställs bredvid det här bandets mest kända låt.

Jag talar förstås om Attack Attack!. Bandet som under hösten 2009 infogade begreppet crabcore i allas våra vokabulärer. Som med videon till "Stick stickly" fick fler att skratta än vad Stefan och Krister någonsin lyckats med. Titta, så förstår du varför.

Jag erkänner. Jag är också skyldig till att ha bidragit till den bajsstorm som sköljt över bandet. Jag har också skrattat mig fördärvad och tyckt att bandet representerar allt som är fel i världen.

I januari i år släppte bandet sin tredje skiva, som heter "This means war". Jag vet inte varför, men av någon anledning bestämde jag mig för att spana in den någon vecka efter release. Öppningslåten "The revolution" fick mig genast att sätta kaffet i fel strupe, trilla av stolen, tappa hakan och... ja, alla de där klyschorna. Fy satan vilken låt. Och fy satan vilken platta. Må så vara att den mest är en angelägenhet för redan frälsta metalcorekids (vem? Jag?) men det finns inget att skratta åt. Gillar man den inte är det för att den i ärlighetens namn inte är särskilt nyskapande. Det är den enda ursäkten jag kan godta för att inte villkorslöst älska "This means war".

Och nej - den innehåller inte tio varianter på "Stick stickly". Bandet sysslar inte längre med autotune i överflöd. Det finns inga spår av disco på plattan. Det här är en föredömligt tung metalcoreplatta där refrängerna för all del är melodiska, men med - ursäkta det vaga begreppet - stil.

Så här ligger det till: av de sex snubbar som agerar i "Stick stickly"-videon återstår i dag fyra. Sångaren Nick Barham hoppade samma höst som den släpptes, under vänskapliga förhållanden. Gitarristen och rensångaren (ja, han som sjunger med autotune nog för femton Idol-deltagare) lämnade bandet ett år senare för att, enligt egen utsago, "fokusera på sitt förhållande med gud". Dagens sättning frontas av Caleb Shomo, som på den tiden spelade keyboard. Numera har han hand om både skrik och rensång.

Lyssnar man på "This means war" hör man att snubben spöar bägge sina föregångare.

Och med all denna information som bakgrund finns det ingen anledning för dig att inte lyssna på "This means war" med öppna öron. Allt det som du skrattade åt i "Stick stickly-videon" är borta. Eller, de kanske fortfarande står i sina krabbposer. Men - det hörs inte på skiva.

Vägrar du ge Attack Attack! en chans i dag enbart på grund av att du dömde ut dem när en kompis visade ett jätteroligt Youtube-klipp hösten 2009 är du en idiot. Seriöst, en riktigt korkad trångsynt idiot. En sådan som bör förbjudas från att uttala sig om musik.

(Vägrar du ge dem en chans för att metalcore generellt sett inte är din grej är det förstås en annan sak).

Hela "Stick stickly"-cirkusen gör mig förresten ganska sur. För när den videon släpptes - plötsligt skulle varenda alkoholiserade föredetting vars nyaste inslag i skivsamlingen är "Wolverine blues", som förstås köptes på releasedagen, uttala sig om och döma ut en genre de inte vet ett skit om.

Att du har sett en tre och en halv minuter lång musikvideo som visar upp en stil från dess inte direkt mest smickrande sida innebär inte att du har skaffat dig kunskap nog för att gå in som en jävla expert och säga "ungdomar i dag har ingen musiksmak, de är en förtappad generation och borde inse att tung musik nådde sin topp när tapetrading var inne".

Du är en idiot.

Det är hög tid att du överger "musikintresset", säljer skivsamlingen och ägnar dig helhjärtat åt att virka grytlappar i stället.