Helt omotiverat. Direkt insaxat från en .txt-fil med namnet "2014 intressanta skivor". Och det är precis vad det är. Alla skivor nedan är inte nödvändigtvis sådana som jag har repeatlyssnat på och konstaterat att "det här är lätt en av årets bästa skivor". Några har jag bara lyssnat på en eller två gånger och noterat att - det här låter intressant, den här skivan måste jag lyssna mer på. Och så är förstås vissa av den förstnämnda kategorin.

Here goes:

††† - †††
Bad Barber - Courteney Cox & Rock N' Roll
Boris The Blade - The human hive
Caliban - Ghost empire
Clan Of Xymox - Matters of mind, body and soul
Comeback Kid - Die knowing
De La Soul - Smell the D.A.I.S.Y. (mixtape, men vad fan)
Eyehategod - Eyehategod
I Am Heresy - Thy will
I Killed The Prom Queen - Beloved
Lethe - When dreams become nightmares
Lydia Loveless - Somewhere else
Nicole Sabouné - Must exist
Nothing - Guilty of everything
Pharoahe Monch - P.T.S.D. (Post traumatic stress disorder)
St. Vincent - St. Vincent
Thievery Corporation - Saudade
Thundermother - Rock'n'roll disaster
Tinariwen - Emaar
Toni Braxton & Babyface - Love, marriage & divorce
Warpaint - Warpaint
We Are Waves - Labile
Whitechapel - Our endless war
Wilko Johnson & Roger Daltrey - Going back home
The Wounded Kings - Consolamentum

För övrigt är jag galet peppad på hiphopåret 2014. Wu-Tang Clans nya är på ingång, även om det suger att Raekwon uppenbarligen inte ska medverka. Men han ska tydligen släppa en egen skiva under året. Och det sägs att det ska komma nya skivor från GZA/Genius, The Roots, De La Soul (en "riktig" skiva, vid sidan om mixtapen), Run The Jewels och Ghostface Killah. Dessutom ska Method Man släppa både en ny soloskiva och en ny skiva tillsammans med Redman. Om allt detta inträffar - då jävlar!

The Dangerous Summer finns inte längre.

Bandet som startades i Ellicott City i Maryland år 2006. Som debuterade med ep:n "If you could only keep me alive" året efter. Som släppte den absurt bra fullängdsdebuten "Reach for the sun" 2009. Som släppte den lika bra uppföljaren "War paint" 2011. Som strax därefter förlorade leadgitarristen Bryan Czap och trummisen Tyler Minsberg, som bägge två var viktiga delar av bandets sound. Som släppte tredje skivan "Golden record" i fjol, en skiva som visst är grymt bra, men ändå avsevärt svagare än sina två syskon.

Bandet som jag upptäckte sent 2010, när jag fick tag på en promoversion av "Reach for the sun". Som jag lyssnade på i lurarna när jag väntade på buss 141 vid hållplatsen Svedala Kyrka snöiga decemberdagar, förmodligen på väg till en förfest eller till lagret. Som jag lyssnade på när jag var på väg till körskolan tidiga januarimorgnar. Som jag lyssnade på i de morgontimmar jag var på väg hem från en efterfest och hade hunnit bli bakfull innan jag ens hade somnat. Som jag lät ringa ut över Bergsjön när jag stod på balkongen med en cigarett i handen. Som jag aldrig fick se live.

Bandet bakom låtar som "War paint", "No one's gonna need you more", "Symmetry", "Catholic girls", "Surfaced", "Settle down", "Parachute", "Work in progress", "Miscommunication", "Good things", "In my room", "Reach for the sun", "Never feel alone" och framför allt "Where I want to be".

Bandet som (förlåt) bevisade att sjukt fula snubbar kan göra sjukt vackra melodier.

Det bandet, The Dangerous Summer, finns inte längre.