The Dangerous Summer finns inte längre.

Bandet som startades i Ellicott City i Maryland år 2006. Som debuterade med ep:n "If you could only keep me alive" året efter. Som släppte den absurt bra fullängdsdebuten "Reach for the sun" 2009. Som släppte den lika bra uppföljaren "War paint" 2011. Som strax därefter förlorade leadgitarristen Bryan Czap och trummisen Tyler Minsberg, som bägge två var viktiga delar av bandets sound. Som släppte tredje skivan "Golden record" i fjol, en skiva som visst är grymt bra, men ändå avsevärt svagare än sina två syskon.

Bandet som jag upptäckte sent 2010, när jag fick tag på en promoversion av "Reach for the sun". Som jag lyssnade på i lurarna när jag väntade på buss 141 vid hållplatsen Svedala Kyrka snöiga decemberdagar, förmodligen på väg till en förfest eller till lagret. Som jag lyssnade på när jag var på väg till körskolan tidiga januarimorgnar. Som jag lyssnade på i de morgontimmar jag var på väg hem från en efterfest och hade hunnit bli bakfull innan jag ens hade somnat. Som jag lät ringa ut över Bergsjön när jag stod på balkongen med en cigarett i handen. Som jag aldrig fick se live.

Bandet bakom låtar som "War paint", "No one's gonna need you more", "Symmetry", "Catholic girls", "Surfaced", "Settle down", "Parachute", "Work in progress", "Miscommunication", "Good things", "In my room", "Reach for the sun", "Never feel alone" och framför allt "Where I want to be".

Bandet som (förlåt) bevisade att sjukt fula snubbar kan göra sjukt vackra melodier.

Det bandet, The Dangerous Summer, finns inte längre.