En konstig kontur under hennes kavaj

”Kan inte någon sätta munkavle på den där subban?”
”Har Bannock en pinne i röven eller vad fan är hennes problem?”
”Men kan hon sluta peta in sina dryga kommentarer över-jävla-allt? Får hon inte ligga något eller vad?”
”Ställer gärna upp om hon behöver knullas så att hon kan sluta gnälla på allt”

Kevin skrollar vidare. Han hittar inte många tweets som har något positivt att säga om kvällens sändning. Inga, faktiskt. Han slår in ”Karolina Bannock” i det lilla sökfältet. Resultatet är inte mycket trevligare än när han sökte på ”#aktuellt”.
Han suckar. Hon hade inte behövt avannonsera inslaget om Jan Björklunds uttalande om att de rödgröna partiernas politik är ”det största mörkläggandet i modern tid” med att säga ”Annars kan han ju se till hans egen politik håller vad den lovar innan han klagar på andra partier”. Inte i ett nyhetsprogram.
Och hon hade inte behövt avannonsera inslaget om den flygande pizzan under Jimmie Åkessons tal i Ronneby med att säga ”Helt otroligt att han kunde öppna ögonen och se vad det var för något, i stället för att hitta på sanningen som han brukar”. Inte i ett nyhetsprogram. Särskilt inte i ett nyhetsprogram i public service, och absolut inte precis efter att hon fällt en liknande kommentar om Jan Björklund.
Han lyfter ansiktet från datorskärmen och tittar in mot studion. Karolina ställer ifrån sig ett litet glas vatten, ställer om ansiktet till ett avvaktande tålamod och väntar ut de sista tio sekunderna i det pågående inslaget. Lyckligtvis handlar det inte denna gång om politik, utan om ett hunddagis på Södermalm. Den sortens inslag som inte lämnar utrymme för andra kommentarer än ”vad gulligt”, sådant som folk inte irriterar sig på. Mjuka nyheter.

Rune kommer in med tunga, långsamma steg. Varenda en av hans utandningar är en djup suck.
– Vad säger folk?
– Ingenting trevligt, i alla fall, mumlar Kevin.
– Nä, tro fan det.
Rune kliar sig på flinten. Små vita flingor singlar ner.
– Spring iväg och hämta en kopp kaffe till mig, hörru.
Kevin reser sig genast upp och kilar iväg. Bakom sin rygg hör han hur Rune dunsar ner i en skrivbordsstol och pustar. Ett rasslande ljud tar vid, ett ljud som påminner om en maracas fylld med ovanligt stora ärtor. Kevin anar att det är Runes hjärtmedicin som åker fram.
Rune borde gå i förtidspension, tycker Kevin. Inte borde han ha fortsatt jobba efter att han fyllde sextio. Han tycks åldras dubbelt så fort som normala människor. Nu har han tre år kvar innan pensionsålder, men han ser ut att vara färdig att dö av ålderdom vilken sekund som helst.
Inför varje sändning brukar Rune böna och be Karolina att hon ska hålla sig till manus. Inte säga något annat, inte kommentera nyheterna, inte lägga in sina egna åsikter, inte göra sig lustig på intervjupersoners bekostnad. Och hur mycket hon än lovar att göra som han säger kan hon inte låta bli att göra tvärtom. Som ansvarig utgivare är det Rune som får skäll och påtryckningar från cheferna.
– Här. Två sockerbitar, som vanligt, säger Kevin.
I hans tillstånd borde han hålla igen med sockret, tänker Kevin. De tittar in mot studion. Karolina påannonserar kulturnyheterna. Rune tar en klunk av kaffet.
– Hur stor är den där Facebooksidan nu, egentligen?
– Vilken av dem?
– Den där alla hatar henne.
Kevin sätter sig på huk framför datorn, går in på Facebook och letar upp sidan ”Bort med Karolina Bannock från rutan”.
– Över tretusen likes, säger han.
– Exakt?
– Tretusentvåhundrafemtiosex. Och det har kommit... ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta... åtta stycken inlägg på den sidan i kväll. I ett står det att hon borde få sparken, kastas ut från sin bostad och få indragen a-kassa.
Han ögnar snabbt igenom de andra sju.
– Och det är det snällaste.
Rune suckar.
– Den där andra sidan då? Har någon skrivit något där? Snälla, säg att åtminstone en person berättat för världen att han gillar vad hon gör, så att jag har något att visa för bossarna i morgon bitti.
Kevin går in på sidan som heter ”Karolina Bannock”. Det är inte hon själv som ligger bakom den. Inte redaktionen heller. Inget vet säkert vem som startade sidan. Men det är en sida där folk som gillar Karolinas stil samlas och postar saker som ”Bra sändning i dag!”.
Kevin öppnar fönstret som visar inlägg från andra än sidägaren själv. De inlägg som attackerar Karolina – och de dyker ofta upp – brukar rensas bort omgående. Kvar finns lovord. De flesta har mellan tio och femtio likes, men få har kommenterats av någon.
– Tyvärr. Det senaste är två veckor gammalt. Och det näst senaste skrevs innan jul.
– Makalöst, grymtar Rune och sväljer ett piller. Hur många är det egentligen som... vad heter det, gillar den sidan?
– Femtusen. Femtusenetthundrafyra, för att vara exakt.
– Vet du att det är den siffran jag har störst problem med? Hade det inte varit för den så hade jag gjort mig av med henne för länge sedan. Och sluppit all den här jävla skiten.
Han skramlar med sin pillerburk. Reser sig upp och vankar fram och tillbaka i det lilla rummet.
– Nu måste hon få vara kvar, för annars kommer det bli en storm från alla de där... vad var det, över femtusen?
Kevin nickar.
– Femtusen, fortsätter Rune. Femtusen jävla idioter som håller käften tills de får något att klaga på. Då kommer det väsnas, men inte en sekund tidigare.
Han sätter ner i stolen igen, så tungt att den rullar bakåt några decimeter. Han drar upp mungiporna och blottar sina gula tänder.
– Det här är vad du har att se fram emot, grabben.

Karolina berättar för tittarna att det är dags för lokala nyheter. Så snart hon fått en signal om att hon inte längre är i bild reser hon sig upp från stolen och går med raska steg ut från studion. Hon kommer in till det lilla rummet där Kevin och Rune sitter.
– Hur går det? frågar hon.
– Med vad? undrar Kevin.
– Är folk lika sura som vanligt eller värre?
– Som vanligt, skulle jag säga, mumlar Kevin.
Han sneglar på Rune, som gör sitt bästa för att inte avslöja någon frustration via sin gulbleka, rynkiga hy.
– Skoj, säger Karolina. Får jag se?
Kevin spärrar upp ögonen.
– Det är nog bäst att du låter bli.
– Nä, jag vill se vad gubbarna har att komma med i dag.
Hon lutar sig fram mot datorn. På skärmen syns ett inlägg av en ung kille med rakat huvud som meddelar att han tycker att Karolina borde knullas sönder med ett basebollträ. Hon skrattar till. Kevin hinner tänka att det där lät väldigt framtvingat, innan Karolina går ut i korridoren igen. Hon går inte mot studion, utan åt andra hållet. När Rune får syn på det kastar han sig mot dörren.
– Var fan ska du? ropar han och flåsar.
Det lilla språnget från stolen till dörren är tillräckligt för att han ska bli ordentligt andfådd.
Karolina vänder på sig och tittar mot honom. Men hon säger inget. Hon stirrar ilsket i några sekunder, sedan vänder hon sig om och fortsätter gå.

Sekunder passerar och blir minuter. Karolina har varit borta alldeles för länge. Snart är det mindre än sextio sekunder kvar tills hon ska vara tillbaka i rutan och läsa upp kvällens nyhetssammanfattning. Rune ägnar tiden åt att frusta och spotta ur sig svordom efter svordom, och stirra på sitt armbandsur. Kevin tittar oroat på honom. Vilken dag som helst, tänker han. Vilken dag som helst kommer Rune knipa handen krampaktigt över bröstets vänstra sida och falla ihop.
Kevin hör fotsteg i korridoren. Hans första tanke är att det är Karolina som kommer tillbaka. Men den tanken drar han snabbt tillbaka. Det låter inte som att fotstegen tillhör någon med Karolinas rappa, bestämda gångstil. De låter sävliga, släpiga, som om de byter riktning hela tiden. Han sticker ut huvudet ur dörren, och ser att – jo, det är Karolina. Hennes prydliga hårknut är borta och håret har rufsats till. När hon kommer närmare ser Kevin att hennes ögonvitor har fyllts av röda, krokiga linjer. Ansiktet har något matt över sig, som en nyvaken person ser ut. En hel del av sminket har strukits bort.
Kevin sväljer tungt och försöker förbereda sig mentalt på Runes reaktion när han får se Karolina om bara några sekunder. Kanske är det här droppen som får bägaren att rinna över, som får Runes hjärta att ge upp en gång för alla.
Han hoppar ut i korridoren. Går fram till Karolina, lägger armen om henne och går med henne. Han går avsiktligt mycket snabbare än vad hon gör, så att hon tvingas ta längre, snabbare steg för att hinna med. Han ropar:
– Hon är här. Allt är grönt.
Men Rune stiger ändå ut i korridoren. Han hinner precis se Karolinas ansikte innan hon och Kevin går förbi.
– Hur fan ser du ut? utbrister han.
Karolina svarar inte.
Så som Karolina ser ut borde hon verkligen inte synas i rutan, tänker Kevin. Men ingen kan ersätta henne. Att plötsligt byta ut programledaren mitt i sändningen är ännu konstigare än att personen, efter en tio minuter lång paus, ser ut att ha kommit in direkt från gatan.
– Trettio sekunder, ropas från studion.
– Släpp mig, säger Karolina.
Hennes röst låter betydligt klarare och mer stabil än Kevin väntar sig. Han lossar sitt grepp, stannar vid tröskeln till studion och tittar efter henne när hon går. Det ser ut som att hon anstränger sig lite extra för att räta upp sin gångstil här inne.
Han tycker sig skymta en konstig kontur under hennes kavaj, som om hon stoppat något i byxlinningen. Innan han hinner titta mer noggrant har hon satt sig ner och studiopersonalen har börjat räkna ner från tio. Det var nog inget, tänker han och går tillbaka in i det lilla rummet.
En lampa slår över från rött till grönt.
– Då så, var det dags för kvällens nyhetssammanfattning, börjar Karolina.
Hon harklar sig tyst och vänder sig, enligt instruktioner, mot en annan kamera.
– I Ukraina har proryska separatister tänt eld på en byggnad som tillhör en fackförening i staden Odessa. Trettioåtta människor uppges ha dödats i branden.
Hon fortsätter att titta in i kameran med ett tillgjort neutralt ansiktsuttryck. En sekund går, medan hon och alla andra i studion väntar på att inslaget ska gå igång. Ytterligare en sekund passerar, utan att något händer. En tredje sekund, som känns längre än en sekund borde vara. En fjärde sekund, ännu längre. Och en femte sekund, den allra längsta.
Från kontrollrummet syns desperata gester viftas fram i luften. De översätts till en ”snacka på”-rörelse av de som står bakom kamerorna i studion.
– Ja, det verkar som att vi har tekniska problem med inslaget som skulle visats här.
Karolina tystnar, med en fokuserad blick rakt in i kameran. Hon lyfter ena mungipan och ett snett leende bildas.
– Den här kanalen har en policy om att visa er våld och död, kära tittare, och det är vad ni ska få. Men i en annan form, lite annorlunda än vanligt.

Kevin lutar sig fram med handflatorna på bordet framför fönstret. Han tittar spänt på Karolina. Allting tycks hända i slowmotion. Han ser hur hon släpper greppet om pappersmanuset framför sig och låter det falla någon centimeter ner på bordsskivan. Han ser hur hon lyfter sin vänstra axel och sträcker bak handen för att ta något. Han ser hur hon plockar fram ett föremål från under kavajen, ett föremål som hon – precis som han trodde – stoppat i byxlinningen. Han ser hur hon pekar föremålet uppåt och lyfter det. Han ser hur hon sätter föremålets spetsiga ände mot nedre halvan av sitt bakhuvud, någon centimeter snett nedanför örat. Han ser hur hon brister ut i ett brett leende, det mest ärliga, hjärtliga leende han någonsin sett på henne.
Sedan – en hög knall, en fors av blod och en människa som livlöst faller ner från sin stol.