Ack, vilken lättnad. Efter en så pass usel skivmånad som januari var är vi åter i hamn. Den här gången är det inte bara så att samtliga listade håller skyhög kvalitet - jag har rentav tvingats sålla och välja bort bra skivor för att hålla mig till mallen. Kan inte påminna mig om när det senast hände i detta sammanhang.
Därför - en alfabetisk lista på bubblare till listan:
Coldworker - The doomsayer's call
Molotov Solution - Insurrection
Orange Golbin - A eulogy for the dead
Switch Opens - Joint clash
Terrorizer - Hordes of zombies
Och sedan, den riktiga listan. I vanlig ordning, minst bra först och mest bra sist.
10. Amanda Mair - Amanda Mair
Ibland är jag så svag för saker och ting som hypas. Amanda Mair är ett fint exempel. Hon är en tjej från Stockholm som blott hunnit fylla sjutton bast. Redan nu släpper hon en sjukt uppmärksammad debutplatta. Det hon gör är inget omvälvande, inget nyskapande och absolut inget banbrytande. Det är ett gäng lättsmälta poplåtar som passerar på lite drygt en halvtimme. Men det är bra låtar. Riktigt bra låtar, till och med. Ibland räcker det långt. Man behöver inte vara musikvärldens förnyare för att kunna placera sig riktigt nära hjärtat.
9. Beneath The Massacre - Incongruous
Jag är inget fan av överdrivet teknisk musik. Symphony X ger mig ont i hjärnan. Bara ytterst få delar av Dream Theaters diskografi är lyssningsbara. För att inte tala om teknisk dödsmetall - grejen med Spawn Of Possession, Immolation, The Faceless, Obscura, Atheist och oräkneliga andra är... vad? Jag kan inte kläcka den gåtan.
Men kanadensiska Beneath The Massacre använder halsbrytande teknik till något annat. Att göra musik så fysiskt och psykiskt påfrestande att de flesta lyssnare inte lär klara av trycket. För att överleva "Incongruous" måste man stålsätta sig rejält. Hitta något att bita i när du skriker ut smärtan. Efter några vändor har man blivit så sadomasochistiskt lagd att skivan är ett stående inslag i ens vardag.
8. The Wooden Sky - Every child a daughter, every moon a sun
Exakt vad om menas med titeln är jag inte säker på. Vad jag däremot är säker på är att The Wooden Sky tilltalar någonting djupt inne i mig med sin indiealtcountry. Tänk Iron & Wine, fast mindre introvert. Tänk The Band Of Heathens, fast indie. Tänk att Gram Parsons lever i dag. Ungefär så låter The Wooden Sky. Största skrällen är att de är från Toronto, inte djupaste USA-södern. Men det spelar ingen roll, egentligen. Bäst är "It gets old to be alone". Förutom att bjussa på grymt snygga gitarrmelodier ger låten även sångaren Gavin Gardiner utrymme att låta som Bob Dylan. Sådan initiativ måste alltid, alltid uppmuntras.
7. Napalm Death - Utilitarian
Många säger att Napalm Death är världens hårdaste band. Det stämmer inte. Åtminstone inte på skiva (live är det emellertid få som knäcker Birminghamnbrigaden). Femtonde fullängdaren "Utilitarian" innehåller många element som knappast bryter de sedvanliga brutalitetsbarriärena. En saxofon här, några noiseexperiment där och rentav en catchig refräng i "The wolf I feed". På en Napalm Death-platta? Herre, min skapare.
Väljer man att se hårdhet, extremitet och brutalitet som något som kan mätas enligt andra skalor än de rent distortions- och volymmässiga är det få alster som är hårdare än "Utilitarian", dock. Bara ambitionen att våga göra något nyskapande när större delen av ens fans är trångsynta, skäggiga köttbullar i Obituary-tröjor är ganska hård.
6. Veil Of Maya - Eclipse
Om ett band som Walking With Strangers låter hälsa via Facebook att alla borde spana in ett särskilt band, då lyder man. Det innebär denna gång att Veil Of Maya från Illinois korsat min väg för första gången. "Eclipse" är deras fjärde fullängdare och står för deathcore som inte helt följer genrens standardmallar.
Veil Of Mayas musik innehåller några progressiva detaljer här och där som fyller en viktig funktion - de gör att tonkonsten sticker ut från det som genrekollegorna gör snarare än att enbart bevisar att manskapet kan lira tekniskt och knepigt. Den inledande rytmiken i "The glass side" är anledning nog att falla på knä i beundran. Och Explosions In The Sky-gitarren som dyker upp cirka två minuter och femton sekunder in i låten gör att min haka slår i marken.
Det här är gränslös deathcore. Ett begrepp du aldrig kommer vilja ta på allvar? Lyssna på "Eclipse" och håll käft.
5. Caotico - Sunrise confessions
Fick natten till i dag ett infall att skriva en pretentiös presentationstext om Caotico för folk som aldrig hört talas om bandet. Anteckningen i telefonen säger att den lyder så här:
"Caotico är ett mycket bra syntpopband från Umeå som lyckas med konststycket att få mig, en spiktuggande hårding (host), att längta efter ett dansgolv. Många, däribland jag (pinsamt nog), upptäckte Caotico när de uppträdde med låten "Back of my head" i Ebba von Sydows tv-program vaddetnuheter. Debutplattan "Sunrise confessions" släpptes för någon vecka sedan och är en urstark skiva där "Into the beat", "The night I died by the sword" och titelspåret är de mest glimrande guldklimparna."
Frågor på det?
4. Alice B - Alice B
Den siste augusti förra året flyttade jag från Svedala i Skåne till Göteborg. Det blev en större helomvändning än jag kunde ana och även om jag trivs i min nya hemstad har det funnits många stunder då jag inte känt mig särskilt hemma. Antar att det är ganska oundvikligt.
Alice Boteus är uppvuxen i Göteborgsförorten Kullavik och har - om jag förstår hennes debutskiva rätt - aldrig känt sig hemma där. Numera bor hon i Göteborg och skriver låtar om staden. Att skivan avslutas med en låt som heter "Balladen om Brunnsparken" talar sitt tydliga språk. I texterna nämns saker som CD-centralen och spårvagnar. Referenserna till och historierna om Göteborg duggar tätt.
Resultatet är bländande vackert. Förutom en helt ljuvlig sångröst har Alice B också en låtskrivartalang som de flesta populära singer-songwriters vi har i Sverige i dag skulle sälja både själ och samvete för. På trettiosju minuter får skivan mig att känna mig mer hemma i Göteborg än jag gjort under hela den sammanlagda tid jag bott här. Exilskåning som jag är.
3. Thåström - Beväpna dig med vingar
Går det att toppa diskografins föregående guldtrio - "Mannen som blev en gris", "Skebokvarnsv. 209" och "Kärlek är för dom"? Kanske. "Beväpna dig med vingar" är mer än bara ett gott försök. Thåström ger sig här på en smula förnyelse, utan att tappa det som gör honom så unik. Det ackompanjerande ljudlandskapet är inte lika detaljerat och djupt som tidigare, och känslan är mer elektronisk och pulserande. Men lyckligtvis klär det låtar som "Samarkanda", "Dansbandssångaren" och "Sluta när jag vill" mycket bra.
Thåström gör tre spelningar på Trädgår'n i Göteborg om några veckor. Jag kommer besöka konsert nummer två och förväntar mig i vanlig ordning stordåd. Tvivlar på att jag kommer bli besviken.
2. Caliban - I am nemesis
Jag har alltid varit negativt inställd till Caliban. Såg bandet som sextonåring när de lirade med Soilwork på KB i Malmö. Tyckte det stank. Såg bandet igen, tre år senare. Samma lokal och samma huvudakt. Var fortfarande inte imponerad.
Men så landade "I am nemesis" i inkorgen. Det statement som inleder skivan - "You've gotta be fucking kidding me" - fick mig genast att stå i givakt. Sedan följde låtar som "Davy Jones" och "Dein r3.ich". Jag ångrade genast allt ont jag sagt om bandet genom åren. Till sist har de lyckats slå an något djupare och större än mosh och röj.
Höjdpunkterna heter "This oath" och "Memorial". Den förstnämnda är väldigt lik Bring Me The Horizons "Blessed with a curse", men ännu mer dramatisk. Och den senare är en kombination av maffiga breakdowns och smärtsamt vackra postrockgitarrer. "I am nemesis" är inget mindre än en fullträff.
1. Young Guns - Bones
Ofta placeras Young Guns i fack som posthardcore eller poppunk. Det är helt fel. Kvintetten från London är ett rockband där låtarna, inte stilen, står i centrum. Inget annat. På debut-ep:n "Mirrors" från 2009 gick det att ana att bandet skulle stå för storverk, något som bevisades fullkomligt på följande års fullängdare "All our kings are dead". Låtar som "At the gates", "Winter kiss", "Sons of apathy" och framför allt "Weight of the world" var alla bitar som var större än livet.
Andra fullängdaren "Bones" är inte ett dugg sämre. Stilen är i princip densamma, om än något mer yvig och arenarockig. Fortfarande är det på bandets låtskrivartalang som fokus ligger. "I was born, I have lived, I will surely die", "Headlights" och "Learn my lesson" är gigantisk musik som bevisar att Young Guns förtjänar större publik än den som ryms på Sticky Fingers top floor (där bandet giggar om en och en halv vecka - missa inte!). Framför allt är titelspåret det mest enorma jag hört på år och dag. Tveklöst årets bästa låt. Och skivan som helhet är det bästa som släppts hittills i år.
söndag 26 februari 2012
måndag 20 februari 2012
Att...
...lusläsa Aftonbladet efter minimala, obetydliga språkliga slarvfel att uppdatera Facebook-statusen med (och använda det som argument för att journalister är onda människor)...
...på fullaste allvar tycka att Rammstein gör lyssningsvärd musik...
...sitta uppe varje natt till morgontimmarna för att titta på när vuxna män i kalsonger slåss...
...avstå konsertbesök med motiveringen "de var så bra förra gången jag såg dem, jag vill inte förstöra det minnet"...
...hosta högt och menande så fort någon tänder en cigarett...
...tycka att så kallad svenskhet är något positivt som måste bevaras...
...vandra runt med uppfattningen att emo definieras av band som My Chemical Romance och Tokio Hotel...
...skriva på Facebook om att man tömt diskmaskinen, lagat mat, dammsugit och tvättat och avsluta meddelandet med "gud, vad duktig jag är i dag"...
...avsluta varje sms, Facebook-kommentar, tweet eller liknande med kolonn + p-smileyn...
...inbilla sig att skillnaderna mellan män och kvinnor är för små för att erkänna...
...bo i Svedala (orten)...
...lyssna på bidrag till Melodifestivalen...
...strunta i mellanslag, punkter och dylikt för att få plats med allt du vill säga i en tweet...
...följa "Big brother" och diskutera det på rasterna i jobbet eller plugget...
...avsluta varje tweet med tre-fyra totalt meningslösa hashtaggar...
...använda tre punkter i texter och statusuppdateringar för effekt, och faktiskt tro att det ger önskad effekt...
...inbilla sig att någon faktiskt bryr sig om vad man säger...
...är som att frivilligt erkänna att man är efterbliven. It's up to you.
...på fullaste allvar tycka att Rammstein gör lyssningsvärd musik...
...sitta uppe varje natt till morgontimmarna för att titta på när vuxna män i kalsonger slåss...
...avstå konsertbesök med motiveringen "de var så bra förra gången jag såg dem, jag vill inte förstöra det minnet"...
...hosta högt och menande så fort någon tänder en cigarett...
...tycka att så kallad svenskhet är något positivt som måste bevaras...
...vandra runt med uppfattningen att emo definieras av band som My Chemical Romance och Tokio Hotel...
...skriva på Facebook om att man tömt diskmaskinen, lagat mat, dammsugit och tvättat och avsluta meddelandet med "gud, vad duktig jag är i dag"...
...avsluta varje sms, Facebook-kommentar, tweet eller liknande med kolonn + p-smileyn...
...inbilla sig att skillnaderna mellan män och kvinnor är för små för att erkänna...
...bo i Svedala (orten)...
...lyssna på bidrag till Melodifestivalen...
...strunta i mellanslag, punkter och dylikt för att få plats med allt du vill säga i en tweet...
...följa "Big brother" och diskutera det på rasterna i jobbet eller plugget...
...avsluta varje tweet med tre-fyra totalt meningslösa hashtaggar...
...använda tre punkter i texter och statusuppdateringar för effekt, och faktiskt tro att det ger önskad effekt...
...inbilla sig att någon faktiskt bryr sig om vad man säger...
...är som att frivilligt erkänna att man är efterbliven. It's up to you.
lördag 18 februari 2012
Öppna ögonen för Bleek
Bleek heter en kvartett från Malmö. De låter ungefär som Beatles skulle ha gjort om de bildades i dag. Helt fantastiskt bra, med andra ord.
I slutet av november spelade bandet på Babel i Malmö, en spelning som proffsfilmades för framtida släpp. Naturligtvis missade jag konserten, för vilket jag hatar mig själv. Men det första liveklippet därifrån ligger nu uppe på Youtube för allmän beskådan.
Det är den hårt melodiska andra halvan av "Open up your eyes" som är först ut att presenteras. Om det låter bra? Jösses. Har påven en lustig hatt?
Läsning om Bleek:
Intervju med bandet.
Liverecension från Malmö.
Liverecension från Göteborg.
I slutet av november spelade bandet på Babel i Malmö, en spelning som proffsfilmades för framtida släpp. Naturligtvis missade jag konserten, för vilket jag hatar mig själv. Men det första liveklippet därifrån ligger nu uppe på Youtube för allmän beskådan.
Det är den hårt melodiska andra halvan av "Open up your eyes" som är först ut att presenteras. Om det låter bra? Jösses. Har påven en lustig hatt?
Läsning om Bleek:
Intervju med bandet.
Liverecension från Malmö.
Liverecension från Göteborg.
lördag 11 februari 2012
De där hjältarna som blir ihågkomna och legenderna som aldrig dör
Jag är officiellt sämst på att betitla inlägg. Men i alla fall.
Tog mig i går kväll till Brewhouse för att spana in Four Year Strongs första headlinespelning på svensk mark. Även om förbands-You Ate My Dog känns mer relevant ur min synpunkt.
De sex grabbarna från Haninge går upp på scen någon minut efter åtta, inför en pinsamt gles publik, och öppnar sedvanligt med "Pretty lights". Mer än en sak är på tok. Ljudet är ett dåligt, inte alls uppskattat practical joke. Sångaren Jonathan Kärn har märkbara problem med rösten. Adam Jonssons gitarr verkar strula en del. Och publikstödet är i det närmsta obefintligt.
Inte helt värdigt.
Men, som alla bör veta vid det här laget, är You Ate My Dog ett band som vägrar lämna scen förrän de gett ungefär hundratio procent av sin kapacitet. De studsar, de röjer och gör allt för att de taskiga omständigheterna ska döljas. De lyckas ganska bra. Jag är helnöjd med ytterligare en You Ate My Dog-spelning. Att setlistan prioriterar "Save the last bullet" i stället för "Spin the bottle" och "We burn like the phoenix" gillar jag.
Med det sagt var bandet bättre på Peppfest i november. Men det var å andra sidan en av decenniets absolut bästa spelningar. Orättvist att jämföras med, liksom.
Sextetten lirar följande låtar i följande ordning:
Pretty lights
I guess that's karma's downside
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Save the last bullet
Hospital
(outro: I've read your story a thousand times)
Snubbarna verkar vara ganska nöjda när jag pratar med dem efteråt, men inte helt. Sångaren och gitarristen Daniel Kärn säger sig må skit och berättar att han kräktes i munnen två gånger under spelningen. Säga vad man vill - det är sjukt hardcore.
Sedan får jag reda på att deras nya platta är på gång, på allvar. Jonathan Kärn säger att jag inte kan föreställa mig hur bra de nya låtarna är. Jag tror honom. Pepp!
Plats på scen för A Loss For Words, då. Inget jag känner till sedan tidigare. Poppunk, ganska standardiserad sådan, om än mer fokus på pop än på punk. Det låter helt okej, men inte mycket mer. Gillar dock att sångaren Matt Arsenault hoppar ner på golvet flera gånger. Vid ett tillfälle styr han personligen upp en circlepit. Det är coolt!
Men att bandet spelar en Jackson 5-cover ("I want you back") uppskattar jag inte. Så tråkig är jag. Oavsett vilket använder de sig av en setlista som ser ut som följer:
Honeymoon eyes
Hold your breath
Pirouette
Raining excuses
Where I'm from
I want you back (Jackson 5-cover)
Wrightsville beach
Mt. St. Joseph
Stamp of approval
Matt Arsenault stannar kvar på golvet framför scen när Four Year Strong spelar. Och han tillhör den del av publiken som röjer rejält. Stilpoäng för det.
I övrigt kan en del konstateras om Four Year Strong. De är lysande låtskrivare och har väldigt mycket sjukt bra musik på sitt samvete. De är grymma musiker, vansinnigt samspelta och det låter helt fantastiskt under deras timslånga speltid.
Men, det är knäppt hur tråkiga de är rent visuellt. De saknar totalt utstrålning, nöjer sig mest med att stirra neråt medan de lirar (grymt bra) låtar. Kanske headbangar de lite vid något tillfälle. Mellansnacket är mest upprepningar av "Are you having a good time?" och "Thank you for coming out tonight".
Fast basisten Joe Weiss ser ganska skön ut med ett ständigt, avslappnat leende. Alltid något.
Sammanfattning: Four Year Strong live låter fantastiskt, men ser förjävligt ut.
De låtar som står för den goda faktorn i afton är följande:
What the hell is a gigawatt?
Stuck in the middle
Tonight we feel alive (on a saturday)
Prepare to be digitally manipulated
Catastrophe
Heaven wasn't built to hold me
Bada bing! Wit' a pipe!
Enemy of the world
Maniac (R.O.D.)
Just drive
It must really suck to be Four Year Strong right now
Heroes get remembered, legends never die
Wasting time (eternal summer)
Att de strukit "The infected" och "Sweet kerosene" ur setet sedan tidigare spelningar är inte heller till deras fördel.
Tog mig i går kväll till Brewhouse för att spana in Four Year Strongs första headlinespelning på svensk mark. Även om förbands-You Ate My Dog känns mer relevant ur min synpunkt.
De sex grabbarna från Haninge går upp på scen någon minut efter åtta, inför en pinsamt gles publik, och öppnar sedvanligt med "Pretty lights". Mer än en sak är på tok. Ljudet är ett dåligt, inte alls uppskattat practical joke. Sångaren Jonathan Kärn har märkbara problem med rösten. Adam Jonssons gitarr verkar strula en del. Och publikstödet är i det närmsta obefintligt.
Inte helt värdigt.
Men, som alla bör veta vid det här laget, är You Ate My Dog ett band som vägrar lämna scen förrän de gett ungefär hundratio procent av sin kapacitet. De studsar, de röjer och gör allt för att de taskiga omständigheterna ska döljas. De lyckas ganska bra. Jag är helnöjd med ytterligare en You Ate My Dog-spelning. Att setlistan prioriterar "Save the last bullet" i stället för "Spin the bottle" och "We burn like the phoenix" gillar jag.
Med det sagt var bandet bättre på Peppfest i november. Men det var å andra sidan en av decenniets absolut bästa spelningar. Orättvist att jämföras med, liksom.
Sextetten lirar följande låtar i följande ordning:
Pretty lights
I guess that's karma's downside
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Save the last bullet
Hospital
(outro: I've read your story a thousand times)
Snubbarna verkar vara ganska nöjda när jag pratar med dem efteråt, men inte helt. Sångaren och gitarristen Daniel Kärn säger sig må skit och berättar att han kräktes i munnen två gånger under spelningen. Säga vad man vill - det är sjukt hardcore.
Sedan får jag reda på att deras nya platta är på gång, på allvar. Jonathan Kärn säger att jag inte kan föreställa mig hur bra de nya låtarna är. Jag tror honom. Pepp!
Plats på scen för A Loss For Words, då. Inget jag känner till sedan tidigare. Poppunk, ganska standardiserad sådan, om än mer fokus på pop än på punk. Det låter helt okej, men inte mycket mer. Gillar dock att sångaren Matt Arsenault hoppar ner på golvet flera gånger. Vid ett tillfälle styr han personligen upp en circlepit. Det är coolt!
Men att bandet spelar en Jackson 5-cover ("I want you back") uppskattar jag inte. Så tråkig är jag. Oavsett vilket använder de sig av en setlista som ser ut som följer:
Honeymoon eyes
Hold your breath
Pirouette
Raining excuses
Where I'm from
I want you back (Jackson 5-cover)
Wrightsville beach
Mt. St. Joseph
Stamp of approval
Matt Arsenault stannar kvar på golvet framför scen när Four Year Strong spelar. Och han tillhör den del av publiken som röjer rejält. Stilpoäng för det.
I övrigt kan en del konstateras om Four Year Strong. De är lysande låtskrivare och har väldigt mycket sjukt bra musik på sitt samvete. De är grymma musiker, vansinnigt samspelta och det låter helt fantastiskt under deras timslånga speltid.
Men, det är knäppt hur tråkiga de är rent visuellt. De saknar totalt utstrålning, nöjer sig mest med att stirra neråt medan de lirar (grymt bra) låtar. Kanske headbangar de lite vid något tillfälle. Mellansnacket är mest upprepningar av "Are you having a good time?" och "Thank you for coming out tonight".
Fast basisten Joe Weiss ser ganska skön ut med ett ständigt, avslappnat leende. Alltid något.
Sammanfattning: Four Year Strong live låter fantastiskt, men ser förjävligt ut.
De låtar som står för den goda faktorn i afton är följande:
What the hell is a gigawatt?
Stuck in the middle
Tonight we feel alive (on a saturday)
Prepare to be digitally manipulated
Catastrophe
Heaven wasn't built to hold me
Bada bing! Wit' a pipe!
Enemy of the world
Maniac (R.O.D.)
Just drive
It must really suck to be Four Year Strong right now
Heroes get remembered, legends never die
Wasting time (eternal summer)
Att de strukit "The infected" och "Sweet kerosene" ur setet sedan tidigare spelningar är inte heller till deras fördel.
torsdag 9 februari 2012
Viktig info om Opera Diabolicus-intervjun i senaste Close-Up
Som Opera Diabolicus-artikeln står nu i Close-Up #138 ser den rätt så märklig ut. Som den är nu skulle David Grimoire snacka om "Davids låtidéer".
Det är förstås helt felaktigt.
I artikeln medverkar både David Grimoire och Adrian De Crow. Men i redigeringen verkar Adrians citatmarkörer ha försvunnit. Nu framgår det inte att Opera Diabolicus bägge huvudpersoner får komma till tals i artikeln.
Så här ligger det till: David står för artikelns två första pratminus. Därefter kommer Adrian in (hans första pratminus är det som inleds med "När vi var små...") och står för allt snack som har med texterna och temat att göra. David återkommer i pratminuset efter uppräkningen av vilka som medverkar på skivan. Det är också han som står för de två sista citaten.
Exakt varför redigeringen gjort artikeln felaktig kan jag inte svara på. Antar att det rör sig om ett rent slarvfel eller något liknande. Det spelar ingen roll. Nu vet du hur det ligger till.
Det är förstås helt felaktigt.
I artikeln medverkar både David Grimoire och Adrian De Crow. Men i redigeringen verkar Adrians citatmarkörer ha försvunnit. Nu framgår det inte att Opera Diabolicus bägge huvudpersoner får komma till tals i artikeln.
Så här ligger det till: David står för artikelns två första pratminus. Därefter kommer Adrian in (hans första pratminus är det som inleds med "När vi var små...") och står för allt snack som har med texterna och temat att göra. David återkommer i pratminuset efter uppräkningen av vilka som medverkar på skivan. Det är också han som står för de två sista citaten.
Exakt varför redigeringen gjort artikeln felaktig kan jag inte svara på. Antar att det rör sig om ett rent slarvfel eller något liknande. Det spelar ingen roll. Nu vet du hur det ligger till.
lördag 4 februari 2012
Skivorna från januari 2012
Helt enligt traditionen är januari inte precis årets bästa skivmånad. Inte nödvändigtvis för att det som släpps håller låg standard, utan för att det släpps så lite. På fullaste allvar - de listade tio är samtliga januariplattor jag hört och jag har inte lyckats hitta fler som känns något så när intressanta.
Då säger det sig självt att det knappast rör sig om januaris tio bästa plattor. Nej, det är ganska stor spridning kvalitetsmässigt mellan plattorna. Medan topp fyra är svinbra är de två sista rätt så jävla skitdåliga.
Och så klart presenteras listan i bakvänd ordning. Sämsta skivan först och den bästa sist. Självfallet.
10. Bleeding Utopia - Demons to some, gods to others
Den här kvintetten - från Stockholm, Eskilstuna och Västerås - låter som ett hyllningsband. Varken mer eller mindre. De säger sig lira melodisk dödsthrash och för all del ligger det något i det. Men de gör inte mer än att snatta riff från band som At The Gates, Metallica, Slayer och Entombed för att sedan klistra ihop dessa i en slumpmässig ordning. Det låter skit. Kan tänka mig att medlemmarna i bandet inbillar sig att de kommer bli nästa storhet på hårdrockshimlen i och med att de fått släppa en debutplatta och spelat på grejer som Emergenza. Men, nej. Lägg ner verksamheten och sluta skäm ut er.
9. Ram - Death
Runt tiden när Rams fullängdsdebut "Forced entry" släpptes diggade jag bandet. Särskilt titelspåret på nämnda platta är en krossardänga. Men i dag? Vet inte om det är min smak som ändrats eller om bandet blivit sämre, men det håller inte. Vi har Iron Maiden. Därför behöver vi inte Ram.
8. Alcest - Les voyages de l me
Raskt kvalitetshopp uppåt från föregående skivor i listan. Franska Alcest kombinerar postrock och shoegaze med black metal, och det till ett ofta bländande resultat. Det vill säga, i de stunder där black metal inte tillåts föra dansen. När shoegazen placeras i baksätet (eller, i vissa fall, bagaget) låter det inte alls lika stiligt. Ganska splittrad men klart hörvärd platta.
7. Avatar - Black waltz
Det här bandet har haft en del problem genom åren. De två första plattorna är grymt bra, men inte ett dugg unika. Tredje plattan är väldigt unik, men också skitdålig. På fjärde plattan lyckas de placera sig mitt emellan. Låtarna håller hyfsad klass och soundet är hyfsat eget. Problemet den här gången är längden. Så gott som allt håller samma midtempo, och i femtiofem minuter blir det lite för mycket. Korta och variera till nästa gång.
6. Aborted - Global flatline
"Goremageddon" från 2003 är en sjuhelvetes platta. Belgiska Aborted gjorde då anspråk på titeln som världens brutalaste band. Sedan dess har de falnat lite i extremiteten och börjat nöja sig med att thrasha lite extra i stället för att kräka ur sig inälvor. "Global flatline" matchar inte gångna tiders hårdhet, men har låtar som stundvis är lika bra som på "Goremageddon". Bra jobbat!
5. Enter Shikari - A flash flood of colour
Den totala storheten hos dessa britter kommer jag nog aldrig att förstå, men jag gillar det ändå. Hävdar bestämt att Enter Shikari är som bäst när de ger sig på stor, yvig arenarock med elektronisk puls snarare än när de spelar metalbreakdowns med dubstep i bakgrunden. "A flash flood of colour" är ett virrvarr av de två komponenterna och mycket annat. Bäst är den melankoliska balladen "Stalemate".
4. Lamb Of God - Resolution
Nej, "Resolution" toppar inte bandets föregående guldtrio - "Ashes of the wake", "Sacrament" och "Wrath". Men precis som Motörhead, Slayer, AC/DC och många fler är Lamb Of God ett band som man alltid levererar, även om det kanske inte alltid är nya toppnoteringar som serveras. Jag är inte ett dugg besviken på "Resolution", även om jag måste plocka fram mitt vanligaste klagomål (för lång!).
3. Opera Diabolicus - †1614
Teatralisk heavy metal med koncepttänk. Sådant brukar ge mig elakartade eksem. Men göteborgsbaserade Opera Diabolicus lyckas inte bara ro stilen i hamn utan att det stinker, de lyckas rentav göra det sjukt bra. Jag tokgillar det här. Kan inte sätta fingret på exakt vad som skiljer Opera Diabolicus stilmässigt från andra, liknande band, för det här är knappast nyskapande. Men skillnaden ligger i kvaliteten. Som vanligt.
2. The Kandidate - Facing the imminent prospect of death
Två år gamla debuten "Until we are outnumbered" är den kanske bästa plattan som släppts av ett danskt band i death- och/eller thrashgenren. Tills nu. För nu övertar "Facing the imminent prospect of death" tronen. Jacob Bredahl kommer här mycket mer till sin rätt än vad han gjorde i Hatesphere och skivan är rakt igenom en tokhård, välriktad smocka i ansiktet. "Let the maggots have it" kommer vara en klar kandidat till titeln Årets Låt i december månad.
1. Attack Attack! - This means war
Jo, faktiskt. Och nej, jag är inte sarkastisk. Den som allra minst trodde att jag helt plötsligt skulle rådigga Attack Attack! är faktiskt jag själv. Men med "This means war" har de fått till en riktig fullträff. Gitarristen och kasse rensångaren Johnny Franck är inte kvar i bandet längre och resultatet är en hårdare platta där de stundvis är inne och nosar på djent. Skrikaren Caleb Shomo visar sig ha en riktigt bra röst för rensång (det är inte han som står för den autotunade rensången i klassikern "Stick stickly"). Låtarna håller skyhög klass och refrängerna sitter som käftsmällar redan vid en första lyssning. Året har precis börjat, men jag tvivlar på att något kommer kunna utmana det här när det gäller överraskningar.
Då säger det sig självt att det knappast rör sig om januaris tio bästa plattor. Nej, det är ganska stor spridning kvalitetsmässigt mellan plattorna. Medan topp fyra är svinbra är de två sista rätt så jävla skitdåliga.
Och så klart presenteras listan i bakvänd ordning. Sämsta skivan först och den bästa sist. Självfallet.
10. Bleeding Utopia - Demons to some, gods to others
Den här kvintetten - från Stockholm, Eskilstuna och Västerås - låter som ett hyllningsband. Varken mer eller mindre. De säger sig lira melodisk dödsthrash och för all del ligger det något i det. Men de gör inte mer än att snatta riff från band som At The Gates, Metallica, Slayer och Entombed för att sedan klistra ihop dessa i en slumpmässig ordning. Det låter skit. Kan tänka mig att medlemmarna i bandet inbillar sig att de kommer bli nästa storhet på hårdrockshimlen i och med att de fått släppa en debutplatta och spelat på grejer som Emergenza. Men, nej. Lägg ner verksamheten och sluta skäm ut er.
9. Ram - Death
Runt tiden när Rams fullängdsdebut "Forced entry" släpptes diggade jag bandet. Särskilt titelspåret på nämnda platta är en krossardänga. Men i dag? Vet inte om det är min smak som ändrats eller om bandet blivit sämre, men det håller inte. Vi har Iron Maiden. Därför behöver vi inte Ram.
8. Alcest - Les voyages de l me
Raskt kvalitetshopp uppåt från föregående skivor i listan. Franska Alcest kombinerar postrock och shoegaze med black metal, och det till ett ofta bländande resultat. Det vill säga, i de stunder där black metal inte tillåts föra dansen. När shoegazen placeras i baksätet (eller, i vissa fall, bagaget) låter det inte alls lika stiligt. Ganska splittrad men klart hörvärd platta.
7. Avatar - Black waltz
Det här bandet har haft en del problem genom åren. De två första plattorna är grymt bra, men inte ett dugg unika. Tredje plattan är väldigt unik, men också skitdålig. På fjärde plattan lyckas de placera sig mitt emellan. Låtarna håller hyfsad klass och soundet är hyfsat eget. Problemet den här gången är längden. Så gott som allt håller samma midtempo, och i femtiofem minuter blir det lite för mycket. Korta och variera till nästa gång.
6. Aborted - Global flatline
"Goremageddon" från 2003 är en sjuhelvetes platta. Belgiska Aborted gjorde då anspråk på titeln som världens brutalaste band. Sedan dess har de falnat lite i extremiteten och börjat nöja sig med att thrasha lite extra i stället för att kräka ur sig inälvor. "Global flatline" matchar inte gångna tiders hårdhet, men har låtar som stundvis är lika bra som på "Goremageddon". Bra jobbat!
5. Enter Shikari - A flash flood of colour
Den totala storheten hos dessa britter kommer jag nog aldrig att förstå, men jag gillar det ändå. Hävdar bestämt att Enter Shikari är som bäst när de ger sig på stor, yvig arenarock med elektronisk puls snarare än när de spelar metalbreakdowns med dubstep i bakgrunden. "A flash flood of colour" är ett virrvarr av de två komponenterna och mycket annat. Bäst är den melankoliska balladen "Stalemate".
4. Lamb Of God - Resolution
Nej, "Resolution" toppar inte bandets föregående guldtrio - "Ashes of the wake", "Sacrament" och "Wrath". Men precis som Motörhead, Slayer, AC/DC och många fler är Lamb Of God ett band som man alltid levererar, även om det kanske inte alltid är nya toppnoteringar som serveras. Jag är inte ett dugg besviken på "Resolution", även om jag måste plocka fram mitt vanligaste klagomål (för lång!).
3. Opera Diabolicus - †1614
Teatralisk heavy metal med koncepttänk. Sådant brukar ge mig elakartade eksem. Men göteborgsbaserade Opera Diabolicus lyckas inte bara ro stilen i hamn utan att det stinker, de lyckas rentav göra det sjukt bra. Jag tokgillar det här. Kan inte sätta fingret på exakt vad som skiljer Opera Diabolicus stilmässigt från andra, liknande band, för det här är knappast nyskapande. Men skillnaden ligger i kvaliteten. Som vanligt.
2. The Kandidate - Facing the imminent prospect of death
Två år gamla debuten "Until we are outnumbered" är den kanske bästa plattan som släppts av ett danskt band i death- och/eller thrashgenren. Tills nu. För nu övertar "Facing the imminent prospect of death" tronen. Jacob Bredahl kommer här mycket mer till sin rätt än vad han gjorde i Hatesphere och skivan är rakt igenom en tokhård, välriktad smocka i ansiktet. "Let the maggots have it" kommer vara en klar kandidat till titeln Årets Låt i december månad.
1. Attack Attack! - This means war
Jo, faktiskt. Och nej, jag är inte sarkastisk. Den som allra minst trodde att jag helt plötsligt skulle rådigga Attack Attack! är faktiskt jag själv. Men med "This means war" har de fått till en riktig fullträff. Gitarristen och kasse rensångaren Johnny Franck är inte kvar i bandet längre och resultatet är en hårdare platta där de stundvis är inne och nosar på djent. Skrikaren Caleb Shomo visar sig ha en riktigt bra röst för rensång (det är inte han som står för den autotunade rensången i klassikern "Stick stickly"). Låtarna håller skyhög klass och refrängerna sitter som käftsmällar redan vid en första lyssning. Året har precis börjat, men jag tvivlar på att något kommer kunna utmana det här när det gäller överraskningar.
fredag 3 februari 2012
Det där med pepp
Jag premiärlyssnade på Calibans nya platta "I am nemesis" (som släpps i dag) redan för några månader sedan, under novembers sista dagar. Och redan då älskade jag den, naturligtvis.
Såg nyss setlistan som tyskarna körde på turnépremiären i Karlsruhe i går. Fan och hans moster vilken låtlista! Vilken pepp inför morgondagens spelning i Göteborg! Vill du bli överraskad, klicka då inte på denna länk.
Vi kan ju klargöra redan nu att "I am nemesis" är 2012s hittills bästa alster. Överväldigande konkurrens? Nej. Men den finns där.
Och klokt nog valde Caliban att göra en video till skivans bästa låt. Beskåda nedan och fall i en evighet för hur fantastisk låten är.
Såg nyss setlistan som tyskarna körde på turnépremiären i Karlsruhe i går. Fan och hans moster vilken låtlista! Vilken pepp inför morgondagens spelning i Göteborg! Vill du bli överraskad, klicka då inte på denna länk.
Vi kan ju klargöra redan nu att "I am nemesis" är 2012s hittills bästa alster. Överväldigande konkurrens? Nej. Men den finns där.
Och klokt nog valde Caliban att göra en video till skivans bästa låt. Beskåda nedan och fall i en evighet för hur fantastisk låten är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)