Skivorna från februari 2012

Ack, vilken lättnad. Efter en så pass usel skivmånad som januari var är vi åter i hamn. Den här gången är det inte bara så att samtliga listade håller skyhög kvalitet - jag har rentav tvingats sålla och välja bort bra skivor för att hålla mig till mallen. Kan inte påminna mig om när det senast hände i detta sammanhang.

Därför - en alfabetisk lista på bubblare till listan:

Coldworker - The doomsayer's call
Molotov Solution - Insurrection
Orange Golbin - A eulogy for the dead
Switch Opens - Joint clash
Terrorizer - Hordes of zombies

Och sedan, den riktiga listan. I vanlig ordning, minst bra först och mest bra sist.

10. Amanda Mair - Amanda Mair
Ibland är jag så svag för saker och ting som hypas. Amanda Mair är ett fint exempel. Hon är en tjej från Stockholm som blott hunnit fylla sjutton bast. Redan nu släpper hon en sjukt uppmärksammad debutplatta. Det hon gör är inget omvälvande, inget nyskapande och absolut inget banbrytande. Det är ett gäng lättsmälta poplåtar som passerar på lite drygt en halvtimme. Men det är bra låtar. Riktigt bra låtar, till och med. Ibland räcker det långt. Man behöver inte vara musikvärldens förnyare för att kunna placera sig riktigt nära hjärtat.

9. Beneath The Massacre - Incongruous
Jag är inget fan av överdrivet teknisk musik. Symphony X ger mig ont i hjärnan. Bara ytterst få delar av Dream Theaters diskografi är lyssningsbara. För att inte tala om teknisk dödsmetall - grejen med Spawn Of Possession, Immolation, The Faceless, Obscura, Atheist och oräkneliga andra är... vad? Jag kan inte kläcka den gåtan.

Men kanadensiska Beneath The Massacre använder halsbrytande teknik till något annat. Att göra musik så fysiskt och psykiskt påfrestande att de flesta lyssnare inte lär klara av trycket. För att överleva "Incongruous" måste man stålsätta sig rejält. Hitta något att bita i när du skriker ut smärtan. Efter några vändor har man blivit så sadomasochistiskt lagd att skivan är ett stående inslag i ens vardag.

8. The Wooden Sky - Every child a daughter, every moon a sun
Exakt vad om menas med titeln är jag inte säker på. Vad jag däremot är säker på är att The Wooden Sky tilltalar någonting djupt inne i mig med sin indiealtcountry. Tänk Iron & Wine, fast mindre introvert. Tänk The Band Of Heathens, fast indie. Tänk att Gram Parsons lever i dag. Ungefär så låter The Wooden Sky. Största skrällen är att de är från Toronto, inte djupaste USA-södern. Men det spelar ingen roll, egentligen. Bäst är "It gets old to be alone". Förutom att bjussa på grymt snygga gitarrmelodier ger låten även sångaren Gavin Gardiner utrymme att låta som Bob Dylan. Sådan initiativ måste alltid, alltid uppmuntras.

7. Napalm Death - Utilitarian
Många säger att Napalm Death är världens hårdaste band. Det stämmer inte. Åtminstone inte på skiva (live är det emellertid få som knäcker Birminghamnbrigaden). Femtonde fullängdaren "Utilitarian" innehåller många element som knappast bryter de sedvanliga brutalitetsbarriärena. En saxofon här, några noiseexperiment där och rentav en catchig refräng i "The wolf I feed". På en Napalm Death-platta? Herre, min skapare.

Väljer man att se hårdhet, extremitet och brutalitet som något som kan mätas enligt andra skalor än de rent distortions- och volymmässiga är det få alster som är hårdare än "Utilitarian", dock. Bara ambitionen att våga göra något nyskapande när större delen av ens fans är trångsynta, skäggiga köttbullar i Obituary-tröjor är ganska hård.

6. Veil Of Maya - Eclipse
Om ett band som Walking With Strangers låter hälsa via Facebook att alla borde spana in ett särskilt band, då lyder man. Det innebär denna gång att Veil Of Maya från Illinois korsat min väg för första gången. "Eclipse" är deras fjärde fullängdare och står för deathcore som inte helt följer genrens standardmallar.

Veil Of Mayas musik innehåller några progressiva detaljer här och där som fyller en viktig funktion - de gör att tonkonsten sticker ut från det som genrekollegorna gör snarare än att enbart bevisar att manskapet kan lira tekniskt och knepigt. Den inledande rytmiken i "The glass side" är anledning nog att falla på knä i beundran. Och Explosions In The Sky-gitarren som dyker upp cirka två minuter och femton sekunder in i låten gör att min haka slår i marken.

Det här är gränslös deathcore. Ett begrepp du aldrig kommer vilja ta på allvar? Lyssna på "Eclipse" och håll käft.

5. Caotico - Sunrise confessions
Fick natten till i dag ett infall att skriva en pretentiös presentationstext om Caotico för folk som aldrig hört talas om bandet. Anteckningen i telefonen säger att den lyder så här:

"Caotico är ett mycket bra syntpopband från Umeå som lyckas med konststycket att få mig, en spiktuggande hårding (host), att längta efter ett dansgolv. Många, däribland jag (pinsamt nog), upptäckte Caotico när de uppträdde med låten "Back of my head" i Ebba von Sydows tv-program vaddetnuheter. Debutplattan "Sunrise confessions" släpptes för någon vecka sedan och är en urstark skiva där "Into the beat", "The night I died by the sword" och titelspåret är de mest glimrande guldklimparna."

Frågor på det?

4. Alice B - Alice B
Den siste augusti förra året flyttade jag från Svedala i Skåne till Göteborg. Det blev en större helomvändning än jag kunde ana och även om jag trivs i min nya hemstad har det funnits många stunder då jag inte känt mig särskilt hemma. Antar att det är ganska oundvikligt.

Alice Boteus är uppvuxen i Göteborgsförorten Kullavik och har - om jag förstår hennes debutskiva rätt - aldrig känt sig hemma där. Numera bor hon i Göteborg och skriver låtar om staden. Att skivan avslutas med en låt som heter "Balladen om Brunnsparken" talar sitt tydliga språk. I texterna nämns saker som CD-centralen och spårvagnar. Referenserna till och historierna om Göteborg duggar tätt.

Resultatet är bländande vackert. Förutom en helt ljuvlig sångröst har Alice B också en låtskrivartalang som de flesta populära singer-songwriters vi har i Sverige i dag skulle sälja både själ och samvete för. På trettiosju minuter får skivan mig att känna mig mer hemma i Göteborg än jag gjort under hela den sammanlagda tid jag bott här. Exilskåning som jag är.

3. Thåström - Beväpna dig med vingar
Går det att toppa diskografins föregående guldtrio - "Mannen som blev en gris", "Skebokvarnsv. 209" och "Kärlek är för dom"? Kanske. "Beväpna dig med vingar" är mer än bara ett gott försök. Thåström ger sig här på en smula förnyelse, utan att tappa det som gör honom så unik. Det ackompanjerande ljudlandskapet är inte lika detaljerat och djupt som tidigare, och känslan är mer elektronisk och pulserande. Men lyckligtvis klär det låtar som "Samarkanda", "Dansbandssångaren" och "Sluta när jag vill" mycket bra.

Thåström gör tre spelningar på Trädgår'n i Göteborg om några veckor. Jag kommer besöka konsert nummer två och förväntar mig i vanlig ordning stordåd. Tvivlar på att jag kommer bli besviken.

2. Caliban - I am nemesis
Jag har alltid varit negativt inställd till Caliban. Såg bandet som sextonåring när de lirade med Soilwork på KB i Malmö. Tyckte det stank. Såg bandet igen, tre år senare. Samma lokal och samma huvudakt. Var fortfarande inte imponerad.

Men så landade "I am nemesis" i inkorgen. Det statement som inleder skivan - "You've gotta be fucking kidding me" - fick mig genast att stå i givakt. Sedan följde låtar som "Davy Jones" och "Dein r3.ich". Jag ångrade genast allt ont jag sagt om bandet genom åren. Till sist har de lyckats slå an något djupare och större än mosh och röj.

Höjdpunkterna heter "This oath" och "Memorial". Den förstnämnda är väldigt lik Bring Me The Horizons "Blessed with a curse", men ännu mer dramatisk. Och den senare är en kombination av maffiga breakdowns och smärtsamt vackra postrockgitarrer. "I am nemesis" är inget mindre än en fullträff.

1. Young Guns - Bones
Ofta placeras Young Guns i fack som posthardcore eller poppunk. Det är helt fel. Kvintetten från London är ett rockband där låtarna, inte stilen, står i centrum. Inget annat. På debut-ep:n "Mirrors" från 2009 gick det att ana att bandet skulle stå för storverk, något som bevisades fullkomligt på följande års fullängdare "All our kings are dead". Låtar som "At the gates", "Winter kiss", "Sons of apathy" och framför allt "Weight of the world" var alla bitar som var större än livet.

Andra fullängdaren "Bones" är inte ett dugg sämre. Stilen är i princip densamma, om än något mer yvig och arenarockig. Fortfarande är det på bandets låtskrivartalang som fokus ligger. "I was born, I have lived, I will surely die", "Headlights" och "Learn my lesson" är gigantisk musik som bevisar att Young Guns förtjänar större publik än den som ryms på Sticky Fingers top floor (där bandet giggar om en och en halv vecka - missa inte!). Framför allt är titelspåret det mest enorma jag hört på år och dag. Tveklöst årets bästa låt. Och skivan som helhet är det bästa som släppts hittills i år.