Haninge - the capital of pepp

Om du i något sammanhang haft med mig att göra de senaste månaderna vet du säkert att Pepp Fest - en kavalkad med tonvis av grymma band som arrangerades i november förra året i Haninge - har fått en permanent plats i mitt hjärta. I förr går var det slutligen dags för mig att återvända till Haninge Kulturhus. Nu stod Pepp Kväll på agendan. Likheterna med Pepp Fest var många. Flera av banden som spelade på Pepp Fest var på nytt bokade och samma folk (alltså Pepp Crew) stod bakom. Men vi talar inte om en uppföljare. Snarare en liten treat för oss som längtar något vansinnigt efter nästa fullskaliga Pepp Fest.

Men, så klart, tar vi det hela från början.

Vid halv sju står jag utanför kulturhuset med en cigg i näven och är ivrig. Insläppet är en stund försenat och kön växer för varje sekund. Jonathan, Daniel och Zakarias från Like Torches kommer gående, hälsar och är på oförskämt gott humör. Folk släpps in.

När jag bockas av på gästlistan reagerar folket i entrén med ett "Men det är ju han!". Peppchefen Mathias Krylborn kallas genast till dörren och hälsar mig välkommen. Väldigt oväntat, givetvis, men en prima egoboost. Om min närvaro är viktig nog för att självaste arrangören ska meddelas vid min ankomst blir jag glad. (Ja, jag vet att jag låter som tidernas mest självupptagna rövhål just nu. Men, jag är tidernas mest självupptagna rövhål.)

Halv åtta, en halvtimme efter utsatt tid, går kvällens första band på scen. De heter Autumn Kills. Inget band jag har haft koll på tidigare, men jag blir genast såld. Det rör sig om metalcore enligt konstens alla regler, vilket räcker för att imponera på mig. Framför allt - stilpoäng för att de får igång en wall of death av sådan magnitud så här tidigt på kvällen. Mina ögon har de dragit på sig inför framtiden.

Pepp Fests förmodligen största succé var brittiska PaperPlanes sjukt lyckade spelning. Trion har återvänt till Pepp Kväll, men innan den "riktiga" spelningen ska sångaren Jack Bennett och basisten Kristian Arak göra ett akustiskt framträdande. I centrum står Jacks fantastiska sångröst. Förstås är det stundvis gåshudsvarning. I slutändan blir det emellertid för mycket stämma gitarren och för få låtar.

Näst på tur står Arosen, som vuxit ordentligt sedan Pepp Fest. Ungefär allt är bättre. Sångarrangemangen, som jag klagade på sist, känns mer genomarbetade, framförandet är tajtare och gitarristen Emil Ahlback har utvecklats till en formidabel scenfigur. Nu lyckas de på riktigt förmedla den lättsmälta High School-känslan i sin poppunk och få det att låta grymt bra. Jag är nöjd och vill ha ett färskt släpp i näven fort.

För oss fans av Indevotion är det skoj att sångerskan My Helmner gör en akustisk spelning på egen hand. När hon bara är understödd av en akustisk gitarr står hennes röst i centrum på ett helt annat sätt än i huvudbandet. En situation som för många inte hade varit hållbar, men för My Helmner fungerar det. Mycket bra, till och med. Indevotion-låten "Go go go go go" är förvånansvärt bra i det här formatet.

Och så är det slutligen dags. PaperPlane. På förhand gissar jag att det kommer bli fantastiskt. I efterhand konstaterar jag att det är en direkt religiös upplevelse. Jack Bennetts sångröst förtjänar att nämnas otaliga gånger. Så jag gör det. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Jack Bennetts sångröst. Den är helt otrolig.

Under den alltför korta stund som PaperPlane står på scen är kärlek honnörsordet. Publiken är med på noterna till den grad att Jack, Kristian och Callum stundvis nästan tappar bort sig, då de blir så tagna av responsen. Precis som förra gången är höjdpunkten den avslutande "And in the end, I'll build a time machine". En mer storslagen låt får man leta efter. De stunder då Jack sjunger utan mikrofon är så vanvettigt bra att jag tappar all förankring i verkligheten.

Fred på jorden eller ytterligare en PaperPlane-spelning på svensk mark? Det sistnämnda, utan någon som helst tvekan.

Efter gigget går jag mot utgången, då naturen kallar efter en paus för att inhalera död och förintelse. Springer på vägen på arrangör-Mathias, som säger att jag måste se Royal Radio, som ska ta sig an den akustiska scenen alldeles strax. Mumlar något om att jag ska göra det efter att ha rökt. Efter två sekunder utomhus öppnar sig himlen temporärt. Ett tecken från ovan att jag borde prioriterat Royal Radio? Kanske.

Går in, ser en låt och väljer att fokusera på att sitta ner en stund i stället. Inget illa om Royal Radios musik. Men, i slutändan är jag en trött åttiosjuåring som inte klarar av att stå alltför länge utan att börja gnälla och efterlysa en sittplats. Åtminstone känner jag mig så. Jag lovar följande - nästa gång jag har chansen att se Royal Radio är de min högsta prioritet.

Hinner prata om Promise Divine med Jimmy Brunkvist (trummor, numera i Like Torches) och Johan Callin Svensson (bas), vilket så klart är grymt. Jag menar, alla vet ju att Promise Divine var ett av Sveriges absolut bästa band någonsin. Sedan är det hög tid för Indevotion. Royal Radio-sångaren Samuel Gajicki gästar låten "A bitter punk kind of a symphony". Om det låter bra? Ja och nej. Låt mig förklara. Låten är skitbra och hans röst fungerar mycket bra i sammanhanget. Framförandet är tokpeppat.

Men - ljudet. Ljudet är ett taskigt skämt som jag inte uppskattar. Gitarrerna hörs knappt och My Helmners mikrofon lever sitt eget liv. Inte bara i nämnda låt, utan under hela spelningen.

Tack och lov är det enkelt att njuta ändå. Bandet är på grymt bra humör och röjer stenhårt. Så hårt att det lyckas besegra det dåliga ljudet. Dessutom är det alltid coolt att se Mikael Brunkvist på scen. Han är stand-in för ordinarie gitarristen Noah Ekblom. Micke är sjukt kunglig i alla avseenden och således får Indevotion-spelningen en extra guldstjärna.

Jag hade gärna sett en "riktig" spelning med Tantrum To Blind, som i afton gör ett akustiskt framträdande, men det är dumt att klaga på deras fem låtar långa framträdande. Egentligen är det inte så mycket att orda om. De spelar låtarna i akustiska tappningar som samtliga låter väldigt bra och sedan är det slut. Den nya låten som de premiärspelar gör mig i alla fall grymt peppad på att höra deras kommande platta.

Och sedan är vi framme vid kvällens slut - Intohimo. Spelningen inleds med ett hemligt, oannonserat Like Torches-gig. Eller, nej. Nu ljuger jag. Men bröderna Kärn (Jonathan och Daniel) kommer i alla fall ut på scen för att peppa publiken och informera om att Intohimos gig filmas. Fint. Sedan kilar Jönköpingskvintetten fram ur kulisserna och river av "Tale of a seeker" som inledning. Vilket satans röj. På riktigt.

Jag har lyssnat på Intohimo sedan strax efter att de släppte "Failures, failures, failures and hope" (den kom 2007. Fan vad gammal jag är) men bara sett dem en gång tidigare. På Pepp Fest i höstas. Det var bra, tro inget annat. Men i kväll toppar de det med råge. De nya låtarna vittnar om en kvalitetshöjning, vilket inte minst de själva verkar ha insett. För allting levereras ända från tårna. Till tonerna av "Endeavour" och "We can't see with our eyes open" springer snubbarna runt på scen som besatta och är så uppspelta att det kompenserar för femton sömniga dödsmetallband. Dessutom - vi får höra ett (kort) trumsolo! Jag älskar trumsolon.

Jag vill ha den kommande ep:n i min hand nu och den kommande fullängdaren i andra handen sekund senare.

Mindre kul är att folk droppar av väldigt tidigt under spelningen och det är pinsamt få som ropar in bandet till extranumret "Dear Lisa (it's not dangerous to be afraid but it's dangerous to live in fear)". Min absoluta favorit bland alla deras låtar. Så klart är den helt fantastisk.

Ett konstaterande - Pepp Kväll är en framgång och en riktigt lyckad, peppad kväll (hepp!). Det är bara att gratulera Pepp Crew, som borde etablera sig på allvar och arrangera grejer oftare. Blir inte Pepp Fest och Pepp Kväll årliga arrangemang är risken stor att något otrevligt i min regi inträffar.

(Den som orkar räkna hur många gånger ordet "pepp" figurerar i texten vinner ett hemligt pris).