Sommaren - livemusikens förlovade högtid

Ytterligare en sommar har passerat. Och ja, det gör mig en smula deprimerad. Inte för att jag kommer sakna vädret, "Allsång på Skansen", sill eller något sådant motbjudande. Nej, det är givetvis livemusiken som kommer saknas. Självklart är även hösten en tid för att springa på spelningar (min konsertkalender för oktober månad är så fulltecknad att jag nästan hoppas att jag får en hjärtattack så att jag slipper stressa ihjäl mig för att hinna med allt) men som alla vet är det sommaren som är en musikdiggares tid. En tid då man kan inleda kvällen med en trevlig konsert utomhus och avsluta med en svettig klubbspelning.

Jag har valt att räkna Carolina Wallin Pérezs spelning på Liseberg den 24 maj som inledningen på sommaren. Varför? Enkelt, det var årets första utomhuskonsert för min del. Sommaren betraktar jag som avslutad i och med Close-Up Båten som seglade till havs i torsdags.

Däremellan har jag hunnit se exakt etthundrafemtiofem uppträdanden på scen av olika band. Många av dessa har varit på festivaler, andra har varit förband till något betydligt tuffare. Ska vi räkna hur många evenemang jag varit på blir siffran klart lägre. Men jag väljer att inte göra så. Allt för att få en så hög siffra som möjlighet. Kvantitet über alles, ni vet.

Således, håll i hatten medan jag tar er igenom min sommar. De flesta av dessa etthundrafemtiofem gig kommer avhandlas, men inte alla. Vissa spelningar jag sett på festivaler har inte givits utrymme. (De flesta av er har säkert inget som helst intresse av detta, så jag råder er – för er mentala hälsas skull – att sluta läsa och göra något mer meningsfullt).

Som nämnt inleds sommaren med Carolina Wallin Pérez på Liseberg torsdagen den 24 maj. Hon är på gott humör, sjunger fantastiskt och framför samtliga låtar från färska plattan ”Där vi en gång var” plus Kent-covern ”Utan dina andetag”. Årets första sommarspelning är helt klart en av årets bästa också.

Kvällen fortsätter och jag tar mig till Pustervik, där Satan Takes A Holiday och Durango Riot ska uppträda. De förstnämnda har jag tidigare avskytt och de sistnämnda har jag aldrig hört. Varför jag besöker spelningen? För att jag är dum i huvudet. Oavsett, bägge två gör helt reko insatser och jag kan numera inte säga att jag hatar Satan Takes A Holiday. Fan också.

Dagen efter möter ett liknande upplägg. Mustasch på Liseberg – en av de bästa spelningar jag sett bandet göra – och sedan Zombiekrigs releasefest på Sticky Fingers. Förstås gör Zombiekrig en helt monstruös insats, medan förbanden Eldrimner och Deceptic har det svårare. Eldrimner tar sig i mål med hedern i behåll medan Deceptic visar att de är ett ganska skräpigt liveband.

Lördag, 26 maj, Trädgår’n, Black Label Society. Aldrig varit ett stort fan av Zakk Wyldes imperium, men bestämmer mig likväl för att ge gänget en chans. Särskilt imponerad blir jag inte. Bra låtar åsido dryper framträdandet av så mycket rutin att jag blir panikartat sömnig. Dessutom är jag allergisk mot gitarrsolon. Mer? Jo, Black Label Society har världens mest korkade fans. Att dricka utspädd öl i plastglas gör en inte cool per automatik.

Några dagar senare, den 30 maj, tar jag mig till samma lokal för att se något jag drömt om väldigt länge. Kent i en något mindre lokal. Drömmen blir verklighet och stundvis (som i ”Den döda vinkeln” och ”Sjukhus”) är det magiskt. Men snubbarna verkar smått trötta och kör alldeles för mycket låtar från ”Jag är inte rädd för mörkret”. Av de tre Kent-spelningar jag ser i sommar är det här den svagaste.

Nationalteatern är ett annat gäng som jag ser tre gånger i sommar. Tvärtemot Kent är den första spelningen, den på en liten klubb, den bästa. Den 1 juni spelar de på Babel i Malmö och visar att de trots sin stigande ålder fortfarande kan röja. Stiligt!

Styr kosan mot Malmö Stadion för att se Ozzy Osbourne och Black Label Society. Det borde jag inte ha gjort. Black Label Society gör förvisso bättre ifrån sig här än i Göteborg, men Ozzy? Jösses. Snubben rör på sig, visst, men han verkar inte vara medveten om vad han gör. Han känns som en sådan där docka man skruvar upp i ryggen och sedan rör den sig oavbrutet tills man behöver skruva upp den igen. Så när Ozzy springer av scen under trum- och gitarrsolon är det för att han behöver bli skruvad på. Jag får intrycket av att om någon pekat mot sidan av scenen och sagt ”Där är publiken, Ozzy”, hade han vänt sig ditåt i stället, slängt hinkar med vatten och viftat med händerna. Han verkar inte veta vad han gör. Han bara gör det. Jobbigt.

Dagen efter svämmar Facebook över med inlägg av typen ”Fy fan vad bra Ozzy var i går (tiotusen utropstecken)”. Folk är idioter utan referensramar, kan vi helt kort konstatera. Det är okej att tycka att Ozzy gör bra ifrån sig på Malmö Stadion om det är den första konserten någonsin man besöker. Annars bör man skämmas om man gillar det.

Desto bättre är den årliga traditionen att se Bob Hund en gång om året. I år heter brottsplatsen Moriska Paviljongen i Malmö, ett konsertställe jag aldrig besökt innan. Men jag gillar stället och jag gillar spelningen. Kan rentav vara den bästa Bob Hund-konserten jag har sett.

Några dagar senare retirerar jag till Göteborg. Den 8 juni har jag ett kvällsschema i kontrastens tecken. Inleder kvällen med att se Nisse Hellberg på Liseberg (det spöregnar oavbrutet, för övrigt). Sedan tar jag mig till Truckstop Alaska för att se Unsane, Big Business och Hårda Tider. Först ”Äntligen en doft av läder/äntligen skiner solen igen”, sedan ”No room for the hate that I have/It’s time for dissection/cut open the chest”. Bägge upplevelserna är bra, fast på helt olika sätt.

Som uppladdning för Metaltown väljer jag att besöka Liseberg den 13 juni. Varför? Jo, Lenny Kravitz uppträder (jösses, jag är sjuk i huvudet). Visst gör snubben en proffsig och gedigen insats, men jag blir något irriterad av hans diviga attityd. Varenda min han gör säger ”yes, it’s me”. Desto mer imponerad blir jag av det vanvettiga souldrivet som hans förband Vintage Trouble framkallar.

Så blir det slutligen dags för årets första festival – Metaltown. Rent logistiskt och arrangemangsmässigt är årets upplaga tiotusenfaldigt bättre än fjolåret. Området är bättre planerat och busstrafiken flyter på som den ska. Men vad som beträffar kvaliteten ligger Metaltown 2012 i lä. Visst har bandbokarna gjort ett reko jobb och satt ihop ett bra startfält. Men de flesta banden gör ganska avslagna spelningar (det är naturligtvis inte festivalens fel). In Flames har en cool setlista, men verkar allmänt trötta på sitt jobb. Machine Head kommer inte igång förrän det är dags att avsluta. Lamb Of God levererar med enbart hjälp av rutin. Vader gör en ändlöst oinspirerad insats. Och så vidare.

Fast det är fredagen. På lördagen får vi se åtminstone fyra höjdarspelningar: Adept, som är mer målmedvetna än jag sett dem vara tidigare. Anthrax, som verkar ha så gränslöst roligt tillsammans. Primordial, som framför varenda ton med allt allvar i världen. Och Slayer, som är Slayer.

Två ytterligare detaljer om Metaltown: sex av banden är osignade akter som jag handplockat för Close-Up Magazines räkning. Dessa är Who Torched Cinderella, Imminence, Dethrone, Alenah, Start A Fire och Voiceless Location. Vissa gör bättre ifrån sig än andra, så klart, men på det stora hela är jag toknöjd med valen. Detalj nummer två: även i Crank It Ups tält uppträder ett gäng oetablerade akter. Av dessa ser jag två – Chainwreck, med en kollega i spetsen, och Scandinavian Hateland, med en klasskamrat på gitarr. Kul inslag på festivalen, helt klart.

Efter Metaltown är det, traditionsenligt, ganska tunt på livefronten. Det dröjer ända till den 3 juli innan jag pallrar mig iväg på något (för i helvete, det är två och en halv vecka utan en konsert!). Då tar sig Baroness an Sticky Fingers. Det är hur bra som helst. Snubbarna spelar inte med inlevelse eller något sådant alldagligt – de är sin musik och det märks. Förbandet Scraps Of Tape gör för övrigt en schyst insats med (nästan) helt instrumental postrock.

Morgonen efter sätter jag av mot Gävle. Inte bara för att undkomma Madonna (vilket i sig är en anledning så god som någon att fly), utan för att Getaway Rock Festival är i görningen. Anländer till Gävle vid lunchtid den 4 juli, dagen innan festivalen börjar. Tar mig hotellet, sover middag och bestämmer mig för att se what is up i downtown Gävle. Hamnar på Stortorget, där Ralf Gyllenhammar sjunger duett med en dansbandssångerska som jag glömt namnet på och The Quill gör ett trevligt gig. Sedan spelar Hardcore Superstar på lokala rockklubben Slick City. Hur coolt som helst.

Men så är det slutligen festivaldags. Torsdagen bjuder inte på någon särskilt imponerande spelning, utom Red Fang, men fredagen är desto bättre. Ministry! August Burns Red! Raised Fist! Municipal Waste! Satyricon! Och, så klart, Manowar. Men Manowar gör inte särskilt bra ifrån sig. Det är mest bara kul att se Joey DeMaio.

Lördagen? Jo, Suicidal Tendencies gör festivalens näst bästa spelning (efter Ministry) och även Saxon, Raubtier, Nationalteatern och Corroded imponerar. Största fiaskot är att Killing Joke ställts in och ersätts av H.E.A.T. Vilket suger hårdare än Petra Mede hos TV4-cheferna. Att Cult Of Luna också lämnar återbud i sista sekunden är inte särskilt coolt det heller.

Den kommande tiden präglas av flängande hit och dit. Och stress. Åker hem till Göteborg söndagen den 8 juli, är hemma under tidig kväll, ägnar måndagen åt att skriva recensioner från festivalen och åker till Malmö på tisdagen. För denna kväll nalkas Pearl Jam i Köpenhamn. Vilket är sjukt jävla pepp och en av de fyra-fem bästa spelningarna jag sett i år. Saknar ”Once” i setlistan, dock. Förbandet X är dock inte mycket att ha.

Pearl Jam är kända för att spela länge och är klara någon gång kring midnatt. Tåg hem till Sverige synkar dåligt och jag är hos föräldrarna kring två-tiden på natten. Sover tre timmar, sedan är det uppstigning för att ta första morgontåget tillbaka till Göteborg. Varför? Den här dagen ska jag hänga med tuffa death metal-bandet Evocation, tjuvlyssna på ”Illusions of grandeur” och besöka deras högkvarter i Borås. Läs mer i nya numret av Close-Up Magazine.

Fredagen samma vecka ser jag Vånna Inget på Pustervik och på lördagen ser jag Kent på Trädgårdsföreningen.  Bägge två är förstås väldigt bra, men vi talar inte om de bästa spelningarna med dessa band jag ser i år.

Tillbaka till Malmö, igen. Den 20 juli uppträder Alice B på Hedmanska Gården, till vilket jag lyckas lura med både mor och far. De gillar det. Jag älskar det. Alice B har släppt årets tveklöst bästa platta, lyckades få mig att gråta när hon spelade på Sticky Fingers i mars och lyckas nästan med samma sak den här gången. Jag har svårt att tro att någonting i musikväg kommer överträffa Alice B i år. Året är inte slut än, ändå utser jag henne till 2012s bästa artist.

Måndagen den 23 juli ser jag tre personer som möjligen också var årets bästa artister en gång i tiden. För fyrtio år sedan, kanske. Jag talar förstås om ZZ Top. Ett gäng jag velat se väldigt, väldigt länge. Hade biljett till spelningen de skulle göra på Öja Slottsruin utanför Ystad för en herrans massa år sedan (kan det ha varit 2007?) som blev inställd. Nu dyker de äntligen upp och gör spelningen. Knappast det bästa och mest inspirerade jag sett, men visst svänger det. Roligast är att nya låten ”I gotsta get paid” spelas en och en halv gång, då gitarren lägger av mitt i det första försöket.

Åker till Göteborg igen och förbereder mig för tidernas musikhelg. Vi börjar den onsdagen den 25 juli. På Sticky Fingers arrangeras en förfest för West Coast Riot, som går av stapeln dagen efter. Uppträder gör Smash It Up (ett gäng trötta, fula gubbar som gör något så när godkända Rancid-plagiat), Kendolls (helgalna garagerockare) och Gallows. Gallows. Gallows. Begriper ni? Gallows! Äntligen får jag se huliganerna. Tyvärr inte med Frank Carter, sångaren som hoppade av ifjol. Men Wade MacNeil (ex-Alexisonfire) är en fullgod ersättare och resultatet är en av de tio bästa spelningarna jag ser i sommar.

Så är det dags för West Coast Riot. Ett unikum. Det här är nämligen första gången jag besöker en festival och bara ser bra spelningar. Dystra Li, Asta Kask, Street Dogs, Anti-Flag, Gallows, Randy, Against Me! och Rancid gör allihop spelningar som är värda minst sju betygspoäng av tio. Bäst är tveklöst Against Me!, som gör sig förtjänta av nio pinnar.

Fredag och lördag. Ullevi. Bruce Springsteen. Behöver jag säga mer? Nej, jag trodde inte det heller. Men jag gör det ändå. Att införskaffa biljett till lördagen var ett impulsbeslut någon vecka innan, när biljetter med skymd sikt plötsligt släpptes. I efterhand är jag sjukt lättad att jag slog till. Tänk om jag hade missat ”Jungleland”. Jag hade tagit livet av mig. Det är ett som är säkert. I sista delen av låten, det avskalade sångpartiet, tåras ögonen. På riktigt. Jag står och gråter. För det är så vackert. ”Jungleland” på Ullevi den 28 juli 2012 är tveklöst det absolut största jag någonsin sett live.

Det har hetat efteråt att lördagsspelningen är SÅ mycket bättre än fredagen. Jag håller inte med. Jag vill påstå att bägge två är ungefär lika bra, fast på olika sätt. Fredagen är klart jämnare och har en tätare setlista med fler guldklimpar. Lördagen har däremot betydligt högre toppar, men är något ojämnare än kvällen innan. Slutsats: båda konserterna är fantastiskt bra. Det bästa jag sett i sommar? Åh, ja. Det bästa jag sett i år? Helvete och pannkaka, ja för fan. Det bästa jag sett någonsin? Inte i sina helheter. Men ”Jungleland” är, som sagt, det mäktigaste jag har varit med om

Några dagar senare är vi tillbaka i de mindre konserternas förlovade land. Tomas Andersson Wij står för en trevlig timme på Liseberg och Eyehategod tar sig an Truckstop Alaska med den äran (förbands-Pyramido imponerar inte alls, däremot, till skillnad från när de spelade med Lock Up i januari).

Sham 69 besöker Pustervik och det gör jag också samma kväll. Eller, ”Sham 69” besöker Pustervik. Fel medlemsuppsättning (jag tänker inte dra hela cirkusen här, googla om du är intresserad av mer information) gör ett schyst gig. Vilket jag egentligen inte vill erkänna, men är så illa tvungen att göra. Upptäcker veteranerna Troublemakers som spelar förband och gör smärre succé. Gatans Lag öppnar kvällen och gör helt okej ifrån sig. Men jag blir lite trött på när band tramsar med att dra upp kompisar på scen ”för att det är roligt” utan att de tillför ett jävla dugg.

Tisdagen den 7 augusti och onsdagen den 8 augusti vigs åt gamla trotjänare inom hårdrocken. Första kvällen ser jag Uriah Heep på Sticky Fingers, ett gäng pigga gamlingar som dock stjälps av ohörbar gitarr och basisten Trevor Bolders sjukt irriterande körsång (falsettsång bör förbjudas). Dagen efter spelar Alice Cooper på Liseberg inför helt vansinnigt mycket folk. Ärligt, här måste vara mer folk än vad säkerhetsföreskrifterna tillåter. Dagen efter hör jag historier om att folk stått och blockerat passager och liknande så att andra besökare knappt kunnat gå förbi. Panik sägs ha utbrutit vid mer än ett tillfälle.

Av det märker jag dock intet, då jag lyckas tränga mig hyfsat långt fram. Jag har aldrig varit något stort Alice Cooper-fan, men jag gillar spelningen som fan. Gubben är ju pigg! Det teatraliska tar aldrig över och ställer musiken i skymundan (vilket jag fruktade på förhand), i stället finns det med som kul detaljer som dyker upp när det är lämpligt. Mycket bra konsert.

Så är det slutligen dags för årets fjärde festival och det jag sett fram emot mest under hela året. Refused! Spelningen på Way Out West är monstruöst bra. Två timmar efter att de avslutat gigget gör de en hemlig spelning på Jazzhuset, som en del av Stay Out West. Jag är i himmelen. Refused inför tvåhundratjugo pers i en liten, tight, svettig lokal. Kraftwerk, Bon Iver, Blur, Black Keys och allt det där får ursäkta – det här är tveklöst festivalens största ögonblick.

Jag ser förstås mer än Refused på Way Out West. De La Soul (okej, men lite tjatigt med allt yrande om ”The party is over here!”), Florence + The Machine (festivalens största överraskning för min del), 7 Seconds (gamla tjockisar lirar hardcore och har skoj), War On Drugs (sövande, enorm besvikelse), Billy Bragg (näst bäst på festivalen), Afghan Whigs (stämningsfullt och stiligt), Feist (stundvis bra men en smula långdraget), Best Coast (svängigt, men de verkar något obekväma på scen), Swans (Michael Gira är på kasst humör, vilket märks och sabbar alltihop), Jacuzzi Boys (kul garagerock på en något för stor scen), Frida Hyvönen (hejdlöst dåligt), Ben Howard (skön verklighetsflykt i solen), Common (har bestämt sig för att äga festivalen, rätt taktik), Royal Concept (något gröna, men med mycket hjärta) och Mogwai (stilig avslutning).

På det stora hela tycker jag Way Out West är en schyst festival och den klart bäst arrangerade jag varit på i år. Initiativet att enbart köra vegetarisk mat gillar jag och stödjer fullt ut. Dessutom uppskattar jag, som egentligen bara gillar dålig musik där folk saknar talang och bara skriker, att få upptäcka en massa nya grejer jag aldrig skulle hittat annars.

Några dagar går och plötsligt är det dags för Göteborgs kulturkalas. För min del inleds det med Raised Fist på Liseberg, som inte lyckas toppa sin spelning på Getaway. Nationalteatern spelar på Götaplatsen och visar att de börjar bli lite trötta efter allt giggande i sommar. Hunt tar sig an cirkustältet i Bältesspännarparken och bjussar på en trevlig eftermiddag i postrockens tecken. Amanda Jenssen charmar Liseberg med sin skönt säregna stil. Och Brewhouse ägnar en kväll åt metal. Hinner dit för att se Frozen Iller, ett gäng småttingar som spelar metalcore enligt konstens alla regler. Det är taskigt att såga fem ungar som förmodligen inte ens vet hur barn kommer till, men likväl måste det göras.

Tur då att Zombiekrig avslutar kvällen. Zombiekrig regerar. Det kan vi helt kort konstatera. Göteborgs bästa band? Tveklöst. Störst i kväll är livepremiären av ”Häng dom högt över stan”.

Sist ut på kulturkalaset för min del är Amaranthe på Liseberg. Tuff scenshow med smällar hit och dit, en scen med flera nivåer och påkostad ljusshow. Däremot är framförandet inte alltid högklassigt. Ofta verkar viss förvirring över var i låtarna de befinner sig dyka upp.

Ner mot Malmöfestivalen, som i vanlig ordning bjussar på alldeles för mycket man vill se trots att man egentligen inte vill (ni hajar hur jag menar?). Kommer ner lördagen den 18 augusti och har för avsikt att spana på Deportees och Tant Strul, men i stället sätter lättjan p för sådana ambitioner. Årets upplaga inleds därför för min del med Anna Ternheim tisdagen den 21 augusti. Hon gör en sjukt bra spelning. Jag gillar de nya arrangemangen hon klär de gamla låtarna i och tycker det är en cool banduppsättning hon har satt ihop. Inga trummor, bara en sådan sak.

Dagen efter bjuder på fler programpunkter av intresse. Terrible Feelings gör helt okej ifrån sig. Marduk manglar bra, men är under omständigheterna mer bisarra än bra. Vånna Inget är briljanta i vanlig ordning. Grandaddy river ner succéartad respons men är något intetsägande för mig. Hives lever upp till alla förväntningar jag haft. Har aldrig sett Hives förr (ja, jag skäms) och blir helnöjd när jag äntligen tar tillfället i akt. Fast hade gärna hört fler låtar från ”Black & white album”.

Torsdagen den 23 augusti är också menad att innehålla många spelningar. Ser Loosegoats, som gör en reko insats. Ser Icona Pop, som är grymt medryckande. Under deras spelning öppnar himmelen sig, och eftersom jag är klädd i sådant som absorberar onödigt mycket vatten väljer jag att röra mig hemåt efter duons gig. Skippar Little Dragon och Carpark North, vilket kanske är korkat men känns rätt där och då.

Fredag? Jo, jag hinner med en sväng förbi festivalen då också. Ser bluesrocktrion Factory Brains, som lyckas röja på bra nog för att utöka en publik på tio personer till den sjudubbla (ungefär). De tokiga norrmännen Honningbarna gör en ändamålsenligt tokig spelning och har förtjänat min uppmärksamhet framöver.

Tack och lov slipper jag ta ställning till krocken mellan Bob Hund och Imperial State Electric senare under kvällen. För efter Honningbarna åker jag till Kastrup och sätter mig på ett flygplan till Bergen i Norge. Det är hemskt. Jag hatar att flyga. Antar att jag har någon form av flygrädsla.

Men, ändamålet helgar medlen och så vidare. För i Bergen väntar min syster och Kents turnéavslutning på lördagen. Får uppleva Bergens berömda regnoväder. Under lördagseftermiddagen regnar det under cirka en timme lika mycket som det regnat under hela min livstid. Ungefär.

Det slutar tack och lov lagom till när Kent ska spela. Och – jävlar i havet vilken spelning de gör! Det märks att de inte är på hemmaplan (där de bara behöver röra ett finger för att tiotusen småtjejer ska skrika sig hesa) och att de därför behöver lägga i en högre växel. Framför allt gitarristen Sami Sirviö är mer peppad än jag någonsin sett honom vara. Det här är inte bara den bästa Kentspelningen jag ser i år, det här är den bästa Kentspelningen jag någonsin har sett.

Flyger tillbaka till Sverige (jag överlever, mot alla odds). Åker till Göteborg och spanar in Terrors spelning på Fängelset. Det är en brutalt bra uppvisning i den gemenskap som hardcore alltid ska handla om. Folk från förbanden bjuds upp för att gästa till och från och publikmedlemmar släpps upp på scen för att sjunga vissa partier. Det är så vackert, så vackert, så vackert.

Vilka förbanden är? Naysayer, Brutality Will Prevail, Hårda Tider och Guilty. Ingen av dessa gör en dålig spelning, tvärtom gör alla bra ifrån sig. Mer eller mindre. Vid en millimeterjämförelse kan Hårda Tider sägas vara bäst av dessa fyra. Men mot Terror har de ingen chans.

Den 31 augusti, dagen efter, ser jag Soundtrack Of Our Lives på Liseberg. Aldrig varit något stort fan, men tänkte ta chansen att se dem åtminstone en gång innan de lägger ner verksamheten. Traskar vidare till Sticky Fingers för att se Transport League. Och de är bra. Särskilt nya låten ”Swing satanic swing” är stenhård. Förbandet Blue Orchid är bland det bättre inom sjuttiotalsretro jag hört.

Och dagen efter det här, går jag på spelning då också? Självklart. Ute i Majorna, på aktivitetshuset, står brutala grejer på agendan. Paketturnén med Concubine, Mirror Eyes och Ex Animo ska göra sitt Göteborgsstopp och få sällskap av Eldstad, Leaving Shore och Sort By Title.

Ex Animo inleder kvällen. De har ett schyst sound och schysta idéer, men ännu inte talangen för att få allt att fungera i verkligheten. Mirror Eyes imponerar med smått progressiv hardcore och vansinnig inlevelse i sången. Sort By Title gör en mer peppad insats än jag sett dem göra tidigare och framför allt blir jag glad över att sångaren Adam Hennings inte ger upp efter två låtar som han gjort förr. Leaving Shore gör sin sista Sverigespelning på ett bra tag (gitarristen Anton Hedlund ska bo utomlands en tid framöver) och visar med största tydlighet varför de är ett av Göteborgs mest lovande band för tillfället. Eldstad agerar bevis för hur vacker hardcore kan bli om man bara har rätt passion. Concubine agerar som om det vore deras första spelning och blir ett hejdundrande antiklimax till avslutning.

Precis som kvällen innan känner jag mig nödgad att avsluta kvällen på Sticky Fingers. Sister Sin uppträder, nämligen. Jag gillar hårdrock, därför gillar jag Sister Sin. Svårare än så är det inte. Bäst är avslutande ”Better than them”.

Och så blir det slutligen dags för sommarens monumentala avslutning – Close-Up Båten! (Särskrivningen är evenemangets officiella stavning och inget jag gör frivilligt). Måhända att uppställningen inte är båtens vassaste hittills, men den är bra nog. Med några undantag.

Holländska Asphyx står för en klassinledning. Pains insats stinker. Nicke Borg Homeland står för en trevlig stund i pianobaren. Raubtier dominerar i vanlig ordning. Soulfly manglar så hårt att båten nästan sjunker. Crashdïet är ojämna, men har sina stunder. Sister skakar liv i bakfulla sjöbjörnar med gott resultat. 69 Eyes är coola så det förslår. Hypocrisy börjar bra, men tappar hågen till sist. Läs mer i Close-Ups oktobernummer.

Två dagar efter båten ser jag Woven Hand på Pustervik, men det räknar jag som höstens första spelning och kommer därför inte avhandla här.

Slutsats efter allt tufft jag sett i sommar? Nej, det har jag ingen. Livemusik är det bästa som finns, så mycket kan jag säga. Att gå på så här mycket spelningar ser jag egentligen inte som något uppseendeväckande. Gillar man musik är det snarare uppseendeväckande om man inte går på så många konserter man kan.

Fler eller färre spelningar än vad jag går på – må så vara. Men om man besöker cirka en eller två konserter om året (om ens det) eller bara i tjänst, aldrig för nöjes skull (som alldeles för många recensenter där ute), då har man ingen befogenhet att uttala sig om musik. Över huvud taget.

Så ser jag på saken, i alla fall.

Vad som blir tuffast i höst? Ska se Gallows både i Köpenhamn och Malmö, det kommer knäcka. Architects besöker Sticky Fingers i oktober, vilket så klart blir grymt. Kommer äntligen få se Electric Wizard live, i Stockholm den 27 oktober. Nästa Close-Up Båt går av stapeln redan i november och bjussar på bland annat Behemoth och Thundermother. Converge släpper nytt och besöker landet i vinter. Turnépaketet med Kreator, Morbid Angel och Nile är så ofattbart tufft att jag nästan svimmar när jag tänker på det.

Eller, förresten. Jag har köpt biljett till Ulf Lundell på Göteborgs konserthus den 23 november. Äntligen ska jag få se gubbfan. Det är på tiden.