Helt omotiverat. I kronologisk ordning.
Dropkick Murphys, 24/1, Trädgår'n, Göteborg
Khoma, 10/3, Sticky Fingers, Göteborg
Killing Joke, 22/3, Babel, Malmö
Gaslight Anthem, 6/4, Trädgår'n, Göteborg
Cult Of Luna, 19/4, Lille Vega, Köpenhamn
Jon Spencer Blues Explosion, 25/4, Debaser, Malmö
Bruce Springsteen, 11/5, Friends Arena, Solna
Bruce Springsteen, 14/5, Parken, Köpenhamn
Bring Me The Horizon, 17/5, Amager Bio, Köpenhamn
Lucinda Williams, 23/5, KB, Malmö
söndag 26 maj 2013
lördag 25 maj 2013
"I'm back to seeds and stems again blues"
Grateful Dead, John Coltrane, Charles Mingus, Memphis Minnie, Kenny Burrell, Ornette Coleman, Commander Cody and His Lost Planet Airmen, James Brown, Tom Waits, Aretha Franklin, Public Enemy, De La Soul, Common, Eddie Floyd, Muddy Waters, Warren Smith, Tiny Bradshaw, Rodney Crowell. Och en hel del till.
Den senaste tiden har jag känt mig besatt av någonting. Inte en ond ande. Inget religiöst. Snarare än en idé. Eller en målsättning. En omöjlig sådan. Plötsligt känner jag att jag måste ha hunnit höra all musik som spelats in innan jag dör. Åtminstone all bra sådan. I så många olika genrer som möjligt. Och företrädelsevis gammal sådan. Gärna sådant som finns med på Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa album.
Det är så klart en idiotisk besatthet. Men någonstans känner jag att det vore ett ofattbart slöseri på möjligheter att inte försöka "utbilda" sig så gott det går, att inte försöka lyssna in sig på så mycket musik som möjligt i ett så brett spektra som möjligt. Nu, i den digitala åldern, är obskyr deltablues från fyrtiotalet, ungefär all hiphop som någonsin spelats in och såväl gammal saxofon- som gitarrjazz tillgänglig några knapptryck bort. Varför inte utnyttja potentialen och försöka skaffa sig en så omfattande musikalisk vokabulär som det bara går?
För att förtydliga: en "omfattande musikalisk vokabulär" (jag hatar uttrycket "bred musiksmak") är enligt min definition inte att lyssna på både Facebreaker och Disturbed. Eller att gilla både sönderproducerad, kommersiell snabbmatsmusik och ärlig, hjärtlig musik. En "omfattande musikalisk vokabulär" måste, i dessa tider av hisnande tillgänglighet, innefatta ungefär varenda genre som existerar. Du måste ha järnkoll på dubstep, soul, metal, blues, country, hiphop, alla miljoner subgenrer i jazz och ofattbart mycket mer innan du kan göra anspråk på att ha en "omfattande musikalisk vokabulär". Eller, om vi ska använda motbjudande termer, en "bred musiksmak".
Anser jag mig vara ett föredöme och en pionjär i missionen att skaffa en "omfattande musikalisk vokabulär"? Ingalunda. Det enda jag påstår om mig själv är att jag (för tillfället) känner mig mer nyfiken på mer musik än jag någonsin varit. Jag menar, varför i hela fridens namn skulle jag vilja lyssna ännu en gång på "Death magnetic" eller den sjutusenfemhundraåttionionde Slayer-kopian, när jag har uppskattningsvis nittionio komma nittionio procent av John Coltranes diskografi kvar att upptäcka?
De största favoriterna den senaste tiden har emellertid varit Eddie Cochran, Laura Marling och Lucinda Williams.
Eddie Cochran, punkens motsvarighet till Leonardo da Vinci. Vem vet vad han hade kunnat uppnå om han inte dött vid tjugoett års ålder? "Summertime blues" platsar tveklöst på en topp tio-lista över de bästa och mest inflytelserika låtarna som någonsin skrivits. Nästan lika bra är "Jeannie, Jeannie, Jeannie", "C'mon everybody" och "Nervous breakdown".
Laura Marlings kommande platta heter "Once I was an eagle" och släpps nästa vecka. Jag misstänker att den kommer ställa sig bredvid "Sempiternal" som årets bästa platta. Är den ens hälften så bra som 2010 års "I speak because I can", så är jag nöjd. Jösses - låtar som "Devil's spoke", "Sophia" och i synnerhet (i absoluta, totala, maximala jävla synnerhet) "Hope in the air" är så bra att jag dör, inte bara lite, utan rentav väldigt mycket.
Lucinda Williams såg jag spela på KB i Malmö i torsdags. Skrev om det (här) i går. Nämnde att hon fick en panikattack på scen, pausade en liten stund och fortsatte sedan spelningen. Det hela förvandlades till en enormt känslosam och intim tillställning. "Car wheels on a gravel road" är en platta vars storhet inte riktigt går att klä i ord. Låtar som titelspåret, "Joy", "Drunken angel" och "Lake Charles" är sådant vars kvalitet jag nästan tycker borde vara illegal. Nästan.
Den senaste tiden har jag känt mig besatt av någonting. Inte en ond ande. Inget religiöst. Snarare än en idé. Eller en målsättning. En omöjlig sådan. Plötsligt känner jag att jag måste ha hunnit höra all musik som spelats in innan jag dör. Åtminstone all bra sådan. I så många olika genrer som möjligt. Och företrädelsevis gammal sådan. Gärna sådant som finns med på Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa album.
Det är så klart en idiotisk besatthet. Men någonstans känner jag att det vore ett ofattbart slöseri på möjligheter att inte försöka "utbilda" sig så gott det går, att inte försöka lyssna in sig på så mycket musik som möjligt i ett så brett spektra som möjligt. Nu, i den digitala åldern, är obskyr deltablues från fyrtiotalet, ungefär all hiphop som någonsin spelats in och såväl gammal saxofon- som gitarrjazz tillgänglig några knapptryck bort. Varför inte utnyttja potentialen och försöka skaffa sig en så omfattande musikalisk vokabulär som det bara går?
För att förtydliga: en "omfattande musikalisk vokabulär" (jag hatar uttrycket "bred musiksmak") är enligt min definition inte att lyssna på både Facebreaker och Disturbed. Eller att gilla både sönderproducerad, kommersiell snabbmatsmusik och ärlig, hjärtlig musik. En "omfattande musikalisk vokabulär" måste, i dessa tider av hisnande tillgänglighet, innefatta ungefär varenda genre som existerar. Du måste ha järnkoll på dubstep, soul, metal, blues, country, hiphop, alla miljoner subgenrer i jazz och ofattbart mycket mer innan du kan göra anspråk på att ha en "omfattande musikalisk vokabulär". Eller, om vi ska använda motbjudande termer, en "bred musiksmak".
Anser jag mig vara ett föredöme och en pionjär i missionen att skaffa en "omfattande musikalisk vokabulär"? Ingalunda. Det enda jag påstår om mig själv är att jag (för tillfället) känner mig mer nyfiken på mer musik än jag någonsin varit. Jag menar, varför i hela fridens namn skulle jag vilja lyssna ännu en gång på "Death magnetic" eller den sjutusenfemhundraåttionionde Slayer-kopian, när jag har uppskattningsvis nittionio komma nittionio procent av John Coltranes diskografi kvar att upptäcka?
De största favoriterna den senaste tiden har emellertid varit Eddie Cochran, Laura Marling och Lucinda Williams.
Eddie Cochran, punkens motsvarighet till Leonardo da Vinci. Vem vet vad han hade kunnat uppnå om han inte dött vid tjugoett års ålder? "Summertime blues" platsar tveklöst på en topp tio-lista över de bästa och mest inflytelserika låtarna som någonsin skrivits. Nästan lika bra är "Jeannie, Jeannie, Jeannie", "C'mon everybody" och "Nervous breakdown".
Laura Marlings kommande platta heter "Once I was an eagle" och släpps nästa vecka. Jag misstänker att den kommer ställa sig bredvid "Sempiternal" som årets bästa platta. Är den ens hälften så bra som 2010 års "I speak because I can", så är jag nöjd. Jösses - låtar som "Devil's spoke", "Sophia" och i synnerhet (i absoluta, totala, maximala jävla synnerhet) "Hope in the air" är så bra att jag dör, inte bara lite, utan rentav väldigt mycket.
Lucinda Williams såg jag spela på KB i Malmö i torsdags. Skrev om det (här) i går. Nämnde att hon fick en panikattack på scen, pausade en liten stund och fortsatte sedan spelningen. Det hela förvandlades till en enormt känslosam och intim tillställning. "Car wheels on a gravel road" är en platta vars storhet inte riktigt går att klä i ord. Låtar som titelspåret, "Joy", "Drunken angel" och "Lake Charles" är sådant vars kvalitet jag nästan tycker borde vara illegal. Nästan.
fredag 24 maj 2013
"You scream and shout and you make a scene"
I går kväll hade jag privilegiet att befinna mig på KB i Malmö. Lucinda Williams spelade. Det var nästan otroligt bra. Åtminstone större delen av tiden. Men ett tag såg det ut som att det skulle sluta i antiklimax modell deluxe.
Hur då? Jo, sju låtar in i spelningen, när "Blue" precis hade avslutats, hängde Lucinda Williams av sig gitarren och gick av scenen. Hennes medmusiker - Doug Pettibone (gitarr) och David Sutton (bas) - visste inte riktigt vad som stod på, så de satte igång att jamma lite för att underhålla publiken. Lucinda Williams stod och pratade med sin (gissar jag) turnéledare. Från golvet framför scenen såg det ut som att han höll på att trösta henne. Efter några minuter signalerade han till Doug Pettibone och David Sutton att spelningen fick avbrytas. Han stegade fram till mikrofonen och sa att de behövde ta en paus på tio minuter.
Skumt.
Jag klockade inte, men efter cirka tio-femton minuter kom Lucinda Williams, Doug Pettibone och David Sutton tillbaka upp på scenen. Till storartat, hjärtligt publikjubel. De rev av "Copenhagen" och "Sweet old world". Lucinda Williams tackade för publikens stöd och bad om ursäkt för pausen. Hon berättade att hennes hjärta började rusa, gick i hundranittio och att hon började tro att hon skulle dö. "Am I gonna die on stage?", sa hon. Symtom på en panikattack.
Med den incidenten i åtanke är det beundransvärt att hon ens kom tillbaka och fortsatte spelningen. Och magiska stunder snålades det inte med. "Drunken angel", exempelvis. Och Memphis Minnie-covern "Nothing in rambling". Och "Honey bee". Och "Pineola". Och mycket annat.
Hur hennes setlista såg ut? Jo, så här:
Can't let go
People talkin'
Pineola
Greenville
Something about what happens when we talk
When I look at the world
Blue
(paus)
Copenhagen
Sweet old world
Drunken angel
Something wicked this way comes
Hard time killing floor blues (Skip James-cover)
Essence
Honey bee
Joy
River man (Nick Drake-cover)
Tryin' to get to heaven (Bob Dylan-cover)
Blessed
Stop breaking down blues (Robert Johnson-cover)
Nothing in rambling (Memphis Minnie-cover)
Om jag får gnälla lite: var tog "Car wheels on a gravel road" vägen? Denna fantastiska låt, detta enastående titelspår på denna underbara skiva. Plattan sitter på plats 304 på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna genom tiderna. Oavsett listplaceringar - det är en löjligt bra skiva och du måste höra den om du har något som helst intresse av musik med hjärta och närvaro.
Jo, jag saknade också låtar som "Passionate kisses", "I envy the wind", "Lake Charles", "Bus to Baton Rouge" och många fler. Men det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att jag fick se en intim, känslosam konsert som inte lät sig hejdas av en oväntad incident.
Bästa spelningen jag sett i år? En av dem, helt klart. Tillsammans med Jon Spencer Blues Explosion i Malmö, Bruce Springsteen i Köpenhamn, Cult Of Luna i Köpenhamn, Gaslight Anthem i Göteborg och Bring Me The Horizon i Köpenhamn.
Hur då? Jo, sju låtar in i spelningen, när "Blue" precis hade avslutats, hängde Lucinda Williams av sig gitarren och gick av scenen. Hennes medmusiker - Doug Pettibone (gitarr) och David Sutton (bas) - visste inte riktigt vad som stod på, så de satte igång att jamma lite för att underhålla publiken. Lucinda Williams stod och pratade med sin (gissar jag) turnéledare. Från golvet framför scenen såg det ut som att han höll på att trösta henne. Efter några minuter signalerade han till Doug Pettibone och David Sutton att spelningen fick avbrytas. Han stegade fram till mikrofonen och sa att de behövde ta en paus på tio minuter.
Skumt.
Jag klockade inte, men efter cirka tio-femton minuter kom Lucinda Williams, Doug Pettibone och David Sutton tillbaka upp på scenen. Till storartat, hjärtligt publikjubel. De rev av "Copenhagen" och "Sweet old world". Lucinda Williams tackade för publikens stöd och bad om ursäkt för pausen. Hon berättade att hennes hjärta började rusa, gick i hundranittio och att hon började tro att hon skulle dö. "Am I gonna die on stage?", sa hon. Symtom på en panikattack.
Med den incidenten i åtanke är det beundransvärt att hon ens kom tillbaka och fortsatte spelningen. Och magiska stunder snålades det inte med. "Drunken angel", exempelvis. Och Memphis Minnie-covern "Nothing in rambling". Och "Honey bee". Och "Pineola". Och mycket annat.
Hur hennes setlista såg ut? Jo, så här:
Can't let go
People talkin'
Pineola
Greenville
Something about what happens when we talk
When I look at the world
Blue
(paus)
Copenhagen
Sweet old world
Drunken angel
Something wicked this way comes
Hard time killing floor blues (Skip James-cover)
Essence
Honey bee
Joy
River man (Nick Drake-cover)
Tryin' to get to heaven (Bob Dylan-cover)
Blessed
Stop breaking down blues (Robert Johnson-cover)
Nothing in rambling (Memphis Minnie-cover)
Om jag får gnälla lite: var tog "Car wheels on a gravel road" vägen? Denna fantastiska låt, detta enastående titelspår på denna underbara skiva. Plattan sitter på plats 304 på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna genom tiderna. Oavsett listplaceringar - det är en löjligt bra skiva och du måste höra den om du har något som helst intresse av musik med hjärta och närvaro.
Jo, jag saknade också låtar som "Passionate kisses", "I envy the wind", "Lake Charles", "Bus to Baton Rouge" och många fler. Men det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att jag fick se en intim, känslosam konsert som inte lät sig hejdas av en oväntad incident.
Bästa spelningen jag sett i år? En av dem, helt klart. Tillsammans med Jon Spencer Blues Explosion i Malmö, Bruce Springsteen i Köpenhamn, Cult Of Luna i Köpenhamn, Gaslight Anthem i Göteborg och Bring Me The Horizon i Köpenhamn.
söndag 7 april 2013
Viktiga Motörhead-låtar som inte är Motörhead
Vi vet alla att Motörhead är världens bästa band. Om du påstår något annat, så lever du i förnekelse.
Jag fick en idé om att sammanställa en spellista med låtar som på ett eller annat sätt är viktiga i Motörhead-historien, men som ändå inte är Motörhead-låtar. Så jag gav mig på det. Du hittar spellistan här.
Vissa låtars medverkan kan kanske diskuteras, och det finns tusentals låtar som saknas men som borde varit med. Det här är ingen komplett lista. En sådan skulle jag aldrig försöka ge mig på. Men listan berättar om en liten, liten del av Motörheads historia. Vilket var precis min intention.
Eftersom Spotify är skit saknas många låtar i spellistan. Därför ingår ungefär en miljard Youtube-länkar i presentationerna av låtarna nedan. Det innebär att du hittar sjukt mycket godis om du fortsätter att läsa. Jag lovar.
”You’ll never walk alone” (Richard Rodgers, 1945)
Mest känd som Liverpool FCs hymn. Ursprungligen skrevs låten till musikalen “Carousel” av Richard Rodgers. British invasion-kvintetten Gerry & The Pacemakers släppte sin variant av låten 1963, vilket förevigade Liverpool-kopplingen, då bandets version gjorde så stort intryck på tränaren Bill Shankly att han ville spela upp den på bandets matcher.
Vad har låten med Motörhead att göra? Jo, 1985 avled femtiosex människor i en läktarbrand på Bradford City Stadium. Gerry Marsden, bandledare i Gerry & The Pacemakers, beslutade att spela in ”You’ll never walk alone” under projektnamnet The Crowd tillsammans med ett otal gäster, släppa den som singel och skänka intäkterna till de bortgångnas anhöriga. Bland gästerna fanns Lemmy och gitarristen Michael ”Würzel” Burston.
(I spellistan representeras ”You’ll never walk alone” av Gerry & The Pacemakers singel från 1963, då varken en tillfredställande musikalvariant eller The Crowd-inspelningen hittades på Spotify)
”The train kept a-rollin’” (Tiny Bradshaw, 1951)
En av rockhistoriens i särklass mest tolkade låtar, signerad jazz- och blueslegenden Tiny Bradshaw. I år efter år har den varit Aerosmiths givna konsertavslutare, det var den första låten som Led Zeppelin repade tillsammans 1968 och vitt skilda akter som Metallica, Skid Row och Santana har allihop lirat låten vid ett eller annat tillfälle. Min absoluta favorit är Stray Cats-tolkningen från ”Original cool” (1992). Inte långt därefter hamnar Motörheads variant på självbetitlade debuten från 1977.
”Hoochie coochie man” (Muddy Waters, 1954)
Skrevs av Willie Dixon, men släpptes först av Muddy Waters. Nästan alla rockband med koll på blues har spelat låten vid något tillfälle, inklusive Motörhead. En liveversion av låten går att finna bland bonusspåren på cd-utgåvan av ”Another perfect day” (1983).
”Blue suede shoes” (Carl Perkins, 1955)
Elvis Presleys version från 1956 har alla hört. Något färre, men fortfarande väldigt många, har hört Carl Perkins original från året innan. Men inte lika många har hört ”Blue suede shoes” framföras i en stenhård version av Lemmy & The Upsetters, ett kortlivat projekt där Lemmy spelade piano och sjöng, Phil Campbell spelade gitarr, Eddie Clarke spelade bas och Phil Taylor återfanns vid trumsetet. Dessutom gästades just ”Blue suede shoes” av Mick Green, gitarrist i The Pirates.
”Louie Louie” (Richard Berry, 1957)
Richard Berry var vanligtvis verksam inom stilarna doo-wop och r’n’b, men ”Louie Louie” har blivit något av en rock’n’roll-standard. Brittiska The Kingsmen spelade in en cover 1963, vilket är den antagligen mest kända versionen av låten. Motörhead släppte sin tolkning 1978, till skivbolaget Bronzes förtret – de tyckte det lät förjävligt. Men låten blev en singelsuccé i miniformat och ett första, mindre genombrott för Motörhead, vilket cementerades när låten framfördes på ”Top of the pops”.
”Please don’t touch” (Johnny Kidd & The Pirates, 1959)
Debutsingeln av brittiska rock’n’roll-bandet Johnny Kidd & The Pirates. Motörhead och Girlschool gjorde en gemensam cover på låten under namnet Headgirl till ep:n “St. Valentines day massacre” från 1981. Johnny Kidd & The Pirates karriär fick ett hastigt slut 1966, när bandledaren Johnny Kidd omkom i en bilolycka.
Kuriosa: bandet kompletterades då av basisten Nick Simper, som ett år senare gick med i Deep Purple.
”Leaving here” (Eddie Holland, 1963)
R’n’b-låt signerad Motown-teamet Holland-Dozier-Holland, och kom att släppas som en singel av textförfattaren Eddie Holland (de andra två i låtskrivarlaget hette Lamont Dozier och Brian Holland, Eddies bror). År 1965 spelade brittiska rockbandet The Birds in en cover av låten, vilket inspirerade Motörhead att plocka upp låten. Lemmy var nämligen ett stort fan av The Birds.
"Beer drinkers and hell raisers" (ZZ Top, 1973)
Frågar du mig är det här ZZ Tops bästa låt någonsin. År 1977 spelade Motörhead in sin cover på låten, men den släpptes inte förrän 1980, då den blev titelspår på en ep av klassisk cash-in-karaktär (ni vet, ett band har börjat slå igenom och då gräver skivbolaget fram osläppt material för att smida medan järnet är varmt och tjäna extra stålar).
”Kings of speed” (Hawkwind, 1975)
Singelsläpp av bandet Lemmy blev sparkad från, vilket ledde till Motörheads födelse. Vad som gör ”Kings of speed” extra relevant i det här sammanhanget är att dess b-sida utgjordes av låten ”Motorhead”, det sista Lemmy skrev till Hawkwind och vars titel blev… ja, just det.
”Emergency” (Girlschool, 1980)
Kopplingarna mellan Motörhead och Girlschool är många. Bland annat att denna pärla, hämtad från Girlschools debutskiva ”Demolition”, spelades in av Motörhead till bandens gemensamma ep ”St. Valentines day massacre”.
Kuriosa: på Motörheads version sjunger gitarristen Fast Eddie Clarke, inte Lemmy.
”Don’t do that” (The Young & Moody Band, 1981)
Bob Young hade assisterat Status Quo i låtskrivandet och Micky Moody var med i Whitesnake. Tillsammans startade de The Young & Moody Band, som fick en kort, hastig och bortglömd karriär. Debuten släpptes 1977 under det kortare namnet Young & Moody och var självbetitlad. På singeln ”Don’t do that” från 1981 spelade Lemmy bas. Dessutom höll legendariske Cozy Powell i trumpinnarna och sånggruppen The Nolans körade.
”Giving ground” (The Sisterhood, 1986)
Andrew Eldritch, sångare och huvudman i The Sisters Of Mercy, är känd för att vara en ganska egendomlig karl. När gitarristen Wayne Hussey och basisten Craig Adams hoppade av bandet 1985 gick de ut med planer på att starta upp ett nytt band med namnet The Sisterhood, vilket var namnet på The Sisters Of Mercys officiella fanklubb. Andrew Eldritch tyckte detta var oacceptabelt och bestämde sig för att starta ett eget The Sisterhood vid sidan om huvudbandet. I januari 1986 släppte han singeln ”Giving ground” under namnet och ”vann” därmed namnet över Hussey och Adams, som i stället startade The Mission.
I The Sisterhood hanterade Andrew Eldritch det mesta – gitarr, bas, keyboards och trumprogrammering (ironiskt nog inte sång, som av kontraktsskäl fick läggas av James Ray) – men tog in Motörheads originaltrummis Lucas Fox för att låta denne programmera lite extra slagverk. Lucas Fox sjunger dessutom på ett antal låtar på The Sisterhoods enda platta ”Gift”.
Det här är förmodligen den låt i listan som har allra minst med Motörhead att göra, men - strunt samma. Det är en bra låt som fan.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
”Bess” (Würzel, 1987)
År 1987 släpptes komedifilmen ”Eat the rich”, där Lemmy har en biroll. Titeln delas dessutom av en halvklassisk Motörhead-låt och på soundtrack återfinns inte mindre än sex Motörhead-låtar. Dessutom finns gitarristen Würzels allra första solosläpp med på soundtracket – bluesiga instrumentalen ”Bess”.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
”Hellraiser” (Ozzy Osbourne, 1991)
Att Lemmy är en tuff textförfattare vet många om, däribland Ozzy Osbourne. På ”No more tears”, en av Black Sabbath-sångarens mest klassiska soloplattor, har Lemmy skrivit texterna till ”Mama, I’m coming home”, ”Desire” och ”Hellraiser”. Allra häftigast den sistnämnda, som är min absoluta Ozzy-favorit och som dessutom spelades in av Motörhead till underskattade ”March ör die” från 1992.
”R.A.M.O.N.E.S.” (Ramones, 1995)
Den enda låten på listan som faktiskt är en Motörhead-låt. Den skrevs av bandet till ”1916” (1991), som en hyllning till (förstås) Ramones. Dessa tog glatt emot prisningen och framförde låten frekvent på egna spelningar fram tills bandets nedläggning 1996. En inspelning av låten finns med på den japanska versionen av sista plattan ”¡Adios amigos!”.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
”Shake your blood” (Probot, 2004)
När Dave Grohl, frontman i Foo Fighters och trummis i Nirvana, skulle spela in en platta med projektet Probot och bjuda in så många av sina idoler som möjligt fick Lemmy givetvis vara med. ”Shake your blood” är hård, tuff och hade lika gärna kunnat vara signerad Motörhead.
Kuriosa: i videon håller ingen mindre än Scott ”Wino” Weinrich (Saint Vitus, Premonition 13, The Obsessed, The Hidden Hand, Shrinebuilder och uppskattningsvis sjuhundratrettiotvå andra band) i gitarren.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
Jag fick en idé om att sammanställa en spellista med låtar som på ett eller annat sätt är viktiga i Motörhead-historien, men som ändå inte är Motörhead-låtar. Så jag gav mig på det. Du hittar spellistan här.
Vissa låtars medverkan kan kanske diskuteras, och det finns tusentals låtar som saknas men som borde varit med. Det här är ingen komplett lista. En sådan skulle jag aldrig försöka ge mig på. Men listan berättar om en liten, liten del av Motörheads historia. Vilket var precis min intention.
Eftersom Spotify är skit saknas många låtar i spellistan. Därför ingår ungefär en miljard Youtube-länkar i presentationerna av låtarna nedan. Det innebär att du hittar sjukt mycket godis om du fortsätter att läsa. Jag lovar.
”You’ll never walk alone” (Richard Rodgers, 1945)
Mest känd som Liverpool FCs hymn. Ursprungligen skrevs låten till musikalen “Carousel” av Richard Rodgers. British invasion-kvintetten Gerry & The Pacemakers släppte sin variant av låten 1963, vilket förevigade Liverpool-kopplingen, då bandets version gjorde så stort intryck på tränaren Bill Shankly att han ville spela upp den på bandets matcher.
Vad har låten med Motörhead att göra? Jo, 1985 avled femtiosex människor i en läktarbrand på Bradford City Stadium. Gerry Marsden, bandledare i Gerry & The Pacemakers, beslutade att spela in ”You’ll never walk alone” under projektnamnet The Crowd tillsammans med ett otal gäster, släppa den som singel och skänka intäkterna till de bortgångnas anhöriga. Bland gästerna fanns Lemmy och gitarristen Michael ”Würzel” Burston.
(I spellistan representeras ”You’ll never walk alone” av Gerry & The Pacemakers singel från 1963, då varken en tillfredställande musikalvariant eller The Crowd-inspelningen hittades på Spotify)
”The train kept a-rollin’” (Tiny Bradshaw, 1951)
En av rockhistoriens i särklass mest tolkade låtar, signerad jazz- och blueslegenden Tiny Bradshaw. I år efter år har den varit Aerosmiths givna konsertavslutare, det var den första låten som Led Zeppelin repade tillsammans 1968 och vitt skilda akter som Metallica, Skid Row och Santana har allihop lirat låten vid ett eller annat tillfälle. Min absoluta favorit är Stray Cats-tolkningen från ”Original cool” (1992). Inte långt därefter hamnar Motörheads variant på självbetitlade debuten från 1977.
”Hoochie coochie man” (Muddy Waters, 1954)
Skrevs av Willie Dixon, men släpptes först av Muddy Waters. Nästan alla rockband med koll på blues har spelat låten vid något tillfälle, inklusive Motörhead. En liveversion av låten går att finna bland bonusspåren på cd-utgåvan av ”Another perfect day” (1983).
”Blue suede shoes” (Carl Perkins, 1955)
Elvis Presleys version från 1956 har alla hört. Något färre, men fortfarande väldigt många, har hört Carl Perkins original från året innan. Men inte lika många har hört ”Blue suede shoes” framföras i en stenhård version av Lemmy & The Upsetters, ett kortlivat projekt där Lemmy spelade piano och sjöng, Phil Campbell spelade gitarr, Eddie Clarke spelade bas och Phil Taylor återfanns vid trumsetet. Dessutom gästades just ”Blue suede shoes” av Mick Green, gitarrist i The Pirates.
”Louie Louie” (Richard Berry, 1957)
Richard Berry var vanligtvis verksam inom stilarna doo-wop och r’n’b, men ”Louie Louie” har blivit något av en rock’n’roll-standard. Brittiska The Kingsmen spelade in en cover 1963, vilket är den antagligen mest kända versionen av låten. Motörhead släppte sin tolkning 1978, till skivbolaget Bronzes förtret – de tyckte det lät förjävligt. Men låten blev en singelsuccé i miniformat och ett första, mindre genombrott för Motörhead, vilket cementerades när låten framfördes på ”Top of the pops”.
”Please don’t touch” (Johnny Kidd & The Pirates, 1959)
Debutsingeln av brittiska rock’n’roll-bandet Johnny Kidd & The Pirates. Motörhead och Girlschool gjorde en gemensam cover på låten under namnet Headgirl till ep:n “St. Valentines day massacre” från 1981. Johnny Kidd & The Pirates karriär fick ett hastigt slut 1966, när bandledaren Johnny Kidd omkom i en bilolycka.
Kuriosa: bandet kompletterades då av basisten Nick Simper, som ett år senare gick med i Deep Purple.
”Leaving here” (Eddie Holland, 1963)
R’n’b-låt signerad Motown-teamet Holland-Dozier-Holland, och kom att släppas som en singel av textförfattaren Eddie Holland (de andra två i låtskrivarlaget hette Lamont Dozier och Brian Holland, Eddies bror). År 1965 spelade brittiska rockbandet The Birds in en cover av låten, vilket inspirerade Motörhead att plocka upp låten. Lemmy var nämligen ett stort fan av The Birds.
"Beer drinkers and hell raisers" (ZZ Top, 1973)
Frågar du mig är det här ZZ Tops bästa låt någonsin. År 1977 spelade Motörhead in sin cover på låten, men den släpptes inte förrän 1980, då den blev titelspår på en ep av klassisk cash-in-karaktär (ni vet, ett band har börjat slå igenom och då gräver skivbolaget fram osläppt material för att smida medan järnet är varmt och tjäna extra stålar).
”Kings of speed” (Hawkwind, 1975)
Singelsläpp av bandet Lemmy blev sparkad från, vilket ledde till Motörheads födelse. Vad som gör ”Kings of speed” extra relevant i det här sammanhanget är att dess b-sida utgjordes av låten ”Motorhead”, det sista Lemmy skrev till Hawkwind och vars titel blev… ja, just det.
”Emergency” (Girlschool, 1980)
Kopplingarna mellan Motörhead och Girlschool är många. Bland annat att denna pärla, hämtad från Girlschools debutskiva ”Demolition”, spelades in av Motörhead till bandens gemensamma ep ”St. Valentines day massacre”.
Kuriosa: på Motörheads version sjunger gitarristen Fast Eddie Clarke, inte Lemmy.
”Don’t do that” (The Young & Moody Band, 1981)
Bob Young hade assisterat Status Quo i låtskrivandet och Micky Moody var med i Whitesnake. Tillsammans startade de The Young & Moody Band, som fick en kort, hastig och bortglömd karriär. Debuten släpptes 1977 under det kortare namnet Young & Moody och var självbetitlad. På singeln ”Don’t do that” från 1981 spelade Lemmy bas. Dessutom höll legendariske Cozy Powell i trumpinnarna och sånggruppen The Nolans körade.
”Giving ground” (The Sisterhood, 1986)
Andrew Eldritch, sångare och huvudman i The Sisters Of Mercy, är känd för att vara en ganska egendomlig karl. När gitarristen Wayne Hussey och basisten Craig Adams hoppade av bandet 1985 gick de ut med planer på att starta upp ett nytt band med namnet The Sisterhood, vilket var namnet på The Sisters Of Mercys officiella fanklubb. Andrew Eldritch tyckte detta var oacceptabelt och bestämde sig för att starta ett eget The Sisterhood vid sidan om huvudbandet. I januari 1986 släppte han singeln ”Giving ground” under namnet och ”vann” därmed namnet över Hussey och Adams, som i stället startade The Mission.
I The Sisterhood hanterade Andrew Eldritch det mesta – gitarr, bas, keyboards och trumprogrammering (ironiskt nog inte sång, som av kontraktsskäl fick läggas av James Ray) – men tog in Motörheads originaltrummis Lucas Fox för att låta denne programmera lite extra slagverk. Lucas Fox sjunger dessutom på ett antal låtar på The Sisterhoods enda platta ”Gift”.
Det här är förmodligen den låt i listan som har allra minst med Motörhead att göra, men - strunt samma. Det är en bra låt som fan.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
”Bess” (Würzel, 1987)
År 1987 släpptes komedifilmen ”Eat the rich”, där Lemmy har en biroll. Titeln delas dessutom av en halvklassisk Motörhead-låt och på soundtrack återfinns inte mindre än sex Motörhead-låtar. Dessutom finns gitarristen Würzels allra första solosläpp med på soundtracket – bluesiga instrumentalen ”Bess”.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
”Hellraiser” (Ozzy Osbourne, 1991)
Att Lemmy är en tuff textförfattare vet många om, däribland Ozzy Osbourne. På ”No more tears”, en av Black Sabbath-sångarens mest klassiska soloplattor, har Lemmy skrivit texterna till ”Mama, I’m coming home”, ”Desire” och ”Hellraiser”. Allra häftigast den sistnämnda, som är min absoluta Ozzy-favorit och som dessutom spelades in av Motörhead till underskattade ”March ör die” från 1992.
”R.A.M.O.N.E.S.” (Ramones, 1995)
Den enda låten på listan som faktiskt är en Motörhead-låt. Den skrevs av bandet till ”1916” (1991), som en hyllning till (förstås) Ramones. Dessa tog glatt emot prisningen och framförde låten frekvent på egna spelningar fram tills bandets nedläggning 1996. En inspelning av låten finns med på den japanska versionen av sista plattan ”¡Adios amigos!”.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
”Shake your blood” (Probot, 2004)
När Dave Grohl, frontman i Foo Fighters och trummis i Nirvana, skulle spela in en platta med projektet Probot och bjuda in så många av sina idoler som möjligt fick Lemmy givetvis vara med. ”Shake your blood” är hård, tuff och hade lika gärna kunnat vara signerad Motörhead.
Kuriosa: i videon håller ingen mindre än Scott ”Wino” Weinrich (Saint Vitus, Premonition 13, The Obsessed, The Hidden Hand, Shrinebuilder och uppskattningsvis sjuhundratrettiotvå andra band) i gitarren.
(Utgår från spellistan, då låten inte finns på Spotify)
måndag 11 mars 2013
Musik är grejen
Nej, jag har inte så mycket att säga. Ingenting alls, faktiskt.
Men jag tänker ändå raljera lite över vad som gått varmt i mina öron och ögon den senaste tiden. Och vad som borde göra detsamma hos dig.
The Reign Of Kindo heter ett band som jag snubblade över av total slump, av lite planlöst klickande på Last.fm. Hamnade på deras sida, bestämde mig för att lyssna. Och det var fantastiskt bra, visade det sig. Tänk jazz, tänk indie, tänk progressiv rock. Lyssna på skivan "This is what happens". Typ nu.
Jenny Gabrielsson Mares andra skiva "The ritual" trillade in genom mitt brevinkast för en tid sedan. Dröjde lite innan jag kom loss till att lyssna. Men till sist hände det. Och det visade sig finnas ett helt underbart litet album bakom det stiliga omslaget. "Twin Peaks" översatt till jazzpop. Enastående.
Såg Khoma på Sticky Fingers i går. Bästa spelningen jag sett i år, utan tvekan. Förband var Minora, som gav mig samma känsla som när jag såg dem på Trädgår'n i januari - jag blev helsåld. Färska ep:n "Into the ocean" har varit storfavorit de senaste tjugofyra timmarna.
Bring Me The Horizon? Ja, "Sempiternal" är bäst. Skulle bli extremt förvånad om någonting som släpps i år bräcker den. Håll utkik efter #150 av Close-Up, kommer någon gång i april.
Har så smått återupptäckt Backyard Babies, som var storfavoriter under 2009 och en viktig definition av min sommar det året. Önskar mig en återförening.
I fredags var jag på punkgig på hemska Hisingen. På Skriket. Tre band stod för underhållningen. Jag var där främst för nummer två, Håll Käften, Vad Vill Du!?, som regerar ohotat på Göteborgs punkscen. Öppningsbandet Åtgärdsprogrammet var en kul överraskning. Konceptet är tufft som få - Stig Järrels karaktär i "Hets" har placerats i Jan Björklunds skolvärld. Och så punkmusik till det. Briljant! Huvudbandet hette Beyond Pink, kommer från Malmö och är ganska hypade. Det får de gärna vara. Bara jag slipper lyssna fler gånger. I mina öron lät nittionio procent av musiken förjävligt.
Avslutningsvis: dagen har tillhört äldre gentlemän. I morse högg jag biljetter till Neil Youngs spelning på Forum i Köpenhamn i augusti. Kommer bli en guldkväll. Och under eftermiddagen fick jag klartecken om ett besök på Brewhouse på onsdag, när Steve Harris håller låda.
Musik är grejen.
Men jag tänker ändå raljera lite över vad som gått varmt i mina öron och ögon den senaste tiden. Och vad som borde göra detsamma hos dig.
The Reign Of Kindo heter ett band som jag snubblade över av total slump, av lite planlöst klickande på Last.fm. Hamnade på deras sida, bestämde mig för att lyssna. Och det var fantastiskt bra, visade det sig. Tänk jazz, tänk indie, tänk progressiv rock. Lyssna på skivan "This is what happens". Typ nu.
Jenny Gabrielsson Mares andra skiva "The ritual" trillade in genom mitt brevinkast för en tid sedan. Dröjde lite innan jag kom loss till att lyssna. Men till sist hände det. Och det visade sig finnas ett helt underbart litet album bakom det stiliga omslaget. "Twin Peaks" översatt till jazzpop. Enastående.
Såg Khoma på Sticky Fingers i går. Bästa spelningen jag sett i år, utan tvekan. Förband var Minora, som gav mig samma känsla som när jag såg dem på Trädgår'n i januari - jag blev helsåld. Färska ep:n "Into the ocean" har varit storfavorit de senaste tjugofyra timmarna.
Bring Me The Horizon? Ja, "Sempiternal" är bäst. Skulle bli extremt förvånad om någonting som släpps i år bräcker den. Håll utkik efter #150 av Close-Up, kommer någon gång i april.
Har så smått återupptäckt Backyard Babies, som var storfavoriter under 2009 och en viktig definition av min sommar det året. Önskar mig en återförening.
I fredags var jag på punkgig på hemska Hisingen. På Skriket. Tre band stod för underhållningen. Jag var där främst för nummer två, Håll Käften, Vad Vill Du!?, som regerar ohotat på Göteborgs punkscen. Öppningsbandet Åtgärdsprogrammet var en kul överraskning. Konceptet är tufft som få - Stig Järrels karaktär i "Hets" har placerats i Jan Björklunds skolvärld. Och så punkmusik till det. Briljant! Huvudbandet hette Beyond Pink, kommer från Malmö och är ganska hypade. Det får de gärna vara. Bara jag slipper lyssna fler gånger. I mina öron lät nittionio procent av musiken förjävligt.
Avslutningsvis: dagen har tillhört äldre gentlemän. I morse högg jag biljetter till Neil Youngs spelning på Forum i Köpenhamn i augusti. Kommer bli en guldkväll. Och under eftermiddagen fick jag klartecken om ett besök på Brewhouse på onsdag, när Steve Harris håller låda.
Musik är grejen.
söndag 13 januari 2013
Om alkohol, nykterhet och alienering
Överläppen ser ut som en näbb av levrat blod. Vidrör jag
framtänderna med tungan gör det så ont att jag nästan svimmar. Klockan visar
att jag vaknat tjugo minuter efter att tåget till Malmö, som jag köpt biljett
till, avgått. Jag försöker komma på vad som hände kvällen innan. Det jag minns
är inte vackert. Ganska snabbt förstår jag att en stor del av kvällen är en
brutal minneslucka. Självkänslan är sönderstampad, pulvriserad och bortblåst. Allt eventuellt anseende likaså.
Det är den andra december 2011 och jag har precis vaknat efter kvällen som i skrivande stund är den senaste gången jag drack alkohol. Sista gången? Det vet jag inte. Jag ser i alla fall inte mig själv återuppta drickandet inom en snar framtid.
Folk har sagt åt mig att jag överreagerar, att alla råkar ut för någon överdriven fylla ibland och att det inte är en godkänd anledning till att sluta dricka. Vadå godkänd anledning till att sluta dricka? Men visst, hade nämnda historia varit första gången något av den karaktären inträffade, då hade jag antagligen fortsatt dricka oförtrutet. Men det var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Det var då jag insåg att jag vari full färd med att ta livet av mig. Jag saknade förmågan att någonsin kunna dricka rimliga mängder.
Att ge upp drickandet var inget jag beslutade där och då, två minuter efter att jag vaknade. Det bara blev så, mer eller mindre. Minns tydligt hur det började. Jag var på Lisebergshallen med min far för att se Motörhead. Vi hade precis avverkat merchbåset när farsan sa:
– Jag ska köpa en öl. Vill du ha en?
Jag funderade i två sekunder. Kom fram till att ”Nej, med tanke på förra helgen så hoppar jag drickandet den här veckan”.
– Nej, tack. Men jag kan ta en cola, svarade jag.
Exakt när jag tog nästa beslut minns jag inte. Men jag fortsatte att vara nykter. Först 2011 ut. Sedan skulle jag klara mig förbi Close-Up Båten i mars. Därefter tills jag fyllde tjugoett i maj. Och efter det... ja, det har fortsatt, helt enkelt. Minns förra nyårsafton, när 2011 blev 2012, när gamla kompisar envisades med att jag skulle ta en shot av det eller det där. När jag sa att jag tar en paus från drickandet stirrade de på mig som om jag hade glömt ta på mig byxorna eller något.
Det är en vanlig reaktion när jag säger att jag inte dricker. Folk tittar på en som om man precis sagt ”Jag gillar att våldta småbarn”. Och det tragiska är att en del verkar tycka att nykterhet är precis lika illa som att våldta småbarn.
Jag vet att du tänker ”Jösses, det är väl klart att man får vara nykter om man vill, what’s the big deal?”. Men jag vet också att du reagerar med att fråga ”Varför?” om någon säger till dig att denne är nykter. I sig är det en ganska oskyldig fråga, visst. Men tänk så här: om någon säger till dig ”Jag röker inte”, frågar du då varför? Nej, det gör du antagligen inte. Det är ingen som ifrågasätter att en person inte röker. Men nästan alla ifrågasätter att en person inte dricker.
Varför? Vad är skillnaden?
Cigarretter är gift i en pappersrulle som du tänder eld på och drar in i kroppen. Alkohol är ett gift som du häller i ett glas, spär ut med någon diabetesframkallande vätska och häller i dig. Ser du kopplingen mellan de två? Det finns en ganska stor likhet. En central, viktig, rentav avgörande sådan.
Jag propagerar inte för nykterhet. Vill du dricka alkohol, så ska du självklart göra det. Det enda jag önskar är att folk börjar tänka en aning mer kring alkohol. Jag är alldeles för dålig för att kunna formulera exakt vad jag menar, så jag citerar Yersinia-sångaren Mattis Erngren i stället. Följande är taget från en intervju vi gjorde över telefon (händelsevis bara ett par dagar efter min sista fylleincident) men som av utrymmesskäl inte hamnade i artikeln i Close-Up #138:
– Många som växer upp i dag [...] de tror man måste dricka för att alla dricker. Att det är en del av vår svenska kultur att dricka öl. Jag vill bara visa att ”hörrni, ni behöver inte. Om ni vill dricka så får ni absolut göra det. Ha kul, liksom. Men bara så ni vet – ni behöver inte”.
Min gissning är att runt nittionio procent av alla människor som dricker alkohol aldrig någonsin funderat på att inte göra det. Det är på något sätt sorgligt att folk slussas in i en destruktiv kultur som leder till fler tragedier än annat.
Så var det för mig också. Jag hade aldrig haft en tanke på att inte dricka förrän efter den där kvällen. Jag kan tycka att jag själv är ganska tragisk. Det krävdes att jag nästan tog livet av mig innan jag började tänka en extra gång kring ett gift som jag stoppade i mig varje vecka.
Men, så, till slut valde jag att inte fortsätta med det. Och vad har det resulterat i? Att folk har problem med en. De enda som gett mig något som helst stöd i nykterheten är mina föräldrar. Ett fåtal snubbar jag känner som också är nyktra har gett mig en ”Jag är inte ensam”-känsla. I övrigt? Total oförståelse från omgivningen.
Det ständiga, falska berömmet i stil med ”Oj, har du varit nykter så länge? Bra jobbat!” tar jag inte som något slags stöd eller ens en klapp på axeln. Minns du när man var liten och tävlade med sin kompis om vem som kunde hålla andan längst? Minns du det där roade flinet man släppte ur sig när kompisen vann över en med några sekunder? Exakt så låter alla ”Bra jobbat!” i mina öron. Som en registrering av ett meningslöst rekordförsök.
Varje gång någon frågar mig ”Är du fortfarande nykter?” vill jag dra fram ett samurajsvärd, sticka det i magen och begå harakiri. Varje gång någon frågar mig ”När ska du börja dricka igen?” vill jag göra något ännu mer plågsamt. Att ständigt få dessa frågor säger att jag har gjort ett val som inte är accepterat. Som folk inte tycker är okej.
Det är den andra december 2011 och jag har precis vaknat efter kvällen som i skrivande stund är den senaste gången jag drack alkohol. Sista gången? Det vet jag inte. Jag ser i alla fall inte mig själv återuppta drickandet inom en snar framtid.
Folk har sagt åt mig att jag överreagerar, att alla råkar ut för någon överdriven fylla ibland och att det inte är en godkänd anledning till att sluta dricka. Vadå godkänd anledning till att sluta dricka? Men visst, hade nämnda historia varit första gången något av den karaktären inträffade, då hade jag antagligen fortsatt dricka oförtrutet. Men det var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Det var då jag insåg att jag vari full färd med att ta livet av mig. Jag saknade förmågan att någonsin kunna dricka rimliga mängder.
Att ge upp drickandet var inget jag beslutade där och då, två minuter efter att jag vaknade. Det bara blev så, mer eller mindre. Minns tydligt hur det började. Jag var på Lisebergshallen med min far för att se Motörhead. Vi hade precis avverkat merchbåset när farsan sa:
– Jag ska köpa en öl. Vill du ha en?
Jag funderade i två sekunder. Kom fram till att ”Nej, med tanke på förra helgen så hoppar jag drickandet den här veckan”.
– Nej, tack. Men jag kan ta en cola, svarade jag.
Exakt när jag tog nästa beslut minns jag inte. Men jag fortsatte att vara nykter. Först 2011 ut. Sedan skulle jag klara mig förbi Close-Up Båten i mars. Därefter tills jag fyllde tjugoett i maj. Och efter det... ja, det har fortsatt, helt enkelt. Minns förra nyårsafton, när 2011 blev 2012, när gamla kompisar envisades med att jag skulle ta en shot av det eller det där. När jag sa att jag tar en paus från drickandet stirrade de på mig som om jag hade glömt ta på mig byxorna eller något.
Det är en vanlig reaktion när jag säger att jag inte dricker. Folk tittar på en som om man precis sagt ”Jag gillar att våldta småbarn”. Och det tragiska är att en del verkar tycka att nykterhet är precis lika illa som att våldta småbarn.
Jag vet att du tänker ”Jösses, det är väl klart att man får vara nykter om man vill, what’s the big deal?”. Men jag vet också att du reagerar med att fråga ”Varför?” om någon säger till dig att denne är nykter. I sig är det en ganska oskyldig fråga, visst. Men tänk så här: om någon säger till dig ”Jag röker inte”, frågar du då varför? Nej, det gör du antagligen inte. Det är ingen som ifrågasätter att en person inte röker. Men nästan alla ifrågasätter att en person inte dricker.
Varför? Vad är skillnaden?
Cigarretter är gift i en pappersrulle som du tänder eld på och drar in i kroppen. Alkohol är ett gift som du häller i ett glas, spär ut med någon diabetesframkallande vätska och häller i dig. Ser du kopplingen mellan de två? Det finns en ganska stor likhet. En central, viktig, rentav avgörande sådan.
Jag propagerar inte för nykterhet. Vill du dricka alkohol, så ska du självklart göra det. Det enda jag önskar är att folk börjar tänka en aning mer kring alkohol. Jag är alldeles för dålig för att kunna formulera exakt vad jag menar, så jag citerar Yersinia-sångaren Mattis Erngren i stället. Följande är taget från en intervju vi gjorde över telefon (händelsevis bara ett par dagar efter min sista fylleincident) men som av utrymmesskäl inte hamnade i artikeln i Close-Up #138:
– Många som växer upp i dag [...] de tror man måste dricka för att alla dricker. Att det är en del av vår svenska kultur att dricka öl. Jag vill bara visa att ”hörrni, ni behöver inte. Om ni vill dricka så får ni absolut göra det. Ha kul, liksom. Men bara så ni vet – ni behöver inte”.
Min gissning är att runt nittionio procent av alla människor som dricker alkohol aldrig någonsin funderat på att inte göra det. Det är på något sätt sorgligt att folk slussas in i en destruktiv kultur som leder till fler tragedier än annat.
Så var det för mig också. Jag hade aldrig haft en tanke på att inte dricka förrän efter den där kvällen. Jag kan tycka att jag själv är ganska tragisk. Det krävdes att jag nästan tog livet av mig innan jag började tänka en extra gång kring ett gift som jag stoppade i mig varje vecka.
Men, så, till slut valde jag att inte fortsätta med det. Och vad har det resulterat i? Att folk har problem med en. De enda som gett mig något som helst stöd i nykterheten är mina föräldrar. Ett fåtal snubbar jag känner som också är nyktra har gett mig en ”Jag är inte ensam”-känsla. I övrigt? Total oförståelse från omgivningen.
Det ständiga, falska berömmet i stil med ”Oj, har du varit nykter så länge? Bra jobbat!” tar jag inte som något slags stöd eller ens en klapp på axeln. Minns du när man var liten och tävlade med sin kompis om vem som kunde hålla andan längst? Minns du det där roade flinet man släppte ur sig när kompisen vann över en med några sekunder? Exakt så låter alla ”Bra jobbat!” i mina öron. Som en registrering av ett meningslöst rekordförsök.
Varje gång någon frågar mig ”Är du fortfarande nykter?” vill jag dra fram ett samurajsvärd, sticka det i magen och begå harakiri. Varje gång någon frågar mig ”När ska du börja dricka igen?” vill jag göra något ännu mer plågsamt. Att ständigt få dessa frågor säger att jag har gjort ett val som inte är accepterat. Som folk inte tycker är okej.
Å andra sidan är nykterhet tydligen det största
långfinger jag någonsin kunnat uppbåda. Vilket är ytterligare en tragisk detalj – att folk blir provocerade av att jag valde att inte ta en genväg till livets slut. Jag blir ledsen när jag tänker på det.
måndag 7 januari 2013
"For I have sinned" - "As a true king"
Innan jag fortsätter sammanfatta 2012 (yes, det kommer mer sådant inom kort) är det på plats att prata lite om Gothenburg Sound Festival, som gick av stapeln i helgen.
Göteborgs metalscen hyllas i tid och otid, men mestadels av sydamerikanska snubbar som skriver Facebook-inlägg i caps lock-läge på At The Gates-sidan. Att arrangera en två dagar lång festival där gamla kultband reser sig från de döda, där halvgamla band erbjuder något exklusivt för festivalen och där gamla musiker ställer sig på scen med nya band - det är en lysande idé.
Kultbanden som återvänder från andra sidan är förstås Ceremonial Oath och Gardenian. Två olika epoker inom Göteborgsmetal, två olika sorters dödsmetall, men lika bra. Ceremonial Oath är skitiga, elaka, sataniska, diaboliska, råa och ändamålsenligt otighta. De uppochnedvända korsen på scen och att Oscar Dronjak growlar låttitlarna som presentation är pricken över i:et. Gardenian är stenhårda, tighta som as och påminner mer om en bulldozer än ett regelrätt band. I låtar som "As a true king" och "Soulburner" kan man inte annat än stå med hakan vid knäna. Det låter som om bandet inte alls lade ned efter "Sindustries" (2001), utan fortsatt och giggat oavbrutet sedan dess.
De halvgamla banden som erbjuder något speciellt helgen i ära är Engel och Nightrage. Engel har en ny sångare i bandet, vars namn inte utannonserats i förväg. Först när han studsar på scen inför första versen i "Cash king" står det klart vem det är - Mikael Sehlin i Degradead. En duktig sångare, utan tvekan. Men han kan inte på långa vägar matcha avhoppade Mangan Klavborns personlighet, varken i skrik eller rensång. Antiklimax, skulle jag klassificera spelningen som. Nightrage, då. Ordinarie sångaren Antony Hämäläinen har förhinder kvällen i ära, vilket innebär att Tompa Lindberg tillfälligt återvänder och gastar låtar från "Sweet vengeance" och "Descent into chaos", grekernas två första plattor där Tompa ingick i sättningen. Om det är lika tufft i verkligheten som på papper? Ja, nästan åtminstone.
Gamla musiker, nya band? Resistance! Jesper Strömblad, Marco Aro och Glenn Ljungström heter blickfången i denna dunderbrutala kvintett som manglar den mest kompromisslösa mixen av Hatebreed och tidiga Chimaira vi någonsin kommer höra. "Coup de grace" är så hård att jag förgås. Tveklöst bästa spelningen på hela festivalen. Ett annat nytt band med gamla musiker är Death Destruction som gör första Göteborgsspelningen med nye sångaren Tony Jelencovich. Han uppträder förvånansvärt nervöst och osäkert, vilket i kombination med bandets ovana att sätta ihop onyanserade riffhögar snarare än låtar innebär en högst tveksam spelning. Fast nya låten "Set the sail" är faktiskt en låt. En riktigt bra sådan, till och med.
Mer? Minora och Deals Death tillhör det yngre gardet under festivalen. Minora gör en storslagen insats som oavbrutet petar på mitt hjärta. Deals Death, däremot, är mest en studie i medelmåttighet. Och för mycket backtracks. Snowy Shaw gör en hejdlöst usel spelning där han utsätter oss för direkt kränkande dåliga versioner av låtar från sina tidigare arbetsgivare. Snubben kan inte sjunga och lägger för mycket tid mellan låtarna på trist skitsnack som han antagligen inbillar sig är pur underhållning. Det är det inte. Dream Evil avslutar festivalen på lördagskvällen och gör en ganska kass insats. Sångaren Niklas Isfeldt prickar sällan rätt toner, uppträder ganska oengagerat och lägger mer energi på att tugga tuggummi. Ändå älskar jag det. Jag var tretton när jag föll för bandet och det här är första gången jag ser dem live. Det här är min nostalgi.
Utöver tuffa och inte så tuffa spelningar bjuder festivalen på en trevlig utställning på Stora Teatern, och dito talkshow där Mattias Lindeblad intervjuar Oscar Dronjak, Mikael Stanne, Tompa Lindberg och Fredrik Nordström. Det är obeskrivligt mäktigt att stirra på ett flertal av Kristian Wåhlins originaltavlor. "Blood on ice". "Massive killing capacity". "The gallery". "Storm of the light's bane". "Slaughter of the soul", för i helvete.
Om Gothenburg Sound Festival är en framgång? Både ja och nej. Ja, för att innehållet med några undantag är superbt. Nej, för att publikantalet är pinsamt. Jag har inte tagit reda på någon exakt siffra, men det har snackats om femhundra pers på fredagen, och något dussin till på lördagen. I en så stor lokal som Trädgår'n blir det lätt ödsligt.
However, jag skriver redan nu in Gothenburg Sound Festival 2014 i min kalender
Jag tänker bjussa på lite setlistor, från samtliga spelningar utom Deals Death. Den finns att tillgå på Setlist.fm, men eftersom den inte är förevigad av mig får den inget utrymme på denna sida. Resterande nio låtlistor har däremot antecknats av yours truly. Efter Snowy Shaws låttitlar anges vilket band som gjort låten i original.
Death Destruction:
The shredding march
Mark my words
Fuck yeah
Crank it up
Set the sail (ny låt)
Hellfire
Snowy Shaw:
Whether with or without (Illwill)
Singh hai (Illwill)
The book of heavy metal (Dream Evil)
Come to the sabbath (Mercyful Fate)
The candle (King Diamond)
Typhon (Therion)
Blacksmith & Co (Notre Dame)
Man or mouse (Dream Evil)
Bouffoon bloody bouffoon (Notre Dame)
Munsters! (Notre Dame)
Ceremonial Oath:
Prologue: Sworn to avenge (intro)
The invocator
For I have sinned - the praise
Enthroned
Only evil prevails
Thunderworld
Lords of twilight
Ceremonial Oath
The lost name of god
The book of truth
Hellbound
Submit to death (Grotesque-cover, med Tompa Lindberg på sång)
Engel:
Cash king
Scythe
Frontline
Casket closing
Threnody
Question your place
One good thing
Numb
Trial and error
Elbows and knives
Down to nothing
Propaganda
Sense the fire
Until eternity ends
In splendour
Minora:
Mountain
Disconnected
The 4th drive
Into the ocean (ny låt)
Through the storm (ny låt)
November
A new dawn
Resistance:
Slugger
The rise from treason
Face to face
Coup de grace
My fire
2:36
Ghost of generations
An eye for an eye
Nightrage:
Being nothing
Phantasma
Hero
Descent into chaos
Macabre apparition
Elusive emotion
Glow of the setting sun
Release
The tremor
Gardenian:
As a true king
Flipside of reality
Ecstasy of life
Powertool
Soulburner
Do me now
Deserted
Chaos in flesh
Awake of abuse
Two feet stand
Dream Evil:
Immortal
In the night
In flames you burn
Crusader's anthem
Fire! Battle! In metal!
Made of metal
Heavy metal in the night
Bang your head
United
In the fires of the sun
The chosen ones
Children of the night
Chasing the dragon
Book of heavy metal
Nästa år vill jag ha följande spelschema (notera att det här bara är mina fantasier, utan någon som helst verklighetsförankring):
Fredag:
18:00-18:30 Start A Fire
"Vi står för en ny genre av Göteborgsmetal som vi vill sprida vidare", sa gitarristen Christian Karlsson i Close-Up #141. Vad vore då bättre än att sprida den vidare på Göteborgsmetals egen festival?
19:00-19:30 Within Y
Det här gänget behöver sparkas i rumpan ordentligt, så att de börjar gigga oftare än en gång vart tredje år. Förslagsvis genom att ges en spelning på nästa års upplaga.
20:00-20:45 Crystal Age
Oscar Dronjak frontade ett återuppväckt gäng i år, det kan han väl göra nästa år också? Att få höra hela "Far beyond divine horizons"-plattan i det levande formatet hade varit guld. Darth Vader-samplingar och death metal är ju en guldig kombination.
21:15-22:15 The Great Deceiver
När jag upptäckte det här gänget i början av gymnasiet tänkte jag "Det här kan vara världens bästa band". Nu vet alla att Motörhead innehar den titeln för all framtid, men för den delen bör Tompa Lindberg och Kristian Wåhlin ändå dra igång det här gänget igen. Det behövs mer postpunkig dödsmetall, helt enkelt.
22:45-00:00 The Crown
Jag antar att ord och kommentarer och motiveringar och liknande är totalt överflödiga. Trots att de är från Trollhättan.
Lördag:
18:00-18:30 As You Drown
Rikets kanske bästa dödsmetallband verkar ha kommit av sig i sin framfart. Illa. Vi behöver höra "You should be paranoid" och "Driven by hatred" på nästa festival.
19:00-19:30 Dimension Zero
Vore stenhårt med en återkomst av det här gänget.
20:00-20:45 Evocation
De här tuffingarna härstammar förvisso från Borås, men nya plattan "Illusions of grandeur" är så bra att de borde ges dispens och Göteborgsvisum för en medverkan.
21:15-22:15 Grotesque
Tompa sjöng ju "Submit to death" med Ceremonial Oath under årets festival. Visst vore en regelrätt återförening av Grotesque inte helt otänkbar?
22:45-00:00 Zombiekrig
Göteborgs bästa metalband, bästa band över huvud taget, gick i graven under mellandagarna när sångaren Axel Widén hoppade överbord efter Scorched Thundra-spelningen på Sticky Fingers. Men, jag tänker mig en återförening.
Det vore något.
Göteborgs metalscen hyllas i tid och otid, men mestadels av sydamerikanska snubbar som skriver Facebook-inlägg i caps lock-läge på At The Gates-sidan. Att arrangera en två dagar lång festival där gamla kultband reser sig från de döda, där halvgamla band erbjuder något exklusivt för festivalen och där gamla musiker ställer sig på scen med nya band - det är en lysande idé.
Kultbanden som återvänder från andra sidan är förstås Ceremonial Oath och Gardenian. Två olika epoker inom Göteborgsmetal, två olika sorters dödsmetall, men lika bra. Ceremonial Oath är skitiga, elaka, sataniska, diaboliska, råa och ändamålsenligt otighta. De uppochnedvända korsen på scen och att Oscar Dronjak growlar låttitlarna som presentation är pricken över i:et. Gardenian är stenhårda, tighta som as och påminner mer om en bulldozer än ett regelrätt band. I låtar som "As a true king" och "Soulburner" kan man inte annat än stå med hakan vid knäna. Det låter som om bandet inte alls lade ned efter "Sindustries" (2001), utan fortsatt och giggat oavbrutet sedan dess.
De halvgamla banden som erbjuder något speciellt helgen i ära är Engel och Nightrage. Engel har en ny sångare i bandet, vars namn inte utannonserats i förväg. Först när han studsar på scen inför första versen i "Cash king" står det klart vem det är - Mikael Sehlin i Degradead. En duktig sångare, utan tvekan. Men han kan inte på långa vägar matcha avhoppade Mangan Klavborns personlighet, varken i skrik eller rensång. Antiklimax, skulle jag klassificera spelningen som. Nightrage, då. Ordinarie sångaren Antony Hämäläinen har förhinder kvällen i ära, vilket innebär att Tompa Lindberg tillfälligt återvänder och gastar låtar från "Sweet vengeance" och "Descent into chaos", grekernas två första plattor där Tompa ingick i sättningen. Om det är lika tufft i verkligheten som på papper? Ja, nästan åtminstone.
Gamla musiker, nya band? Resistance! Jesper Strömblad, Marco Aro och Glenn Ljungström heter blickfången i denna dunderbrutala kvintett som manglar den mest kompromisslösa mixen av Hatebreed och tidiga Chimaira vi någonsin kommer höra. "Coup de grace" är så hård att jag förgås. Tveklöst bästa spelningen på hela festivalen. Ett annat nytt band med gamla musiker är Death Destruction som gör första Göteborgsspelningen med nye sångaren Tony Jelencovich. Han uppträder förvånansvärt nervöst och osäkert, vilket i kombination med bandets ovana att sätta ihop onyanserade riffhögar snarare än låtar innebär en högst tveksam spelning. Fast nya låten "Set the sail" är faktiskt en låt. En riktigt bra sådan, till och med.
Mer? Minora och Deals Death tillhör det yngre gardet under festivalen. Minora gör en storslagen insats som oavbrutet petar på mitt hjärta. Deals Death, däremot, är mest en studie i medelmåttighet. Och för mycket backtracks. Snowy Shaw gör en hejdlöst usel spelning där han utsätter oss för direkt kränkande dåliga versioner av låtar från sina tidigare arbetsgivare. Snubben kan inte sjunga och lägger för mycket tid mellan låtarna på trist skitsnack som han antagligen inbillar sig är pur underhållning. Det är det inte. Dream Evil avslutar festivalen på lördagskvällen och gör en ganska kass insats. Sångaren Niklas Isfeldt prickar sällan rätt toner, uppträder ganska oengagerat och lägger mer energi på att tugga tuggummi. Ändå älskar jag det. Jag var tretton när jag föll för bandet och det här är första gången jag ser dem live. Det här är min nostalgi.
Utöver tuffa och inte så tuffa spelningar bjuder festivalen på en trevlig utställning på Stora Teatern, och dito talkshow där Mattias Lindeblad intervjuar Oscar Dronjak, Mikael Stanne, Tompa Lindberg och Fredrik Nordström. Det är obeskrivligt mäktigt att stirra på ett flertal av Kristian Wåhlins originaltavlor. "Blood on ice". "Massive killing capacity". "The gallery". "Storm of the light's bane". "Slaughter of the soul", för i helvete.
Om Gothenburg Sound Festival är en framgång? Både ja och nej. Ja, för att innehållet med några undantag är superbt. Nej, för att publikantalet är pinsamt. Jag har inte tagit reda på någon exakt siffra, men det har snackats om femhundra pers på fredagen, och något dussin till på lördagen. I en så stor lokal som Trädgår'n blir det lätt ödsligt.
However, jag skriver redan nu in Gothenburg Sound Festival 2014 i min kalender
Jag tänker bjussa på lite setlistor, från samtliga spelningar utom Deals Death. Den finns att tillgå på Setlist.fm, men eftersom den inte är förevigad av mig får den inget utrymme på denna sida. Resterande nio låtlistor har däremot antecknats av yours truly. Efter Snowy Shaws låttitlar anges vilket band som gjort låten i original.
Death Destruction:
The shredding march
Mark my words
Fuck yeah
Crank it up
Set the sail (ny låt)
Hellfire
Snowy Shaw:
Whether with or without (Illwill)
Singh hai (Illwill)
The book of heavy metal (Dream Evil)
Come to the sabbath (Mercyful Fate)
The candle (King Diamond)
Typhon (Therion)
Blacksmith & Co (Notre Dame)
Man or mouse (Dream Evil)
Bouffoon bloody bouffoon (Notre Dame)
Munsters! (Notre Dame)
Ceremonial Oath:
Prologue: Sworn to avenge (intro)
The invocator
For I have sinned - the praise
Enthroned
Only evil prevails
Thunderworld
Lords of twilight
Ceremonial Oath
The lost name of god
The book of truth
Hellbound
Submit to death (Grotesque-cover, med Tompa Lindberg på sång)
Engel:
Cash king
Scythe
Frontline
Casket closing
Threnody
Question your place
One good thing
Numb
Trial and error
Elbows and knives
Down to nothing
Propaganda
Sense the fire
Until eternity ends
In splendour
Minora:
Mountain
Disconnected
The 4th drive
Into the ocean (ny låt)
Through the storm (ny låt)
November
A new dawn
Resistance:
Slugger
The rise from treason
Face to face
Coup de grace
My fire
2:36
Ghost of generations
An eye for an eye
Nightrage:
Being nothing
Phantasma
Hero
Descent into chaos
Macabre apparition
Elusive emotion
Glow of the setting sun
Release
The tremor
Gardenian:
As a true king
Flipside of reality
Ecstasy of life
Powertool
Soulburner
Do me now
Deserted
Chaos in flesh
Awake of abuse
Two feet stand
Dream Evil:
Immortal
In the night
In flames you burn
Crusader's anthem
Fire! Battle! In metal!
Made of metal
Heavy metal in the night
Bang your head
United
In the fires of the sun
The chosen ones
Children of the night
Chasing the dragon
Book of heavy metal
Nästa år vill jag ha följande spelschema (notera att det här bara är mina fantasier, utan någon som helst verklighetsförankring):
Fredag:
18:00-18:30 Start A Fire
"Vi står för en ny genre av Göteborgsmetal som vi vill sprida vidare", sa gitarristen Christian Karlsson i Close-Up #141. Vad vore då bättre än att sprida den vidare på Göteborgsmetals egen festival?
19:00-19:30 Within Y
Det här gänget behöver sparkas i rumpan ordentligt, så att de börjar gigga oftare än en gång vart tredje år. Förslagsvis genom att ges en spelning på nästa års upplaga.
20:00-20:45 Crystal Age
Oscar Dronjak frontade ett återuppväckt gäng i år, det kan han väl göra nästa år också? Att få höra hela "Far beyond divine horizons"-plattan i det levande formatet hade varit guld. Darth Vader-samplingar och death metal är ju en guldig kombination.
21:15-22:15 The Great Deceiver
När jag upptäckte det här gänget i början av gymnasiet tänkte jag "Det här kan vara världens bästa band". Nu vet alla att Motörhead innehar den titeln för all framtid, men för den delen bör Tompa Lindberg och Kristian Wåhlin ändå dra igång det här gänget igen. Det behövs mer postpunkig dödsmetall, helt enkelt.
22:45-00:00 The Crown
Jag antar att ord och kommentarer och motiveringar och liknande är totalt överflödiga. Trots att de är från Trollhättan.
Lördag:
18:00-18:30 As You Drown
Rikets kanske bästa dödsmetallband verkar ha kommit av sig i sin framfart. Illa. Vi behöver höra "You should be paranoid" och "Driven by hatred" på nästa festival.
19:00-19:30 Dimension Zero
Vore stenhårt med en återkomst av det här gänget.
20:00-20:45 Evocation
De här tuffingarna härstammar förvisso från Borås, men nya plattan "Illusions of grandeur" är så bra att de borde ges dispens och Göteborgsvisum för en medverkan.
21:15-22:15 Grotesque
Tompa sjöng ju "Submit to death" med Ceremonial Oath under årets festival. Visst vore en regelrätt återförening av Grotesque inte helt otänkbar?
22:45-00:00 Zombiekrig
Göteborgs bästa metalband, bästa band över huvud taget, gick i graven under mellandagarna när sångaren Axel Widén hoppade överbord efter Scorched Thundra-spelningen på Sticky Fingers. Men, jag tänker mig en återförening.
Det vore något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)