Även om jag officiellt lagt all musikskribentverksamhet på hyllan har jag inte kunnat hålla mig från att göra en uppföljare. En tradition? Kommer nog att utvecklas åt det hållet.
Beslutet fattade jag betydligt senare i år, än vad jag gjorde i fjol. Därför är urvalet i detta årets genomgång inte lika välbalanserat som i fjol, mellan genrer, tidsepoker, genus och andra kriterier. Men, det blev en viss variation ändå. Here goes:
Bing Crosby – Merry Christmas (1955)
”Merry Christmas” har getts ut i otaliga versioner sedan den första nådde marknaden 1945. Varje gång har låtlistan ändrats, och sedan 1995 heter skivan ”White Christmas”. Här avhandlas den mest kända LP-versionen från 1955.
Att just ”White Christmas” fått namnge nya versioner av skivan är på sätt och vis självklart, då Crosbys version av låten är historiens mest sålda singel – över femtio miljoner exemplar. Och att det här kommit att bli låtens definitiva version känns ganska naturligt. Crosbys barytonstämma kommer helt till sin rätt, samtidigt som stråkarrangemangen både är smakfulla och detaljrika.
Skivan har lagts upp i två delar: A-sidan består av långsamma ballader, varav flera är religiöst betingade, medan B-sidan innehåller mer sekulära poplåtar. Är det något som stjälper ”Merry Christmas” är det att de flesta låtarna på den första sidan arrangerats likadant – först sjunger Crosby, och sedan tar en kör över. Den andra sidan bjuder på mer variation, och fungerar bättre.
Frank Sinatra – A jolly Christmas from Frank Sinatra (1957)
Flera av låtarna på ”A jolly Christmas” spelade Sinatra in redan till sin första julskiva, ”Christmas songs by Sinatra”, nio år tidigare. Här överträffas de dock stort. Delvis tack vare Gordon Jenkins snygga, varierade arrangemang. Men framför allt för att Sinatra under åren som passerat blivit en mycket bättre, mer självsäker sångare. Det vilar en slags självklarhet över den här skivans versioner av exempelvis ”Jingle bells”, ”Hark! The herald angels sing” och ”I'll be home for Christmas”.
Ställd bredvid Frank Sinatras övriga skivor från femtiotalet ligger ”A jolly Christmas” musikaliskt närmare ”In the wee small hours” och ”Only the lonely”, än till exempel ”Songs for swingin' lovers!”. Skivan håller ett lågt tempo och en lågmäld profil, och är snarare gjord för avslappnad lyssning än dans. Det finns ett visst vemod och en liten melankoli i musiken, men det blir aldrig direkt dystert. Det är snarare ett vackert mörker, som påminner om en stjärnklar natt.
Andy Williams – The Andy Williams Christmas album (1963)
Andy Williams är mest känd som mannen bakom den definitiva tolkningen av ”It's the most wonderful time of the year”, låten som för evigt skrivit in ”The Andy Williams Christmas album” i historieböckerna. Satt i sitt sammanhang, tillsammans med elva andra jullåtar, sticker dock inte låten ut så mycket som man skulle kunna tro. För resten av skivan är lika stark. Faktum är att Andy Williams versioner av exempelvis ”The Christmas song” och ”The first noel” har kvalitet nog att anses vara lika definitiva. Historien har emellertid tillskrivit dessa statusar till andra artisters tolkningar.
Skivan igenom Williams sjunger med en svårslagen, avslappnad tonsäkerhet och självsäkerhet. Hans timing och frasering placerar honom i samma division som andra klassiska popsångare som Frank Sinatra och Tony Bennett. Tillsammans med stiliga orkesterarrangemang av varierande intensitet cementerar det ”The Andy Williams Christmas album” som ett måste i juletid.
Jim Reeves – Twelve songs of Christmas (1963)
”Twelve songs of Christmas” var den enda julskiva som Jim Reeves hann släppa, innan han gick bort i en flygkrasch 1964. Den är som starkast när Reeves visar upp sin stilsäkerhet som countrycrooner, den egenskap som gett honom en plats i historieböckerna. Låtar som ”Old Christmas card” och ”Blue Christmas” är tillbakalutad, gammaldags country i julform när det är som bäst, och Reeves sjunger med försiktig men övertygande inlevelse. En välkänd klassiker som ”Silver bells” stöper han skickligt om i sin egen form.
Samtidigt drar sig Reeves inte för att variera utbudet. ”The merry Christmas polka” är precis vad titeln lovar, och svänger något hejdlöst. ”Señor Santa Claus” hämtar inspiration från Latinamerika. ”Oh come all ye faithful” behålls i sin mest kända gospelform, vilket skapar en fin kontrast mot resten av skivan.
”Twelve songs of Christmas” är en av countrygenrens främsta julklassiker, en skiva som lever upp men inte begränsar sig till epitetet.
Beach Boys – The Beach Boys' Christmas album (1964)
Brian Wilson har sagt att Phil Spectors ”A Christmas gift for you” är hans absoluta favoritskiva, alla kategorier. Och den influensen är tydlig på Wilsons egen julskiva med Beach Boys. Precis som när Spector var i farten har Wilsons målsättning varit att skapa en skiva som fungerar både som julskiva och som popskiva.
Det skapar en intressant kontrast: Beach Boys melodispråk har alltid förknippats med sommaren, och här försöker de applicera detsamma på julen. Hur det fungerar? Nog är det så att julen mest är närvarande i texterna i de låtar som bandet skrivit självt. Musiken låter som vilken Beach Boys-skiva som helst från den här perioden. Vilket i och för sig innebär att det är briljant, men måhända inte särskilt juligt.
När bandet sedan ger sig på de klassiska jullåtarna är resultatet i paritet med Phil Spectors bravader. Under ledning av Brian Wilson lyckas kvintetten ta fram de starkaste kvaliteterna i låtarna, vilket gör att resultatet är så mycket mer än bara julmusik.
Kenny Burrell – Have yourself a soulful little Christmas (1966)
På en del artisters julskivor finns julen, på gott och ont, endast i texterna (se ovan). Andra artister lyckas frammana lika mycket, och rentav mer, julstämning utan att använda ord alls. Jazzgitarristen Kenny Burrell är en sådan artist. ”Have yourself a soulful little Christmas” är en helt instrumental skiva där Burrell tolkar tolv julklassiker.
Hans gitarrspel utgår från de sångmelodier som låtarna är kända för, utifrån vilket han sedan improviserar smakfullt. Ibland lite mindre, och ibland lite mer. Allra bäst blir det när han börjar i den välkända melodin, för att sedan arbeta sig bort och landa i helt känslostyrt spelande, som till exempel i ”My favorite things”.
Musiken rör sig över ett brett spektrum, med jazzen ständigt i bakgrunden. Ett av skivans mest givna utropstecken är ”Mary's little boy chile”, där Burrell spelar akustisk gitarr över latinoinspirerade rytmer. Men Burrells egenartade spelstil gör att skivan ändå är en tydlig enhet från början till slut.
Stevie Wonder – Someday at Christmas (1967)
Precis som mycket annat Stevie Wonder gjorde under det sena sextiotalet är det mest förbluffande med ”Someday at Christmas” hur vuxet och moget hela rasket är – Wonder fyllde sjutton år 1967. Arrangemangen visar upp prov på hans gudabenådade talang, och hans sångröst är redan fullt utvecklad. Särskilt ”Ave Maria” sjunger han med svåröverträffad känsla.
Samtidigt är detta lite av skivans största problem också, paradoxalt nog. Skivan är duktigt gjord, nästan lite för duktig. Stevie Wonder har inte vågat sig på särskilt personliga tolkningar av de låtar som är välkända julstandards, alltså hälften av de tolv. Jämfört med de våghalsiga storverk som Wonder producerade några år senare når större delen av skivan knappt knähöjd.
De andra sex är nyskrivet material som Ron Miller tillsammans med diverse partners tagit fram till skivan. Och dessa fungerar bättre. Särskilt titelspåret, som kort senare tolkades av både The Jackson 5 och The Temptations.
The Jackson 5 – The Jackson 5 Christmas album (1970)
”The Jackson 5 Christmas album” var kvintettens tredje album under 1970, efter ”ABC” och ”Third album”, och krönte ett framgångsrikt år med ännu mer framgång. Skivan slog sig in på listorna och blev årets mest sålda julskiva.
Inleder gör ”Have yourself a merry little Christmas”, som kvintetten först framför pliktskyldigt enligt låtens vanligaste arrangemang, för att sedan explodera i groovigt soulsväng. Det är i stunder som de senare, när gruppen ger sig tusan på att argumentera för sin plats i Motowns stall, som skivan är mest relevant. ”Frosty the snowman” framförs som om The Jackson 5 försöker förvandla den till en ny soulklassiker, och är omöjlig att inte bli lycklig av.
Men när tuggummipoppen tar över, tydligast i ”I saw mommy kissing Santa Claus” och ”Santa Claus is coming to town”, är resultatet inte alls lika njutbart. Framför allt blir den då tolvårige Michael Jacksons överspända leadsång ganska irriterande att uthärda.
John Denver – Rocky mountain Christmas (1975)
Det börjar lovande med ”Aspenglow”, en av John Denvers egna gamla låtar som han här gjort en nyinspelning av. Det är en mysig folkvisa om vinterns vackrare sidor och den banar vägen för en skiva där stämningen står i centrum. Versionen av ”The Christmas song”, som följer, fortsätter längs samma spår.
Men sedan rämnar ganska mycket när Denver gör ”Rudolph the red-nosed reindeer” helt utan personlighet och eftertanke. Nog för att den svänger, men plötsligt förvandlas skivan till något plojigt.
Och där är tonen satt för resten av ”Rocky mountain Christmas”. Det är en ojämn skiva, där mysigt lågmälda stunder blandas med smärre magplask. ”Silver bells” är hur fin som helst och nyskrivna ”Christmas for cowboys” frammanar en viss lägereldskänsla. Men i en del låtar tar sig Denver vatten över huvudet. ”Oh holy night” och ”Coventry carol” kräver starkare röstresurser än de han besitter, och resultatet låter direkt anskrämligt.
Anne Murray – Christmas wishes (1981)
Av de åtta julskivor som adult contemporary-giganten Anne Murray släppt under sin karriär är ”Christmas wishes” den första. Den är på sätt och vis föga minnesvärd – tio jullåtar från standardutbudet i huvudsakligen ganska harmlösa versioner, och så är hela rasket över på drygt en halvtimme. De flesta ansatser att göra något eget av låtarna innebär att klä dessa i tidsenliga, slickade, radioanpassade popkostymer, mest hörbart i ”Away in a manger” och ”I'll be home for Christmas”.
Höjdpunkter går dock att finna, när Anne Murray tar små steg utanför ramen. ”Silver bells” förvandlas till skönt lunkande barstolscountry och pianospelet i ”Joy to the world” blottar oväntade boogieinfluenser, vilket fräschar upp låten en aning. Men den allra största ambitionen att ta ett oväntat kliv innebär den här gången det största fallet. Murray försöker göra ”The little drummer boy” så ödesmättad som möjligt, men resultatet är så utstuderat att det mest blir skrattretande.
George Winston – December (1982)
Precis som titeln antyder är ”December” snarare en skiva om vintern i allmänhet, än en renodlad julskiva. Samtidigt innehåller skivan flera tolkningar av gamla jullåtar, till exempel ”Carol of the bells” och ”The holly and the ivy”, varför skivan är kvalificerad i detta startfält.
Musiken utgörs endast av George Winstons pianospel och är i sina bästa stunder ett benhårt argument för tesen ”mindre är mer”. Hans spelstil är melankolisk, sparsmakad och lågmäld, vilket ger fritt spelrum för den vinterinspirerade atmosfär som är skivans adelsmärke. Det krävs koncentration för att uppfatta musikens skönhet, och ”December” bör inte spelas i bakgrunden när julstöket är i full gång. Men i hörlurar, en tidig vintermorgon, några dagar innan julafton, är den perfekt.
Bäst är den tredelade ”Night”, där ”Snow” tonsätter dramatiken i ett oväntat snöfall, ”Midnight” är en manifestation av stillheten vid midnatt och där tonerna i ”Minstrels” berättar lika mycket som en bards poesi någonsin kan.
Ray Charles – The spirit of Christmas (1985)
På ”The spirit of Christmas” visar Ray Charles upp sig som den musikaliska kameleont han alltid varit. Första låten ”What child is this?” påbörjar han stillsamt och sakta, medan han sjunger som en stilsäker crooner. Men efter ett tag byter låten radikalt karaktär, och förvandlas till hejdlös swing. ”The little drummer boy” låter han styras åt countryhållet, komplett med slidegitarr, medan ”Santa Claus is coming to town” görs som soft jazz. Det följs av ”This time next year”, som tar form som en finstämd, högtidlig ballad. Och det här är bara skivans första tredjedel.
Att ett musikaliskt geni som Ray Charles står för en av de bredaste, mest överraskningsfyllda julskivorna som går att finna är inte precis oväntat. Ändå är det svårt att inte, gång på gång, studsa till av förtjust häpnad när man lyssnar på ”The spirit of Christmas”.
Allra bäst är mysjazzen i ”Baby it's cold outside” och gospeln i ”That spirit of Christmas”.
Take 6 – He is Christmas (1991)
Gospelgruppen Take 6 har släppt inte mindre än tre julskivor, varav ”He is Christmas” är den första. Det var också den första skivan där de lämnade sitt renodlade á capella-sound och släppte in instrument på vissa ställen i musiken. Bland annat kompar jazzgruppen Yellowjackets i ”God rest ye merry gentlemen”.
Take 6s största styrka är hur de tar sig an á capella-arrangemang på ett jazzinfluerat vis och samtidigt lyckas behålla sina gospelrötter. Ibland glömmer de bort det - ”Hark! The herald angels sing” sjungs rätt och slätt som den psalm den är – och ibland framgår det, som i den oförutsägbart upplagda ”Away in a manger”.
Det kanske tydligaste exemplet på gruppens främsta karaktärsdrag är den lekfulla tagningen av ”Silent night”. Inledningsvis känner sextetten lite försiktigt på låten för att se var den vill ta vägen, men sedan kopplar de ett fast grepp och drar den åt flera olika håll. Resultatet är klart annorlunda de flesta versioner av ”Silent night” som du har hört.
Lou Rawls – Christmas is the time (1993)
På ”Christmas is the time” presenterar Lou Rawls femton jullåtar på sina egna villkor, det vill säga placerar de i sitt eget inmutade område mellan soul och jazz. De musikaliska arrangemangen rör sig åt olika håll under resans gång, men har gemensamt att de hela tiden lämnar utrymme åt Rawls och hans sång. Vilket förstås inte är mer än rätt. Rawls är en av musikhistoriens mest underskattade sångare, och vid sextio års ålder – som han var år 1993 – hade han inte börjat tackla av det minsta. Hans säregna basstämma är intakt, vibratot är knivskarpt och hans känsla för timing och frasering tillåter honom att leka med låtarna utan att tappa någon som helst precision.
”Christmas is the time” är en av de mest helgjutna julskivor som går att hitta och att välja ut en specifik höjdpunkt är svårt. Men det skulle kunna vara den rytmiska tagningen av ”God rest ye merry gentlemen”. Eller när ”Joy to the world” dras åt ett funkigt håll. Eller när Rawls avslutar med ”Auld lang syne” helt á capella.
Judy Collins – Come rejoice! A Judy Collins Christmas (1994)
”Come rejoice!” är en sällsynt genomtänkt julskiva. Sättet hur låtordningen interagerar med låtarnas arrangemang skvallrar om att Judy Collins haft en djupare tanke med albumet. Och det fastslås så fort skivan börjar. Efter en stillsam, kortfattad ”I'll be home for Christmas” följer en ”Away in a manger”, där berättandet om Jesus födelse, inte låten eller musiken, står i centrum. En lätt gladlynt ”Joy to the world” avlöser. Logiskt nog, sett till texttemat.
Som fjärde låt dyker Collins egen ”Song for Sarajevo” upp. Det kan tyckas udda, men är helt självklart. Sångerskan har precis berättat om en frälsare, och tar sedan historien till nutid och upprepar mantrat ”dream of peace”, förankrat i en modern tragedi. Det är kusligt effektfullt.
Tematiken uppehåller sig huvudsakligen i Betlehem runt år noll under resten av skivan, och för den vakne fungerar många texter på ett metaforiskt plan. ”Come rejoice!” påminner en om att världens bekymmer inte försvinner bara för att det är jul.
Etta James – 12 songs of Christmas (1998)
”12 songs of Christmas” kan vara den ultimata julskivan att spelas i rökiga pianobarer vars klientel gärna smuttar whiskey och diskuterar Charles Mingus. För även om Etta James hållit hårt i sina blues- och r'n'b-rötter när hon och pianisten Cedar Walton arrangerat låtarna, har de flesta låtarna förkroppsligats som jazz. Det innebär att musiken är full av lekfullhet och att de flesta medmusiker får tillfälle att glänsa lika mycket som Etta James själv. Waltons pianospel i ”Jingle bells”, exempelvis, är oförglömligt, liksom Red Holloways smakfulla saxofonspel i ”Merry Christmas, baby”.
Denna approach gör att många låtar drar iväg något i längd och fastställer att skivans främsta nyckelord är ”spontanitet”. Allra tydligast blir detta i ”Santa Claus is coming to town”, där musikerna, under ledning av trummisen Billy Higgins konstanta men öppna sväng, försiktigt letar sig fram i musiken för att till sist landa mittemellan låtens klassiska popupplägg och en jamsession.
Babyface – Christmas with Babyface (1998)
Som soloartist, låtskrivare och producent har Kenneth ”Babyface” Edmonds gjort sig känd för sin lättigenkännliga, personliga tappning av soft, tillbakalutad, modern soul. Och det soundet ruckas inte en millimeter när han gör en julskiva, något som fastslås direkt i den smått funkinfluerade versionen av ”Rudolph the red-nosed reindeer”.
Det är uppenbart att Babyface inte lämnat någonting åt slumpen när han satt ihop skivan. Låtarna drar på sina ställen iväg åt olika håll – ett swingparti här, lite extra rytmik där – och ljudbilden har fyllts med otaliga detaljer, men ingenting som faller ur ramen. Allt är arrangerat med den största skicklighet. Det gör möjligen att ”Christmas with Babyface” är farligt nära att kännas överproducerad, men bara nästan.
Skivan är som gjord för den som efterlyser annorlunda, men ändå lättlyssnade versioner av tio välkända jullåtar. Ett rekommenderat smakprov är ”The little drummer boy”, där Babyface leker med baktakt.
Lynyrd Skynyrd – Christmas time again (2000)
Fem av de elva låtarna kommer direkt från Lynyrd Skynyrds egen penna. Tre är hämtade från några av bandets inspirationskällor inom blues och r'n'b. Endast de återstående tre är traditionella eller moderna, sekulära jullåtar. Resultatet är en skön bluesrockskiva med jultema, snarare än en regelrätt julskiva. Och som ett sammanträffande är de svagaste korten de humoristiskt lagda tolkningarna av ”Santa Claus is coming to town” och ”Rudolph the red-nosed reindeer”.
Betydligt bättre är Eddie C Campbells bluestolva ”Santa's messin' with the kid” och den påtända, hårdsvängiga versionen Chuck Berrys ”Run Rudolph run”, låtar som visar att julstämning kan förmedlas utan att vika bort från klassiska blues- och rock'n'roll-sound. Och bandets egen bredbenta ballad ”Mama's song”, där Johnny Van Zant sjunger om hur han saknar sin mor vid juletid, må vara ganska ostig men har samtidigt ett hjärta stort nog för att ro låten i hamn. Till och med ”Joy to the world”-inflikningen i slutet fungerar.
Toni Braxton – Snowflakes (2001)
”Snowflakes” börjar starkt med drömska ”Holiday celebrate”, en låt som handlar om att längta efter att ens andra hälft ska komma hem så att julen kan inledas på tu man hand. Den tematiken förlängs i efterföljande ”Christmas in Jamaica”, där textens par avfärdar det traditionella julfirandet och i stället tar ett plan söderut, till solen.
En del av låtarna har Toni Braxton skrivit tillsammans diverse samarbetspartners, till exempel Babyface och systern Tamar Braxton. Dessa låtar gör det tydligt att Braxton inte haft som intention att göra en strikt julskiva, utan snarare en skiva som handlar om kärlek och glädje. Därmed beskrivs julens essens, inte dess materiella beståndsdelar, vilket ger ”Snowflakes” sin karakteristik.
Textkonceptet splittras dock av ”The Christmas song” och ”Have yourself a merry little Christmas”. Och rent musikaliskt ligger Braxtons tolkningar av dessa två närmare jazz än r'n'b-soundet som präglar resten av skivan. Passande eller opassande avbrott? Humörfråga.
BB King – A Christmas celebration of hope (2001)
BB Kings tre främsta kvaliteter ställs omedelbart i förgrunden när ”Please come home for Christmas” inleder ”A Christmas celebration of hope”: hans känsla för arrangemang, hans säregna gitarrspel och hans själfulla sångröst. Med en skönt tillbakalutad stil får de tre föra talan, ibland alla på en gång, ibland en och en.
Det fina med ”A Christmas celebration of hope” är att det är en BB King-skiva i första hand och en julskiva i andra hand. Det innebär att julen ofta endast är närvarande i texterna, och i andra fall knappt alls. Den instrumentala tagningen av ”I'll be home for Christmas”, till exempel, skulle kunna passera som en bluesstandard snarare än en välkänd jullåt.
Allra bäst blir det när julen och blues slåss om utrymmet, samtidigt som BB Kings tre nämnda styrkor allihop får framträda. ”Back door Santa” är ett fint exempel. När gitarrspelet får sparra mot en blåssektion är det gåshudsvarning.
Twisted Sister – A twisted Christmas (2006)
Tonen sätts direkt. ”A twisted Christmas” inleds med att en akustisk tagning av ”Have yourself a merry little Christmas” avbryts tvärt när någon utbrister ”this ain't Twisted Sister!”, följt av en släpig hårdrocksversion av låten.
Att Twisted Sister tagit sig an projektet med en stor dos humor är uppenbart. Men skivan är inte särskilt rolig för det. Idén att göra ”O come all ye faithful” exakt som bandets klassiker ”We're not gonna take it”, fast med utbytt text och sångmelodi, är måhända kul på pappret, men blir enbart en pinsam självparodi i verkligheten. Resultatet är likadant när versionen av ”Twelve days of Christmas” (här döpt till ”Heavy metal Christmas”) handlar om pentagram, nitbälten och ”a tattoo of Ozzy”.
Allra tråkigast är att bandet inte ens försökt vara kreativa när de arrangerat låtarna. De nöjer sig med att tugga powerackord och tvinga in några gitarrsolon. Tillsammans med den barnsliga humorn gör det ”A twisted Christmas” till en svårslagen kalkon.
Aretha Franklin – This Christmas (2008)
Femtiotvå år efter debuten ”Songs of faith” gav sig Aretha Franklin slutligen på att göra en julskiva. Att skivan kom vid det här stadiet i hennes karriär är både på gott och ont. Gott, därför att musiken är genomtänkt in i minsta detalj, som om den fått mogna fram i sitt eget tempo. Stilen utgår från soft r'n'b- och soulgung som ibland drar iväg och petar på blues och gospel. Traditionella ”The lord will make a way” görs som en modern uppdatering av gammal kyrkogospel och är höjdpunkten på ”This Christmas”. Samtidigt blir ”Ave Maria” och ”Silent night” exakt de storslagna hymner som amatörsångare på julottor världen över siktar mot.
Ont, därför att det stundvis blir tydligt att inte ens Aretha Franklins sångröst är immun mot åldrande. Hon var sextiosex när skivan spelades in, och i vissa låtar, framför allt ”Hark! The herald angels sing” och ”My grown-up Christmas list” låter hon irriterande ansträngd när sångarrangemangen inte alls är anpassade efter hennes nuvarande röstresurser.
Annie Lennox – A Christmas cornucopia (2010)
På sin hittills enda julskiva har Eurythmics-sångerskan Annie Lennox valt att gå i en religiöst influerad inriktning, och att helt ignorera sekulära jullåtar. ”A Christmas cornucopia” består mestadels av låtar från 1700- och 1800-talet, plus några ännu äldre och hennes egen, nykomponerade ”Universal child”, som avslutar skivan.
Skivan igenom håller sig Lennox pragmatiskt inställd till låtarna, och bjuder på skiftande stämningar. För att ta upp två motpoler: ”See amid the winter's snow” kläs löst och ledigt i en psalmliknande skrud, där förutsägbarheten skickligt utnyttjas till en fördel – en bekvämlighet. Samtidigt är ”God rest ye merry gentlemen” ett utropstecken: ödesmättat arrangerad med annorlunda, medeltidsinfluerad instrumentering vilket skapar en enastående suggestiv ton. Vid sidan om detta använder Lennox något övertydligt digitala rösteffekter, vilket skapar en intressant kontrast.
Eklekticismen gör ”A Christmas cornucopia” till en fascinerande skiva.
Scott Weiland – The most wonderful time of the year (2011)
Scott Weiland har aldrig varit känd för att ha ett vidare gott omdöme. Via egocentriskt agerande och diverse missbruksproblem har han fått sparken från Stone Temple Pilots två gånger och en gång från Velvet Revolver. Och hans julskiva ”The most wonderful time of the year” är inte precis någon fjäder i hatten. Må så vara att det är hans signum att sjunga med en lätt nonchalant framtoning, men i dessa tio låtar framstår han som direkt ointresserad. Uttråkad, rentav. Kanske är det inte särskilt spännande att sjunga klassiska jullåtar i sina mest utslitna, välkända arrangemang.
Men det finns några utropstecken. Till exempel den egenkomponerade ”Happy Christmas and many more”, som rör sig i ett ryckigt sambatempo. Eller den likaledes sambainspirerade versionen av ”Silent night”. Eller reggaetagningen av ”O holy night”. Men detta genreblandande är snarare intressant än bra. Endast den förvånansvärt pigga tolkningen av titelspåret är värd någons tid.
Carole King – A holiday Carole (2011)
När ”My favorite things” sparkar igång skivan känns det som att ”A holiday Carole” hade kunnat släppas direkt efter Carole Kings mest klassiska skiva ”Tapestry” från 1971. Hennes röst har knappt åldrats en dag, och hennes egenartade pianospel känns omedelbart igen. Och låten går i samma lunkande upptempo som ”I feel the earth move”, öppningslåten på ”Tapestry”.
Men King vägrar hålla sig till ett sound. ”Christmas paradise” bygger på en fusion mellan latinorytmer och Kings piano. ”Carol of the bells” bjuder på avancerade körarrangemang och frammanar en kyrklig känsla. ”Every day will be like holiday” rör sig åt soulhållet.
Och det är just bredden som är skivans främsta kvalitet. Inte bara i det musikaliska, utan även i tematiken. Skivan innehåller ”Chanukah prayer”, och den uppmärksamme noterar att skivan är märkt med ”holiday”, inte ”Christmas”. Och allting avslutas med ”New year's day”. ”A holiday Carole” är en skiva för alla att lyssna på, oavsett vad man vill fira.
Mary J Blige – A Mary Christmas (2013)
Mary J Blige går hårt ut redan från början på ”A Mary Christmas”. Inledande ”The little drummer boy” börjar mörkt, mässande och dramatiskt, och övergår sedan till storslagen kyrkogospel där en stor kör backar upp Bliges känslosamma sång. Det kan vara en av de allra bästa versioner av låten som någonsin gjorts.
Den sätter också tonen för resten av skivan. Mary J Blige har tagit fram en skiva där kontraster står i fokus, där låtar kan börja stillsamt och lågmält, för att sedan arbetas upp till stora, mäktiga klimax. ”Mary, did you know?” är ett talande exempel, ”My favorite things” ett annat. Det snygga arrangemanget av ”The first noel” utgår från stilren r'n'b, men blir ganska snart ett crescendo som pågår genom hela låten.
Samtidigt finns här flera låtar som bryter av och bidrar med dynamik, som swingtappningen av ”Rudolph the red-nosed reindeer” och den finstämda visan ”Petit papa Noel”. Det fastställer ”A Mary Christmas” som ett av detta decenniums mest kreativa julalbum.
