Efter ett något intetsägande intro släpps den svarta ridån ner samtidigt som Jocke Berg öppnar käften och börjar sjunga "Utan dina andetag". I kombination med publikens allsång och lycka över att få se Sveriges finest på scen är det en fantastisk öppning. När bandet sedan kastar sig in i "Det finns inga ord" blir konsertstarten ännu bättre.
Detaljer som när Jocke Berg sjunger "Vi känner samma sak", drar ut på "sak" med att halvskrika och lutar sig bakåt från mikrofonen för att sedan göra ett spontant utfall mot scenkanten får mig att tappa haken och känna hur glädjetårar bildar en klump i halsen.
Hårda fakta: igår kväll spelade Kent på Sofiero Slott strax utanför Helsingborg. Det här är ett försök att skildra mina känslor och intryck från gårdagen.
Jag förnekar inte att nysläppta plattan "En plats i solen" är en alldeles för Bahamassvettig lillebror till monstruösa "Röd" och därmed något av en besvikelse. Men likväl är det Kent, vilket alltid är en kvalitetsstämpel. Första singeln "Skisser för sommaren" plockas fram och låter helt suveränt.
Jag hade gärna sett ett annat val från "Röd" än "Sjukhus", men trots att låten är skivans mest anonyma är det en fantastisk livelåt. Extas, mina vänner. "Musik non stop" avverkas och höjer pulsen. "Ensam lång väg hem" är en av de starkaste låtarna på nya skivan, och bandets entusiasm över låten går inte att ta fel på.
"LSD, någon?" är en av mina absoluta Kent-älsklingar. Här framförs den än mer ödesmättat och andningshämmande än i Malmö i våras. Jocke Berg verkar något avslagen när han börjar sjunga på "Töntarna", men snart kommer han ikapp publiken i fråga om entusiasm.
"Töntarna" reduceras dock snabbt till blott en upptakt inför "Ensamheten". Det brutala elektronikpartiet som följer mantrat "ensamheten, ensamheten, ensamheten..." är bland det bästa jag sett på scen på mycket, mycket länge.
"Ismael" är svagast på "En plats i solen", utan tvekan. Likväl verkar bandet återigen sjukt exalterat över sitt nya material, och låten fungerar därför denna afton. Jocke Bergs mest intensiva och peppade sånginsats kommer i den fantastiska "Idioter".
"Kärleken väntar" är inte lika entusiasmerande, men en given publikfavorit där autopilot räcker för att det ska blir hänförande. "Ingenting" är desto mer roande och bandet hittar tillbaka till det lilla extra. Varför de envisas med att jämt och ständigt plocka fram "Vy från ett luftslott" begriper jag inte, och låten är det närmsta en parentes vi kommer ikväll.
Sammanfogningen av den storslagna "Krossa allt" och technotappningen av "Dom andra" visar upp hur väl Kent kan föra samman sitt förflutna med sin nutid. "747" är förstås en av världens bästa låtar och en lysande avslutning på det ordinarie setet.
Att plocka fram "M" är ganska vågat. Allsången är reducerad till kanske en tiondel av vad den varit under resten av kvällen. Men en härligt mörk och deppig låt är det, och Kents emotionella framförande kompenserar för bristfällig publikrespons. Avslutningen med "Mannen i den vita hatten (16 år senare" går naturligtvis inte att beskriva. Men den var något mer extasfylld i Malmö i våras. Likväl är den... äh, det går inte att beskriva.
Kent, gratulerar till att ha genomfört årets hittills bästa konsert. Åtminstone bland de jag har sett.
Utan dina andetag
Det finns inga ord
Skisser för sommaren
Sjukhus
Musik non stop
Ensam lång väg hem
LSD, någon?
Töntarna
Ensamheten
Ismael
Idioter
Kärleken Väntar
Ingenting
Vy från ett luftslott
Krossa allt
Dom andra
747
M
Mannen i den vita hatten (16 år senare)
lördag 7 augusti 2010
söndag 1 augusti 2010
"Håll käften, nu ska vi snacka demokrati..."
Det är sällsynt effektivt att boka Bob Hund om man arrangerar en festival. I synnerhet om man låter bandet agera headliner. Helsingborgsfestivalen är de senaste i raden om att göra det kloka draget.
23:29 (en minut innan utsatt tid, alltså) stegar Christian Gabel (trummor), Jonas Jonasson (gitarr), Mats Hellqvist (bas), Conny Nimsjö (gitarr), Johnny Essing (gitarr) och Thomas Öberg (sång) ut på scenen. En härligt spjuveraktig tagning av "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" inleder, innan Thomas Öberg frågar hur många som såg Bob Hund förra gången de spelade på Helsingborgsfestivalen.
-Vi måste sluta träffas på det här sättet, ropar han, innan bandet kastar sig huvudstupa in i "Düsseldorf".
"Tinnitus i hjärtat" och "Nu är det väl revolution på gång?" följer och allsången är öronbedövande. "Världens bästa dåliga låt" möts av en smula mindre bifall, men är inte alls mindre hisnande för det.
Däremot är det få som verkar känna igen "Festen är över" från nya ep:n "Stumfilm", men den obefintliga responsen kompenseras med råge av att bandet verkar sällsynt entusiastiskt över låten. Varför inte spela fler från ep:n i så fall, som den fantastiska "Leker krig"?
I "Grönt ljus åt alla" visar Bob Hund att de behärskar experimentella och vågade låtuppbyggnader och framförandet är överväldigande. "Allt på ett kort" avverkas i farten, innan en brutaltung "Ett fall & en lösning" tar över.
Publikfavoriten "Istället för musik: förvirring" går knappt att höra över publikljudet. Den sällsynt vackra "Blommor på brinnande fartyg" kläs i en ny, gitarrbaserad skrud och är en klockren avslutning på det ordinarie setet.
Till publikens glädje är första extranumret den härliga "Tralala lilla molntuss" som får allas mungipor att mötas vid tinningarna. Publikjubel när låten är slut. Thomas Öberg spänner ögonen i publiken.
-Håll käften, nu ska vi snacka demokrati.
Publiken skrattar.
-Häll käften, sa jag! skriker Thomas Öberg.
Han låter publiken välja vilken låt de ska spela. "Hörlurar" får ett ganska begränsat bifall, medan förslaget om "Skall du hänga med? Nä!!" mottas desto mer entusiastiskt. När Thomas Öberg säger att publiken alltså valt "Hörlurar" skriker folkmassan högt.
-Ni kan ju inget om demokrati, suckar Öberg.
Det blir "Skall du hänga med? Nä!!". Det var den första Bob Hund-låten jag hörde en gång i tiden. Min första favorit. Att få höra den live för första gången är obeskrivligt.
Förmodligen ännu mer hisnande är "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag". Det är Bob Hunds kanske bästa låt, och framförandet är exemplariskt, taggat, entusiastiskt och suveränt.
Bandet blir inkallat ännu en gång och levererar en känslosam "Jag rear ut min själ", innan "Hörlurar" trots allt plockas fram. Den avslutar å det högljuddaste, brutalaste och tyngsta. Jag börjar undra om Bob Hund ändå inte kan kallas för ett hårdrocksband.
Mycket bättre uppvisning än förra årets spelning på Malmöfestivalen. Faktum är att detta var en av årets tio hittills bästa konserter. Utan tvekan. Conny Nimsjö gör till och med entusiastiska utfall mot scenkanten mot slutet.
Thomas Öberg är i toppform. Efter ett tag är hans röst hes och darrig när han mellansnackar. Detta efter all kraft han lägger i sången. Efter sista låten tar han till och med av sig sin zorromask. Det - mina damer och herrar - är något.
En Bob Hund-spelning att minnas i en evighet eller två.
1. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
2. Düsseldorf
3. Tinnitus i hjärtat
4. Nu är det väl revolution på gång?
5. Världens bästa dåliga låt
6. Festen är över
7. Grönt ljus åt alla
8. Allt på ett kort
9. Ett fall & en lösning
10. Istället för musik: förvirring
11. Blommor på brinnande fartyg
12. Tralala lilla molntuss
13. Skall du hänga med? Nä!!
14. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag
15. Jag rear ut min själ
16. Hörlurar
23:29 (en minut innan utsatt tid, alltså) stegar Christian Gabel (trummor), Jonas Jonasson (gitarr), Mats Hellqvist (bas), Conny Nimsjö (gitarr), Johnny Essing (gitarr) och Thomas Öberg (sång) ut på scenen. En härligt spjuveraktig tagning av "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" inleder, innan Thomas Öberg frågar hur många som såg Bob Hund förra gången de spelade på Helsingborgsfestivalen.
-Vi måste sluta träffas på det här sättet, ropar han, innan bandet kastar sig huvudstupa in i "Düsseldorf".
"Tinnitus i hjärtat" och "Nu är det väl revolution på gång?" följer och allsången är öronbedövande. "Världens bästa dåliga låt" möts av en smula mindre bifall, men är inte alls mindre hisnande för det.
Däremot är det få som verkar känna igen "Festen är över" från nya ep:n "Stumfilm", men den obefintliga responsen kompenseras med råge av att bandet verkar sällsynt entusiastiskt över låten. Varför inte spela fler från ep:n i så fall, som den fantastiska "Leker krig"?
I "Grönt ljus åt alla" visar Bob Hund att de behärskar experimentella och vågade låtuppbyggnader och framförandet är överväldigande. "Allt på ett kort" avverkas i farten, innan en brutaltung "Ett fall & en lösning" tar över.
Publikfavoriten "Istället för musik: förvirring" går knappt att höra över publikljudet. Den sällsynt vackra "Blommor på brinnande fartyg" kläs i en ny, gitarrbaserad skrud och är en klockren avslutning på det ordinarie setet.
Till publikens glädje är första extranumret den härliga "Tralala lilla molntuss" som får allas mungipor att mötas vid tinningarna. Publikjubel när låten är slut. Thomas Öberg spänner ögonen i publiken.
-Håll käften, nu ska vi snacka demokrati.
Publiken skrattar.
-Häll käften, sa jag! skriker Thomas Öberg.
Han låter publiken välja vilken låt de ska spela. "Hörlurar" får ett ganska begränsat bifall, medan förslaget om "Skall du hänga med? Nä!!" mottas desto mer entusiastiskt. När Thomas Öberg säger att publiken alltså valt "Hörlurar" skriker folkmassan högt.
-Ni kan ju inget om demokrati, suckar Öberg.
Det blir "Skall du hänga med? Nä!!". Det var den första Bob Hund-låten jag hörde en gång i tiden. Min första favorit. Att få höra den live för första gången är obeskrivligt.
Förmodligen ännu mer hisnande är "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag". Det är Bob Hunds kanske bästa låt, och framförandet är exemplariskt, taggat, entusiastiskt och suveränt.
Bandet blir inkallat ännu en gång och levererar en känslosam "Jag rear ut min själ", innan "Hörlurar" trots allt plockas fram. Den avslutar å det högljuddaste, brutalaste och tyngsta. Jag börjar undra om Bob Hund ändå inte kan kallas för ett hårdrocksband.
Mycket bättre uppvisning än förra årets spelning på Malmöfestivalen. Faktum är att detta var en av årets tio hittills bästa konserter. Utan tvekan. Conny Nimsjö gör till och med entusiastiska utfall mot scenkanten mot slutet.
Thomas Öberg är i toppform. Efter ett tag är hans röst hes och darrig när han mellansnackar. Detta efter all kraft han lägger i sången. Efter sista låten tar han till och med av sig sin zorromask. Det - mina damer och herrar - är något.
En Bob Hund-spelning att minnas i en evighet eller två.
1. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
2. Düsseldorf
3. Tinnitus i hjärtat
4. Nu är det väl revolution på gång?
5. Världens bästa dåliga låt
6. Festen är över
7. Grönt ljus åt alla
8. Allt på ett kort
9. Ett fall & en lösning
10. Istället för musik: förvirring
11. Blommor på brinnande fartyg
12. Tralala lilla molntuss
13. Skall du hänga med? Nä!!
14. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag
15. Jag rear ut min själ
16. Hörlurar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)