"Håll käften, nu ska vi snacka demokrati..."

Det är sällsynt effektivt att boka Bob Hund om man arrangerar en festival. I synnerhet om man låter bandet agera headliner. Helsingborgsfestivalen är de senaste i raden om att göra det kloka draget.

23:29 (en minut innan utsatt tid, alltså) stegar Christian Gabel (trummor), Jonas Jonasson (gitarr), Mats Hellqvist (bas), Conny Nimsjö (gitarr), Johnny Essing (gitarr) och Thomas Öberg (sång) ut på scenen. En härligt spjuveraktig tagning av "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" inleder, innan Thomas Öberg frågar hur många som såg Bob Hund förra gången de spelade på Helsingborgsfestivalen.

-Vi måste sluta träffas på det här sättet, ropar han, innan bandet kastar sig huvudstupa in i "Düsseldorf".

"Tinnitus i hjärtat" och "Nu är det väl revolution på gång?" följer och allsången är öronbedövande. "Världens bästa dåliga låt" möts av en smula mindre bifall, men är inte alls mindre hisnande för det.

Däremot är det få som verkar känna igen "Festen är över" från nya ep:n "Stumfilm", men den obefintliga responsen kompenseras med råge av att bandet verkar sällsynt entusiastiskt över låten. Varför inte spela fler från ep:n i så fall, som den fantastiska "Leker krig"?

I "Grönt ljus åt alla" visar Bob Hund att de behärskar experimentella och vågade låtuppbyggnader och framförandet är överväldigande. "Allt på ett kort" avverkas i farten, innan en brutaltung "Ett fall & en lösning" tar över.

Publikfavoriten "Istället för musik: förvirring" går knappt att höra över publikljudet. Den sällsynt vackra "Blommor på brinnande fartyg" kläs i en ny, gitarrbaserad skrud och är en klockren avslutning på det ordinarie setet.

Till publikens glädje är första extranumret den härliga "Tralala lilla molntuss" som får allas mungipor att mötas vid tinningarna. Publikjubel när låten är slut. Thomas Öberg spänner ögonen i publiken.

-Håll käften, nu ska vi snacka demokrati.

Publiken skrattar.

-Häll käften, sa jag! skriker Thomas Öberg.

Han låter publiken välja vilken låt de ska spela. "Hörlurar" får ett ganska begränsat bifall, medan förslaget om "Skall du hänga med? Nä!!" mottas desto mer entusiastiskt. När Thomas Öberg säger att publiken alltså valt "Hörlurar" skriker folkmassan högt.

-Ni kan ju inget om demokrati, suckar Öberg.

Det blir "Skall du hänga med? Nä!!". Det var den första Bob Hund-låten jag hörde en gång i tiden. Min första favorit. Att få höra den live för första gången är obeskrivligt.

Förmodligen ännu mer hisnande är "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag". Det är Bob Hunds kanske bästa låt, och framförandet är exemplariskt, taggat, entusiastiskt och suveränt.

Bandet blir inkallat ännu en gång och levererar en känslosam "Jag rear ut min själ", innan "Hörlurar" trots allt plockas fram. Den avslutar å det högljuddaste, brutalaste och tyngsta. Jag börjar undra om Bob Hund ändå inte kan kallas för ett hårdrocksband.

Mycket bättre uppvisning än förra årets spelning på Malmöfestivalen. Faktum är att detta var en av årets tio hittills bästa konserter. Utan tvekan. Conny Nimsjö gör till och med entusiastiska utfall mot scenkanten mot slutet.

Thomas Öberg är i toppform. Efter ett tag är hans röst hes och darrig när han mellansnackar. Detta efter all kraft han lägger i sången. Efter sista låten tar han till och med av sig sin zorromask. Det - mina damer och herrar - är något.

En Bob Hund-spelning att minnas i en evighet eller två.

1. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
2. Düsseldorf
3. Tinnitus i hjärtat
4. Nu är det väl revolution på gång?
5. Världens bästa dåliga låt
6. Festen är över
7. Grönt ljus åt alla
8. Allt på ett kort
9. Ett fall & en lösning
10. Istället för musik: förvirring
11. Blommor på brinnande fartyg

12. Tralala lilla molntuss
13. Skall du hänga med? Nä!!
14. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag

15. Jag rear ut min själ
16. Hörlurar