Att stå med glädjetårar i halsen

Efter ett något intetsägande intro släpps den svarta ridån ner samtidigt som Jocke Berg öppnar käften och börjar sjunga "Utan dina andetag". I kombination med publikens allsång och lycka över att få se Sveriges finest på scen är det en fantastisk öppning. När bandet sedan kastar sig in i "Det finns inga ord" blir konsertstarten ännu bättre.

Detaljer som när Jocke Berg sjunger "Vi känner samma sak", drar ut på "sak" med att halvskrika och lutar sig bakåt från mikrofonen för att sedan göra ett spontant utfall mot scenkanten får mig att tappa haken och känna hur glädjetårar bildar en klump i halsen.

Hårda fakta: igår kväll spelade Kent på Sofiero Slott strax utanför Helsingborg. Det här är ett försök att skildra mina känslor och intryck från gårdagen.

Jag förnekar inte att nysläppta plattan "En plats i solen" är en alldeles för Bahamassvettig lillebror till monstruösa "Röd" och därmed något av en besvikelse. Men likväl är det Kent, vilket alltid är en kvalitetsstämpel. Första singeln "Skisser för sommaren" plockas fram och låter helt suveränt.

Jag hade gärna sett ett annat val från "Röd" än "Sjukhus", men trots att låten är skivans mest anonyma är det en fantastisk livelåt. Extas, mina vänner. "Musik non stop" avverkas och höjer pulsen. "Ensam lång väg hem" är en av de starkaste låtarna på nya skivan, och bandets entusiasm över låten går inte att ta fel på.

"LSD, någon?" är en av mina absoluta Kent-älsklingar. Här framförs den än mer ödesmättat och andningshämmande än i Malmö i våras. Jocke Berg verkar något avslagen när han börjar sjunga på "Töntarna", men snart kommer han ikapp publiken i fråga om entusiasm.

"Töntarna" reduceras dock snabbt till blott en upptakt inför "Ensamheten". Det brutala elektronikpartiet som följer mantrat "ensamheten, ensamheten, ensamheten..." är bland det bästa jag sett på scen på mycket, mycket länge.

"Ismael" är svagast på "En plats i solen", utan tvekan. Likväl verkar bandet återigen sjukt exalterat över sitt nya material, och låten fungerar därför denna afton. Jocke Bergs mest intensiva och peppade sånginsats kommer i den fantastiska "Idioter".

"Kärleken väntar" är inte lika entusiasmerande, men en given publikfavorit där autopilot räcker för att det ska blir hänförande. "Ingenting" är desto mer roande och bandet hittar tillbaka till det lilla extra. Varför de envisas med att jämt och ständigt plocka fram "Vy från ett luftslott" begriper jag inte, och låten är det närmsta en parentes vi kommer ikväll.

Sammanfogningen av den storslagna "Krossa allt" och technotappningen av "Dom andra" visar upp hur väl Kent kan föra samman sitt förflutna med sin nutid. "747" är förstås en av världens bästa låtar och en lysande avslutning på det ordinarie setet.

Att plocka fram "M" är ganska vågat. Allsången är reducerad till kanske en tiondel av vad den varit under resten av kvällen. Men en härligt mörk och deppig låt är det, och Kents emotionella framförande kompenserar för bristfällig publikrespons. Avslutningen med "Mannen i den vita hatten (16 år senare" går naturligtvis inte att beskriva. Men den var något mer extasfylld i Malmö i våras. Likväl är den... äh, det går inte att beskriva.

Kent, gratulerar till att ha genomfört årets hittills bästa konsert. Åtminstone bland de jag har sett.


Utan dina andetag
Det finns inga ord
Skisser för sommaren
Sjukhus
Musik non stop
Ensam lång väg hem
LSD, någon?
Töntarna
Ensamheten
Ismael
Idioter
Kärleken Väntar
Ingenting
Vy från ett luftslott
Krossa allt
Dom andra
747

M
Mannen i den vita hatten (16 år senare)