Jag är officiellt sämst på att betitla inlägg. Men i alla fall.
Tog mig i går kväll till Brewhouse för att spana in Four Year Strongs första headlinespelning på svensk mark. Även om förbands-You Ate My Dog känns mer relevant ur min synpunkt.
De sex grabbarna från Haninge går upp på scen någon minut efter åtta, inför en pinsamt gles publik, och öppnar sedvanligt med "Pretty lights". Mer än en sak är på tok. Ljudet är ett dåligt, inte alls uppskattat practical joke. Sångaren Jonathan Kärn har märkbara problem med rösten. Adam Jonssons gitarr verkar strula en del. Och publikstödet är i det närmsta obefintligt.
Inte helt värdigt.
Men, som alla bör veta vid det här laget, är You Ate My Dog ett band som vägrar lämna scen förrän de gett ungefär hundratio procent av sin kapacitet. De studsar, de röjer och gör allt för att de taskiga omständigheterna ska döljas. De lyckas ganska bra. Jag är helnöjd med ytterligare en You Ate My Dog-spelning. Att setlistan prioriterar "Save the last bullet" i stället för "Spin the bottle" och "We burn like the phoenix" gillar jag.
Med det sagt var bandet bättre på Peppfest i november. Men det var å andra sidan en av decenniets absolut bästa spelningar. Orättvist att jämföras med, liksom.
Sextetten lirar följande låtar i följande ordning:
Pretty lights
I guess that's karma's downside
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Save the last bullet
Hospital
(outro: I've read your story a thousand times)
Snubbarna verkar vara ganska nöjda när jag pratar med dem efteråt, men inte helt. Sångaren och gitarristen Daniel Kärn säger sig må skit och berättar att han kräktes i munnen två gånger under spelningen. Säga vad man vill - det är sjukt hardcore.
Sedan får jag reda på att deras nya platta är på gång, på allvar. Jonathan Kärn säger att jag inte kan föreställa mig hur bra de nya låtarna är. Jag tror honom. Pepp!
Plats på scen för A Loss For Words, då. Inget jag känner till sedan tidigare. Poppunk, ganska standardiserad sådan, om än mer fokus på pop än på punk. Det låter helt okej, men inte mycket mer. Gillar dock att sångaren Matt Arsenault hoppar ner på golvet flera gånger. Vid ett tillfälle styr han personligen upp en circlepit. Det är coolt!
Men att bandet spelar en Jackson 5-cover ("I want you back") uppskattar jag inte. Så tråkig är jag. Oavsett vilket använder de sig av en setlista som ser ut som följer:
Honeymoon eyes
Hold your breath
Pirouette
Raining excuses
Where I'm from
I want you back (Jackson 5-cover)
Wrightsville beach
Mt. St. Joseph
Stamp of approval
Matt Arsenault stannar kvar på golvet framför scen när Four Year Strong spelar. Och han tillhör den del av publiken som röjer rejält. Stilpoäng för det.
I övrigt kan en del konstateras om Four Year Strong. De är lysande låtskrivare och har väldigt mycket sjukt bra musik på sitt samvete. De är grymma musiker, vansinnigt samspelta och det låter helt fantastiskt under deras timslånga speltid.
Men, det är knäppt hur tråkiga de är rent visuellt. De saknar totalt utstrålning, nöjer sig mest med att stirra neråt medan de lirar (grymt bra) låtar. Kanske headbangar de lite vid något tillfälle. Mellansnacket är mest upprepningar av "Are you having a good time?" och "Thank you for coming out tonight".
Fast basisten Joe Weiss ser ganska skön ut med ett ständigt, avslappnat leende. Alltid något.
Sammanfattning: Four Year Strong live låter fantastiskt, men ser förjävligt ut.
De låtar som står för den goda faktorn i afton är följande:
What the hell is a gigawatt?
Stuck in the middle
Tonight we feel alive (on a saturday)
Prepare to be digitally manipulated
Catastrophe
Heaven wasn't built to hold me
Bada bing! Wit' a pipe!
Enemy of the world
Maniac (R.O.D.)
Just drive
It must really suck to be Four Year Strong right now
Heroes get remembered, legends never die
Wasting time (eternal summer)
Att de strukit "The infected" och "Sweet kerosene" ur setet sedan tidigare spelningar är inte heller till deras fördel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar