Helt enligt traditionen är januari inte precis årets bästa skivmånad. Inte nödvändigtvis för att det som släpps håller låg standard, utan för att det släpps så lite. På fullaste allvar - de listade tio är samtliga januariplattor jag hört och jag har inte lyckats hitta fler som känns något så när intressanta.
Då säger det sig självt att det knappast rör sig om januaris tio bästa plattor. Nej, det är ganska stor spridning kvalitetsmässigt mellan plattorna. Medan topp fyra är svinbra är de två sista rätt så jävla skitdåliga.
Och så klart presenteras listan i bakvänd ordning. Sämsta skivan först och den bästa sist. Självfallet.
10. Bleeding Utopia - Demons to some, gods to others
Den här kvintetten - från Stockholm, Eskilstuna och Västerås - låter som ett hyllningsband. Varken mer eller mindre. De säger sig lira melodisk dödsthrash och för all del ligger det något i det. Men de gör inte mer än att snatta riff från band som At The Gates, Metallica, Slayer och Entombed för att sedan klistra ihop dessa i en slumpmässig ordning. Det låter skit. Kan tänka mig att medlemmarna i bandet inbillar sig att de kommer bli nästa storhet på hårdrockshimlen i och med att de fått släppa en debutplatta och spelat på grejer som Emergenza. Men, nej. Lägg ner verksamheten och sluta skäm ut er.
9. Ram - Death
Runt tiden när Rams fullängdsdebut "Forced entry" släpptes diggade jag bandet. Särskilt titelspåret på nämnda platta är en krossardänga. Men i dag? Vet inte om det är min smak som ändrats eller om bandet blivit sämre, men det håller inte. Vi har Iron Maiden. Därför behöver vi inte Ram.
8. Alcest - Les voyages de l me
Raskt kvalitetshopp uppåt från föregående skivor i listan. Franska Alcest kombinerar postrock och shoegaze med black metal, och det till ett ofta bländande resultat. Det vill säga, i de stunder där black metal inte tillåts föra dansen. När shoegazen placeras i baksätet (eller, i vissa fall, bagaget) låter det inte alls lika stiligt. Ganska splittrad men klart hörvärd platta.
7. Avatar - Black waltz
Det här bandet har haft en del problem genom åren. De två första plattorna är grymt bra, men inte ett dugg unika. Tredje plattan är väldigt unik, men också skitdålig. På fjärde plattan lyckas de placera sig mitt emellan. Låtarna håller hyfsad klass och soundet är hyfsat eget. Problemet den här gången är längden. Så gott som allt håller samma midtempo, och i femtiofem minuter blir det lite för mycket. Korta och variera till nästa gång.
6. Aborted - Global flatline
"Goremageddon" från 2003 är en sjuhelvetes platta. Belgiska Aborted gjorde då anspråk på titeln som världens brutalaste band. Sedan dess har de falnat lite i extremiteten och börjat nöja sig med att thrasha lite extra i stället för att kräka ur sig inälvor. "Global flatline" matchar inte gångna tiders hårdhet, men har låtar som stundvis är lika bra som på "Goremageddon". Bra jobbat!
5. Enter Shikari - A flash flood of colour
Den totala storheten hos dessa britter kommer jag nog aldrig att förstå, men jag gillar det ändå. Hävdar bestämt att Enter Shikari är som bäst när de ger sig på stor, yvig arenarock med elektronisk puls snarare än när de spelar metalbreakdowns med dubstep i bakgrunden. "A flash flood of colour" är ett virrvarr av de två komponenterna och mycket annat. Bäst är den melankoliska balladen "Stalemate".
4. Lamb Of God - Resolution
Nej, "Resolution" toppar inte bandets föregående guldtrio - "Ashes of the wake", "Sacrament" och "Wrath". Men precis som Motörhead, Slayer, AC/DC och många fler är Lamb Of God ett band som man alltid levererar, även om det kanske inte alltid är nya toppnoteringar som serveras. Jag är inte ett dugg besviken på "Resolution", även om jag måste plocka fram mitt vanligaste klagomål (för lång!).
3. Opera Diabolicus - †1614
Teatralisk heavy metal med koncepttänk. Sådant brukar ge mig elakartade eksem. Men göteborgsbaserade Opera Diabolicus lyckas inte bara ro stilen i hamn utan att det stinker, de lyckas rentav göra det sjukt bra. Jag tokgillar det här. Kan inte sätta fingret på exakt vad som skiljer Opera Diabolicus stilmässigt från andra, liknande band, för det här är knappast nyskapande. Men skillnaden ligger i kvaliteten. Som vanligt.
2. The Kandidate - Facing the imminent prospect of death
Två år gamla debuten "Until we are outnumbered" är den kanske bästa plattan som släppts av ett danskt band i death- och/eller thrashgenren. Tills nu. För nu övertar "Facing the imminent prospect of death" tronen. Jacob Bredahl kommer här mycket mer till sin rätt än vad han gjorde i Hatesphere och skivan är rakt igenom en tokhård, välriktad smocka i ansiktet. "Let the maggots have it" kommer vara en klar kandidat till titeln Årets Låt i december månad.
1. Attack Attack! - This means war
Jo, faktiskt. Och nej, jag är inte sarkastisk. Den som allra minst trodde att jag helt plötsligt skulle rådigga Attack Attack! är faktiskt jag själv. Men med "This means war" har de fått till en riktig fullträff. Gitarristen och kasse rensångaren Johnny Franck är inte kvar i bandet längre och resultatet är en hårdare platta där de stundvis är inne och nosar på djent. Skrikaren Caleb Shomo visar sig ha en riktigt bra röst för rensång (det är inte han som står för den autotunade rensången i klassikern "Stick stickly"). Låtarna håller skyhög klass och refrängerna sitter som käftsmällar redan vid en första lyssning. Året har precis börjat, men jag tvivlar på att något kommer kunna utmana det här när det gäller överraskningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar