Vid det här laget bör du veta att You Ate My Dog är ett fruktansvärt bra band från Stockholm. Jag utsåg dem till årets band 2011 med plattan "Like torches" och spelningar i Lund, Göteborg och Haninge som grund. Deras spelningar handlar alltid om samma fyra saker - charm, pepp, energi och sjukt mycket kärlek.
You Ate My Dog är ett helt fantastiskt band. Och You Ate My Dog är också enligt min uppfattning ett briljant bandnamn. Men nu läggs det åt sidan. Bandet har döpt om sig till Like Torches. Bättre eller sämre? Det beror på hur man ser det. Jag förstår att det gamla namnet kan ses som en aning pubertalt och omoget, och då fungerar Like Torches bättre. Dessutom hoppade keyboardisten Max Faleij av häromsistens, och eftersom han var en så pass tongivande medlem kanske namnbytet är ett sätt att signalera en slags omstart.
Det spelar ingen roll, egentligen. Like Torches kommer garanterat inte att vara ett dugg sämre än You Ate My Dog och de ska snart spela in uppföljaren till fjolårets platta. Den kommer bli hur bra som helst. Det tar jag för givet.
Läs bandets statement här och gå in och gilla Like Torches-sidan.
söndag 25 mars 2012
söndag 18 mars 2012
Världshistoriens sämsta bandnamn
Vissa av de listade banden har jag hört och tycker är skitbra. Vissa har jag hört och tycker är skitdåliga. Andra har jag inte hört alls. En del har jag ingen som helst aning om vad de spelar för typ av musik.
Gemensamt är att alla har bandnamn som suger. Totalt. Fatalt. Vänligen notera att jag inte modifierat stavningen i något av namnen. Inga tecken har lagts till. Inga smileys har adderats. Inga versaler är ändrade till gemener, och vice versa. Det som står skrivet är vad medlemmarna på fullaste allvar kallar sitt band. Hemskt? Ja.
1-800-ZOMBIE
100DEADRABBITS!!!
66Crusher
777minus111
All Teeth
Anekdoten
At Vance
Bad Steve
The Breeze The Breath
Chaos Con Queso
The Dangerous Summer
D'espairsRay
Degradead
Deströyer 666
Django Django
Does It Offend You, Yeah?
Dot Dot Curve :)
Dragonforce
Dream On, Dreamer
Dungeon Elite [**]
Dynazty
Empty Of Darkness
Enbilulugugal
Engorged Anal Tumor
Enjoy My Bitch!
Essential Genre Obsession
¡Forward, Russia!
Frozen Doberman
G'mork
G.L.A.S.S.
Gameboy/Gamegirl
Gast
GO! With Fourteen O
goto80
Hail!
Hinder
I Set My Pixels On Fire
Jamie's Elsewhere
Joddla Med Siv
Kakkmaddafakka
Knorkator
Lillasyster
Lion's Share
M-.-n
Megadeth
The Monster Goes RAWRR
MyChildren MyBride
N#
Nightwish
oOo
Ornamental Virus
PDF Format
Queen Of The Elves Land
Qwestion
Richard Andersson's Space Odyssey
Satan's Almighty Penis
Steel Attack
Symphony X
This Romantic Tragedy
Two Of A Kind
Universum
Unsexy Nerd Ponies
Viaje A 800
We Butter The Bread With Butter
We Have Band
Xkizofrenia
Yggtyrhyrkkh Hin Dystre
Å
z3r0c00l
Zan-zan-zawa-veia
Zeb Dragon
Zero Degrees Freedom
Zetörhead
Zodiac Ass
:(
Sista punkten på listan var för övrigt inte en kommentar på det som stod ovan. Det finns faktiskt ett band som heter så.
En klassiker som hade varit given att nämna i det här sammanhanget är den mexikanska goregrindtrion som kallar sig Paracoccidioidomicosisproctitissarcomucosis. Men, eh, jag tycker det är ganska coolt att de döpt sitt band till det där. Och, förmodar jag, faktiskt kommer ihåg ordet. Eloger.
Vad ett band ska heta? Förslagsvis Architects, Band Of Heathens, Brutality Will Prevail, Slim Cessna's Auto Club, You Ate My Dog eller Zombiekrig. Förmodligen världshistoriens sex bästa bandnamn.
Gemensamt är att alla har bandnamn som suger. Totalt. Fatalt. Vänligen notera att jag inte modifierat stavningen i något av namnen. Inga tecken har lagts till. Inga smileys har adderats. Inga versaler är ändrade till gemener, och vice versa. Det som står skrivet är vad medlemmarna på fullaste allvar kallar sitt band. Hemskt? Ja.
1-800-ZOMBIE
100DEADRABBITS!!!
66Crusher
777minus111
All Teeth
Anekdoten
At Vance
Bad Steve
The Breeze The Breath
Chaos Con Queso
The Dangerous Summer
D'espairsRay
Degradead
Deströyer 666
Django Django
Does It Offend You, Yeah?
Dot Dot Curve :)
Dragonforce
Dream On, Dreamer
Dungeon Elite [**]
Dynazty
Empty Of Darkness
Enbilulugugal
Engorged Anal Tumor
Enjoy My Bitch!
Essential Genre Obsession
¡Forward, Russia!
Frozen Doberman
G'mork
G.L.A.S.S.
Gameboy/Gamegirl
Gast
GO! With Fourteen O
goto80
Hail!
Hinder
I Set My Pixels On Fire
Jamie's Elsewhere
Joddla Med Siv
Kakkmaddafakka
Knorkator
Lillasyster
Lion's Share
M-.-n
Megadeth
The Monster Goes RAWRR
MyChildren MyBride
N#
Nightwish
oOo
Ornamental Virus
PDF Format
Queen Of The Elves Land
Qwestion
Richard Andersson's Space Odyssey
Satan's Almighty Penis
Steel Attack
Symphony X
This Romantic Tragedy
Two Of A Kind
Universum
Unsexy Nerd Ponies
Viaje A 800
We Butter The Bread With Butter
We Have Band
Xkizofrenia
Yggtyrhyrkkh Hin Dystre
Å
z3r0c00l
Zan-zan-zawa-veia
Zeb Dragon
Zero Degrees Freedom
Zetörhead
Zodiac Ass
:(
Sista punkten på listan var för övrigt inte en kommentar på det som stod ovan. Det finns faktiskt ett band som heter så.
En klassiker som hade varit given att nämna i det här sammanhanget är den mexikanska goregrindtrion som kallar sig Paracoccidioidomicosisproctitissarcomucosis. Men, eh, jag tycker det är ganska coolt att de döpt sitt band till det där. Och, förmodar jag, faktiskt kommer ihåg ordet. Eloger.
Vad ett band ska heta? Förslagsvis Architects, Band Of Heathens, Brutality Will Prevail, Slim Cessna's Auto Club, You Ate My Dog eller Zombiekrig. Förmodligen världshistoriens sex bästa bandnamn.
torsdag 15 mars 2012
När euforin är större än förmågan att formulera sig
Mina ögon gör ont. Mina öron ringer. Jag är tömd på kroppsvätskor och badar i svett. Både varm och kall sådan. En lustig känsla av obehag har spridit sig inom mig. En känsla av ett skönt obehag. Fortfarande befinner jag mig i ett tillstånd av förtrollning.
Jag har precis sett Thåström spela på Trädgår'n i Göteborg. Magi är en underdrift.
Två gånger tidigare har jag sett honom spela. Första gången var på Malmöfestivalen år 2009. Det var en fullkomligt fantastisk tillställning. Hans inledning med "Släpp aldrig in dom" är fortfarande ett av mina starkaste konsertminnen någonsin. Andra gången var i Köpenhamn, februari 2010. Det var bra, visst. Men insatsen kändes något loj och den där euforiska känslan ville aldrig infinna sig.
I kväll såg jag Thåström för tredje gången. Ungefär allt var bättre. Ganska precis nästan exakt allt var så underbart storslaget att jag vid flera tillfällen lyckades glömma bort min egen existens.
"Beväpna dig med vingar" var en sjukt känslofylld inledning. "Miss Huddinge -72" har jag tidigare aldrig gillat, men i kväll var den hur bra som helst i ett nytt, suggestivt arrangemang. "Aldrig nånsin komma ner" lät bättre än jag någonsin hört den förr. "Ingen neråtsång" - vilken intensitet! "Främling överallt" är en av mina absoluta Thåströmfavoriter, och lät förstås helt äckligt bra. "Axel Landquists park" går inte att beskriva. "Låt dom regna" blev kvällens mest berörande inslag från senaste plattan ("Beväpna dig med vingar"). Envetet ritualtrummande, munksångsminnande körande och en sånginsats från Thåströms sida som kändes i ens allra innersta vrår.
Kvällens absoluta höjdpunkt infann sig i "Kort biografi med litet testamente" - den bästa låten Thåström gjort, någonsin - och "En vacker död stad". Den förstnämnda med sin crescendoaktiga struktur som briserar i ett enormt klimax där intensiteten är på topp. Den senare som omhändertar nämnda intensitet och görs så stenhårt, så larmigt, så hårt att det blir svårt att uppfatta några som helst nyanser i musiken. Helt obetalbart bra. Helt enastående.
Visst lät Thåström en aning krasslig här och där, framför allt inledningsvis. Men snubbens sång har aldrig handlat om tonmässig precision. Det är enbart känslan som är viktig. Och i det avseendet var han där. Hela tiden. Han tog i från tårna i alla lägen för att få ut hela sitt jag i vartenda ord han sjöng. Känslan. Känslan!
Hans spastiska scenuppträdande slog nya rekord, och bevisade enbart en sak - han var så inne i musiken att en atombomb kunnat brisera i Trädgårn's foajé utan att han skulle märka det.
Enkelt sagt är den spelning jag såg i kväll den bästa spelning jag sett i år. Utan någon som helst tvekan. Och - ingen tvekan här heller - det bästa jag sett Thåström göra.
(Ja, jag vet att jag precis brutit mot mina principer genom att omskriva en konsert i imperfekt. Men... äh. Stör du dig på det, ge mig en örfil eller skjut mig i benet nästa gång vi ses.)
Jag har precis sett Thåström spela på Trädgår'n i Göteborg. Magi är en underdrift.
Två gånger tidigare har jag sett honom spela. Första gången var på Malmöfestivalen år 2009. Det var en fullkomligt fantastisk tillställning. Hans inledning med "Släpp aldrig in dom" är fortfarande ett av mina starkaste konsertminnen någonsin. Andra gången var i Köpenhamn, februari 2010. Det var bra, visst. Men insatsen kändes något loj och den där euforiska känslan ville aldrig infinna sig.
I kväll såg jag Thåström för tredje gången. Ungefär allt var bättre. Ganska precis nästan exakt allt var så underbart storslaget att jag vid flera tillfällen lyckades glömma bort min egen existens.
"Beväpna dig med vingar" var en sjukt känslofylld inledning. "Miss Huddinge -72" har jag tidigare aldrig gillat, men i kväll var den hur bra som helst i ett nytt, suggestivt arrangemang. "Aldrig nånsin komma ner" lät bättre än jag någonsin hört den förr. "Ingen neråtsång" - vilken intensitet! "Främling överallt" är en av mina absoluta Thåströmfavoriter, och lät förstås helt äckligt bra. "Axel Landquists park" går inte att beskriva. "Låt dom regna" blev kvällens mest berörande inslag från senaste plattan ("Beväpna dig med vingar"). Envetet ritualtrummande, munksångsminnande körande och en sånginsats från Thåströms sida som kändes i ens allra innersta vrår.
Kvällens absoluta höjdpunkt infann sig i "Kort biografi med litet testamente" - den bästa låten Thåström gjort, någonsin - och "En vacker död stad". Den förstnämnda med sin crescendoaktiga struktur som briserar i ett enormt klimax där intensiteten är på topp. Den senare som omhändertar nämnda intensitet och görs så stenhårt, så larmigt, så hårt att det blir svårt att uppfatta några som helst nyanser i musiken. Helt obetalbart bra. Helt enastående.
Visst lät Thåström en aning krasslig här och där, framför allt inledningsvis. Men snubbens sång har aldrig handlat om tonmässig precision. Det är enbart känslan som är viktig. Och i det avseendet var han där. Hela tiden. Han tog i från tårna i alla lägen för att få ut hela sitt jag i vartenda ord han sjöng. Känslan. Känslan!
Hans spastiska scenuppträdande slog nya rekord, och bevisade enbart en sak - han var så inne i musiken att en atombomb kunnat brisera i Trädgårn's foajé utan att han skulle märka det.
Enkelt sagt är den spelning jag såg i kväll den bästa spelning jag sett i år. Utan någon som helst tvekan. Och - ingen tvekan här heller - det bästa jag sett Thåström göra.
(Ja, jag vet att jag precis brutit mot mina principer genom att omskriva en konsert i imperfekt. Men... äh. Stör du dig på det, ge mig en örfil eller skjut mig i benet nästa gång vi ses.)
lördag 3 mars 2012
Den ödsliga kärleken
Ibland behövs inte mycket för att skapa magi. Ibland räcker små, enkla medel väldigt långt. Som i går kväll, när Bastions lirade på Fängelset i Göteborg. Mer om deras gig senare. Vi tar det hela från början.
Dyker upp på Fängelset någon gång runt halv åtta och konstaterar att det är toklite folk på plats. Någon timme senare kan jag konstatera att det nästan enbart är kvällens band som är där. I kväll ska nämligen sex band spela. Det är tjugoåtta musiker. Och inte ens alla dessa stannar kvar och tittar på alla band. Trist att se. Räknar vi bort flickvänner är vi nog inte ens tio som kan räknas till "vanlig" publik. Skandal? Faktiskt.
Först på scen är i alla fall Trollhättans Sort By Title. Deras ep "Independent process" imponerade en aning på mig när jag recenserade den (minns inte i vilket sammanhang, dock). Och man kan ana att de har ett grymt liveband inom sig. Sångaren Adam Hennings hade säkert varit en lysande frontman om han surat mindre över den minimala publiken. Han studsar, röjer, skriker och är allmänt energisk. Stundvis. Sedan verkar han uppgiven över att responsen inte är något vidare.
Så här ligger det till - oavsett publikskara måste man ge järnet. Spelar man inför tio pers och gör allt för att imponera på dessa människor, kommer de tio personerna att vara ens fans resten av livet. Därför duger det inte att tappa humöret några låtar in i spelningen för att man är missnöjd med responsen. Uppfattat? Bra. Räknar med att det är åtgärdat nästa gång Sort By Title korsar mina vägar. Alltså på Entering Spring-festivalen i april.
Amrita heter nästa band. De har ett mer dynamiskt sound än Sort By Titles stenhårda deathcore. Här prioriteras melodier väldigt ofta. Men, jag har nog aldrig sett en mer oengagerad skara musiker stå på en scen. Om låtarna hade framförts med lite pepp hade det kunnat bli hur bra som helst. Nu, fiasko. Grattis.
En helt annan historia är Leaving Shore, ett lysande exempel på att Yersinia har stor inverkan på den svenska metalcorescenen. Det sjungs på svenska, manglet blandas med obarmhärtigt stiliga postrocksmelodier och kvällens första pepp infinner sig. Sångaren Marcus Lundh och gitarristerna Anton Hedlund och David Boman är allihop taggade och visar hur man ska agera om man spelar den här typen av musik. Det vill säga - ge utlopp för pepp. En helt annan historia är basisten Emil Rönnborg, som kan vara den absolut sämsta scenpersonligheten jag någonsin sett.
Som helhet är Leaving Shore ett imponerande liveband. Spelningen på Entering Spring-festivalen kan bli grym. Det räknar jag kallt med.
Nästa band är kvällens största överraskning. En av årets hittills största överraskningar, faktiskt. De heter Alenah och härstammar från Dalsland. Liksom Leaving Shore sjunger de på svenska. De har printat upp stilrena tröjor med den Håkan Hellström-aktiga textraden "Ta mig från kärlek" och döper låtarna till saker som "Ett dödsdatum satt", "Mitt Waterloo" och "Vindspel".
Ja, det här är bra skit. Helt fantastiskt bra skit. De är kvällens vildaste scenpersoner, och röjer så pass att de mycket väl skulle kunna förstöra inredningen vilken sekund som helst. Ljudbilden är inte helt klockren och många gitarrmelodier försvinner bakom en vägg av audiokaos. Men det är helt okej. För i det här formatet är känslan och peppen viktigare än att allt låter perfekt. Herregud, jag ser hur basisten spelar fel emellanåt. Men det spelar ingen roll. För allt är så inlevelsefullt och hårt att jag faller direkt för Alenah.
"Ta mig från kärlek"-tröjan är givetvis beställd från Bigcartel.
No Omega är kvällens co-headliner. Det är de och Bastions som turnerar och det är för deras skull spelningen i kväll äger rum. Jag har sett bandet live en gång tidigare. Det var för ett och ett halvt år sedan i Stockholm. När Imperial Never Say Die!-turnén (med Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlot's Mouth, Your Demise och We Came As Romans) skulle göra sitt enda svenska stopp. Den dagen hade årets första snöoväder nått Stockholm. Således - en av de tre turnébussarna hade blivit grovt försenad. Givetvis den med all utrustning. Alla bandmedlemmar var i tid till spelningen. Men utrustningen dök inte upp förrän långt efter insläpp.
LiveNation ringde därför upp No Omega, som fick underhålla publiken kort och koncist under väntan. De gjorde det bra, men omständigheterna var inte särskilt gemytliga.
I kväll är de inte heller det, med publiksiffran i åtanke. No Omega skiter i det, emellertid. De kör sin spelning, utan mycket pauser eller mellansnack. I stället - bara tokbra hardcore rakt igenom. Det känns emellertid lite stelt. De gör vad de repat in och inget annat. Resultatet är bra, men inte så bra som jag hoppats på. Färska fullängdaren "Metropolis" ska emellertid spanas in, och hör sen.
Men så är vi äntligen där. Bastions. Från Wales. Med fantastiska släpp som "Hospital corners" och "Island living" i bagaget. Nu är vi tjugosju pers i lokalen. En av dessa är dörrvakten. Två är garderobspersonal. Två ansvarar för ljud och mixerbord. Två säljer merchandise. Och fyra är medlemmar i Bastions. Vi är alltså sjutton människor som faktiskt tittar på spelningen. Värdigt? Kanske inte. Men äckligt bra blir det ändå.
Sångaren Jamie Burne drar nytta av den lilla publiken. Han placerar mikrofonstativet på golvet framför scenen och håller sig där under så gott som hela spelningen. Och förstås är det inte många sekunder han står stilla. Hans totala inlevelse under låtarna kräver att han använder ett rörelsemönster som många yngre hardcorekids hade dödat för att kunna hantera. Bäst är när han studsar mot väggen.
Det allra bästa under hela spelningen är när "Augury", öppningslåten på "Hospital corners" spelas. Jamie Burne struntar i att använda mikrofonen. I stället vrålar han ut texten och bryter igenom ljudbilden (som förvisso enbart kompletteras av gitarr, men ändå).
Ett enkelt drag får mitt hjärta att slå i galopptakt. Han sjunger "When sorrow knocked...", bankar på scenen och fortsätter sjunga "...on my door". Lätt, billigt, men tusan så effektivt.
De här omständigheterna klär Bastions beckmörka hardcore bättre än man kan tro. Det hade varit miserabelt att se bandet spela på ett ställe som Sticky Fingers, inför några hundra besökare där max en tiondel bryr sig om bandet. Nu står det sjutton beundrare och ger bandet sin fulla uppmärksamhet. Fyra personer gör Jamie Burne sällskap i röjet. Två av dessa är händelsevis Marcus och Anton från Leaving Shore.
Enkel sammanfattning - Bastions gör en spelning som förvandlar mig till ett fan på livstid. Yngre band, lär er.
Dyker upp på Fängelset någon gång runt halv åtta och konstaterar att det är toklite folk på plats. Någon timme senare kan jag konstatera att det nästan enbart är kvällens band som är där. I kväll ska nämligen sex band spela. Det är tjugoåtta musiker. Och inte ens alla dessa stannar kvar och tittar på alla band. Trist att se. Räknar vi bort flickvänner är vi nog inte ens tio som kan räknas till "vanlig" publik. Skandal? Faktiskt.
Först på scen är i alla fall Trollhättans Sort By Title. Deras ep "Independent process" imponerade en aning på mig när jag recenserade den (minns inte i vilket sammanhang, dock). Och man kan ana att de har ett grymt liveband inom sig. Sångaren Adam Hennings hade säkert varit en lysande frontman om han surat mindre över den minimala publiken. Han studsar, röjer, skriker och är allmänt energisk. Stundvis. Sedan verkar han uppgiven över att responsen inte är något vidare.
Så här ligger det till - oavsett publikskara måste man ge järnet. Spelar man inför tio pers och gör allt för att imponera på dessa människor, kommer de tio personerna att vara ens fans resten av livet. Därför duger det inte att tappa humöret några låtar in i spelningen för att man är missnöjd med responsen. Uppfattat? Bra. Räknar med att det är åtgärdat nästa gång Sort By Title korsar mina vägar. Alltså på Entering Spring-festivalen i april.
Amrita heter nästa band. De har ett mer dynamiskt sound än Sort By Titles stenhårda deathcore. Här prioriteras melodier väldigt ofta. Men, jag har nog aldrig sett en mer oengagerad skara musiker stå på en scen. Om låtarna hade framförts med lite pepp hade det kunnat bli hur bra som helst. Nu, fiasko. Grattis.
En helt annan historia är Leaving Shore, ett lysande exempel på att Yersinia har stor inverkan på den svenska metalcorescenen. Det sjungs på svenska, manglet blandas med obarmhärtigt stiliga postrocksmelodier och kvällens första pepp infinner sig. Sångaren Marcus Lundh och gitarristerna Anton Hedlund och David Boman är allihop taggade och visar hur man ska agera om man spelar den här typen av musik. Det vill säga - ge utlopp för pepp. En helt annan historia är basisten Emil Rönnborg, som kan vara den absolut sämsta scenpersonligheten jag någonsin sett.
Som helhet är Leaving Shore ett imponerande liveband. Spelningen på Entering Spring-festivalen kan bli grym. Det räknar jag kallt med.
Nästa band är kvällens största överraskning. En av årets hittills största överraskningar, faktiskt. De heter Alenah och härstammar från Dalsland. Liksom Leaving Shore sjunger de på svenska. De har printat upp stilrena tröjor med den Håkan Hellström-aktiga textraden "Ta mig från kärlek" och döper låtarna till saker som "Ett dödsdatum satt", "Mitt Waterloo" och "Vindspel".
Ja, det här är bra skit. Helt fantastiskt bra skit. De är kvällens vildaste scenpersoner, och röjer så pass att de mycket väl skulle kunna förstöra inredningen vilken sekund som helst. Ljudbilden är inte helt klockren och många gitarrmelodier försvinner bakom en vägg av audiokaos. Men det är helt okej. För i det här formatet är känslan och peppen viktigare än att allt låter perfekt. Herregud, jag ser hur basisten spelar fel emellanåt. Men det spelar ingen roll. För allt är så inlevelsefullt och hårt att jag faller direkt för Alenah.
"Ta mig från kärlek"-tröjan är givetvis beställd från Bigcartel.
No Omega är kvällens co-headliner. Det är de och Bastions som turnerar och det är för deras skull spelningen i kväll äger rum. Jag har sett bandet live en gång tidigare. Det var för ett och ett halvt år sedan i Stockholm. När Imperial Never Say Die!-turnén (med Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlot's Mouth, Your Demise och We Came As Romans) skulle göra sitt enda svenska stopp. Den dagen hade årets första snöoväder nått Stockholm. Således - en av de tre turnébussarna hade blivit grovt försenad. Givetvis den med all utrustning. Alla bandmedlemmar var i tid till spelningen. Men utrustningen dök inte upp förrän långt efter insläpp.
LiveNation ringde därför upp No Omega, som fick underhålla publiken kort och koncist under väntan. De gjorde det bra, men omständigheterna var inte särskilt gemytliga.
I kväll är de inte heller det, med publiksiffran i åtanke. No Omega skiter i det, emellertid. De kör sin spelning, utan mycket pauser eller mellansnack. I stället - bara tokbra hardcore rakt igenom. Det känns emellertid lite stelt. De gör vad de repat in och inget annat. Resultatet är bra, men inte så bra som jag hoppats på. Färska fullängdaren "Metropolis" ska emellertid spanas in, och hör sen.
Men så är vi äntligen där. Bastions. Från Wales. Med fantastiska släpp som "Hospital corners" och "Island living" i bagaget. Nu är vi tjugosju pers i lokalen. En av dessa är dörrvakten. Två är garderobspersonal. Två ansvarar för ljud och mixerbord. Två säljer merchandise. Och fyra är medlemmar i Bastions. Vi är alltså sjutton människor som faktiskt tittar på spelningen. Värdigt? Kanske inte. Men äckligt bra blir det ändå.
Sångaren Jamie Burne drar nytta av den lilla publiken. Han placerar mikrofonstativet på golvet framför scenen och håller sig där under så gott som hela spelningen. Och förstås är det inte många sekunder han står stilla. Hans totala inlevelse under låtarna kräver att han använder ett rörelsemönster som många yngre hardcorekids hade dödat för att kunna hantera. Bäst är när han studsar mot väggen.
Det allra bästa under hela spelningen är när "Augury", öppningslåten på "Hospital corners" spelas. Jamie Burne struntar i att använda mikrofonen. I stället vrålar han ut texten och bryter igenom ljudbilden (som förvisso enbart kompletteras av gitarr, men ändå).
Ett enkelt drag får mitt hjärta att slå i galopptakt. Han sjunger "When sorrow knocked...", bankar på scenen och fortsätter sjunga "...on my door". Lätt, billigt, men tusan så effektivt.
De här omständigheterna klär Bastions beckmörka hardcore bättre än man kan tro. Det hade varit miserabelt att se bandet spela på ett ställe som Sticky Fingers, inför några hundra besökare där max en tiondel bryr sig om bandet. Nu står det sjutton beundrare och ger bandet sin fulla uppmärksamhet. Fyra personer gör Jamie Burne sällskap i röjet. Två av dessa är händelsevis Marcus och Anton från Leaving Shore.
Enkel sammanfattning - Bastions gör en spelning som förvandlar mig till ett fan på livstid. Yngre band, lär er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)