I går besökte jag årets sista spelning (Mindset på Hemgården i Lund, äckligt bra) och således är det hög tid att sammanfatta konsertåret med siffror och lite planlösa utmärkelser.
År 2012 har inneburit brakrekord på konsertfronten. Jag gillar kvantitet och räknar således antal spelningar jag sett, inte antal evenemang jag besökt. Med andra ord: när Zombiekrig håller releasefest och delar scen med Eldrimner och Deceptic räknas det som tre spelningar. Allt man ser på festivaler räknas därmed också separat, vilket exempelvis innebär att jag under Getaway-festivalen såg tjugofyra spelningar.
Den totala siffran för 2012 är 412 sedda spelningar, fördelat över 123 evenemang. Trenden från de senaste åren håller i sig: år 2009 såg jag 90 spelningar fördelat över 30 evenemang. År 2010 var motsvarande siffror 144 och 46, och år 2011 ståtar med 262 över 81.
Ska jag försöka mig på ett nytt rekord under 2013? Nej. Varje år har jag tänkt att "i år ska jag minsann gå på ännu fler spelningar än i fjol", men sanningen är att 2012 har varit så extremt på den fronten att jag spytt. Vissa spelningar (Hail! på Parken, Kreator på Trädgår'n, Miss May I på Sticky Fingers) har bara fått mig att tänka "Vad i helvete gör jag med mitt liv?".
I alla fall, statistik är kul men meningslöst, så här kommer lite sådant. Vi börjar med de banden jag sett flest gånger under året.
Fem spelningar:
Refused.
Fyra spelningar:
Alenah, Gallows.
Tre spelningar:
Adept, Alice B, Behemoth, Kent, Leaving Shore, Nationalteatern, Raubtier, Rebuke, Sort By Title, Thundermother, Vånna Inget.
Band som jag äntligen fått se live efter många, många års väntan och längtan:
Cannibal Corpse, Electric Wizard, Gallows, Ghost Of A Thousand, Hives, The Kristet Utseende, Ulf Lundell, Manowar, Morbid Angel, Pearl Jam, Primordial, Refused, Bruce Springsteen, Tiamat, Unsane, ZZ Top.
Städer jag besökt av konsertskäl:
Göteborg, Malmö, Östersjön (ja, Close-Up Båten räknas som en egen ort), Stockholm, Haninge, Gävle, Köpenhamn, Ystad, Bergen, London, Lund.
Band av följande nationaliteter har jag sett på scen i år:
Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Australien, Polen, Grekland, Finland, Brasilien, Irland, Norge, Holland, Kanada, Frankrike, Italien.
(Den som är vaken märker att Danmark saknas i listan, vilket gör lite ont. Ingen Volbeat i år. Det är skit.)
Antal spelningar per månad:
Januari: 19
Februari: 24
Mars: 32
April: 46
Maj: 24
Juni: 32
Juli: 48
Augusti: 50
September: 40
Oktober: 36
November: 34
December: 27
Årets fem sämsta förband:
Self-Deception, 7/3, Sticky Fingers i Göteborg, förband åt Young Guns.
Tänk Takida, fast fulare, med mindre utstrålning, mindre catchiga låtar (trodde inte det var möjligt) och med en rekorddålig Pink-cover ("Fuckin' perfect").
Fucktards, 20/3, Aktivitetshuset Härden i Göteborg, förband åt Fuck The Facts.
Att det här bandet tillåts spela tar jag som en personlig förolämpning. Sångaren är så full att han inte vet var han är, gitarristen tror han är med i ett dansband, basisten inbillar sig att de röjer stenhårt och trummisen kan inte hålla takten.
Swallow The Sun, 15/5, Sticky Fingers i Göteborg, förband åt Paradise Lost.
Några dussin lager backtracks och max ett anslag på gitarrsträngarna i minuten. Varför, varför, varför finns det här bandet? De verkar inte ens tro på sin grej själva.
Gasoline Stars, 14/9, Sticky Fingers i Göteborg, förband åt Crucified Barbara.
De har lagt mycket krut på att fixa glamsmink och sleazekläder. De har inte lagt något krut alls på att repa eller lära sig spela. Framförandet är otightare än Jenna Jamesons kärlekshål och Def Leppard-covern "Pour some sugar on me" stinker värre än ett villakvarter efter kräftskivesäsongen.
Ram, 3/11, Trädgår'n i Göteborg, förband åt Accept.
Det här bandet är bara så allmänt pinsamt och dåligt att jag inte orkar peka ut allt som är kasst. Men att sångaren går av scenen så fort ett instrumentalparti tar vid är en grej. Begrip att det gör dig till en sanslöst dålig frontman. Den enda som kommer undan med sådant är Bruce Dickinson. Du är inte Bruce Dickinson. Mer? Heavy metal är tidlöst, absolut, och går fortfarande att förnya och göra bra. Men Ram nöjer sig med att rippa Judas Priest och headbanga lite. Det här är så töntigt och pinsamt att Stureplansstekare framstår som vettiga människor med kloka prioriteringar i jämförelse.
Årets fem största förbandsöverraskningar:
Glamour Of The Kill, 27/1, Brewhouse i Göteborg, förband åt Alesana.
Säg Mötley Crüe goes metalcore och jag ryggar tillbaka. Eller, inte nu längre. Glamour Of The Kill lyckas otippat nog göra ett sådant koncept sjukt lyckat.
Alenah, 2/3, Fängelset i Göteborg, förband åt Bastions.
Med den här spelningen reserverade Alenah en plats på livstid i mitt hjärta. Så stenhårt, så brutalt, så våldsamt, men ändå så kärleksfullt.
Dead And Divine, 14/3, Fängelset i Göteborg, förband åt Norma Jean.
De hade bestämt sig för att vara bäst under kvällen. De lyckades. Hemligheten? Just beslutsamheten. Inget utrymme lämnades åt tveksamheter.
We Are The Ocean, 30/3, Brewhouse i Göteborg, förband åt Silverstein.
Hade för mig att det här bandet lirade standard-metalcore, men möttes i stället av sjukt smittande rockhits. Valda låtar har gått grymt varma i mitt hem sedan den här fredagskvällen.
Troublemakers, 3/8, Pustervik i Göteborg, förband åt Sham 69.
Punkveteraner med en oslagbar känsla för refränger. Trettioen år in i deras karriär upptäcker jag dem. Förlåt för att det dröjt.
De sex mest besökta konsertställena (samtliga i Göteborg):
Sticky Fingers, 21 besök.
Trädgår'n, 12 besök.
Brewhouse, 9 besök.
Liseberg, 7 besök.
Fängelset, 6 besök och Pustervik, 6 besök.
Och så, sist ut, de femton bästa spelningarna jag sett under året. I kronologisk ordning:
Dark Tranquillity, 14/1, Trädgår'n i Göteborg
Young Guns, 7/3, Sticky Fingers i Göteborg
Thåström, 15/3, Trädgår'n i Göteborg
Alice B, 23/3, Sticky Fingers i Göteborg
Pearl Jam, 10/7, Forum i Köpenhamn
Gallows, 25/7, Sticky Fingers i Göteborg
Bruce Springsteen, 27/7, Ullevi i Göteborg
Bruce Springsteen, 28/7, Ullevi i Göteborg
Kent, 25/8, Bergenhus Plenen i Bergen
Tiamat, 16/11, Close-Up Båten
Anna Ternheim, 19/11, Trädgår'n i Göteborg
Parkway Drive, 22/11, Trädgår'n i Göteborg
Ulf Lundell, 23/11, Konserthuset i Göteborg
Alexisonfire, 3/12, O2 Academy Brixton i London
Refused, 7/12, Pustervik i Göteborg
Motiveringar? Alla har varit så bra att det gjort ont. Räcker det? Bra, tack.
söndag 30 december 2012
fredag 28 december 2012
År 2012 del I: låtarna
Inget år utan en helvetes massa listor, sammanfattningar och krönikor vid dess slut. Nu är det min tur att sätta igång med det, och jag börjar med en trendriktig playlist. Den hittar du här och den innehåller de bästa låtarna som släppts under 2012 i en ganska luddig, icke-konsekvent alfabetisk ordning.
En del finns inte på Spotify, och där hänvisar jag till Youtube. För en regelrätt genomgång av samtliga låtar måste så klart finnas med.
Alice B - Kullaviks hamn
Bästa låten på årets bästa platta. Nej, svårare än så är det inte. Utan Alice B hade Göteborg förstört mig. Nu överlever jag.
Tomas Andersson Wij - Sturm und drang
Få slår herr Wij på fingrarna när det gäller att fylla texterna med obekvämt vardagsnära detaljer och toklyckas med resultatet. Senaste skivan "Romantiken" har gått löjligt varm hos mig den senaste tiden. "Sturm und drang" föll jag för redan i somras.
Anti-Flag - Broken bones
Punk är som bäst när den är catchig och medryckande. Frågor på det besvaras med "Broken bones".
Architects - Alpha omega
När jag hörde låten första gången löpte jag amok i lägenheten och förstörde inredningen. På riktigt.
Attack Attack! - The wretched (Youtube-länk)
Jag orkar inte dra den långa utläggningen om hur bra Attack Attack! har blivit. Nöjer mig med att konstatera att "The wretched" har en av årets bästa metalcore-refränger.
Best Coast - How they want me to be
När Beach Boys-poppighet och Joy Division-melankoli möts blir resultatet Best Coast.
Caliban - Memorial
Kan vara den låt jag repeatat mest under året. Allt finns med - sjukt snygga postrockgitarrer, riffväggar som får fysiska väggar att trilla omkull, en refräng som är enormt vacker och bara allmänt enorm och förstås ett så tungt breakdown att det faktiskt gör ont att lyssna på.
Cannibal Corpse - The scourge of iron (Youtube-länk)
Herre min oheliga skapare, vilket krossarriff.
Corroded - More than you can chew
På tal om refränger och radiovänlighet i sin bästa form.
Engel - Cash king
Kontrasten mellan thrashröjet och arenarefrängen gör detta till en av Engels två-tre bästa låtar någonsin.
Every Time I Die - Revival mode
Vem hade kunnat tro att Every Time I Die skulle briljera när det gäller ballader?
Gallows - Cross of Lorraine
Snackar vi hård musik är Gallows självbetitlade platta så otroligt överlägsen allt annat som släpps. I avslutande "Cross of Lorraine" luftar Wade MacNeil ångesttankar deluxe och resultatet är så bra att jag dör lite. Eller mycket.
Gaslight Anthem - "45"
"Handwritten" i sin helhet var inte revolutionen jag hade hoppats på, men "'45'" var åtminstone ett smärre uppror.
Ghost Inside - Dark horse
Nej, Ghost Inside blir inte mjäkigare av att slänga in rensång. Snarare tvärtom.
Her Bright Skies - Working class punx
Så här ska en skiva öppnas - med en låt så catchig att resten av dagen är förstörd.
Intohimo - Tale of a seeker
Ep:n "Winter sun" lät en tro att Intohimo skulle ta över 2012 med våld. Så blev det inte, då fullängdaren "Northern lights" var en besvikelse. Men "Tale of a seeker" är i alla fall deras kanske bästa låt någonsin.
Kandidate - Let the maggots have it (Youtube-länk)
Den här föll jag för redan när Kandidate körde låten på turnén med Volbeat 2010. Nu finns den äntligen i inspelad form. En smocka. En riktig jävla smocka.
Rebekka Karijord - Ode to what was lost
Mörker, var ordet. Börjar som stillsam pianoballad, övergår i något storslaget, mäktigt, atmosfäriskt och väldigt svårbeskrivet.
Kent - 999
Den första riktiga Kent-klassikern sedan "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".
Lower Than Atlantis - If the world was to end
Ja. Allsång, kanske?
Ulf Lundell - Är vi lyckliga nu?
När gamle Lundell återvänder och är förbannad på omvärlden vet man att ur det hela kommer guld värd musik.
Mustasch - The challenger
År 2012 var året då jag och Mustasch slutade vara "on a break". "The challenger" öppnade Lisebergsspelningen i somras, och det var då vi bestämde oss för att glömma gammalt groll.
Napalm Death - The wolf I feed
Det catchigaste som någonsin kommit från grindveteranerna?
Outshine - You do bad things to feel alive (finns inte på Youtube, köp skivan)
"När ni har sett Outshine vill vi att ni ska känna för att sätta er i bilen och köra rakt in i en vägg", sa dåvarande sångaren Erlend Jegstad innan bandet avslutade spelningen på Sticky Fingers i våras med den här låten. Nog är det en ångestlåt, alltid.
Parkway Drive - Swing
Visst, "Atlas" innehåller snyggare låtar. Men talar vi om vad som känns i bröstet är "Swing" svårslagen.
Periphery - Erised
Kan inte påstå att jag är något Dream Theater-fan, men John Petrucci lyckas förgylla den här biten en hel del.
Pure Love - Handsome devil's club (Youtube-länk)
Jag ville mörda någonting när jag hörde att Frank Carter hade hoppat av Gallows. Det är dock dumt att sura när vi fått ett nytt, fantastiskt Gallows och ett Pure Love som jag gissar kommer släppa 2013s bästa debut. De låtar som hittills kommit från det hållet har infriat och överträffat varenda förväntning. Allra bäst är "Handsome devil's club". Jo, förresten: eftersom låten kommer släppas på skiva nästa år förbehåller jag mig rätten att om ett år lista den som en av 2013s bästa bitar också.
Raubtier - Sveriges elit
En sådan låt som är perfekt att lyssna på strax efter uppstigning. Då orkar man tackla dagen.
Royal Republic - Save the nation
Debuten "We are the royal" från 2010 var helt enorm, den förmodligen starkaste debutskivan i svensk rockhistoria. Med "Save the nation" tar sig bandet ut i arenarockens värld (stilmässigt, ännu inte storleksmässigt), tydligast exemplifierat av titelspåret.
Bruce Springsteen - Land of hope and dreams
Kanske tjänstefel att lista den här - låten har existerat och spelats live i över tio år. Men först i år har den släppts på skiva. Således finns den med här, då det är den bästa låten Springsteen gjort sedan... ja, när då?
Thåström - Beväpna dig med vingar
När jag tänker tillbaka på Trädgår'n-spelningen i våras och när Thåström öppnade med den här lilla biten vill jag gråta. Tro mig, jag vill.
Tiamat - The sun also rises
Gung, vemod, skönt svårgreppade texter - det här är Tiamat i sin bästa form.
Unsane - Stuck
Chris Spencer är fortfarande förbannad, och plockar här fram countryvibbar för att visa upp en annan sida av ilskan. Så lyckat, så lyckat, så lyckat.
Upon a Burning Body - Sin city (Youtube-länk)
"Life sucks, and then... you die!" Och ett breakdown på det. Amen, bröder. Amen.
Vånna Inget - Spotta i motvind
Årets låt? Ja.
Carolina Wallin Pérez - Jag har fått nog av dig
Soundtracket till min sommar. För att det är en fin låt.
Whitechapel - I, dementia (Youtube-länk)
Tror inte Whitechapel lyckats bättre än så här i midtempo-formatet. Så tungt att vilken blåvalsfamilj som helst får mindervärdeskomplex.
Young Guns - Bones
Arenarock är grejen. Det bevisar Young Guns, som med "Bones" (skivan) och "Bones" (låten) sällar sig till 2012s absoluta elit.
Your Demise - Never a dull moment
En övergång från brutal, våldsam beatdown till skatepunk-ig, melodisk hardcorerock borde vara mer smärtsam än så här. Men nej, Your Demise är bättre än någonsin i sin nya skepnad. "Never a dull moment" är bandets mesta (ja, jag vet att jag tjatar) arenarock.
Zombiekrig - Träl
Riffet, riffet, riffet! Och nu är Zombiekrigs saga all. Värld, varför är du så ond?
Ytterligare en länk till spellistan finns här. Om du glömde att klicka där uppe, alltså.
Och som en liten bonus listar jag tre låtar som ännu inte finns att tillgå över huvud taget i inspelad form, som jag bara fått höra live vid ett eller flera tillfällen under året.
Alenah - Kroppsvarm kvicksand (ta mig från kärlek)
"...som låten jag har väntat på hela mitt liv", skrev jag när jag recenserade Alenahs Metaltown-gig. Det kan jag fortfarande skriva under på. Plattan som släpps nästa år kommer vara... ja, jag vet inte, annat än att den kommer vara jävligt bra.
Thundermother - Rock'n'roll disaster
Hitvarning är ett slitet begrepp, men väldigt rätt när "Rock'n'roll disaster" ska beskrivas.
Transport League - Swing satanic swing
Titeln ljuger inte - det här är sväng av sant sataniskt snitt. Langa hit nya plattan nu, tack.
En del finns inte på Spotify, och där hänvisar jag till Youtube. För en regelrätt genomgång av samtliga låtar måste så klart finnas med.
Alice B - Kullaviks hamn
Bästa låten på årets bästa platta. Nej, svårare än så är det inte. Utan Alice B hade Göteborg förstört mig. Nu överlever jag.
Tomas Andersson Wij - Sturm und drang
Få slår herr Wij på fingrarna när det gäller att fylla texterna med obekvämt vardagsnära detaljer och toklyckas med resultatet. Senaste skivan "Romantiken" har gått löjligt varm hos mig den senaste tiden. "Sturm und drang" föll jag för redan i somras.
Anti-Flag - Broken bones
Punk är som bäst när den är catchig och medryckande. Frågor på det besvaras med "Broken bones".
Architects - Alpha omega
När jag hörde låten första gången löpte jag amok i lägenheten och förstörde inredningen. På riktigt.
Attack Attack! - The wretched (Youtube-länk)
Jag orkar inte dra den långa utläggningen om hur bra Attack Attack! har blivit. Nöjer mig med att konstatera att "The wretched" har en av årets bästa metalcore-refränger.
Best Coast - How they want me to be
När Beach Boys-poppighet och Joy Division-melankoli möts blir resultatet Best Coast.
Caliban - Memorial
Kan vara den låt jag repeatat mest under året. Allt finns med - sjukt snygga postrockgitarrer, riffväggar som får fysiska väggar att trilla omkull, en refräng som är enormt vacker och bara allmänt enorm och förstås ett så tungt breakdown att det faktiskt gör ont att lyssna på.
Cannibal Corpse - The scourge of iron (Youtube-länk)
Herre min oheliga skapare, vilket krossarriff.
Corroded - More than you can chew
På tal om refränger och radiovänlighet i sin bästa form.
Engel - Cash king
Kontrasten mellan thrashröjet och arenarefrängen gör detta till en av Engels två-tre bästa låtar någonsin.
Every Time I Die - Revival mode
Vem hade kunnat tro att Every Time I Die skulle briljera när det gäller ballader?
Gallows - Cross of Lorraine
Snackar vi hård musik är Gallows självbetitlade platta så otroligt överlägsen allt annat som släpps. I avslutande "Cross of Lorraine" luftar Wade MacNeil ångesttankar deluxe och resultatet är så bra att jag dör lite. Eller mycket.
Gaslight Anthem - "45"
"Handwritten" i sin helhet var inte revolutionen jag hade hoppats på, men "'45'" var åtminstone ett smärre uppror.
Ghost Inside - Dark horse
Nej, Ghost Inside blir inte mjäkigare av att slänga in rensång. Snarare tvärtom.
Her Bright Skies - Working class punx
Så här ska en skiva öppnas - med en låt så catchig att resten av dagen är förstörd.
Intohimo - Tale of a seeker
Ep:n "Winter sun" lät en tro att Intohimo skulle ta över 2012 med våld. Så blev det inte, då fullängdaren "Northern lights" var en besvikelse. Men "Tale of a seeker" är i alla fall deras kanske bästa låt någonsin.
Kandidate - Let the maggots have it (Youtube-länk)
Den här föll jag för redan när Kandidate körde låten på turnén med Volbeat 2010. Nu finns den äntligen i inspelad form. En smocka. En riktig jävla smocka.
Rebekka Karijord - Ode to what was lost
Mörker, var ordet. Börjar som stillsam pianoballad, övergår i något storslaget, mäktigt, atmosfäriskt och väldigt svårbeskrivet.
Kent - 999
Den första riktiga Kent-klassikern sedan "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".
Lower Than Atlantis - If the world was to end
Ja. Allsång, kanske?
Ulf Lundell - Är vi lyckliga nu?
När gamle Lundell återvänder och är förbannad på omvärlden vet man att ur det hela kommer guld värd musik.
Mustasch - The challenger
År 2012 var året då jag och Mustasch slutade vara "on a break". "The challenger" öppnade Lisebergsspelningen i somras, och det var då vi bestämde oss för att glömma gammalt groll.
Napalm Death - The wolf I feed
Det catchigaste som någonsin kommit från grindveteranerna?
Outshine - You do bad things to feel alive (finns inte på Youtube, köp skivan)
"När ni har sett Outshine vill vi att ni ska känna för att sätta er i bilen och köra rakt in i en vägg", sa dåvarande sångaren Erlend Jegstad innan bandet avslutade spelningen på Sticky Fingers i våras med den här låten. Nog är det en ångestlåt, alltid.
Parkway Drive - Swing
Visst, "Atlas" innehåller snyggare låtar. Men talar vi om vad som känns i bröstet är "Swing" svårslagen.
Periphery - Erised
Kan inte påstå att jag är något Dream Theater-fan, men John Petrucci lyckas förgylla den här biten en hel del.
Pure Love - Handsome devil's club (Youtube-länk)
Jag ville mörda någonting när jag hörde att Frank Carter hade hoppat av Gallows. Det är dock dumt att sura när vi fått ett nytt, fantastiskt Gallows och ett Pure Love som jag gissar kommer släppa 2013s bästa debut. De låtar som hittills kommit från det hållet har infriat och överträffat varenda förväntning. Allra bäst är "Handsome devil's club". Jo, förresten: eftersom låten kommer släppas på skiva nästa år förbehåller jag mig rätten att om ett år lista den som en av 2013s bästa bitar också.
Raubtier - Sveriges elit
En sådan låt som är perfekt att lyssna på strax efter uppstigning. Då orkar man tackla dagen.
Royal Republic - Save the nation
Debuten "We are the royal" från 2010 var helt enorm, den förmodligen starkaste debutskivan i svensk rockhistoria. Med "Save the nation" tar sig bandet ut i arenarockens värld (stilmässigt, ännu inte storleksmässigt), tydligast exemplifierat av titelspåret.
Bruce Springsteen - Land of hope and dreams
Kanske tjänstefel att lista den här - låten har existerat och spelats live i över tio år. Men först i år har den släppts på skiva. Således finns den med här, då det är den bästa låten Springsteen gjort sedan... ja, när då?
Thåström - Beväpna dig med vingar
När jag tänker tillbaka på Trädgår'n-spelningen i våras och när Thåström öppnade med den här lilla biten vill jag gråta. Tro mig, jag vill.
Tiamat - The sun also rises
Gung, vemod, skönt svårgreppade texter - det här är Tiamat i sin bästa form.
Unsane - Stuck
Chris Spencer är fortfarande förbannad, och plockar här fram countryvibbar för att visa upp en annan sida av ilskan. Så lyckat, så lyckat, så lyckat.
Upon a Burning Body - Sin city (Youtube-länk)
"Life sucks, and then... you die!" Och ett breakdown på det. Amen, bröder. Amen.
Vånna Inget - Spotta i motvind
Årets låt? Ja.
Carolina Wallin Pérez - Jag har fått nog av dig
Soundtracket till min sommar. För att det är en fin låt.
Whitechapel - I, dementia (Youtube-länk)
Tror inte Whitechapel lyckats bättre än så här i midtempo-formatet. Så tungt att vilken blåvalsfamilj som helst får mindervärdeskomplex.
Young Guns - Bones
Arenarock är grejen. Det bevisar Young Guns, som med "Bones" (skivan) och "Bones" (låten) sällar sig till 2012s absoluta elit.
Your Demise - Never a dull moment
En övergång från brutal, våldsam beatdown till skatepunk-ig, melodisk hardcorerock borde vara mer smärtsam än så här. Men nej, Your Demise är bättre än någonsin i sin nya skepnad. "Never a dull moment" är bandets mesta (ja, jag vet att jag tjatar) arenarock.
Zombiekrig - Träl
Riffet, riffet, riffet! Och nu är Zombiekrigs saga all. Värld, varför är du så ond?
Ytterligare en länk till spellistan finns här. Om du glömde att klicka där uppe, alltså.
Och som en liten bonus listar jag tre låtar som ännu inte finns att tillgå över huvud taget i inspelad form, som jag bara fått höra live vid ett eller flera tillfällen under året.
Alenah - Kroppsvarm kvicksand (ta mig från kärlek)
"...som låten jag har väntat på hela mitt liv", skrev jag när jag recenserade Alenahs Metaltown-gig. Det kan jag fortfarande skriva under på. Plattan som släpps nästa år kommer vara... ja, jag vet inte, annat än att den kommer vara jävligt bra.
Thundermother - Rock'n'roll disaster
Hitvarning är ett slitet begrepp, men väldigt rätt när "Rock'n'roll disaster" ska beskrivas.
Transport League - Swing satanic swing
Titeln ljuger inte - det här är sväng av sant sataniskt snitt. Langa hit nya plattan nu, tack.
lördag 15 december 2012
Om anti-Bruce Springsteen-lobbyn
Ingen lär väl ha undgått att Bruce Springsteen återvänder till landet nästa sommar, den här gången till Stockholm. I går släpptes biljetter till extrakonsert nummer två, konsert nummer tre allt som allt, den 11 maj på Friends Arena i Solna eller Stockholm (samma skit). Ja, jag högg en. Dyraste biljettkategorin. 870 spänn. Sektion 112. Kommer bli kanonbra. I morse släpptes ytterligare biljetter till alla tre spelningar. Antagligen sådana med skymd sikt.
Kort sagt: Bruce Springsteen-febern begränsade inte sig till i somras, när gubben gjorde två helt äckligt bra spelningar på Ullevi i Göteborg. Jag var på bägge. Tveklöst de två bästa spelningarna jag sett i år, och bland de tio bästa jag har sett någonsin.
Vilka är det som hörs mesr när Bruce Springsteen får en väldig massa utrymme i tidningar, sociala medier och så vidare? Fansen? Haha. Knappast.
Nej, de som skriker högst är den allra roligaste kategorin av så kallade vita kränkta män: anti-Bruce Springsteen-lobbyn. De är så sjukt roliga därför att de är sådana människor som gillar Facebook-sidan "Vita kränkta män", anser Springsteen-fansen vara vita kränkta SD-anhängare och blir upprörda för att media skriver om mycket något som faktiskt är ett ganska trevligt ämne i jämförelse med det mesta annat.
Få band och artister har sådana rabiata, hatiska motståndare som Springsteen. Takida, Dead By April, Tokio Hotel och så vidare, förstås. Men de blir avskydda för att folk ogillar musiken. Springsteen blir hånad för att folk tycker han får för mycket utrymme. Tvivlar på att gemene man i lobbyn hört mer än "Born in the U.S.A.".
"Men han är ju inte så jävla bra som Expressen påstår!"
Du kanske inte tycker det. Men det finns de som gör det. Alla har olika musiksmak. Frågor på det?
"Det är ju så jävla löjligt att alla tidningar skriver så mycket om honom, rapportera om något vettigt i stället!"
Du köper alltså en kvällstidning och förväntar dig att innehållet ska vara balanserat och falla dig i smaken? Då är det du som är fel ute och inte vet vad en kvällstidning är. Enkelt sagt: låt bli att läs tidningen. Det är lättare att inte läsa än att läsa.
När det blev officiellt att Springsteen skulle spela i Stockholm i sommar löd rubriken (i GP, i alla fall) "Springsteen nobbar Göteborg". Enormt idiotisk rubrik, förstås. Har man någonsin haft med musikbranschen att göra vet man att artister över en viss nivå (en nivå som börjar långt, långt, långt under Springsteen) inte gärna spelar alldeles för ofta i samma stad. Ju större man blir, ju mer folk man drar, ju dyrare biljettpriserna är, desto mer sällan är det strategiskt att besöka staden. I synnerhet i ett sådant litet land som Sverige och en så pass liten stad som Göteborg ändå är.
Det handlar om marknadsstrategier och om försäljningsteknik. Ju mer sällan en artist är i staden, desto större sug efter denne skapas. Varför tror du att Iron Maiden kör i Stockholm och Malmö i sommar, i stället för Göteborg? Jo, för att de körde där 2008 och 2011.
Men till poängen, om rubriken "Springsteen nobbar Göteborg": den fick medlemmar i anti-Bruce Springsteen-lobbyn att göra inlägg på Twitter och Facebook av karaktären "Haha! Jag har ju alltid sagt att han skiter i ert jävla Göteborg".
Det är ett lika idiotiskt påstående som rubriken i sig. Nu säger jag inte att Springsteen "älskar Göteborg" och vill spela här hela tiden. Nej, men han må vara stor och känd och kan få mycket av det han pekar på. Men är det han själv som lägger upp turnéplanen och bestämmer var han ska spela? Nej. Verkligen inte. Han har garanterat en smärre armé med agenter och bokare och managers och fanvetvad som tar sådana beslut. Om du på fullaste allvar tror att allt handlar om Springsteens egna vilja, så vet du inte ett skit om hur något fungerar.
Och låt mig gissa: du tror säkert att 865 av de 870 kronor jag betalade för min biljett går rakt ner i Bruces byxficka.
Så här ligger det till: Bruce Springsteen är en känd, populär, älskad rockartist som spelar musik som väldigt många människor tycker om. Han har många, många fans i Sverige. Trycket på biljetter till hans Sverigespelningar är högt. Folk vill läsa om Springsteen. Tidningarna ger människor vad de vill ha. Att gnälla på det är ungefär som att klaga på vilket företag som helst som försöker göra kunderna nöjda.
(Jag vet att det här inlägget placerar mig i någon slags "Vit kränkt Springsteen-fan"-kategori. Men jag har inga problem med att befinna mig där. Skratta på, du vite kränkte Springsteen-belackare.)
Kort sagt: Bruce Springsteen-febern begränsade inte sig till i somras, när gubben gjorde två helt äckligt bra spelningar på Ullevi i Göteborg. Jag var på bägge. Tveklöst de två bästa spelningarna jag sett i år, och bland de tio bästa jag har sett någonsin.
Vilka är det som hörs mesr när Bruce Springsteen får en väldig massa utrymme i tidningar, sociala medier och så vidare? Fansen? Haha. Knappast.
Nej, de som skriker högst är den allra roligaste kategorin av så kallade vita kränkta män: anti-Bruce Springsteen-lobbyn. De är så sjukt roliga därför att de är sådana människor som gillar Facebook-sidan "Vita kränkta män", anser Springsteen-fansen vara vita kränkta SD-anhängare och blir upprörda för att media skriver om mycket något som faktiskt är ett ganska trevligt ämne i jämförelse med det mesta annat.
Få band och artister har sådana rabiata, hatiska motståndare som Springsteen. Takida, Dead By April, Tokio Hotel och så vidare, förstås. Men de blir avskydda för att folk ogillar musiken. Springsteen blir hånad för att folk tycker han får för mycket utrymme. Tvivlar på att gemene man i lobbyn hört mer än "Born in the U.S.A.".
"Men han är ju inte så jävla bra som Expressen påstår!"
Du kanske inte tycker det. Men det finns de som gör det. Alla har olika musiksmak. Frågor på det?
"Det är ju så jävla löjligt att alla tidningar skriver så mycket om honom, rapportera om något vettigt i stället!"
Du köper alltså en kvällstidning och förväntar dig att innehållet ska vara balanserat och falla dig i smaken? Då är det du som är fel ute och inte vet vad en kvällstidning är. Enkelt sagt: låt bli att läs tidningen. Det är lättare att inte läsa än att läsa.
När det blev officiellt att Springsteen skulle spela i Stockholm i sommar löd rubriken (i GP, i alla fall) "Springsteen nobbar Göteborg". Enormt idiotisk rubrik, förstås. Har man någonsin haft med musikbranschen att göra vet man att artister över en viss nivå (en nivå som börjar långt, långt, långt under Springsteen) inte gärna spelar alldeles för ofta i samma stad. Ju större man blir, ju mer folk man drar, ju dyrare biljettpriserna är, desto mer sällan är det strategiskt att besöka staden. I synnerhet i ett sådant litet land som Sverige och en så pass liten stad som Göteborg ändå är.
Det handlar om marknadsstrategier och om försäljningsteknik. Ju mer sällan en artist är i staden, desto större sug efter denne skapas. Varför tror du att Iron Maiden kör i Stockholm och Malmö i sommar, i stället för Göteborg? Jo, för att de körde där 2008 och 2011.
Men till poängen, om rubriken "Springsteen nobbar Göteborg": den fick medlemmar i anti-Bruce Springsteen-lobbyn att göra inlägg på Twitter och Facebook av karaktären "Haha! Jag har ju alltid sagt att han skiter i ert jävla Göteborg".
Det är ett lika idiotiskt påstående som rubriken i sig. Nu säger jag inte att Springsteen "älskar Göteborg" och vill spela här hela tiden. Nej, men han må vara stor och känd och kan få mycket av det han pekar på. Men är det han själv som lägger upp turnéplanen och bestämmer var han ska spela? Nej. Verkligen inte. Han har garanterat en smärre armé med agenter och bokare och managers och fanvetvad som tar sådana beslut. Om du på fullaste allvar tror att allt handlar om Springsteens egna vilja, så vet du inte ett skit om hur något fungerar.
Och låt mig gissa: du tror säkert att 865 av de 870 kronor jag betalade för min biljett går rakt ner i Bruces byxficka.
Så här ligger det till: Bruce Springsteen är en känd, populär, älskad rockartist som spelar musik som väldigt många människor tycker om. Han har många, många fans i Sverige. Trycket på biljetter till hans Sverigespelningar är högt. Folk vill läsa om Springsteen. Tidningarna ger människor vad de vill ha. Att gnälla på det är ungefär som att klaga på vilket företag som helst som försöker göra kunderna nöjda.
(Jag vet att det här inlägget placerar mig i någon slags "Vit kränkt Springsteen-fan"-kategori. Men jag har inga problem med att befinna mig där. Skratta på, du vite kränkte Springsteen-belackare.)
torsdag 13 december 2012
Like Torches - bättre än SJ
Satt och filade på en recension av Alexisonfires London-gig förra veckan (sjukt sent, jag vet) och lät setlistan omvandlad till en spellista (här, Spotifylista, håll käften) ljuda ur högtalarna. Blev tvungen att snabbt som attans trycka på pausknappen. För jag mindes plötsligt att - jo, i dag är dagen. Dagen med ett stort D. Ett stort, gigantiskt, jävla D. Landstigningen i Normandie för sextioåtta och ett halvt år sedan är ingenting i jämförelse med hur mycket Dagen D det här är.
Vad är det som händer?
Tja, dels är det i dag exakt åtta år sedan jag såg Motörhead live för första gången. Stort, visst. Men inte det jag tänker på.
Nej, så här är det: en fin liten låt var planerad att släppas i dag. Och till skillnad från SJ höll utgivarna sina planer. Således, i dag fick en väntan till viss del ett slut.
Nytt material från Like Torches. Som tidigare hette You Ate My Dog. Hör jag hurra-rop där ute i stugorna? Det borde jag göra. Singeln "Missing it all" finns att tillgå via Spotify, Itunes, Youtube och så vidare. Jag kan lova att den kommer gå varm här hemma till den grad att jag snart kommer höra grannarna nynna på låten i trapphuset.
Vad det är som är så mäktigt med "Missing it all"? Att det är en enormt bra låt är förstås värt några storlekar i sig. För min del är den så hett efterlängtad att det är direkt löjligt. I januari 2011 släpptes skivan "Like torches" av You Ate My Dog, en grymt bra platta som snurrade i mitt hushåll så sent som i går kväll. En perfekt skiva är det däremot inte, men dess brister kompenseras med att det hörs i varenda ton hur grymt lovande det här bandet är. Så nu, efter att namnet ändrats och några medlemsbyten, kommer äntligen mer musik från det hållet.
Och "Missing it all" har varit värd väntan. Det hörs att det är ett mer enhetligt, tight band som spelar numera. Det har jobbats mer med dynamiken mellan sångarna Jonathan Kärn och Daniel Kärn (även gitarr). Produktionen är fetare. Nyförvärvet och mästertrummisen Jimmy Brunkvists (Knife Derby, ex-Promise Divine) spelstil är alltid en fröjd att höra. Ge honom ett fill och komp som i händerna på vilken annan trummis som helst hade stannat upp musiken totalt - han kan konsten att ge allt sådant ett galet bra driv.
Kort sagt - det här är bra grejer. Tokigt bra grejer. Du borde lyssna.
Behöver du ett kort, enkelt försäljningsargument hittas ett sådant i det faktum att Yellowcard-sångaren Ryan Key medverkar.
Vad är det som händer?
Tja, dels är det i dag exakt åtta år sedan jag såg Motörhead live för första gången. Stort, visst. Men inte det jag tänker på.
Nej, så här är det: en fin liten låt var planerad att släppas i dag. Och till skillnad från SJ höll utgivarna sina planer. Således, i dag fick en väntan till viss del ett slut.
Nytt material från Like Torches. Som tidigare hette You Ate My Dog. Hör jag hurra-rop där ute i stugorna? Det borde jag göra. Singeln "Missing it all" finns att tillgå via Spotify, Itunes, Youtube och så vidare. Jag kan lova att den kommer gå varm här hemma till den grad att jag snart kommer höra grannarna nynna på låten i trapphuset.
Vad det är som är så mäktigt med "Missing it all"? Att det är en enormt bra låt är förstås värt några storlekar i sig. För min del är den så hett efterlängtad att det är direkt löjligt. I januari 2011 släpptes skivan "Like torches" av You Ate My Dog, en grymt bra platta som snurrade i mitt hushåll så sent som i går kväll. En perfekt skiva är det däremot inte, men dess brister kompenseras med att det hörs i varenda ton hur grymt lovande det här bandet är. Så nu, efter att namnet ändrats och några medlemsbyten, kommer äntligen mer musik från det hållet.
Och "Missing it all" har varit värd väntan. Det hörs att det är ett mer enhetligt, tight band som spelar numera. Det har jobbats mer med dynamiken mellan sångarna Jonathan Kärn och Daniel Kärn (även gitarr). Produktionen är fetare. Nyförvärvet och mästertrummisen Jimmy Brunkvists (Knife Derby, ex-Promise Divine) spelstil är alltid en fröjd att höra. Ge honom ett fill och komp som i händerna på vilken annan trummis som helst hade stannat upp musiken totalt - han kan konsten att ge allt sådant ett galet bra driv.
Kort sagt - det här är bra grejer. Tokigt bra grejer. Du borde lyssna.
Behöver du ett kort, enkelt försäljningsargument hittas ett sådant i det faktum att Yellowcard-sångaren Ryan Key medverkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)