Helt omotiverat. I kronologisk ordning.
Dropkick Murphys, 24/1, Trädgår'n, Göteborg
Khoma, 10/3, Sticky Fingers, Göteborg
Killing Joke, 22/3, Babel, Malmö
Gaslight Anthem, 6/4, Trädgår'n, Göteborg
Cult Of Luna, 19/4, Lille Vega, Köpenhamn
Jon Spencer Blues Explosion, 25/4, Debaser, Malmö
Bruce Springsteen, 11/5, Friends Arena, Solna
Bruce Springsteen, 14/5, Parken, Köpenhamn
Bring Me The Horizon, 17/5, Amager Bio, Köpenhamn
Lucinda Williams, 23/5, KB, Malmö
söndag 26 maj 2013
lördag 25 maj 2013
"I'm back to seeds and stems again blues"
Grateful Dead, John Coltrane, Charles Mingus, Memphis Minnie, Kenny Burrell, Ornette Coleman, Commander Cody and His Lost Planet Airmen, James Brown, Tom Waits, Aretha Franklin, Public Enemy, De La Soul, Common, Eddie Floyd, Muddy Waters, Warren Smith, Tiny Bradshaw, Rodney Crowell. Och en hel del till.
Den senaste tiden har jag känt mig besatt av någonting. Inte en ond ande. Inget religiöst. Snarare än en idé. Eller en målsättning. En omöjlig sådan. Plötsligt känner jag att jag måste ha hunnit höra all musik som spelats in innan jag dör. Åtminstone all bra sådan. I så många olika genrer som möjligt. Och företrädelsevis gammal sådan. Gärna sådant som finns med på Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa album.
Det är så klart en idiotisk besatthet. Men någonstans känner jag att det vore ett ofattbart slöseri på möjligheter att inte försöka "utbilda" sig så gott det går, att inte försöka lyssna in sig på så mycket musik som möjligt i ett så brett spektra som möjligt. Nu, i den digitala åldern, är obskyr deltablues från fyrtiotalet, ungefär all hiphop som någonsin spelats in och såväl gammal saxofon- som gitarrjazz tillgänglig några knapptryck bort. Varför inte utnyttja potentialen och försöka skaffa sig en så omfattande musikalisk vokabulär som det bara går?
För att förtydliga: en "omfattande musikalisk vokabulär" (jag hatar uttrycket "bred musiksmak") är enligt min definition inte att lyssna på både Facebreaker och Disturbed. Eller att gilla både sönderproducerad, kommersiell snabbmatsmusik och ärlig, hjärtlig musik. En "omfattande musikalisk vokabulär" måste, i dessa tider av hisnande tillgänglighet, innefatta ungefär varenda genre som existerar. Du måste ha järnkoll på dubstep, soul, metal, blues, country, hiphop, alla miljoner subgenrer i jazz och ofattbart mycket mer innan du kan göra anspråk på att ha en "omfattande musikalisk vokabulär". Eller, om vi ska använda motbjudande termer, en "bred musiksmak".
Anser jag mig vara ett föredöme och en pionjär i missionen att skaffa en "omfattande musikalisk vokabulär"? Ingalunda. Det enda jag påstår om mig själv är att jag (för tillfället) känner mig mer nyfiken på mer musik än jag någonsin varit. Jag menar, varför i hela fridens namn skulle jag vilja lyssna ännu en gång på "Death magnetic" eller den sjutusenfemhundraåttionionde Slayer-kopian, när jag har uppskattningsvis nittionio komma nittionio procent av John Coltranes diskografi kvar att upptäcka?
De största favoriterna den senaste tiden har emellertid varit Eddie Cochran, Laura Marling och Lucinda Williams.
Eddie Cochran, punkens motsvarighet till Leonardo da Vinci. Vem vet vad han hade kunnat uppnå om han inte dött vid tjugoett års ålder? "Summertime blues" platsar tveklöst på en topp tio-lista över de bästa och mest inflytelserika låtarna som någonsin skrivits. Nästan lika bra är "Jeannie, Jeannie, Jeannie", "C'mon everybody" och "Nervous breakdown".
Laura Marlings kommande platta heter "Once I was an eagle" och släpps nästa vecka. Jag misstänker att den kommer ställa sig bredvid "Sempiternal" som årets bästa platta. Är den ens hälften så bra som 2010 års "I speak because I can", så är jag nöjd. Jösses - låtar som "Devil's spoke", "Sophia" och i synnerhet (i absoluta, totala, maximala jävla synnerhet) "Hope in the air" är så bra att jag dör, inte bara lite, utan rentav väldigt mycket.
Lucinda Williams såg jag spela på KB i Malmö i torsdags. Skrev om det (här) i går. Nämnde att hon fick en panikattack på scen, pausade en liten stund och fortsatte sedan spelningen. Det hela förvandlades till en enormt känslosam och intim tillställning. "Car wheels on a gravel road" är en platta vars storhet inte riktigt går att klä i ord. Låtar som titelspåret, "Joy", "Drunken angel" och "Lake Charles" är sådant vars kvalitet jag nästan tycker borde vara illegal. Nästan.
Den senaste tiden har jag känt mig besatt av någonting. Inte en ond ande. Inget religiöst. Snarare än en idé. Eller en målsättning. En omöjlig sådan. Plötsligt känner jag att jag måste ha hunnit höra all musik som spelats in innan jag dör. Åtminstone all bra sådan. I så många olika genrer som möjligt. Och företrädelsevis gammal sådan. Gärna sådant som finns med på Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa album.
Det är så klart en idiotisk besatthet. Men någonstans känner jag att det vore ett ofattbart slöseri på möjligheter att inte försöka "utbilda" sig så gott det går, att inte försöka lyssna in sig på så mycket musik som möjligt i ett så brett spektra som möjligt. Nu, i den digitala åldern, är obskyr deltablues från fyrtiotalet, ungefär all hiphop som någonsin spelats in och såväl gammal saxofon- som gitarrjazz tillgänglig några knapptryck bort. Varför inte utnyttja potentialen och försöka skaffa sig en så omfattande musikalisk vokabulär som det bara går?
För att förtydliga: en "omfattande musikalisk vokabulär" (jag hatar uttrycket "bred musiksmak") är enligt min definition inte att lyssna på både Facebreaker och Disturbed. Eller att gilla både sönderproducerad, kommersiell snabbmatsmusik och ärlig, hjärtlig musik. En "omfattande musikalisk vokabulär" måste, i dessa tider av hisnande tillgänglighet, innefatta ungefär varenda genre som existerar. Du måste ha järnkoll på dubstep, soul, metal, blues, country, hiphop, alla miljoner subgenrer i jazz och ofattbart mycket mer innan du kan göra anspråk på att ha en "omfattande musikalisk vokabulär". Eller, om vi ska använda motbjudande termer, en "bred musiksmak".
Anser jag mig vara ett föredöme och en pionjär i missionen att skaffa en "omfattande musikalisk vokabulär"? Ingalunda. Det enda jag påstår om mig själv är att jag (för tillfället) känner mig mer nyfiken på mer musik än jag någonsin varit. Jag menar, varför i hela fridens namn skulle jag vilja lyssna ännu en gång på "Death magnetic" eller den sjutusenfemhundraåttionionde Slayer-kopian, när jag har uppskattningsvis nittionio komma nittionio procent av John Coltranes diskografi kvar att upptäcka?
De största favoriterna den senaste tiden har emellertid varit Eddie Cochran, Laura Marling och Lucinda Williams.
Eddie Cochran, punkens motsvarighet till Leonardo da Vinci. Vem vet vad han hade kunnat uppnå om han inte dött vid tjugoett års ålder? "Summertime blues" platsar tveklöst på en topp tio-lista över de bästa och mest inflytelserika låtarna som någonsin skrivits. Nästan lika bra är "Jeannie, Jeannie, Jeannie", "C'mon everybody" och "Nervous breakdown".
Laura Marlings kommande platta heter "Once I was an eagle" och släpps nästa vecka. Jag misstänker att den kommer ställa sig bredvid "Sempiternal" som årets bästa platta. Är den ens hälften så bra som 2010 års "I speak because I can", så är jag nöjd. Jösses - låtar som "Devil's spoke", "Sophia" och i synnerhet (i absoluta, totala, maximala jävla synnerhet) "Hope in the air" är så bra att jag dör, inte bara lite, utan rentav väldigt mycket.
Lucinda Williams såg jag spela på KB i Malmö i torsdags. Skrev om det (här) i går. Nämnde att hon fick en panikattack på scen, pausade en liten stund och fortsatte sedan spelningen. Det hela förvandlades till en enormt känslosam och intim tillställning. "Car wheels on a gravel road" är en platta vars storhet inte riktigt går att klä i ord. Låtar som titelspåret, "Joy", "Drunken angel" och "Lake Charles" är sådant vars kvalitet jag nästan tycker borde vara illegal. Nästan.
fredag 24 maj 2013
"You scream and shout and you make a scene"
I går kväll hade jag privilegiet att befinna mig på KB i Malmö. Lucinda Williams spelade. Det var nästan otroligt bra. Åtminstone större delen av tiden. Men ett tag såg det ut som att det skulle sluta i antiklimax modell deluxe.
Hur då? Jo, sju låtar in i spelningen, när "Blue" precis hade avslutats, hängde Lucinda Williams av sig gitarren och gick av scenen. Hennes medmusiker - Doug Pettibone (gitarr) och David Sutton (bas) - visste inte riktigt vad som stod på, så de satte igång att jamma lite för att underhålla publiken. Lucinda Williams stod och pratade med sin (gissar jag) turnéledare. Från golvet framför scenen såg det ut som att han höll på att trösta henne. Efter några minuter signalerade han till Doug Pettibone och David Sutton att spelningen fick avbrytas. Han stegade fram till mikrofonen och sa att de behövde ta en paus på tio minuter.
Skumt.
Jag klockade inte, men efter cirka tio-femton minuter kom Lucinda Williams, Doug Pettibone och David Sutton tillbaka upp på scenen. Till storartat, hjärtligt publikjubel. De rev av "Copenhagen" och "Sweet old world". Lucinda Williams tackade för publikens stöd och bad om ursäkt för pausen. Hon berättade att hennes hjärta började rusa, gick i hundranittio och att hon började tro att hon skulle dö. "Am I gonna die on stage?", sa hon. Symtom på en panikattack.
Med den incidenten i åtanke är det beundransvärt att hon ens kom tillbaka och fortsatte spelningen. Och magiska stunder snålades det inte med. "Drunken angel", exempelvis. Och Memphis Minnie-covern "Nothing in rambling". Och "Honey bee". Och "Pineola". Och mycket annat.
Hur hennes setlista såg ut? Jo, så här:
Can't let go
People talkin'
Pineola
Greenville
Something about what happens when we talk
When I look at the world
Blue
(paus)
Copenhagen
Sweet old world
Drunken angel
Something wicked this way comes
Hard time killing floor blues (Skip James-cover)
Essence
Honey bee
Joy
River man (Nick Drake-cover)
Tryin' to get to heaven (Bob Dylan-cover)
Blessed
Stop breaking down blues (Robert Johnson-cover)
Nothing in rambling (Memphis Minnie-cover)
Om jag får gnälla lite: var tog "Car wheels on a gravel road" vägen? Denna fantastiska låt, detta enastående titelspår på denna underbara skiva. Plattan sitter på plats 304 på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna genom tiderna. Oavsett listplaceringar - det är en löjligt bra skiva och du måste höra den om du har något som helst intresse av musik med hjärta och närvaro.
Jo, jag saknade också låtar som "Passionate kisses", "I envy the wind", "Lake Charles", "Bus to Baton Rouge" och många fler. Men det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att jag fick se en intim, känslosam konsert som inte lät sig hejdas av en oväntad incident.
Bästa spelningen jag sett i år? En av dem, helt klart. Tillsammans med Jon Spencer Blues Explosion i Malmö, Bruce Springsteen i Köpenhamn, Cult Of Luna i Köpenhamn, Gaslight Anthem i Göteborg och Bring Me The Horizon i Köpenhamn.
Hur då? Jo, sju låtar in i spelningen, när "Blue" precis hade avslutats, hängde Lucinda Williams av sig gitarren och gick av scenen. Hennes medmusiker - Doug Pettibone (gitarr) och David Sutton (bas) - visste inte riktigt vad som stod på, så de satte igång att jamma lite för att underhålla publiken. Lucinda Williams stod och pratade med sin (gissar jag) turnéledare. Från golvet framför scenen såg det ut som att han höll på att trösta henne. Efter några minuter signalerade han till Doug Pettibone och David Sutton att spelningen fick avbrytas. Han stegade fram till mikrofonen och sa att de behövde ta en paus på tio minuter.
Skumt.
Jag klockade inte, men efter cirka tio-femton minuter kom Lucinda Williams, Doug Pettibone och David Sutton tillbaka upp på scenen. Till storartat, hjärtligt publikjubel. De rev av "Copenhagen" och "Sweet old world". Lucinda Williams tackade för publikens stöd och bad om ursäkt för pausen. Hon berättade att hennes hjärta började rusa, gick i hundranittio och att hon började tro att hon skulle dö. "Am I gonna die on stage?", sa hon. Symtom på en panikattack.
Med den incidenten i åtanke är det beundransvärt att hon ens kom tillbaka och fortsatte spelningen. Och magiska stunder snålades det inte med. "Drunken angel", exempelvis. Och Memphis Minnie-covern "Nothing in rambling". Och "Honey bee". Och "Pineola". Och mycket annat.
Hur hennes setlista såg ut? Jo, så här:
Can't let go
People talkin'
Pineola
Greenville
Something about what happens when we talk
When I look at the world
Blue
(paus)
Copenhagen
Sweet old world
Drunken angel
Something wicked this way comes
Hard time killing floor blues (Skip James-cover)
Essence
Honey bee
Joy
River man (Nick Drake-cover)
Tryin' to get to heaven (Bob Dylan-cover)
Blessed
Stop breaking down blues (Robert Johnson-cover)
Nothing in rambling (Memphis Minnie-cover)
Om jag får gnälla lite: var tog "Car wheels on a gravel road" vägen? Denna fantastiska låt, detta enastående titelspår på denna underbara skiva. Plattan sitter på plats 304 på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna genom tiderna. Oavsett listplaceringar - det är en löjligt bra skiva och du måste höra den om du har något som helst intresse av musik med hjärta och närvaro.
Jo, jag saknade också låtar som "Passionate kisses", "I envy the wind", "Lake Charles", "Bus to Baton Rouge" och många fler. Men det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att jag fick se en intim, känslosam konsert som inte lät sig hejdas av en oväntad incident.
Bästa spelningen jag sett i år? En av dem, helt klart. Tillsammans med Jon Spencer Blues Explosion i Malmö, Bruce Springsteen i Köpenhamn, Cult Of Luna i Köpenhamn, Gaslight Anthem i Göteborg och Bring Me The Horizon i Köpenhamn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)