Grateful Dead, John Coltrane, Charles Mingus, Memphis Minnie, Kenny Burrell, Ornette Coleman, Commander Cody and His Lost Planet Airmen, James Brown, Tom Waits, Aretha Franklin, Public Enemy, De La Soul, Common, Eddie Floyd, Muddy Waters, Warren Smith, Tiny Bradshaw, Rodney Crowell. Och en hel del till.
Den senaste tiden har jag känt mig besatt av någonting. Inte en ond ande. Inget religiöst. Snarare än en idé. Eller en målsättning. En omöjlig sådan. Plötsligt känner jag att jag måste ha hunnit höra all musik som spelats in innan jag dör. Åtminstone all bra sådan. I så många olika genrer som möjligt. Och företrädelsevis gammal sådan. Gärna sådant som finns med på Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa album.
Det är så klart en idiotisk besatthet. Men någonstans känner jag att det vore ett ofattbart slöseri på möjligheter att inte försöka "utbilda" sig så gott det går, att inte försöka lyssna in sig på så mycket musik som möjligt i ett så brett spektra som möjligt. Nu, i den digitala åldern, är obskyr deltablues från fyrtiotalet, ungefär all hiphop som någonsin spelats in och såväl gammal saxofon- som gitarrjazz tillgänglig några knapptryck bort. Varför inte utnyttja potentialen och försöka skaffa sig en så omfattande musikalisk vokabulär som det bara går?
För att förtydliga: en "omfattande musikalisk vokabulär" (jag hatar uttrycket "bred musiksmak") är enligt min definition inte att lyssna på både Facebreaker och Disturbed. Eller att gilla både sönderproducerad, kommersiell snabbmatsmusik och ärlig, hjärtlig musik. En "omfattande musikalisk vokabulär" måste, i dessa tider av hisnande tillgänglighet, innefatta ungefär varenda genre som existerar. Du måste ha järnkoll på dubstep, soul, metal, blues, country, hiphop, alla miljoner subgenrer i jazz och ofattbart mycket mer innan du kan göra anspråk på att ha en "omfattande musikalisk vokabulär". Eller, om vi ska använda motbjudande termer, en "bred musiksmak".
Anser jag mig vara ett föredöme och en pionjär i missionen att skaffa en "omfattande musikalisk vokabulär"? Ingalunda. Det enda jag påstår om mig själv är att jag (för tillfället) känner mig mer nyfiken på mer musik än jag någonsin varit. Jag menar, varför i hela fridens namn skulle jag vilja lyssna ännu en gång på "Death magnetic" eller den sjutusenfemhundraåttionionde Slayer-kopian, när jag har uppskattningsvis nittionio komma nittionio procent av John Coltranes diskografi kvar att upptäcka?
De största favoriterna den senaste tiden har emellertid varit Eddie Cochran, Laura Marling och Lucinda Williams.
Eddie Cochran, punkens motsvarighet till Leonardo da Vinci. Vem vet vad han hade kunnat uppnå om han inte dött vid tjugoett års ålder? "Summertime blues" platsar tveklöst på en topp tio-lista över de bästa och mest inflytelserika låtarna som någonsin skrivits. Nästan lika bra är "Jeannie, Jeannie, Jeannie", "C'mon everybody" och "Nervous breakdown".
Laura Marlings kommande platta heter "Once I was an eagle" och släpps nästa vecka. Jag misstänker att den kommer ställa sig bredvid "Sempiternal" som årets bästa platta. Är den ens hälften så bra som 2010 års "I speak because I can", så är jag nöjd. Jösses - låtar som "Devil's spoke", "Sophia" och i synnerhet (i absoluta, totala, maximala jävla synnerhet) "Hope in the air" är så bra att jag dör, inte bara lite, utan rentav väldigt mycket.
Lucinda Williams såg jag spela på KB i Malmö i torsdags. Skrev om det (här) i går. Nämnde att hon fick en panikattack på scen, pausade en liten stund och fortsatte sedan spelningen. Det hela förvandlades till en enormt känslosam och intim tillställning. "Car wheels on a gravel road" är en platta vars storhet inte riktigt går att klä i ord. Låtar som titelspåret, "Joy", "Drunken angel" och "Lake Charles" är sådant vars kvalitet jag nästan tycker borde vara illegal. Nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar