"You scream and shout and you make a scene"

I går kväll hade jag privilegiet att befinna mig på KB i Malmö. Lucinda Williams spelade. Det var nästan otroligt bra. Åtminstone större delen av tiden. Men ett tag såg det ut som att det skulle sluta i antiklimax modell deluxe.

Hur då? Jo, sju låtar in i spelningen, när "Blue" precis hade avslutats, hängde Lucinda Williams av sig gitarren och gick av scenen. Hennes medmusiker - Doug Pettibone (gitarr) och David Sutton (bas) - visste inte riktigt vad som stod på, så de satte igång att jamma lite för att underhålla publiken. Lucinda Williams stod och pratade med sin (gissar jag) turnéledare. Från golvet framför scenen såg det ut som att han höll på att trösta henne. Efter några minuter signalerade han till Doug Pettibone och David Sutton att spelningen fick avbrytas. Han stegade fram till mikrofonen och sa att de behövde ta en paus på tio minuter.

Skumt.

Jag klockade inte, men efter cirka tio-femton minuter kom Lucinda Williams, Doug Pettibone och David Sutton tillbaka upp på scenen. Till storartat, hjärtligt publikjubel. De rev av "Copenhagen" och "Sweet old world". Lucinda Williams tackade för publikens stöd och bad om ursäkt för pausen. Hon berättade att hennes hjärta började rusa, gick i hundranittio och att hon började tro att hon skulle dö. "Am I gonna die on stage?", sa hon. Symtom på en panikattack.

Med den incidenten i åtanke är det beundransvärt att hon ens kom tillbaka och fortsatte spelningen. Och magiska stunder snålades det inte med. "Drunken angel", exempelvis. Och Memphis Minnie-covern "Nothing in rambling". Och "Honey bee". Och "Pineola". Och mycket annat.

Hur hennes setlista såg ut? Jo, så här:

Can't let go
People talkin'
Pineola
Greenville
Something about what happens when we talk
When I look at the world
Blue
(paus)
Copenhagen
Sweet old world
Drunken angel
Something wicked this way comes
Hard time killing floor blues (Skip James-cover)
Essence
Honey bee
Joy

River man (Nick Drake-cover)
Tryin' to get to heaven (Bob Dylan-cover)
Blessed
Stop breaking down blues (Robert Johnson-cover)
Nothing in rambling (Memphis Minnie-cover)

Om jag får gnälla lite: var tog "Car wheels on a gravel road" vägen? Denna fantastiska låt, detta enastående titelspår på denna underbara skiva. Plattan sitter på plats 304 på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna genom tiderna. Oavsett listplaceringar - det är en löjligt bra skiva och du måste höra den om du har något som helst intresse av musik med hjärta och närvaro.

Jo, jag saknade också låtar som "Passionate kisses", "I envy the wind", "Lake Charles", "Bus to Baton Rouge" och många fler. Men det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att jag fick se en intim, känslosam konsert som inte lät sig hejdas av en oväntad incident.

Bästa spelningen jag sett i år? En av dem, helt klart. Tillsammans med Jon Spencer Blues Explosion i Malmö, Bruce Springsteen i Köpenhamn, Cult Of Luna i Köpenhamn, Gaslight Anthem i Göteborg och Bring Me The Horizon i Köpenhamn.