Den ödsliga kärleken

Ibland behövs inte mycket för att skapa magi. Ibland räcker små, enkla medel väldigt långt. Som i går kväll, när Bastions lirade på Fängelset i Göteborg. Mer om deras gig senare. Vi tar det hela från början.

Dyker upp på Fängelset någon gång runt halv åtta och konstaterar att det är toklite folk på plats. Någon timme senare kan jag konstatera att det nästan enbart är kvällens band som är där. I kväll ska nämligen sex band spela. Det är tjugoåtta musiker. Och inte ens alla dessa stannar kvar och tittar på alla band. Trist att se. Räknar vi bort flickvänner är vi nog inte ens tio som kan räknas till "vanlig" publik. Skandal? Faktiskt.

Först på scen är i alla fall Trollhättans Sort By Title. Deras ep "Independent process" imponerade en aning på mig när jag recenserade den (minns inte i vilket sammanhang, dock). Och man kan ana att de har ett grymt liveband inom sig. Sångaren Adam Hennings hade säkert varit en lysande frontman om han surat mindre över den minimala publiken. Han studsar, röjer, skriker och är allmänt energisk. Stundvis. Sedan verkar han uppgiven över att responsen inte är något vidare.

Så här ligger det till - oavsett publikskara måste man ge järnet. Spelar man inför tio pers och gör allt för att imponera på dessa människor, kommer de tio personerna att vara ens fans resten av livet. Därför duger det inte att tappa humöret några låtar in i spelningen för att man är missnöjd med responsen. Uppfattat? Bra. Räknar med att det är åtgärdat nästa gång Sort By Title korsar mina vägar. Alltså på Entering Spring-festivalen i april.

Amrita heter nästa band. De har ett mer dynamiskt sound än Sort By Titles stenhårda deathcore. Här prioriteras melodier väldigt ofta. Men, jag har nog aldrig sett en mer oengagerad skara musiker stå på en scen. Om låtarna hade framförts med lite pepp hade det kunnat bli hur bra som helst. Nu, fiasko. Grattis.

En helt annan historia är Leaving Shore, ett lysande exempel på att Yersinia har stor inverkan på den svenska metalcorescenen. Det sjungs på svenska, manglet blandas med obarmhärtigt stiliga postrocksmelodier och kvällens första pepp infinner sig. Sångaren Marcus Lundh och gitarristerna Anton Hedlund och David Boman är allihop taggade och visar hur man ska agera om man spelar den här typen av musik. Det vill säga - ge utlopp för pepp. En helt annan historia är basisten Emil Rönnborg, som kan vara den absolut sämsta scenpersonligheten jag någonsin sett.

Som helhet är Leaving Shore ett imponerande liveband. Spelningen på Entering Spring-festivalen kan bli grym. Det räknar jag kallt med.

Nästa band är kvällens största överraskning. En av årets hittills största överraskningar, faktiskt. De heter Alenah och härstammar från Dalsland. Liksom Leaving Shore sjunger de på svenska. De har printat upp stilrena tröjor med den Håkan Hellström-aktiga textraden "Ta mig från kärlek" och döper låtarna till saker som "Ett dödsdatum satt", "Mitt Waterloo" och "Vindspel".

Ja, det här är bra skit. Helt fantastiskt bra skit. De är kvällens vildaste scenpersoner, och röjer så pass att de mycket väl skulle kunna förstöra inredningen vilken sekund som helst. Ljudbilden är inte helt klockren och många gitarrmelodier försvinner bakom en vägg av audiokaos. Men det är helt okej. För i det här formatet är känslan och peppen viktigare än att allt låter perfekt. Herregud, jag ser hur basisten spelar fel emellanåt. Men det spelar ingen roll. För allt är så inlevelsefullt och hårt att jag faller direkt för Alenah.

"Ta mig från kärlek"-tröjan är givetvis beställd från Bigcartel.

No Omega är kvällens co-headliner. Det är de och Bastions som turnerar och det är för deras skull spelningen i kväll äger rum. Jag har sett bandet live en gång tidigare. Det var för ett och ett halvt år sedan i Stockholm. När Imperial Never Say Die!-turnén (med Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlot's Mouth, Your Demise och We Came As Romans) skulle göra sitt enda svenska stopp. Den dagen hade årets första snöoväder nått Stockholm. Således - en av de tre turnébussarna hade blivit grovt försenad. Givetvis den med all utrustning. Alla bandmedlemmar var i tid till spelningen. Men utrustningen dök inte upp förrän långt efter insläpp.

LiveNation ringde därför upp No Omega, som fick underhålla publiken kort och koncist under väntan. De gjorde det bra, men omständigheterna var inte särskilt gemytliga.

I kväll är de inte heller det, med publiksiffran i åtanke. No Omega skiter i det, emellertid. De kör sin spelning, utan mycket pauser eller mellansnack. I stället - bara tokbra hardcore rakt igenom. Det känns emellertid lite stelt. De gör vad de repat in och inget annat. Resultatet är bra, men inte så bra som jag hoppats på. Färska fullängdaren "Metropolis" ska emellertid spanas in, och hör sen.

Men så är vi äntligen där. Bastions. Från Wales. Med fantastiska släpp som "Hospital corners" och "Island living" i bagaget. Nu är vi tjugosju pers i lokalen. En av dessa är dörrvakten. Två är garderobspersonal. Två ansvarar för ljud och mixerbord. Två säljer merchandise. Och fyra är medlemmar i Bastions. Vi är alltså sjutton människor som faktiskt tittar på spelningen. Värdigt? Kanske inte. Men äckligt bra blir det ändå.

Sångaren Jamie Burne drar nytta av den lilla publiken. Han placerar mikrofonstativet på golvet framför scenen och håller sig där under så gott som hela spelningen. Och förstås är det inte många sekunder han står stilla. Hans totala inlevelse under låtarna kräver att han använder ett rörelsemönster som många yngre hardcorekids hade dödat för att kunna hantera. Bäst är när han studsar mot väggen.

Det allra bästa under hela spelningen är när "Augury", öppningslåten på "Hospital corners" spelas. Jamie Burne struntar i att använda mikrofonen. I stället vrålar han ut texten och bryter igenom ljudbilden (som förvisso enbart kompletteras av gitarr, men ändå).

Ett enkelt drag får mitt hjärta att slå i galopptakt. Han sjunger "When sorrow knocked...", bankar på scenen och fortsätter sjunga "...on my door". Lätt, billigt, men tusan så effektivt.

De här omständigheterna klär Bastions beckmörka hardcore bättre än man kan tro. Det hade varit miserabelt att se bandet spela på ett ställe som Sticky Fingers, inför några hundra besökare där max en tiondel bryr sig om bandet. Nu står det sjutton beundrare och ger bandet sin fulla uppmärksamhet. Fyra personer gör Jamie Burne sällskap i röjet. Två av dessa är händelsevis Marcus och Anton från Leaving Shore.

Enkel sammanfattning - Bastions gör en spelning som förvandlar mig till ett fan på livstid. Yngre band, lär er.