Mina ögon gör ont. Mina öron ringer. Jag är tömd på kroppsvätskor och badar i svett. Både varm och kall sådan. En lustig känsla av obehag har spridit sig inom mig. En känsla av ett skönt obehag. Fortfarande befinner jag mig i ett tillstånd av förtrollning.
Jag har precis sett Thåström spela på Trädgår'n i Göteborg. Magi är en underdrift.
Två gånger tidigare har jag sett honom spela. Första gången var på Malmöfestivalen år 2009. Det var en fullkomligt fantastisk tillställning. Hans inledning med "Släpp aldrig in dom" är fortfarande ett av mina starkaste konsertminnen någonsin. Andra gången var i Köpenhamn, februari 2010. Det var bra, visst. Men insatsen kändes något loj och den där euforiska känslan ville aldrig infinna sig.
I kväll såg jag Thåström för tredje gången. Ungefär allt var bättre. Ganska precis nästan exakt allt var så underbart storslaget att jag vid flera tillfällen lyckades glömma bort min egen existens.
"Beväpna dig med vingar" var en sjukt känslofylld inledning. "Miss Huddinge -72" har jag tidigare aldrig gillat, men i kväll var den hur bra som helst i ett nytt, suggestivt arrangemang. "Aldrig nånsin komma ner" lät bättre än jag någonsin hört den förr. "Ingen neråtsång" - vilken intensitet! "Främling överallt" är en av mina absoluta Thåströmfavoriter, och lät förstås helt äckligt bra. "Axel Landquists park" går inte att beskriva. "Låt dom regna" blev kvällens mest berörande inslag från senaste plattan ("Beväpna dig med vingar"). Envetet ritualtrummande, munksångsminnande körande och en sånginsats från Thåströms sida som kändes i ens allra innersta vrår.
Kvällens absoluta höjdpunkt infann sig i "Kort biografi med litet testamente" - den bästa låten Thåström gjort, någonsin - och "En vacker död stad". Den förstnämnda med sin crescendoaktiga struktur som briserar i ett enormt klimax där intensiteten är på topp. Den senare som omhändertar nämnda intensitet och görs så stenhårt, så larmigt, så hårt att det blir svårt att uppfatta några som helst nyanser i musiken. Helt obetalbart bra. Helt enastående.
Visst lät Thåström en aning krasslig här och där, framför allt inledningsvis. Men snubbens sång har aldrig handlat om tonmässig precision. Det är enbart känslan som är viktig. Och i det avseendet var han där. Hela tiden. Han tog i från tårna i alla lägen för att få ut hela sitt jag i vartenda ord han sjöng. Känslan. Känslan!
Hans spastiska scenuppträdande slog nya rekord, och bevisade enbart en sak - han var så inne i musiken att en atombomb kunnat brisera i Trädgårn's foajé utan att han skulle märka det.
Enkelt sagt är den spelning jag såg i kväll den bästa spelning jag sett i år. Utan någon som helst tvekan. Och - ingen tvekan här heller - det bästa jag sett Thåström göra.
(Ja, jag vet att jag precis brutit mot mina principer genom att omskriva en konsert i imperfekt. Men... äh. Stör du dig på det, ge mig en örfil eller skjut mig i benet nästa gång vi ses.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar