Ansiktsbehåring och levande döda

Om man fortfarande gillar det, varför sluta? Lite så resonerar jag när jag springer iväg på fler spelningar än vad som kan anses vara hälsosamt. Å andra sidan  har jag kommit på mig själv med att tänka "nej, varför i helvete ska jag se det där bandet? De är ju inte så bra" när jag förberett mig för att kila iväg till ett gig. Låt oss kalla det ett beroende, och sedan gå vidare.

Och sedan backa tidräkningen två dagar. Vi har åkt tillbaka i tiden. Det är fredagen den tjugofemte maj 2012. Igen.

Min kväll börjar med något som verkligen andas medelsvensson, svenne banan och så vidare. Först och främst - jag är på Liseberg. Var är punkcredden där? Sedan - jag ser en spelning med Mustasch. Var är punkcredden där?

Fast, strunta i den där credden. För jag gillar Mustasch, har så gjort väldigt länge (även om diggandet hade ett uppehåll i cirka ett år efter att den självbetitlade plattan släpptes) och kommer så fortsätta. Nya skivan "Sounds like hell, looks like heaven" är den mest liveanpassade plattan de gjort och under turnén i våras inledde de spelningarna med att köra hela skivan. Från första låten "Speed metal" till att outrot "Northern star" spelas i pa:t.

Om de gör så i kväll också? Nej. Nu är Mustasch tillbaka i gamla goda vanor, med en ganska flexibel låtlista. Å ena sidan brukar bandet alltid köra samma låtar. De har ett antal livefavoriter som de växlar mellan. Två låtar från den plattan, tre låtar från en annan platta och så vidare. Vill man exempelvis höra ett lite undanskymt spår från "Ratsafari" (ja, jag vill höra "Stinger citizen") kan man fetglömma det.

Å andra sidan - få band ändrar i låtordningen så friskt som Mustasch. Spelar det någon roll? Ja, jag tycker det. Ordningen på låtarna man spelar är för viktig för att sjabblas bort med att slaviskt hålla sig till hur det är utplacerat på skiva och spara singlarna till sist. Det vet Mustasch. Och därför kan man aldrig vara riktigt säker på vad som kommer härnäst. Det gillar jag.

Spelningen i kväll är inte den bästa jag sett Mustasch göra - den platsen är vigd åt gigget på Metaltown år 2009, med headlinespelningen på förra årets Sommarrock i Svedala på en god andraplats. Men inte heller är det i närheten av de sjukt oinspirerade, trötta spelningar som följde den självbetitlade plattan. Lite av en nytändning verkar (återigen) ha dykt upp vid det senaste trummisbytet. Danne McKenzie lämnade in avskedsansökan i samband med släppet av "Sounds like hell, looks like heaven" och har ersatts av Jejo Perković. Rent speltekniskt tycker jag nyförvärvet resonerar märkligt kring vilka fills som passar in i Mustaschs låtar, men att snubben för in ny energi och nytt blod i bandet är förstås inte att underskatta.

Ett visst minuspoäng för att svintråkiga "Accident black spot" är tillbaka i setet, och att "Deep in the woods" (som jag trodde skulle bli en ny, permanent livefavorit efter förra årets turnerande) saknas. Men klassiker som "Down in black", "Bring me everyone" och "I hunt alone" går inte att klanka ner på. Och låt oss inte förglömma att Ralf Gyllenhammar är på gott humör i kväll. Då är spelningen garanterad underhållningsvärde. Att sedan gitarristen David Johannesson gör den kanske mest peppade insatsen jag sett från hans sida bidrar förstås också till pluskontot.

Kul detalj: "I'm frustrated" avslutar spelningen, och Ralf säger att det är första gången de spelar den låten live. Första gången de spelar hela, måste han mena. För på KB i januari 2010 körde Ralf första versen plus refrängen helt solo innan sista extranumret. På akustisk gitarr i kväll hittar vi Ian Persson från Soundtrack Of Our Lives. Som sagt - kul detalj.

Mustasch har hastigt och lustigt blivit ett av de namnen jag kommer prioritera högst på Getaway-festivalen om några veckor.

Setlista:
The challenger
Black city
Tritonus (prelude)
Heresy blasphemy
Bring me everyone
Down in black
It's never too late
Double nature
Destroyed by destruction
Accident black spot
Morning star
I don't hate you
Mine
I hunt alone
I'm frustrated

Jag är förstås helnöjd med spelningen, men det är dumt att avsluta kvällen där. Varför? Jo, för att självaste Zombiekrig - Göteborgs absolut bästa band - ska hålla releasefest för sin nya skiva "Den vänstra stigens ljus" på Sticky Fingers. Det är ta mig fan den nya definitionen av begreppet obligatorisk närvaro.

I kväll har Sticky Fingers öppet på både top floor och mellanvåningen. Tanken är att göra en riktig helkväll av det här. Så huvudbandet Zombiekrig spelar på mellanvåningen (enligt uppgift efter deras egna order, trots att top floor är större) medan supportakterna Eldrimner och Deceptic får uppträda på den stora scenen där uppe.

Först ut är Deceptic. Jag missade bandet när de spelade på Belsepub tillsammans med Start A Fire i februari, eftersom stället var fullsatt och någon hade sjabblat med gästlistan. Då jag har ett gott öga (öra) till bandets senaste ep (recension finns på sidan femtiofyra i #139 av Close-Up Magazine) har jag velat se dem ett bra tag. Och i kväll får jag chansen. Blir jag nöjd? Inte riktigt. Det här gänget har en hel del att jobba med innan de blir ett liveband att räkna med. Syntslingor på backtracks kan vara ett lysande komplement, men man får inte förlita sig på dem så som kvintetten gör. Sedan vill jag har mer röj och mindre fokus på millimeterprecision på instrumenthalsarna. Nu blir det som att titta på ett gäng robotar. Och lär er headbanga i takt. Tack på förhand.

Fin gest att göra en cover på Slipknots "Before I forget" tillägnad Paul Gray, för övrigt.

Zombiekrig, alltså. Världens coolaste band. I kväll faller ungefär allt på plats som saknats de andra två gångerna jag sett dem. På Krokslättsgården i Mölndal stod de på golvet inför runt tjugofem människor och skulle hålla låda. I vintras på top floor inleddes spelningen antiklimaxartat med en strejkande gitarr.

Men nu, nu sitter allt. Från "Intro/utbrott" till avslutande "Undantagstillstånd" är det här hejdlös thrash metal-kärlek i sin mest njutbara form. Axel Widén är frontmannen som lyckas vara lika delar cool, glad och ondskefull (typ). Bäst är när han ska påannonsera "Dö för fan". Parafrasering:

"Det pågår en möhippa här inne. Den här låten tillägnar vi alla som ska gifta sig. Den heter 'Dö för fan'".

Så jävla rätt. Giftermål, svensexor, möhippor, förlovningar och liknande - förbjud skiten och avrätta alla som håller på med det.

Låtarna från "Den vänstra stigens ljus" är längre och mer komplexa än det raka punkröjet på debuten "Undantagstillstånd". En viss farhåga om att det inte ska hålla i liveformatet har funnits. Helt ogrundat, visar det sig. Inte för en sekund tänker man på att låtarna skulle vara för långa. Till och med "Hatarna", som ståtar med sex minuter och arton sekunder passerar på vad som känns som en halv minut.

Och dessutom är bandets nye (eller tillfällige?) trummis bättre än sin föregångare. I hans regi blir låtarna ännu hårdare och han har ett driv som tidigare saknats.

 Fast - varför inte spela "Häng dom högt över stan" från nya skivan?

Setlista:
Intro/utbrott
Själamord
Anklagarna
Träl
Den mörkaste tiden är här
Döden
Evigt död
Så tar allt slut
Dö för fan
Evigt liv
Hatarna
Håll käften ge mig dina pengar
Undantagstillstånd

Kvällen avslutas med Eldrimner på top floor. Bandet som frontas av Marionette-sångaren Alexander Andersson (som händelsevis ersatte Zombiekrig-Axel på den positionen, om det gått dig förbi) och som beskrivs som Meshuggah möter Shining. De gör bra ifrån sig, och egentligen finns det inte mycket att klaga på. Men, eftersom jag själsligt är förtidspensionär och klockan är, eh, runt ett står jag mest och gäspar. Utom när Axel Widén hoppar upp på scen och gästar en låt. Då piggnar jag till. För att sedan bli lite sömnig igen.

Inte mycket till recension, jag vet. Så här ligger det till - Eldrimner gör en gedigen insats, är ett bra band och jag ska absolut spana in fullängdsdebuten som är i antågande (det borde du också göra). Men jag är för trött för att ta intryck. Så, alla fel ligger hos mig. Inte hos bandet.

Låt oss nu hoppa framåt i tiden. En aning. Till klockan fem i åtta, lördagen den tjugosjätte maj 2012. Platsen är Trädgår'n i Göteborg. Majoriteten av alla besökare har skägg och nästan lika många har en öl i handen. Ett supergrabbigt gäng står och skriker i tid och otid. Inte efter något särskilt, de tycks bara ha tagit till fasta på Facebook-sidan "Dricka öl och vråla" och dess budskap. Framför scenen hänger en ridå. Den pryds av en dödskalle och texten "Black Label Society".

Ja, Black Label Society ska strax uppträda. Det sägs att de ska gå på scen klockan åtta. Gör de det? Nej. En halvtimme efter utsatt tid behagar ljudsnubben spela upp introt. Det följs av att bandet harvar igång "Crazy horse". Efter några takter faller ridån. På scen syns tre ganska anonyma musiker med huvudbonader och armlösa tröjor. I mitten står Zakk Wylde. Skägg. Långt ljust hår. Jeansväst. En utstuderad, bredbent pose. Och, låten i ära, en enorm fjäderskrud.

Folk skriker något fruktansvärt. Åtskilliga liter öl spills ut för att man till den här musiken måste höja glaset, skrika och skaka på hela kroppen. Måste? Ja, många verkar tycka det.

Få band har mer korkade fans än Black Label Society. Om det beror på deras musik eller något annat låter jag vara osagt. Beundrarna verkar leva efter livsmottot "Öl gör mig cool!". Ingenting kunde förstås vara mer fel. Det kanske bara är avundsjuka från min sida - jag lever numera som nykter alkoholist (om jag faktiskt kan klassas som alkoholist, det vet jag inte) efter att antalet alkoholpåverkade skandaler blivit för många. Har inte druckit ens en lättöl sedan december förra året.

Så det kanske bara är därför jag blir ganska sur på alla testosteronstinna idioter som ska spela luftgitarr med en öl i handen. Nästan alla är fulla. Nästan alla är fula. Många verkar tycka att det går ihop med Black Label Societys musik. Och så kanske det är. Men, en fråga - går du på konsert för att du gillar musiken eller för att du vill bli full? Fundera på det. Är ditt svar det sistnämnda eller bägge två, så är du en idiot. Kila in på kvarterspuben och sup dig till apstadiet med de andra degenererade a-lagarna. Låt bli att förstöra musikupplevelser för andra. Förstår vi varandra? Bra. Du är en idiot. Dö för fan.

Konserten? Jo, den är bra. Men inte jättebra. Den är så rutinartad att det nästan är löjligt. Att Zakk lyckas klämma in några "Gothenburg!" i det sjukt inövade uppträdandet är nästan förvånande.

Tur då att det låter maffigt nog för att ändå övertyga. Jag är inte bandets största beundrare, och i slutet blir det något enahanda med allt monsterriffande. Men jag gillar det. Zakk är en sjujäkla gitarrist och låtar som "Fire it up", "Bleed for me", "Godspeed hellbound" och "Suicide messiah" går faktiskt inte att argumentera mot. Balladen "In this river" inleds med ett ganska menlöst instrumentalparti, men görs i övrigt i en väldigt fin version.

Dock blir jag aldrig fri från känslan att jag är på fel konsert. Dels på grund av all fokus på alkohol. Men dels för att jag hatar gitarrsolon. Ett solo inne i en låt som inte är för långt och som tillför något - okej. Men ett sjukt långt ensamsolo? Nej, nej, nej, nej, nej och åter nej. När Zakk shreddar utan mening i vad som känns som en evighet jublar folk och tycker det är hur häftigt som helst. Som sagt - Black Label Society har världens mest korkade fans.

Ändå ser jag fram emot att få se bandet igen nästa vecka, på Malmö Stadion tillsammans med Ozzy Osbourne.

Setlista:
Crazy horse
Funeral bell
Bleed for me
Demise of sanity
Overlord
Parade of the dead
In this river
Fire it up
Gitarrsolo
Godspeed hellbound
The blessed hellride
Suicide messiah
Concrete jungle
Stillborn