Premiärkväll i flera avseenden

I går, alltså.

Först och främst - årets första utekonsert. Strax efter klockan 19:00 började nämligen Carolina Wallin Pérezs spelning på Taubescenen på Liseberg. Och där - ytterligare en premiär. Första gången jag besökte Liseberg sedan jag flyttade till Göteborg. Tror inte jag befunnit mig inne på området (Lisebergshallen räknas inte) på säkert tio år.

Och jo, Carolina Wallin Pérez gjorde en jättebra spelning. Det kanske bara har att göra med att jag hunnit lyssna in mig mer på hennes platta "Där vi en gång var" (upptäck!), men jag uppskattade det här gigget mer än releasefesten på Lilla Hotellbaren i Stockholm för en månad sedan. Mycket för att jag äntligen fick höra skönt dumglada "När alla lampor tänds" i det levande formatet.Carolina var på gott humör och sjöng fantastiskt. Dumt att klaga, med andra ord.

Både på skivan och under Stockholmsspelningen gästades "Dansa ett tag" av jazzsångerskan Linnea Henriksson, som inte var med nu. I stället sjöngs hennes delar av Carolinas keyboardspelare. Vad hon hette? Det minns jag inte. Namnet sades tre gånger under spelningen, ändå lyckas jag glömma. Oavsett - hon gjorde låten minst lika bra som Linnea.

Att samtliga låtar från "Där vi en gång var" spelades är förstås ett enormt lyckat drag. Dessutom fick vi också höra en av hennes Kent-covers. Det blev "Utan dina andetag", men negativa lilla jag hade faktiskt hellre hört Carolinas version av "Ingenting" eller "Om du var här". Oavsett, sjukt bra spelning. Jag är nöjd.

Setlista:
Där vi en gång var
Allting ordnar sig (men låt mig tänka klart)
Jag har fått nog av dig
Din tur
Andra sidan jorden
Du såg ingenting
Baby
Dansa ett tag
Sanningen
Nu på en gång

Utan dina andetag
När alla lampor tänds

Kort efter att Carolina avslutat sin spelning begav jag mig till en annan premiär. Mitt första besök på Pustervik, that is. Om jag gillade det? Kanske. Fick lite Henriksberg Ballroom-vibbar (usch!) av att spellokalen var nedskalad till en scen på golvnivå med ett staket vid kanten. Och det är inte positivt.

På Pustervik höll Satan Takes A Holiday och Durango Riot låda. Ytterligare två premiärer. För min del. Heja!

Durango Riot gjorde en sådan spelning som man genast föll för, utan att kunna sätta fingret på varför. Bra låtar? Det har säkert en del med det att göra. Bra framförande? Det också. Energi, pepp och liknande? Ja, det med. Stundvis under bandets speltid började jag hata mig själv för att inte ha hört bandet tidigare. Antar att det är ett så gott betyg som något.

Satan Takes A Holiday har jag egentligen aldrig gillat. Debutplattan från 2009 avfärdade jag som högfärdig och jobbig. Men nya given "Who do you voodoo" har sina starka bitar, därför var jag tvungen att ge livebandet en chans.

Och nog är jag nöjd med det. Inför en liten, ganska oengagerad publikskara röjde, juckade och rockade trion så det nästan slog gnistor. Dessutom slapp vi höra deras vidriga cover på "Big in Japan" (inte för att originalet är bra). I stället gjorde fina bitar som "Who do you voodoo", "Candy in mouth", "Karma babe" och "Her pretty head" sitt bästa för att övertyga mig om bandets storhet. Tilltaget lyckades, åtminstone i viss mån. Även om jag saknade "A bit of hell", bästa låten på nya skivan. Fast man kan ju inte få allt. Det vet jag. Men, ändå.

Setlista:
Candy in mouth
Missy
Her pretty head
Who do you voodoo
The ooh's and the aah's
Hard way honey
Moth and flame
I wanna hold your hand
Karma babe
Rumble!
Heartbreaker

Come over (I make you look good)
Destroyer