Satt och filade på en recension av Alexisonfires London-gig förra veckan (sjukt sent, jag vet) och lät setlistan omvandlad till en spellista (här, Spotifylista, håll käften) ljuda ur högtalarna. Blev tvungen att snabbt som attans trycka på pausknappen. För jag mindes plötsligt att - jo, i dag är dagen. Dagen med ett stort D. Ett stort, gigantiskt, jävla D. Landstigningen i Normandie för sextioåtta och ett halvt år sedan är ingenting i jämförelse med hur mycket Dagen D det här är.
Vad är det som händer?
Tja, dels är det i dag exakt åtta år sedan jag såg Motörhead live för första gången. Stort, visst. Men inte det jag tänker på.
Nej, så här är det: en fin liten låt var planerad att släppas i dag. Och till skillnad från SJ höll utgivarna sina planer. Således, i dag fick en väntan till viss del ett slut.
Nytt material från Like Torches. Som tidigare hette You Ate My Dog. Hör jag hurra-rop där ute i stugorna? Det borde jag göra. Singeln "Missing it all" finns att tillgå via Spotify, Itunes, Youtube och så vidare. Jag kan lova att den kommer gå varm här hemma till den grad att jag snart kommer höra grannarna nynna på låten i trapphuset.
Vad det är som är så mäktigt med "Missing it all"? Att det är en enormt bra låt är förstås värt några storlekar i sig. För min del är den så hett efterlängtad att det är direkt löjligt. I januari 2011 släpptes skivan "Like torches" av You Ate My Dog, en grymt bra platta som snurrade i mitt hushåll så sent som i går kväll. En perfekt skiva är det däremot inte, men dess brister kompenseras med att det hörs i varenda ton hur grymt lovande det här bandet är. Så nu, efter att namnet ändrats och några medlemsbyten, kommer äntligen mer musik från det hållet.
Och "Missing it all" har varit värd väntan. Det hörs att det är ett mer enhetligt, tight band som spelar numera. Det har jobbats mer med dynamiken mellan sångarna Jonathan Kärn och Daniel Kärn (även gitarr). Produktionen är fetare. Nyförvärvet och mästertrummisen Jimmy Brunkvists (Knife Derby, ex-Promise Divine) spelstil är alltid en fröjd att höra. Ge honom ett fill och komp som i händerna på vilken annan trummis som helst hade stannat upp musiken totalt - han kan konsten att ge allt sådant ett galet bra driv.
Kort sagt - det här är bra grejer. Tokigt bra grejer. Du borde lyssna.
Behöver du ett kort, enkelt försäljningsargument hittas ett sådant i det faktum att Yellowcard-sångaren Ryan Key medverkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar