Vapenbröderna som välkomnar våren

Staden är Göteborg. Stadsdelen är Frölunda. Hållplatsen är Frölunda Torg. Adressen är Mandolingatan 47. Stället är Ungdomens Hus 1200 Kvadrat. Evenemanget heter Entering Spring. Klockan är 18:00, det är lördag nummer två i april 2012.

Entering Spring är ett monster av kvantitet. Inte mindre än tio band är bokade och ska alternera mellan två scener. Headlinerduon är två av Sveriges tveklöst bästa band - Walking With Strangers och Yersinia. Att dessa två ska lira samma kväll är tillräckligt för att jag ska tappa fattningen av eufori - det här är "Clash of the titans" på riktigt. Ursprungligen var jänkarna i This Or The Apocalypse bokade som toppnamn, men ställde - av någon anledning - in, varvid Walking With Strangers togs in som ersättare. Inte mig emot. Tvärtom. Ur min synvinkel höjde det kvaliteten på evenemanget ytterligare.

Dessutom finns utsökta Leaving Shore med i programmet som en liten pärla under kvällen. Mycket, mycket stiligt.

Men vi tar det från början.

Vid kvart över sex hoppar jag av spårvagn sju på Frölunda Torg. Insläpp på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat skulle vara en kvart tidigare. När jag anländer har de inte öppnat dörrarna. Inte bra - är det något man ska akta sig för om man styrt upp ett sådant jätteevenemang är det tidiga förseningar. För dessa får alltid enorma kedjereaktioner, vilket kan sabba ett och annat. Och det gör det i kväll. Men mer om det senare.

Ungefär fem minuter efter utsatt tid börjar första bandet Striking Distance spela. De är helt klart det band i kväll som sticker ut mest, då de inte spelar något som kan beskrivas med core, punk, metal eller liknande. I stället - nollnolltalets svar på sjuttiotalsrock. Precis som alla andra inom genren låter inte Striking Distance särskilt sjuttiotal. Det hörs att de inspirerats av musik som kom för fyrtio år sedan, men för den delen låter de inte så. Stilen som sådan är inte min grej, men kvintetten gör det bra. Framför allt imponerar sångaren med en stark röst.

Ett band har spelat, redan är allting ungefär en kvart försenat. Starkt jobbat. Jag förstår inte hur resonemanget har varit när programmet lagts upp. Spelschemat säger att ett nytt band ska börja spela var tjugonde minut - och eftersom de två scenerna inte ska hållas i gång samtidigt bör det i praktiken innebära ganska exakt femton minuters speltid för varje band.

Men inget band håller speltiden. När band nummer två - Obliterationist - börjar spela är klockan tio över sju. Alltså det klockslag som band nummer tre - Vänsterkrok - ska inleda sitt gig. Vems fel det är vet jag inte. Det enda jag vet är att det är sjukt oproffsigt.

Strunt samma. Obliterationist, alltså. Deathcore från Hisingen. Det tokmangel som bandet piskar upp i samma sekund som de första tonerna slås an är massivt som fan. Det här ger mig samma vibbar som Molotov Solution, Beneath The Massacre och Trigger The Bloodshed - musik som är så äckelbrutal att verkligheten känns avlägsen i jämförelse. Min enda invändning är att sångaren känns ganska bajsnödig i sina tjatiga moshuppmaningar. Och att tre av snubbarna har på sig Chelsea Grin-tröjor. Att halva bandet ska hylla samma förebild samtidigt ser i ärlighetens namn ganska lökigt ut. Fast lite gulligt, på något vis.

Vänsterkrok sticker liksom Striking Distance ut en del i programmet. Rockig melodipunk på svenska står på agendan, som får mig att tänka på Invasionens första platta "Hela världen brinner". Lustigt nog är "Hela världen brinner" också en textrad i refrängen i en av deras låtar. Men tro inte att jag dissar Vänsterkrok för en sådan övertydlig likhet. Nej, i stället står jag glatt och diggar med i deras välskrivna, catchiga låtar. Bäst är låten som handlar om Jimmie Åkesson. Och det är inte bara för att alla låtar som spottar på Sverigedemokraterna måste prisas.

Varifrån I Broke The Dam tagit sitt namn behöver man inte fundera länge på. Och om man ändå undrar, blir det övertydligt i deras intro. Vi talar alltså om ett "South park"-avsnitt, om du inte hajar läget. I alla fall. Den här kvintetten sätter alla metalcoreposer helt enligt regelboken och är åtminstone intressanta att titta på. Men låtskrivandet har de glömt bort, känner jag. Det här är metalcore helt enligt regelboken, helt utan fantasi. Näst sista låten har emellertid ett snyggt malande melodiparti med publikfriande "woh-oh"-sång. Och det gillar jag. Snubbarna har helt klart en kvalitetsådra inom sig, de behöver bara hitta den lite oftare.

I januari i år lade Promise Divine ner verksamheten. Jag grät i en månad efteråt och har fortfarande inte kommit över det. I kväll får jag se ett band som med lite god vilja kanske, kanske skulle kunna ses som deras arvtagare. Jag syftar på Fading Friend från Kungsbacka. Stilen är densamma - poppig, modern rock - om än något punkigare och med skriksång som sporadisk utsmyckning. Fading Friend-snubbarna är äldre än de flesta andra musiker som spelar i kväll, och det märks. Här finns en erfarenhet och en självklarhet som sällan matchas. Av de band på Entering Spring som jag inte hört tidigare är Fading Friend tveklöst det som väcker störst intresse. De får därmed vara beredda på att ha mitt ständigt vakande öga i nacken hädanefter.

Men, jag måste dissa bandet också. För de smäller på med ett åtta låtar långt set när de har tjugo minuters speltid. Förvisso är det åtta bra låtar, tro inget annat. Men de drar över speltiden något fruktansvärt. Den försening i programmet som hängt med sedan början och byggts på med någon minut här och där blir nu genast dubbelt så stor. Inte klockrent. Inte klockrent alls. Jag kan tycka att Fading Friend borde ha slopat den avslutande Refused-covern "Rather be dead", även om de gör den bra. Men vi är inte här i kväll för att höra covers.

Är det något band i kväll som jag på förhand varit negativt inställd till är det Sort By Title. När jag såg kvintetten lira på Fängelset för en dryg månad sedan var de fruktansvärt usla. Det här med att ge upp för att det är lite folk på plats ska inget seriöst band hålla på med. Det är ett tecken på en sak, enbart en sak - att man är ett dåligt liveband.

Men i kväll har bandet bättrat sig. Responsen är inte överdådig i kväll heller, men de ser åtminstone till att kämpa lite. Poäng för det. Blir inte helsåld - musikaliskt är det fortfarande lite väl standardhistoria - men är inte så negativt inställd längre. Halleluja.

Fast oavsett vilket har de inget att sätta emot Leaving Shore. Bandet som imponerade på Fängelset samma kväll som Sort By Title gjorde raka motsatsen. Bandet som gjort en grymt rå och cool ep i "Den långa vägen hem". Bandet som tar Yersinia-influenser åt ett lika postrockigt som Bastions-mörkt håll.

I kväll spelar de enligt egen utsago inför sin största publik hittills. Nerver? Förmodligen. Men på det positiva viset. Snubbarna vet att det bara finns en utväg - att lägga i en extra växel och ge järnet. Vilket de gör. Allt hoppande och studsande på scen tar aldrig slut och musiken spelas med ett driv som många band lär vara avundsjuka på.

Helt perfekt är det inte, men i afton faller nästan allt på plats för Leaving Shore.

Nästa fiasko infinner sig när det är dags för Art Far Away att gigga. Allting är nu väldigt, väldigt, väldigt försenat. Allting skulle må bra av att Art Far Away får börja spela i princip direkt efter att Leaving Shore avslutat sitt gig. Blir det så? Ha. Ha. Ha. Ha. Ha! Nej. För ljudteknikern är inte på plats. Jag klockar inte hur länge publik och band - som är redo att börja spela - får vänta på snubben. Men det känns som en evighet.

Art Far Away är för övrigt det förmodligen mest tekniska bandet som spelar på Entering Spring. Framför allt imponerar trummisen Lowe Carlenfors, som visar att progressivt trumspel inte behöver innebära efterblivet uppvisningsspel. Hans kompande svänger, samtidigt som det innehåller detalj efter detalj som Tool gladeligen skulle plockat upp. Men mycket mer än så uppskattar jag inte Art Far Away. Jag antar att deras musik skulle kunna klassas som djent eller progressiv dödsmetall, men det är inga stilar jag har alltför mycket till övers för. Musiken är knepig, konstig och svår att greppa, men blir i slutändan alldeles för långtråkig. Jag vill ha musik med käftsmällar, inte tankenötter.

"I'm a bear with a small mind and I like my honey real sweet", sa Nalle Puh. Mickey Jupp omformulerade till "I'm a bear with a small mind and I like my music real simple". Medhåll, herr Jupp. Medhåll.

Men, så är det slutligen dags. Yersinia. De drar mest folk i kväll och ungefär alla på plats verkar kunna varenda textrad och ackordföljd som bandet plitat ner. Responsen är enastående. Folk vevar, moshar, springer runt, skriker med, hoppar från scen, publiksurfar och älskar i en utsträckning som man sällan får se. Det här är kärlek. Kärlek i sin vackraste form. När avslutande "Hågadalen (krigsidyll del II)" nalkas är Mattis Erngrens mikrofon ur funktion. Således - halva publik går upp på scen och sjunger låten för honom. Ord kan inte beskriva hur fint det är.

Inledande "Vapenbröder" är för övrigt ett så sanslöst peppingjutande stycke musik att ingenting här i världen känns oövervinnligt när låten ljuder. Spela den för mig och säg åt mig att bestiga Mount Everest - jag gör det.

Setlista:
Vapenbröder
Hoppas kräftan tar dig
Om floden var vin
Glaspärlespel
Den sista sång jag skriver till dig
Mitt bästa misstag
Repliker
Hågadalen (krigsidyll del II)

Missförstå mig inte - jag älskar Walking With Strangers. Men till och med detta band har svårt att toppa den totala urladdning som var Yersinias set. De lyckas inte. Till deras försvar ska sägas att felet inte huvudsakligen är deras.

För det första är ljudet på scenen där de ska spela (Basement stage) mycket sämre än ljudet där Yersinia spelade (Rooftop stage). För det andra får Walking With Strangers dessutom dras med kvällens i särklass sämsta ljud, sämre än de tidigare spelningarna på den här scenen. Det är nästan bara rytmsektionen som hörs. Varför vet jag inte. För det tredje stannar väldigt lite folk kvar efter Yersinia-spelningen. Publiken som välkomnar Walking With Strangers upp på scen är löjligt liten. För det fjärde är de flesta på plats nu ganska slitna och trötta efter nio band. Det är en otacksam uppgift att försöka dra igång kvällens mesta mosh så här sent, efter så många spelningar. För det femte - bandet börjar spela ungefär åttio minuter efter utsatt speltid, på grund av den sjukliga förseningen. Det är ingen vild gissning att många stuckit för att kunna ta sig hem innan spårvagnar och bussar ger upp.

Walking With Strangers insats är det dock inget fel på. Snubbarna har turnerat så mycket att de besitter en erfarenhet och en självklarhet som gör att varenda sekund under gigget sparkar stjärt. Robin Schulz har kanske Sveriges bästa skrikpipa och är en frontman av rang. Dessutom är det underbart att "The provider" och "Lost" är tillbaka i setlistan. Och nya låten "Untouchables" bådar gott. Den är rakare än det mesta på fjolårsplattan "Hardships" och lär med största sannolikhet bli en livefavorit som krossar skalle.

Setlista:
Heart
Feed
Lost
Dead hands
The provider
Legends
Untouchables
Never
Buried, dead and done
Intro

Tio minuter efter midnatt är det slut. Åttio minuter senare än planerat. Fiasko. Fiasko så in i helvete. Så otroligt dåligt arrangerat att till och med jag skäms.

Du kanske undrar varför jag tar så illa upp av förseningen. Jo, därför att det suveräna bandet Caotico spelar samma kväll på Stadsteaterns Foajébar. De ska gå på scen klockan tolv. Det ursprungliga spelschemat för Entering Spring förkunnar att det är en möjlighet att hinna med båda. I praktiken är det annorlunda. Arrangemanget på Ungdomens Hus 1200 Kvadrat formligen urinerar på alla chanser att hinna med bägge.

Därför surar jag.

Men helt förbannad och missnöjd är jag inte. Herregud, nej. Jag har fått se tio spelningar, där ingen varit sämre än att den gått att genomlida. Men det kommer förmodligen att krävas ett omänskligt vasst startfält för att jag ska besöka fler evenemang i dessa arrangörers regi. Tyvärr.

Förgängliga planer?

Det här med att bo i en stad där det arrangeras förbenat många besöksvärda konserter är både en välsignelse och en förbannelse. Det jag planerar att genomföra i kväll lär slå över totalt i ena lägret - det kommer antingen bli succéartat eller katastrofalt.

Huvudprioriteten för kvällen är så klart Entering Spring på 1200 Kvadrat ute i Frölunda. De två största namnen är Walking With Strangers och Yersinia, två av Sveriges absolut bästa band. Så givetvis är ett besök obligatoriskt. Att sedan finfina Leaving Shore också spelar är så klart ytterligare ett streck i protokollet över positiva faktorer.

På minuskontot finns Sort By Title, som var så otroligt trista och oproffsiga senast jag såg dem. Men de kanske överraskar i kväll? Det vet man aldrig. Jag kommer oavsett vilket ge dem en chans.

Dessa fyra är inte de enda som spelar. Nej, addera Striking Distance, Obliterationist, Vänsterkrok, I Broke The Dam, Fading Friend och Art Far Away till uppställningen och vi har en riktig helkväll framför oss. Det ska bli fantastiskt kul.

Eller, stryk helkväll. För mina förgängliga planer säger åt mig att dra vidare efter att Walking With Strangers slagit an sista tonen. Till Stadsteaterns Foajébar, där syntpoptrion Caotico ska hålla låda. Om det kommer bli genomförbart? Om jag kommer hinna? Det återstår att se.

Men jag har väl aldrig tvekat inför en utmaning? Haha. Jo, många gånger. Men inte i kväll.

Oavsett. I går fick jag, tre veckor försenat, äntligen se Vånna Inget. De spelade på Sticky Fingers för tre helger sedan, men samma kväll lirade Alice B på, eh, Sticky Fingers, vilket jag i stället prioriterade.

Men nu återvände Vånna Inget. Till Vansinnet, ett garage (typ) vid Stigbergstorget. Ganska coolt ställe, med ett fruktansvärt jobbigt klientel. Jag älskar punk, men ser i allmänhet väldigt opunkig ut. Således, så fort jag befinner mig på en punkspelning får jag sneda blickar av dessa elitistiska människor. Jag vet att många tycker annorlunda, men punk är ingen särskilt välkomnande genre. Så upplever jag det, i alla fall.

Strunt samma, sådant får mig inte att strunta i spelningar med bra punkband. Och Vånna Inget var skitbra. Hårdslående, peppade, småilskna och entusiastiska. Inledningen med mina två favoritlåtar ("Spotta i motvind" och "Andra dagar") var så gränslöst bra att jag nästan svävade.

Irriterande ofta slutade mikrofonerna och gitarren att fungera. I halva "Som man lever" hördes bara trummor och bas. Inte helt optimalt, men Vånna Inget ska ha heder för att de vägrade låta sig sinkas av sådant. I stället - full fart framåt.

Setlista:
Spotta i motvind
Andra dagar
Hemvägen
Tickande bomb
Småstadssyndrom
Nödsignal
Snabbare
Våra drömmars död
Vi skakar liv i en trasig värld
Jag ska fly tills jag hittar hem
Som man lever
Allvar
När jag dör
Jag vet ingenting

En dementi, en övertygelse, en ändring av uppfattning

"...så dök sångaren upp i PA:t och krasade ungefär allting. [...] Inte för att hans sångröst var dålig, den bara passade inte in. I de låtarna han inte hade en gitarr runt halsen inbillade han sig att han var världens röjigaste metalfrontman. Fel. Fel. Dunderfel. Tvärtom gjorde han en ganska lam, töntig insats som andades "wannabe". [...] Jag funderade till sist på om det fanns något i taket som skulle stå pall för min tyngd när jag hänger mig i skosnörena."

Det skrev jag den sjuttonde januari förra året när jag stiftat bekantskap med Pharoes för första gången. Då var de förband till Chemical Vocation på Bodoni i Malmö. Jag tyckte att nästan allt med bandet sög.

Några månader senare korsades mina och Pharoes vägar igen, när det var dags för Peppfest i Haninge.

"Ser första låten med likaledes skånska Pharoes, men skiter i resten av spelningen. De imponerade inte alls som förband till Chemical Vocation i Malmö i vintras och låter inget vidare nu heller. I stället, paus för käk. Känns inte mer än rätt."

Det skrev jag dagen efter. Kanske hade jag ändrat uppfattning om bandet redan då, om jag sett hela spelningen? Det kommer vi aldrig att veta.

Tredje bekantskapen, då. Tredje gången gillt? Nästan. De öppnade för Adept på Musikens Hus i Göteborg för lite drygt en månad sedan. Då stod jag och smådiggade, men det ville inte lossna helt. I en hastig anteckning har jag skrivit att jag förmodligen kunnat uppskatta spelningen mer om jag kunnat lyssna in mig på materialet i förväg.

Det säger förstås ingenting om själva gigget, egentligen. Det säger bara att jag blev sugen på att höra plattan.

I dag släpptes Pharoes debutplatta "Circle of seasons". Den finns på Spotify nu, men den hade inte hunnit läggas upp där när jag strax efter lunchtid insåg att jag måste höra skivan. Således krälade jag in på iTunes och lade nittionio kronor på det tolv låtar långa verket. Trots att jag ägnat hela 2011 åt att hata bandet. Trots att jag åtskilliga gånger tänkt tillbaka på spelningen på Bodoni med total, ändlös avsky. Trots att jag för tjugofyra timmar sedan inte under några omständigheter skulle säga att jag gillar Pharoes.

Trots det förkastar jag resurser som kunnat ge mig två välbehövliga ciggpaket i slutet av månaden på debutplattan från det eländiga bandet.

Drar in låtarna i Winamp. Trycker på play. "Circle of seasons part 1" börjar ljuda ur högtalarna. Jag drar mig till minnes att det var den här låten de öppnade förbandsspelningen åt Adept med. Om det låter bra? Jo, det gör det. Jag sitter med spänd förväntan.

Singeln och videospåret "Stallion" tar över. Den har jag hört tidigare. Jag har sett videon och konstaterat att det är en bra låt. Med viss reservation. Jag menar, jag vill inte erkänna att jag kan ändra uppfattning. Jag vill ju hata Pharoes!

Men så följer en direkt underbar trio låtar. De bär titlarna "New lines", "Relevance of the bullet" och "Underwater statues". Min avsky tvingas retirera. För nu går det inte att värja sig (ursäkta klyschan). Den ettriga rytmsektionen sticker åt alla håll och ger spelrum åt ett gitarrarbete som kombinerar tyngd och melodi på ett sätt som i vanliga fall kräver (minst) två gitarrister. Över detta härjar Ebbe Erikssons oförskämt säregna sångstil. Han vägrar ursäkta sig eller fega ur i något läge - hela tiden stjäl han fokus på ett "älska eller hata mig"-vis.

Resultat bländar.

Som ett Thursday med rötterna i metal i stället för punk och hardcore. Som en Deftones-minion som gett sig ut på egna äventyr. Som en värdig arvtagare för all alternativ metal som fanns under nittiotalet. Som ett svartsynt U2 som försöker drapera Pantera-riff i Meshuggah-tyngd.

Jag vet inte om det där gjorde dig klokare på hur Pharoes låter. Jag vet inte heller om jag kommer vilja skriva under på det om, säg, en vecka. Kontentan bör vara att bandet hanterar både hårt och mjukt på ett svårkategoriserat vis.

Lyssna på "Circle of seasons" omedelbart. Ditt liv kommer genast att förändras till det bättre. Jag lovar.

You Ate My Dog byter namn

Vid det här laget bör du veta att You Ate My Dog är ett fruktansvärt bra band från Stockholm. Jag utsåg dem till årets band 2011 med plattan "Like torches" och spelningar i Lund, Göteborg och Haninge som grund. Deras spelningar handlar alltid om samma fyra saker - charm, pepp, energi och sjukt mycket kärlek.

You Ate My Dog är ett helt fantastiskt band. Och You Ate My Dog är också enligt min uppfattning ett briljant bandnamn. Men nu läggs det åt sidan. Bandet har döpt om sig till Like Torches. Bättre eller sämre? Det beror på hur man ser det. Jag förstår att det gamla namnet kan ses som en aning pubertalt och omoget, och då fungerar Like Torches bättre. Dessutom hoppade keyboardisten Max Faleij av häromsistens, och eftersom han var en så pass tongivande medlem kanske namnbytet är ett sätt att signalera en slags omstart.

Det spelar ingen roll, egentligen. Like Torches kommer garanterat inte att vara ett dugg sämre än You Ate My Dog och de ska snart spela in uppföljaren till fjolårets platta. Den kommer bli hur bra som helst. Det tar jag för givet.

Läs bandets statement här och gå in och gilla Like Torches-sidan.

Världshistoriens sämsta bandnamn

Vissa av de listade banden har jag hört och tycker är skitbra. Vissa har jag hört och tycker är skitdåliga. Andra har jag inte hört alls. En del har jag ingen som helst aning om vad de spelar för typ av musik.

Gemensamt är att alla har bandnamn som suger. Totalt. Fatalt. Vänligen notera att jag inte modifierat stavningen i något av namnen. Inga tecken har lagts till. Inga smileys har adderats. Inga versaler är ändrade till gemener, och vice versa. Det som står skrivet är vad medlemmarna på fullaste allvar kallar sitt band. Hemskt? Ja.

1-800-ZOMBIE
100DEADRABBITS!!!
66Crusher
777minus111
All Teeth
Anekdoten
At Vance
Bad Steve
The Breeze The Breath
Chaos Con Queso
The Dangerous Summer
D'espairsRay
Degradead
Deströyer 666
Django Django
Does It Offend You, Yeah?
Dot Dot Curve :)
Dragonforce
Dream On, Dreamer
Dungeon Elite [**]
Dynazty
Empty Of Darkness
Enbilulugugal
Engorged Anal Tumor
Enjoy My Bitch!
Essential Genre Obsession
¡Forward, Russia!
Frozen Doberman
G'mork
G.L.A.S.S.
Gameboy/Gamegirl
Gast
GO! With Fourteen O
goto80
Hail!
Hinder
I Set My Pixels On Fire
Jamie's Elsewhere
Joddla Med Siv
Kakkmaddafakka
Knorkator
Lillasyster
Lion's Share
M-.-n
Megadeth
The Monster Goes RAWRR
MyChildren MyBride
N#
Nightwish
oOo
Ornamental Virus
PDF Format
Queen Of The Elves Land
Qwestion
Richard Andersson's Space Odyssey
Satan's Almighty Penis
Steel Attack
Symphony X
This Romantic Tragedy
Two Of A Kind
Universum
Unsexy Nerd Ponies
Viaje A 800
We Butter The Bread With Butter
We Have Band
Xkizofrenia
Yggtyrhyrkkh Hin Dystre
Å
z3r0c00l
Zan-zan-zawa-veia
Zeb Dragon
Zero Degrees Freedom
Zetörhead
Zodiac Ass
:(

Sista punkten på listan var för övrigt inte en kommentar på det som stod ovan. Det finns faktiskt ett band som heter så.

En klassiker som hade varit given att nämna i det här sammanhanget är den mexikanska goregrindtrion som kallar sig Paracoccidioidomicosisproctitissarcomucosis. Men, eh, jag tycker det är ganska coolt att de döpt sitt band till det där. Och, förmodar jag, faktiskt kommer ihåg ordet. Eloger.

Vad ett band ska heta? Förslagsvis Architects, Band Of Heathens, Brutality Will Prevail, Slim Cessna's Auto Club, You Ate My Dog eller Zombiekrig. Förmodligen världshistoriens sex bästa bandnamn.

När euforin är större än förmågan att formulera sig

Mina ögon gör ont. Mina öron ringer. Jag är tömd på kroppsvätskor och badar i svett. Både varm och kall sådan. En lustig känsla av obehag har spridit sig inom mig. En känsla av ett skönt obehag. Fortfarande befinner jag mig i ett tillstånd av förtrollning.

Jag har precis sett Thåström spela på Trädgår'n i Göteborg. Magi är en underdrift.

Två gånger tidigare har jag sett honom spela. Första gången var på Malmöfestivalen år 2009. Det var en fullkomligt fantastisk tillställning. Hans inledning med "Släpp aldrig in dom" är fortfarande ett av mina starkaste konsertminnen någonsin. Andra gången var i Köpenhamn, februari 2010. Det var bra, visst. Men insatsen kändes något loj och den där euforiska känslan ville aldrig infinna sig.

I kväll såg jag Thåström för tredje gången. Ungefär allt var bättre. Ganska precis nästan exakt allt var så underbart storslaget att jag vid flera tillfällen lyckades glömma bort min egen existens.

"Beväpna dig med vingar" var en sjukt känslofylld inledning. "Miss Huddinge -72" har jag tidigare aldrig gillat, men i kväll var den hur bra som helst i ett nytt, suggestivt arrangemang. "Aldrig nånsin komma ner" lät bättre än jag någonsin hört den förr. "Ingen neråtsång" - vilken intensitet! "Främling överallt" är en av mina absoluta Thåströmfavoriter, och lät förstås helt äckligt bra. "Axel Landquists park" går inte att beskriva. "Låt dom regna" blev kvällens mest berörande inslag från senaste plattan ("Beväpna dig med vingar"). Envetet ritualtrummande, munksångsminnande körande och en sånginsats från Thåströms sida som kändes i ens allra innersta vrår.

Kvällens absoluta höjdpunkt infann sig i "Kort biografi med litet testamente" - den bästa låten Thåström gjort, någonsin - och "En vacker död stad". Den förstnämnda med sin crescendoaktiga struktur som briserar i ett enormt klimax där intensiteten är på topp. Den senare som omhändertar nämnda intensitet och görs så stenhårt, så larmigt, så hårt att det blir svårt att uppfatta några som helst nyanser i musiken. Helt obetalbart bra. Helt enastående.

Visst lät Thåström en aning krasslig här och där, framför allt inledningsvis. Men snubbens sång har aldrig handlat om tonmässig precision. Det är enbart känslan som är viktig. Och i det avseendet var han där. Hela tiden. Han tog i från tårna i alla lägen för att få ut hela sitt jag i vartenda ord han sjöng. Känslan. Känslan!

Hans spastiska scenuppträdande slog nya rekord, och bevisade enbart en sak - han var så inne i musiken att en atombomb kunnat brisera i Trädgårn's foajé utan att han skulle märka det.

Enkelt sagt är den spelning jag såg i kväll den bästa spelning jag sett i år. Utan någon som helst tvekan. Och - ingen tvekan här heller - det bästa jag sett Thåström göra.

(Ja, jag vet att jag precis brutit mot mina principer genom att omskriva en konsert i imperfekt. Men... äh. Stör du dig på det, ge mig en örfil eller skjut mig i benet nästa gång vi ses.)

Den ödsliga kärleken

Ibland behövs inte mycket för att skapa magi. Ibland räcker små, enkla medel väldigt långt. Som i går kväll, när Bastions lirade på Fängelset i Göteborg. Mer om deras gig senare. Vi tar det hela från början.

Dyker upp på Fängelset någon gång runt halv åtta och konstaterar att det är toklite folk på plats. Någon timme senare kan jag konstatera att det nästan enbart är kvällens band som är där. I kväll ska nämligen sex band spela. Det är tjugoåtta musiker. Och inte ens alla dessa stannar kvar och tittar på alla band. Trist att se. Räknar vi bort flickvänner är vi nog inte ens tio som kan räknas till "vanlig" publik. Skandal? Faktiskt.

Först på scen är i alla fall Trollhättans Sort By Title. Deras ep "Independent process" imponerade en aning på mig när jag recenserade den (minns inte i vilket sammanhang, dock). Och man kan ana att de har ett grymt liveband inom sig. Sångaren Adam Hennings hade säkert varit en lysande frontman om han surat mindre över den minimala publiken. Han studsar, röjer, skriker och är allmänt energisk. Stundvis. Sedan verkar han uppgiven över att responsen inte är något vidare.

Så här ligger det till - oavsett publikskara måste man ge järnet. Spelar man inför tio pers och gör allt för att imponera på dessa människor, kommer de tio personerna att vara ens fans resten av livet. Därför duger det inte att tappa humöret några låtar in i spelningen för att man är missnöjd med responsen. Uppfattat? Bra. Räknar med att det är åtgärdat nästa gång Sort By Title korsar mina vägar. Alltså på Entering Spring-festivalen i april.

Amrita heter nästa band. De har ett mer dynamiskt sound än Sort By Titles stenhårda deathcore. Här prioriteras melodier väldigt ofta. Men, jag har nog aldrig sett en mer oengagerad skara musiker stå på en scen. Om låtarna hade framförts med lite pepp hade det kunnat bli hur bra som helst. Nu, fiasko. Grattis.

En helt annan historia är Leaving Shore, ett lysande exempel på att Yersinia har stor inverkan på den svenska metalcorescenen. Det sjungs på svenska, manglet blandas med obarmhärtigt stiliga postrocksmelodier och kvällens första pepp infinner sig. Sångaren Marcus Lundh och gitarristerna Anton Hedlund och David Boman är allihop taggade och visar hur man ska agera om man spelar den här typen av musik. Det vill säga - ge utlopp för pepp. En helt annan historia är basisten Emil Rönnborg, som kan vara den absolut sämsta scenpersonligheten jag någonsin sett.

Som helhet är Leaving Shore ett imponerande liveband. Spelningen på Entering Spring-festivalen kan bli grym. Det räknar jag kallt med.

Nästa band är kvällens största överraskning. En av årets hittills största överraskningar, faktiskt. De heter Alenah och härstammar från Dalsland. Liksom Leaving Shore sjunger de på svenska. De har printat upp stilrena tröjor med den Håkan Hellström-aktiga textraden "Ta mig från kärlek" och döper låtarna till saker som "Ett dödsdatum satt", "Mitt Waterloo" och "Vindspel".

Ja, det här är bra skit. Helt fantastiskt bra skit. De är kvällens vildaste scenpersoner, och röjer så pass att de mycket väl skulle kunna förstöra inredningen vilken sekund som helst. Ljudbilden är inte helt klockren och många gitarrmelodier försvinner bakom en vägg av audiokaos. Men det är helt okej. För i det här formatet är känslan och peppen viktigare än att allt låter perfekt. Herregud, jag ser hur basisten spelar fel emellanåt. Men det spelar ingen roll. För allt är så inlevelsefullt och hårt att jag faller direkt för Alenah.

"Ta mig från kärlek"-tröjan är givetvis beställd från Bigcartel.

No Omega är kvällens co-headliner. Det är de och Bastions som turnerar och det är för deras skull spelningen i kväll äger rum. Jag har sett bandet live en gång tidigare. Det var för ett och ett halvt år sedan i Stockholm. När Imperial Never Say Die!-turnén (med Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlot's Mouth, Your Demise och We Came As Romans) skulle göra sitt enda svenska stopp. Den dagen hade årets första snöoväder nått Stockholm. Således - en av de tre turnébussarna hade blivit grovt försenad. Givetvis den med all utrustning. Alla bandmedlemmar var i tid till spelningen. Men utrustningen dök inte upp förrän långt efter insläpp.

LiveNation ringde därför upp No Omega, som fick underhålla publiken kort och koncist under väntan. De gjorde det bra, men omständigheterna var inte särskilt gemytliga.

I kväll är de inte heller det, med publiksiffran i åtanke. No Omega skiter i det, emellertid. De kör sin spelning, utan mycket pauser eller mellansnack. I stället - bara tokbra hardcore rakt igenom. Det känns emellertid lite stelt. De gör vad de repat in och inget annat. Resultatet är bra, men inte så bra som jag hoppats på. Färska fullängdaren "Metropolis" ska emellertid spanas in, och hör sen.

Men så är vi äntligen där. Bastions. Från Wales. Med fantastiska släpp som "Hospital corners" och "Island living" i bagaget. Nu är vi tjugosju pers i lokalen. En av dessa är dörrvakten. Två är garderobspersonal. Två ansvarar för ljud och mixerbord. Två säljer merchandise. Och fyra är medlemmar i Bastions. Vi är alltså sjutton människor som faktiskt tittar på spelningen. Värdigt? Kanske inte. Men äckligt bra blir det ändå.

Sångaren Jamie Burne drar nytta av den lilla publiken. Han placerar mikrofonstativet på golvet framför scenen och håller sig där under så gott som hela spelningen. Och förstås är det inte många sekunder han står stilla. Hans totala inlevelse under låtarna kräver att han använder ett rörelsemönster som många yngre hardcorekids hade dödat för att kunna hantera. Bäst är när han studsar mot väggen.

Det allra bästa under hela spelningen är när "Augury", öppningslåten på "Hospital corners" spelas. Jamie Burne struntar i att använda mikrofonen. I stället vrålar han ut texten och bryter igenom ljudbilden (som förvisso enbart kompletteras av gitarr, men ändå).

Ett enkelt drag får mitt hjärta att slå i galopptakt. Han sjunger "When sorrow knocked...", bankar på scenen och fortsätter sjunga "...on my door". Lätt, billigt, men tusan så effektivt.

De här omständigheterna klär Bastions beckmörka hardcore bättre än man kan tro. Det hade varit miserabelt att se bandet spela på ett ställe som Sticky Fingers, inför några hundra besökare där max en tiondel bryr sig om bandet. Nu står det sjutton beundrare och ger bandet sin fulla uppmärksamhet. Fyra personer gör Jamie Burne sällskap i röjet. Två av dessa är händelsevis Marcus och Anton från Leaving Shore.

Enkel sammanfattning - Bastions gör en spelning som förvandlar mig till ett fan på livstid. Yngre band, lär er.