Typ.
Nej, jag har inte särskilt bra koll på politik och sådant. Men jag har precis läst Martin Gelins utmärkta bok "Det amerikanska löftet" om Barack Obamas valkampanj och alla turer däromkring. Och just nu är jag mitt inne i hans bok "Den amerikanska högern", som än så länge varit fantastiskt bra. Dessutom är ju hela världen upptagen med att bry sig om det amerikanska presidentvalet och rapportera nyheter om minsta lilla obetydliga detalj därifrån.
Jag drar en enkel slutsats: det enda sättet att hindra världen från att barka åt helvete och resultera i en totalitär diktatur där ett fåtal har en suverän makt över allt och alla är att anlita någon som sätter en pistolkula mellan ögonen på alla tjocka, svettiga republikaner i medelåldern med obeveklig flint. Det skulle sätta stopp för all efterbliven (läs: överdriven) konservatism, och förmodligen placera en och annan pinne i hjulet för de extremkristna. Lobbyister från sjukt stora företag måste också bli arbetslösa, förresten.
Eftersom moderaterna bara ägnar sig åt att efterapa republikanerna i någon lightversion skulle de därmed få slut på idéer, fråntas makten och plötsligt skulle Fredrik Reinfeldt stå bakom mig i kön på Lidl i Bergsjön, med korgen full av nudlar, billig spaghetti, krossade tomater och det där femkilosnätet med lök som de rear ut ibland.
Antar att du sitter på sjukt skarpa motargument som kan få mig att likna en icke påläst fjant. Det tvivlar jag inte en sekund på. Jag har inga starka argument. Så, sätt igång att idiotförklara mig.
onsdag 24 oktober 2012
onsdag 10 oktober 2012
"Crabcore!" Käften.
Det finns ett band som är ännu mer bespottat inom metal- och hårdrockskretsar än Takida och Dead By April. Herregud, folk omnämner gärna "Curly Sue" som ett mästerverk i samma liga som "Stairway to heaven", "Master of puppets" och "Would?", om den ställs bredvid det här bandets mest kända låt.
Jag talar förstås om Attack Attack!. Bandet som under hösten 2009 infogade begreppet crabcore i allas våra vokabulärer. Som med videon till "Stick stickly" fick fler att skratta än vad Stefan och Krister någonsin lyckats med. Titta, så förstår du varför.
Jag erkänner. Jag är också skyldig till att ha bidragit till den bajsstorm som sköljt över bandet. Jag har också skrattat mig fördärvad och tyckt att bandet representerar allt som är fel i världen.
I januari i år släppte bandet sin tredje skiva, som heter "This means war". Jag vet inte varför, men av någon anledning bestämde jag mig för att spana in den någon vecka efter release. Öppningslåten "The revolution" fick mig genast att sätta kaffet i fel strupe, trilla av stolen, tappa hakan och... ja, alla de där klyschorna. Fy satan vilken låt. Och fy satan vilken platta. Må så vara att den mest är en angelägenhet för redan frälsta metalcorekids (vem? Jag?) men det finns inget att skratta åt. Gillar man den inte är det för att den i ärlighetens namn inte är särskilt nyskapande. Det är den enda ursäkten jag kan godta för att inte villkorslöst älska "This means war".
Och nej - den innehåller inte tio varianter på "Stick stickly". Bandet sysslar inte längre med autotune i överflöd. Det finns inga spår av disco på plattan. Det här är en föredömligt tung metalcoreplatta där refrängerna för all del är melodiska, men med - ursäkta det vaga begreppet - stil.
Så här ligger det till: av de sex snubbar som agerar i "Stick stickly"-videon återstår i dag fyra. Sångaren Nick Barham hoppade samma höst som den släpptes, under vänskapliga förhållanden. Gitarristen och rensångaren (ja, han som sjunger med autotune nog för femton Idol-deltagare) lämnade bandet ett år senare för att, enligt egen utsago, "fokusera på sitt förhållande med gud". Dagens sättning frontas av Caleb Shomo, som på den tiden spelade keyboard. Numera har han hand om både skrik och rensång.
Lyssnar man på "This means war" hör man att snubben spöar bägge sina föregångare.
Och med all denna information som bakgrund finns det ingen anledning för dig att inte lyssna på "This means war" med öppna öron. Allt det som du skrattade åt i "Stick stickly-videon" är borta. Eller, de kanske fortfarande står i sina krabbposer. Men - det hörs inte på skiva.
Vägrar du ge Attack Attack! en chans i dag enbart på grund av att du dömde ut dem när en kompis visade ett jätteroligt Youtube-klipp hösten 2009 är du en idiot. Seriöst, en riktigt korkad trångsynt idiot. En sådan som bör förbjudas från att uttala sig om musik.
(Vägrar du ge dem en chans för att metalcore generellt sett inte är din grej är det förstås en annan sak).
Hela "Stick stickly"-cirkusen gör mig förresten ganska sur. För när den videon släpptes - plötsligt skulle varenda alkoholiserade föredetting vars nyaste inslag i skivsamlingen är "Wolverine blues", som förstås köptes på releasedagen, uttala sig om och döma ut en genre de inte vet ett skit om.
Att du har sett en tre och en halv minuter lång musikvideo som visar upp en stil från dess inte direkt mest smickrande sida innebär inte att du har skaffat dig kunskap nog för att gå in som en jävla expert och säga "ungdomar i dag har ingen musiksmak, de är en förtappad generation och borde inse att tung musik nådde sin topp när tapetrading var inne".
Du är en idiot.
Det är hög tid att du överger "musikintresset", säljer skivsamlingen och ägnar dig helhjärtat åt att virka grytlappar i stället.
Jag talar förstås om Attack Attack!. Bandet som under hösten 2009 infogade begreppet crabcore i allas våra vokabulärer. Som med videon till "Stick stickly" fick fler att skratta än vad Stefan och Krister någonsin lyckats med. Titta, så förstår du varför.
Jag erkänner. Jag är också skyldig till att ha bidragit till den bajsstorm som sköljt över bandet. Jag har också skrattat mig fördärvad och tyckt att bandet representerar allt som är fel i världen.
I januari i år släppte bandet sin tredje skiva, som heter "This means war". Jag vet inte varför, men av någon anledning bestämde jag mig för att spana in den någon vecka efter release. Öppningslåten "The revolution" fick mig genast att sätta kaffet i fel strupe, trilla av stolen, tappa hakan och... ja, alla de där klyschorna. Fy satan vilken låt. Och fy satan vilken platta. Må så vara att den mest är en angelägenhet för redan frälsta metalcorekids (vem? Jag?) men det finns inget att skratta åt. Gillar man den inte är det för att den i ärlighetens namn inte är särskilt nyskapande. Det är den enda ursäkten jag kan godta för att inte villkorslöst älska "This means war".
Och nej - den innehåller inte tio varianter på "Stick stickly". Bandet sysslar inte längre med autotune i överflöd. Det finns inga spår av disco på plattan. Det här är en föredömligt tung metalcoreplatta där refrängerna för all del är melodiska, men med - ursäkta det vaga begreppet - stil.
Så här ligger det till: av de sex snubbar som agerar i "Stick stickly"-videon återstår i dag fyra. Sångaren Nick Barham hoppade samma höst som den släpptes, under vänskapliga förhållanden. Gitarristen och rensångaren (ja, han som sjunger med autotune nog för femton Idol-deltagare) lämnade bandet ett år senare för att, enligt egen utsago, "fokusera på sitt förhållande med gud". Dagens sättning frontas av Caleb Shomo, som på den tiden spelade keyboard. Numera har han hand om både skrik och rensång.
Lyssnar man på "This means war" hör man att snubben spöar bägge sina föregångare.
Och med all denna information som bakgrund finns det ingen anledning för dig att inte lyssna på "This means war" med öppna öron. Allt det som du skrattade åt i "Stick stickly-videon" är borta. Eller, de kanske fortfarande står i sina krabbposer. Men - det hörs inte på skiva.
Vägrar du ge Attack Attack! en chans i dag enbart på grund av att du dömde ut dem när en kompis visade ett jätteroligt Youtube-klipp hösten 2009 är du en idiot. Seriöst, en riktigt korkad trångsynt idiot. En sådan som bör förbjudas från att uttala sig om musik.
(Vägrar du ge dem en chans för att metalcore generellt sett inte är din grej är det förstås en annan sak).
Hela "Stick stickly"-cirkusen gör mig förresten ganska sur. För när den videon släpptes - plötsligt skulle varenda alkoholiserade föredetting vars nyaste inslag i skivsamlingen är "Wolverine blues", som förstås köptes på releasedagen, uttala sig om och döma ut en genre de inte vet ett skit om.
Att du har sett en tre och en halv minuter lång musikvideo som visar upp en stil från dess inte direkt mest smickrande sida innebär inte att du har skaffat dig kunskap nog för att gå in som en jävla expert och säga "ungdomar i dag har ingen musiksmak, de är en förtappad generation och borde inse att tung musik nådde sin topp när tapetrading var inne".
Du är en idiot.
Det är hög tid att du överger "musikintresset", säljer skivsamlingen och ägnar dig helhjärtat åt att virka grytlappar i stället.
tisdag 11 september 2012
Sommaren - livemusikens förlovade högtid
Ytterligare en sommar har passerat. Och ja, det gör mig en smula deprimerad. Inte för att jag kommer sakna vädret, "Allsång på Skansen", sill eller något sådant motbjudande. Nej, det är givetvis livemusiken som kommer saknas. Självklart är även hösten en tid för att springa på spelningar (min konsertkalender för oktober månad är så fulltecknad att jag nästan hoppas att jag får en hjärtattack så att jag slipper stressa ihjäl mig för att hinna med allt) men som alla vet är det sommaren som är en musikdiggares tid. En tid då man kan inleda kvällen med en trevlig konsert utomhus och avsluta med en svettig klubbspelning.
Jag har valt att räkna Carolina Wallin Pérezs spelning på Liseberg den 24 maj som inledningen på sommaren. Varför? Enkelt, det var årets första utomhuskonsert för min del. Sommaren betraktar jag som avslutad i och med Close-Up Båten som seglade till havs i torsdags.
Däremellan har jag hunnit se exakt etthundrafemtiofem uppträdanden på scen av olika band. Många av dessa har varit på festivaler, andra har varit förband till något betydligt tuffare. Ska vi räkna hur många evenemang jag varit på blir siffran klart lägre. Men jag väljer att inte göra så. Allt för att få en så hög siffra som möjlighet. Kvantitet über alles, ni vet.
Således, håll i hatten medan jag tar er igenom min sommar. De flesta av dessa etthundrafemtiofem gig kommer avhandlas, men inte alla. Vissa spelningar jag sett på festivaler har inte givits utrymme. (De flesta av er har säkert inget som helst intresse av detta, så jag råder er – för er mentala hälsas skull – att sluta läsa och göra något mer meningsfullt).
Som nämnt inleds sommaren med Carolina Wallin Pérez på Liseberg torsdagen den 24 maj. Hon är på gott humör, sjunger fantastiskt och framför samtliga låtar från färska plattan ”Där vi en gång var” plus Kent-covern ”Utan dina andetag”. Årets första sommarspelning är helt klart en av årets bästa också.
Kvällen fortsätter och jag tar mig till Pustervik, där Satan Takes A Holiday och Durango Riot ska uppträda. De förstnämnda har jag tidigare avskytt och de sistnämnda har jag aldrig hört. Varför jag besöker spelningen? För att jag är dum i huvudet. Oavsett, bägge två gör helt reko insatser och jag kan numera inte säga att jag hatar Satan Takes A Holiday. Fan också.
Dagen efter möter ett liknande upplägg. Mustasch på Liseberg – en av de bästa spelningar jag sett bandet göra – och sedan Zombiekrigs releasefest på Sticky Fingers. Förstås gör Zombiekrig en helt monstruös insats, medan förbanden Eldrimner och Deceptic har det svårare. Eldrimner tar sig i mål med hedern i behåll medan Deceptic visar att de är ett ganska skräpigt liveband.
Lördag, 26 maj, Trädgår’n, Black Label Society. Aldrig varit ett stort fan av Zakk Wyldes imperium, men bestämmer mig likväl för att ge gänget en chans. Särskilt imponerad blir jag inte. Bra låtar åsido dryper framträdandet av så mycket rutin att jag blir panikartat sömnig. Dessutom är jag allergisk mot gitarrsolon. Mer? Jo, Black Label Society har världens mest korkade fans. Att dricka utspädd öl i plastglas gör en inte cool per automatik.
Några dagar senare, den 30 maj, tar jag mig till samma lokal för att se något jag drömt om väldigt länge. Kent i en något mindre lokal. Drömmen blir verklighet och stundvis (som i ”Den döda vinkeln” och ”Sjukhus”) är det magiskt. Men snubbarna verkar smått trötta och kör alldeles för mycket låtar från ”Jag är inte rädd för mörkret”. Av de tre Kent-spelningar jag ser i sommar är det här den svagaste.
Nationalteatern är ett annat gäng som jag ser tre gånger i sommar. Tvärtemot Kent är den första spelningen, den på en liten klubb, den bästa. Den 1 juni spelar de på Babel i Malmö och visar att de trots sin stigande ålder fortfarande kan röja. Stiligt!
Styr kosan mot Malmö Stadion för att se Ozzy Osbourne och Black Label Society. Det borde jag inte ha gjort. Black Label Society gör förvisso bättre ifrån sig här än i Göteborg, men Ozzy? Jösses. Snubben rör på sig, visst, men han verkar inte vara medveten om vad han gör. Han känns som en sådan där docka man skruvar upp i ryggen och sedan rör den sig oavbrutet tills man behöver skruva upp den igen. Så när Ozzy springer av scen under trum- och gitarrsolon är det för att han behöver bli skruvad på. Jag får intrycket av att om någon pekat mot sidan av scenen och sagt ”Där är publiken, Ozzy”, hade han vänt sig ditåt i stället, slängt hinkar med vatten och viftat med händerna. Han verkar inte veta vad han gör. Han bara gör det. Jobbigt.
Dagen efter svämmar Facebook över med inlägg av typen ”Fy fan vad bra Ozzy var i går (tiotusen utropstecken)”. Folk är idioter utan referensramar, kan vi helt kort konstatera. Det är okej att tycka att Ozzy gör bra ifrån sig på Malmö Stadion om det är den första konserten någonsin man besöker. Annars bör man skämmas om man gillar det.
Desto bättre är den årliga traditionen att se Bob Hund en gång om året. I år heter brottsplatsen Moriska Paviljongen i Malmö, ett konsertställe jag aldrig besökt innan. Men jag gillar stället och jag gillar spelningen. Kan rentav vara den bästa Bob Hund-konserten jag har sett.
Några dagar senare retirerar jag till Göteborg. Den 8 juni har jag ett kvällsschema i kontrastens tecken. Inleder kvällen med att se Nisse Hellberg på Liseberg (det spöregnar oavbrutet, för övrigt). Sedan tar jag mig till Truckstop Alaska för att se Unsane, Big Business och Hårda Tider. Först ”Äntligen en doft av läder/äntligen skiner solen igen”, sedan ”No room for the hate that I have/It’s time for dissection/cut open the chest”. Bägge upplevelserna är bra, fast på helt olika sätt.
Som uppladdning för Metaltown väljer jag att besöka Liseberg den 13 juni. Varför? Jo, Lenny Kravitz uppträder (jösses, jag är sjuk i huvudet). Visst gör snubben en proffsig och gedigen insats, men jag blir något irriterad av hans diviga attityd. Varenda min han gör säger ”yes, it’s me”. Desto mer imponerad blir jag av det vanvettiga souldrivet som hans förband Vintage Trouble framkallar.
Så blir det slutligen dags för årets första festival – Metaltown. Rent logistiskt och arrangemangsmässigt är årets upplaga tiotusenfaldigt bättre än fjolåret. Området är bättre planerat och busstrafiken flyter på som den ska. Men vad som beträffar kvaliteten ligger Metaltown 2012 i lä. Visst har bandbokarna gjort ett reko jobb och satt ihop ett bra startfält. Men de flesta banden gör ganska avslagna spelningar (det är naturligtvis inte festivalens fel). In Flames har en cool setlista, men verkar allmänt trötta på sitt jobb. Machine Head kommer inte igång förrän det är dags att avsluta. Lamb Of God levererar med enbart hjälp av rutin. Vader gör en ändlöst oinspirerad insats. Och så vidare.
Fast det är fredagen. På lördagen får vi se åtminstone fyra höjdarspelningar: Adept, som är mer målmedvetna än jag sett dem vara tidigare. Anthrax, som verkar ha så gränslöst roligt tillsammans. Primordial, som framför varenda ton med allt allvar i världen. Och Slayer, som är Slayer.
Två ytterligare detaljer om Metaltown: sex av banden är osignade akter som jag handplockat för Close-Up Magazines räkning. Dessa är Who Torched Cinderella, Imminence, Dethrone, Alenah, Start A Fire och Voiceless Location. Vissa gör bättre ifrån sig än andra, så klart, men på det stora hela är jag toknöjd med valen. Detalj nummer två: även i Crank It Ups tält uppträder ett gäng oetablerade akter. Av dessa ser jag två – Chainwreck, med en kollega i spetsen, och Scandinavian Hateland, med en klasskamrat på gitarr. Kul inslag på festivalen, helt klart.
Efter Metaltown är det, traditionsenligt, ganska tunt på livefronten. Det dröjer ända till den 3 juli innan jag pallrar mig iväg på något (för i helvete, det är två och en halv vecka utan en konsert!). Då tar sig Baroness an Sticky Fingers. Det är hur bra som helst. Snubbarna spelar inte med inlevelse eller något sådant alldagligt – de är sin musik och det märks. Förbandet Scraps Of Tape gör för övrigt en schyst insats med (nästan) helt instrumental postrock.
Morgonen efter sätter jag av mot Gävle. Inte bara för att undkomma Madonna (vilket i sig är en anledning så god som någon att fly), utan för att Getaway Rock Festival är i görningen. Anländer till Gävle vid lunchtid den 4 juli, dagen innan festivalen börjar. Tar mig hotellet, sover middag och bestämmer mig för att se what is up i downtown Gävle. Hamnar på Stortorget, där Ralf Gyllenhammar sjunger duett med en dansbandssångerska som jag glömt namnet på och The Quill gör ett trevligt gig. Sedan spelar Hardcore Superstar på lokala rockklubben Slick City. Hur coolt som helst.
Men så är det slutligen festivaldags. Torsdagen bjuder inte på någon särskilt imponerande spelning, utom Red Fang, men fredagen är desto bättre. Ministry! August Burns Red! Raised Fist! Municipal Waste! Satyricon! Och, så klart, Manowar. Men Manowar gör inte särskilt bra ifrån sig. Det är mest bara kul att se Joey DeMaio.
Lördagen? Jo, Suicidal Tendencies gör festivalens näst bästa spelning (efter Ministry) och även Saxon, Raubtier, Nationalteatern och Corroded imponerar. Största fiaskot är att Killing Joke ställts in och ersätts av H.E.A.T. Vilket suger hårdare än Petra Mede hos TV4-cheferna. Att Cult Of Luna också lämnar återbud i sista sekunden är inte särskilt coolt det heller.
Den kommande tiden präglas av flängande hit och dit. Och stress. Åker hem till Göteborg söndagen den 8 juli, är hemma under tidig kväll, ägnar måndagen åt att skriva recensioner från festivalen och åker till Malmö på tisdagen. För denna kväll nalkas Pearl Jam i Köpenhamn. Vilket är sjukt jävla pepp och en av de fyra-fem bästa spelningarna jag sett i år. Saknar ”Once” i setlistan, dock. Förbandet X är dock inte mycket att ha.
Pearl Jam är kända för att spela länge och är klara någon gång kring midnatt. Tåg hem till Sverige synkar dåligt och jag är hos föräldrarna kring två-tiden på natten. Sover tre timmar, sedan är det uppstigning för att ta första morgontåget tillbaka till Göteborg. Varför? Den här dagen ska jag hänga med tuffa death metal-bandet Evocation, tjuvlyssna på ”Illusions of grandeur” och besöka deras högkvarter i Borås. Läs mer i nya numret av Close-Up Magazine.
Fredagen samma vecka ser jag Vånna Inget på Pustervik och på lördagen ser jag Kent på Trädgårdsföreningen. Bägge två är förstås väldigt bra, men vi talar inte om de bästa spelningarna med dessa band jag ser i år.
Tillbaka till Malmö, igen. Den 20 juli uppträder Alice B på Hedmanska Gården, till vilket jag lyckas lura med både mor och far. De gillar det. Jag älskar det. Alice B har släppt årets tveklöst bästa platta, lyckades få mig att gråta när hon spelade på Sticky Fingers i mars och lyckas nästan med samma sak den här gången. Jag har svårt att tro att någonting i musikväg kommer överträffa Alice B i år. Året är inte slut än, ändå utser jag henne till 2012s bästa artist.
Måndagen den 23 juli ser jag tre personer som möjligen också var årets bästa artister en gång i tiden. För fyrtio år sedan, kanske. Jag talar förstås om ZZ Top. Ett gäng jag velat se väldigt, väldigt länge. Hade biljett till spelningen de skulle göra på Öja Slottsruin utanför Ystad för en herrans massa år sedan (kan det ha varit 2007?) som blev inställd. Nu dyker de äntligen upp och gör spelningen. Knappast det bästa och mest inspirerade jag sett, men visst svänger det. Roligast är att nya låten ”I gotsta get paid” spelas en och en halv gång, då gitarren lägger av mitt i det första försöket.
Åker till Göteborg igen och förbereder mig för tidernas musikhelg. Vi börjar den onsdagen den 25 juli. På Sticky Fingers arrangeras en förfest för West Coast Riot, som går av stapeln dagen efter. Uppträder gör Smash It Up (ett gäng trötta, fula gubbar som gör något så när godkända Rancid-plagiat), Kendolls (helgalna garagerockare) och Gallows. Gallows. Gallows. Begriper ni? Gallows! Äntligen får jag se huliganerna. Tyvärr inte med Frank Carter, sångaren som hoppade av ifjol. Men Wade MacNeil (ex-Alexisonfire) är en fullgod ersättare och resultatet är en av de tio bästa spelningarna jag ser i sommar.
Så är det dags för West Coast Riot. Ett unikum. Det här är nämligen första gången jag besöker en festival och bara ser bra spelningar. Dystra Li, Asta Kask, Street Dogs, Anti-Flag, Gallows, Randy, Against Me! och Rancid gör allihop spelningar som är värda minst sju betygspoäng av tio. Bäst är tveklöst Against Me!, som gör sig förtjänta av nio pinnar.
Fredag och lördag. Ullevi. Bruce Springsteen. Behöver jag säga mer? Nej, jag trodde inte det heller. Men jag gör det ändå. Att införskaffa biljett till lördagen var ett impulsbeslut någon vecka innan, när biljetter med skymd sikt plötsligt släpptes. I efterhand är jag sjukt lättad att jag slog till. Tänk om jag hade missat ”Jungleland”. Jag hade tagit livet av mig. Det är ett som är säkert. I sista delen av låten, det avskalade sångpartiet, tåras ögonen. På riktigt. Jag står och gråter. För det är så vackert. ”Jungleland” på Ullevi den 28 juli 2012 är tveklöst det absolut största jag någonsin sett live.
Det har hetat efteråt att lördagsspelningen är SÅ mycket bättre än fredagen. Jag håller inte med. Jag vill påstå att bägge två är ungefär lika bra, fast på olika sätt. Fredagen är klart jämnare och har en tätare setlista med fler guldklimpar. Lördagen har däremot betydligt högre toppar, men är något ojämnare än kvällen innan. Slutsats: båda konserterna är fantastiskt bra. Det bästa jag sett i sommar? Åh, ja. Det bästa jag sett i år? Helvete och pannkaka, ja för fan. Det bästa jag sett någonsin? Inte i sina helheter. Men ”Jungleland” är, som sagt, det mäktigaste jag har varit med om
Några dagar senare är vi tillbaka i de mindre konserternas förlovade land. Tomas Andersson Wij står för en trevlig timme på Liseberg och Eyehategod tar sig an Truckstop Alaska med den äran (förbands-Pyramido imponerar inte alls, däremot, till skillnad från när de spelade med Lock Up i januari).
Sham 69 besöker Pustervik och det gör jag också samma kväll. Eller, ”Sham 69” besöker Pustervik. Fel medlemsuppsättning (jag tänker inte dra hela cirkusen här, googla om du är intresserad av mer information) gör ett schyst gig. Vilket jag egentligen inte vill erkänna, men är så illa tvungen att göra. Upptäcker veteranerna Troublemakers som spelar förband och gör smärre succé. Gatans Lag öppnar kvällen och gör helt okej ifrån sig. Men jag blir lite trött på när band tramsar med att dra upp kompisar på scen ”för att det är roligt” utan att de tillför ett jävla dugg.
Tisdagen den 7 augusti och onsdagen den 8 augusti vigs åt gamla trotjänare inom hårdrocken. Första kvällen ser jag Uriah Heep på Sticky Fingers, ett gäng pigga gamlingar som dock stjälps av ohörbar gitarr och basisten Trevor Bolders sjukt irriterande körsång (falsettsång bör förbjudas). Dagen efter spelar Alice Cooper på Liseberg inför helt vansinnigt mycket folk. Ärligt, här måste vara mer folk än vad säkerhetsföreskrifterna tillåter. Dagen efter hör jag historier om att folk stått och blockerat passager och liknande så att andra besökare knappt kunnat gå förbi. Panik sägs ha utbrutit vid mer än ett tillfälle.
Av det märker jag dock intet, då jag lyckas tränga mig hyfsat långt fram. Jag har aldrig varit något stort Alice Cooper-fan, men jag gillar spelningen som fan. Gubben är ju pigg! Det teatraliska tar aldrig över och ställer musiken i skymundan (vilket jag fruktade på förhand), i stället finns det med som kul detaljer som dyker upp när det är lämpligt. Mycket bra konsert.
Så är det slutligen dags för årets fjärde festival och det jag sett fram emot mest under hela året. Refused! Spelningen på Way Out West är monstruöst bra. Två timmar efter att de avslutat gigget gör de en hemlig spelning på Jazzhuset, som en del av Stay Out West. Jag är i himmelen. Refused inför tvåhundratjugo pers i en liten, tight, svettig lokal. Kraftwerk, Bon Iver, Blur, Black Keys och allt det där får ursäkta – det här är tveklöst festivalens största ögonblick.
Jag ser förstås mer än Refused på Way Out West. De La Soul (okej, men lite tjatigt med allt yrande om ”The party is over here!”), Florence + The Machine (festivalens största överraskning för min del), 7 Seconds (gamla tjockisar lirar hardcore och har skoj), War On Drugs (sövande, enorm besvikelse), Billy Bragg (näst bäst på festivalen), Afghan Whigs (stämningsfullt och stiligt), Feist (stundvis bra men en smula långdraget), Best Coast (svängigt, men de verkar något obekväma på scen), Swans (Michael Gira är på kasst humör, vilket märks och sabbar alltihop), Jacuzzi Boys (kul garagerock på en något för stor scen), Frida Hyvönen (hejdlöst dåligt), Ben Howard (skön verklighetsflykt i solen), Common (har bestämt sig för att äga festivalen, rätt taktik), Royal Concept (något gröna, men med mycket hjärta) och Mogwai (stilig avslutning).
På det stora hela tycker jag Way Out West är en schyst festival och den klart bäst arrangerade jag varit på i år. Initiativet att enbart köra vegetarisk mat gillar jag och stödjer fullt ut. Dessutom uppskattar jag, som egentligen bara gillar dålig musik där folk saknar talang och bara skriker, att få upptäcka en massa nya grejer jag aldrig skulle hittat annars.
Några dagar går och plötsligt är det dags för Göteborgs kulturkalas. För min del inleds det med Raised Fist på Liseberg, som inte lyckas toppa sin spelning på Getaway. Nationalteatern spelar på Götaplatsen och visar att de börjar bli lite trötta efter allt giggande i sommar. Hunt tar sig an cirkustältet i Bältesspännarparken och bjussar på en trevlig eftermiddag i postrockens tecken. Amanda Jenssen charmar Liseberg med sin skönt säregna stil. Och Brewhouse ägnar en kväll åt metal. Hinner dit för att se Frozen Iller, ett gäng småttingar som spelar metalcore enligt konstens alla regler. Det är taskigt att såga fem ungar som förmodligen inte ens vet hur barn kommer till, men likväl måste det göras.
Tur då att Zombiekrig avslutar kvällen. Zombiekrig regerar. Det kan vi helt kort konstatera. Göteborgs bästa band? Tveklöst. Störst i kväll är livepremiären av ”Häng dom högt över stan”.
Sist ut på kulturkalaset för min del är Amaranthe på Liseberg. Tuff scenshow med smällar hit och dit, en scen med flera nivåer och påkostad ljusshow. Däremot är framförandet inte alltid högklassigt. Ofta verkar viss förvirring över var i låtarna de befinner sig dyka upp.
Ner mot Malmöfestivalen, som i vanlig ordning bjussar på alldeles för mycket man vill se trots att man egentligen inte vill (ni hajar hur jag menar?). Kommer ner lördagen den 18 augusti och har för avsikt att spana på Deportees och Tant Strul, men i stället sätter lättjan p för sådana ambitioner. Årets upplaga inleds därför för min del med Anna Ternheim tisdagen den 21 augusti. Hon gör en sjukt bra spelning. Jag gillar de nya arrangemangen hon klär de gamla låtarna i och tycker det är en cool banduppsättning hon har satt ihop. Inga trummor, bara en sådan sak.
Dagen efter bjuder på fler programpunkter av intresse. Terrible Feelings gör helt okej ifrån sig. Marduk manglar bra, men är under omständigheterna mer bisarra än bra. Vånna Inget är briljanta i vanlig ordning. Grandaddy river ner succéartad respons men är något intetsägande för mig. Hives lever upp till alla förväntningar jag haft. Har aldrig sett Hives förr (ja, jag skäms) och blir helnöjd när jag äntligen tar tillfället i akt. Fast hade gärna hört fler låtar från ”Black & white album”.
Torsdagen den 23 augusti är också menad att innehålla många spelningar. Ser Loosegoats, som gör en reko insats. Ser Icona Pop, som är grymt medryckande. Under deras spelning öppnar himmelen sig, och eftersom jag är klädd i sådant som absorberar onödigt mycket vatten väljer jag att röra mig hemåt efter duons gig. Skippar Little Dragon och Carpark North, vilket kanske är korkat men känns rätt där och då.
Fredag? Jo, jag hinner med en sväng förbi festivalen då också. Ser bluesrocktrion Factory Brains, som lyckas röja på bra nog för att utöka en publik på tio personer till den sjudubbla (ungefär). De tokiga norrmännen Honningbarna gör en ändamålsenligt tokig spelning och har förtjänat min uppmärksamhet framöver.
Tack och lov slipper jag ta ställning till krocken mellan Bob Hund och Imperial State Electric senare under kvällen. För efter Honningbarna åker jag till Kastrup och sätter mig på ett flygplan till Bergen i Norge. Det är hemskt. Jag hatar att flyga. Antar att jag har någon form av flygrädsla.
Men, ändamålet helgar medlen och så vidare. För i Bergen väntar min syster och Kents turnéavslutning på lördagen. Får uppleva Bergens berömda regnoväder. Under lördagseftermiddagen regnar det under cirka en timme lika mycket som det regnat under hela min livstid. Ungefär.
Det slutar tack och lov lagom till när Kent ska spela. Och – jävlar i havet vilken spelning de gör! Det märks att de inte är på hemmaplan (där de bara behöver röra ett finger för att tiotusen småtjejer ska skrika sig hesa) och att de därför behöver lägga i en högre växel. Framför allt gitarristen Sami Sirviö är mer peppad än jag någonsin sett honom vara. Det här är inte bara den bästa Kentspelningen jag ser i år, det här är den bästa Kentspelningen jag någonsin har sett.
Flyger tillbaka till Sverige (jag överlever, mot alla odds). Åker till Göteborg och spanar in Terrors spelning på Fängelset. Det är en brutalt bra uppvisning i den gemenskap som hardcore alltid ska handla om. Folk från förbanden bjuds upp för att gästa till och från och publikmedlemmar släpps upp på scen för att sjunga vissa partier. Det är så vackert, så vackert, så vackert.
Vilka förbanden är? Naysayer, Brutality Will Prevail, Hårda Tider och Guilty. Ingen av dessa gör en dålig spelning, tvärtom gör alla bra ifrån sig. Mer eller mindre. Vid en millimeterjämförelse kan Hårda Tider sägas vara bäst av dessa fyra. Men mot Terror har de ingen chans.
Den 31 augusti, dagen efter, ser jag Soundtrack Of Our Lives på Liseberg. Aldrig varit något stort fan, men tänkte ta chansen att se dem åtminstone en gång innan de lägger ner verksamheten. Traskar vidare till Sticky Fingers för att se Transport League. Och de är bra. Särskilt nya låten ”Swing satanic swing” är stenhård. Förbandet Blue Orchid är bland det bättre inom sjuttiotalsretro jag hört.
Och dagen efter det här, går jag på spelning då också? Självklart. Ute i Majorna, på aktivitetshuset, står brutala grejer på agendan. Paketturnén med Concubine, Mirror Eyes och Ex Animo ska göra sitt Göteborgsstopp och få sällskap av Eldstad, Leaving Shore och Sort By Title.
Ex Animo inleder kvällen. De har ett schyst sound och schysta idéer, men ännu inte talangen för att få allt att fungera i verkligheten. Mirror Eyes imponerar med smått progressiv hardcore och vansinnig inlevelse i sången. Sort By Title gör en mer peppad insats än jag sett dem göra tidigare och framför allt blir jag glad över att sångaren Adam Hennings inte ger upp efter två låtar som han gjort förr. Leaving Shore gör sin sista Sverigespelning på ett bra tag (gitarristen Anton Hedlund ska bo utomlands en tid framöver) och visar med största tydlighet varför de är ett av Göteborgs mest lovande band för tillfället. Eldstad agerar bevis för hur vacker hardcore kan bli om man bara har rätt passion. Concubine agerar som om det vore deras första spelning och blir ett hejdundrande antiklimax till avslutning.
Precis som kvällen innan känner jag mig nödgad att avsluta kvällen på Sticky Fingers. Sister Sin uppträder, nämligen. Jag gillar hårdrock, därför gillar jag Sister Sin. Svårare än så är det inte. Bäst är avslutande ”Better than them”.
Och så blir det slutligen dags för sommarens monumentala avslutning – Close-Up Båten! (Särskrivningen är evenemangets officiella stavning och inget jag gör frivilligt). Måhända att uppställningen inte är båtens vassaste hittills, men den är bra nog. Med några undantag.
Holländska Asphyx står för en klassinledning. Pains insats stinker. Nicke Borg Homeland står för en trevlig stund i pianobaren. Raubtier dominerar i vanlig ordning. Soulfly manglar så hårt att båten nästan sjunker. Crashdïet är ojämna, men har sina stunder. Sister skakar liv i bakfulla sjöbjörnar med gott resultat. 69 Eyes är coola så det förslår. Hypocrisy börjar bra, men tappar hågen till sist. Läs mer i Close-Ups oktobernummer.
Två dagar efter båten ser jag Woven Hand på Pustervik, men det räknar jag som höstens första spelning och kommer därför inte avhandla här.
Slutsats efter allt tufft jag sett i sommar? Nej, det har jag ingen. Livemusik är det bästa som finns, så mycket kan jag säga. Att gå på så här mycket spelningar ser jag egentligen inte som något uppseendeväckande. Gillar man musik är det snarare uppseendeväckande om man inte går på så många konserter man kan.
Fler eller färre spelningar än vad jag går på – må så vara. Men om man besöker cirka en eller två konserter om året (om ens det) eller bara i tjänst, aldrig för nöjes skull (som alldeles för många recensenter där ute), då har man ingen befogenhet att uttala sig om musik. Över huvud taget.
Så ser jag på saken, i alla fall.
Vad som blir tuffast i höst? Ska se Gallows både i Köpenhamn och Malmö, det kommer knäcka. Architects besöker Sticky Fingers i oktober, vilket så klart blir grymt. Kommer äntligen få se Electric Wizard live, i Stockholm den 27 oktober. Nästa Close-Up Båt går av stapeln redan i november och bjussar på bland annat Behemoth och Thundermother. Converge släpper nytt och besöker landet i vinter. Turnépaketet med Kreator, Morbid Angel och Nile är så ofattbart tufft att jag nästan svimmar när jag tänker på det.
Eller, förresten. Jag har köpt biljett till Ulf Lundell på Göteborgs konserthus den 23 november. Äntligen ska jag få se gubbfan. Det är på tiden.
Jag har valt att räkna Carolina Wallin Pérezs spelning på Liseberg den 24 maj som inledningen på sommaren. Varför? Enkelt, det var årets första utomhuskonsert för min del. Sommaren betraktar jag som avslutad i och med Close-Up Båten som seglade till havs i torsdags.
Däremellan har jag hunnit se exakt etthundrafemtiofem uppträdanden på scen av olika band. Många av dessa har varit på festivaler, andra har varit förband till något betydligt tuffare. Ska vi räkna hur många evenemang jag varit på blir siffran klart lägre. Men jag väljer att inte göra så. Allt för att få en så hög siffra som möjlighet. Kvantitet über alles, ni vet.
Således, håll i hatten medan jag tar er igenom min sommar. De flesta av dessa etthundrafemtiofem gig kommer avhandlas, men inte alla. Vissa spelningar jag sett på festivaler har inte givits utrymme. (De flesta av er har säkert inget som helst intresse av detta, så jag råder er – för er mentala hälsas skull – att sluta läsa och göra något mer meningsfullt).
Som nämnt inleds sommaren med Carolina Wallin Pérez på Liseberg torsdagen den 24 maj. Hon är på gott humör, sjunger fantastiskt och framför samtliga låtar från färska plattan ”Där vi en gång var” plus Kent-covern ”Utan dina andetag”. Årets första sommarspelning är helt klart en av årets bästa också.
Kvällen fortsätter och jag tar mig till Pustervik, där Satan Takes A Holiday och Durango Riot ska uppträda. De förstnämnda har jag tidigare avskytt och de sistnämnda har jag aldrig hört. Varför jag besöker spelningen? För att jag är dum i huvudet. Oavsett, bägge två gör helt reko insatser och jag kan numera inte säga att jag hatar Satan Takes A Holiday. Fan också.
Dagen efter möter ett liknande upplägg. Mustasch på Liseberg – en av de bästa spelningar jag sett bandet göra – och sedan Zombiekrigs releasefest på Sticky Fingers. Förstås gör Zombiekrig en helt monstruös insats, medan förbanden Eldrimner och Deceptic har det svårare. Eldrimner tar sig i mål med hedern i behåll medan Deceptic visar att de är ett ganska skräpigt liveband.
Lördag, 26 maj, Trädgår’n, Black Label Society. Aldrig varit ett stort fan av Zakk Wyldes imperium, men bestämmer mig likväl för att ge gänget en chans. Särskilt imponerad blir jag inte. Bra låtar åsido dryper framträdandet av så mycket rutin att jag blir panikartat sömnig. Dessutom är jag allergisk mot gitarrsolon. Mer? Jo, Black Label Society har världens mest korkade fans. Att dricka utspädd öl i plastglas gör en inte cool per automatik.
Några dagar senare, den 30 maj, tar jag mig till samma lokal för att se något jag drömt om väldigt länge. Kent i en något mindre lokal. Drömmen blir verklighet och stundvis (som i ”Den döda vinkeln” och ”Sjukhus”) är det magiskt. Men snubbarna verkar smått trötta och kör alldeles för mycket låtar från ”Jag är inte rädd för mörkret”. Av de tre Kent-spelningar jag ser i sommar är det här den svagaste.
Nationalteatern är ett annat gäng som jag ser tre gånger i sommar. Tvärtemot Kent är den första spelningen, den på en liten klubb, den bästa. Den 1 juni spelar de på Babel i Malmö och visar att de trots sin stigande ålder fortfarande kan röja. Stiligt!
Styr kosan mot Malmö Stadion för att se Ozzy Osbourne och Black Label Society. Det borde jag inte ha gjort. Black Label Society gör förvisso bättre ifrån sig här än i Göteborg, men Ozzy? Jösses. Snubben rör på sig, visst, men han verkar inte vara medveten om vad han gör. Han känns som en sådan där docka man skruvar upp i ryggen och sedan rör den sig oavbrutet tills man behöver skruva upp den igen. Så när Ozzy springer av scen under trum- och gitarrsolon är det för att han behöver bli skruvad på. Jag får intrycket av att om någon pekat mot sidan av scenen och sagt ”Där är publiken, Ozzy”, hade han vänt sig ditåt i stället, slängt hinkar med vatten och viftat med händerna. Han verkar inte veta vad han gör. Han bara gör det. Jobbigt.
Dagen efter svämmar Facebook över med inlägg av typen ”Fy fan vad bra Ozzy var i går (tiotusen utropstecken)”. Folk är idioter utan referensramar, kan vi helt kort konstatera. Det är okej att tycka att Ozzy gör bra ifrån sig på Malmö Stadion om det är den första konserten någonsin man besöker. Annars bör man skämmas om man gillar det.
Desto bättre är den årliga traditionen att se Bob Hund en gång om året. I år heter brottsplatsen Moriska Paviljongen i Malmö, ett konsertställe jag aldrig besökt innan. Men jag gillar stället och jag gillar spelningen. Kan rentav vara den bästa Bob Hund-konserten jag har sett.
Några dagar senare retirerar jag till Göteborg. Den 8 juni har jag ett kvällsschema i kontrastens tecken. Inleder kvällen med att se Nisse Hellberg på Liseberg (det spöregnar oavbrutet, för övrigt). Sedan tar jag mig till Truckstop Alaska för att se Unsane, Big Business och Hårda Tider. Först ”Äntligen en doft av läder/äntligen skiner solen igen”, sedan ”No room for the hate that I have/It’s time for dissection/cut open the chest”. Bägge upplevelserna är bra, fast på helt olika sätt.
Som uppladdning för Metaltown väljer jag att besöka Liseberg den 13 juni. Varför? Jo, Lenny Kravitz uppträder (jösses, jag är sjuk i huvudet). Visst gör snubben en proffsig och gedigen insats, men jag blir något irriterad av hans diviga attityd. Varenda min han gör säger ”yes, it’s me”. Desto mer imponerad blir jag av det vanvettiga souldrivet som hans förband Vintage Trouble framkallar.
Så blir det slutligen dags för årets första festival – Metaltown. Rent logistiskt och arrangemangsmässigt är årets upplaga tiotusenfaldigt bättre än fjolåret. Området är bättre planerat och busstrafiken flyter på som den ska. Men vad som beträffar kvaliteten ligger Metaltown 2012 i lä. Visst har bandbokarna gjort ett reko jobb och satt ihop ett bra startfält. Men de flesta banden gör ganska avslagna spelningar (det är naturligtvis inte festivalens fel). In Flames har en cool setlista, men verkar allmänt trötta på sitt jobb. Machine Head kommer inte igång förrän det är dags att avsluta. Lamb Of God levererar med enbart hjälp av rutin. Vader gör en ändlöst oinspirerad insats. Och så vidare.
Fast det är fredagen. På lördagen får vi se åtminstone fyra höjdarspelningar: Adept, som är mer målmedvetna än jag sett dem vara tidigare. Anthrax, som verkar ha så gränslöst roligt tillsammans. Primordial, som framför varenda ton med allt allvar i världen. Och Slayer, som är Slayer.
Två ytterligare detaljer om Metaltown: sex av banden är osignade akter som jag handplockat för Close-Up Magazines räkning. Dessa är Who Torched Cinderella, Imminence, Dethrone, Alenah, Start A Fire och Voiceless Location. Vissa gör bättre ifrån sig än andra, så klart, men på det stora hela är jag toknöjd med valen. Detalj nummer två: även i Crank It Ups tält uppträder ett gäng oetablerade akter. Av dessa ser jag två – Chainwreck, med en kollega i spetsen, och Scandinavian Hateland, med en klasskamrat på gitarr. Kul inslag på festivalen, helt klart.
Efter Metaltown är det, traditionsenligt, ganska tunt på livefronten. Det dröjer ända till den 3 juli innan jag pallrar mig iväg på något (för i helvete, det är två och en halv vecka utan en konsert!). Då tar sig Baroness an Sticky Fingers. Det är hur bra som helst. Snubbarna spelar inte med inlevelse eller något sådant alldagligt – de är sin musik och det märks. Förbandet Scraps Of Tape gör för övrigt en schyst insats med (nästan) helt instrumental postrock.
Morgonen efter sätter jag av mot Gävle. Inte bara för att undkomma Madonna (vilket i sig är en anledning så god som någon att fly), utan för att Getaway Rock Festival är i görningen. Anländer till Gävle vid lunchtid den 4 juli, dagen innan festivalen börjar. Tar mig hotellet, sover middag och bestämmer mig för att se what is up i downtown Gävle. Hamnar på Stortorget, där Ralf Gyllenhammar sjunger duett med en dansbandssångerska som jag glömt namnet på och The Quill gör ett trevligt gig. Sedan spelar Hardcore Superstar på lokala rockklubben Slick City. Hur coolt som helst.
Men så är det slutligen festivaldags. Torsdagen bjuder inte på någon särskilt imponerande spelning, utom Red Fang, men fredagen är desto bättre. Ministry! August Burns Red! Raised Fist! Municipal Waste! Satyricon! Och, så klart, Manowar. Men Manowar gör inte särskilt bra ifrån sig. Det är mest bara kul att se Joey DeMaio.
Lördagen? Jo, Suicidal Tendencies gör festivalens näst bästa spelning (efter Ministry) och även Saxon, Raubtier, Nationalteatern och Corroded imponerar. Största fiaskot är att Killing Joke ställts in och ersätts av H.E.A.T. Vilket suger hårdare än Petra Mede hos TV4-cheferna. Att Cult Of Luna också lämnar återbud i sista sekunden är inte särskilt coolt det heller.
Den kommande tiden präglas av flängande hit och dit. Och stress. Åker hem till Göteborg söndagen den 8 juli, är hemma under tidig kväll, ägnar måndagen åt att skriva recensioner från festivalen och åker till Malmö på tisdagen. För denna kväll nalkas Pearl Jam i Köpenhamn. Vilket är sjukt jävla pepp och en av de fyra-fem bästa spelningarna jag sett i år. Saknar ”Once” i setlistan, dock. Förbandet X är dock inte mycket att ha.
Pearl Jam är kända för att spela länge och är klara någon gång kring midnatt. Tåg hem till Sverige synkar dåligt och jag är hos föräldrarna kring två-tiden på natten. Sover tre timmar, sedan är det uppstigning för att ta första morgontåget tillbaka till Göteborg. Varför? Den här dagen ska jag hänga med tuffa death metal-bandet Evocation, tjuvlyssna på ”Illusions of grandeur” och besöka deras högkvarter i Borås. Läs mer i nya numret av Close-Up Magazine.
Fredagen samma vecka ser jag Vånna Inget på Pustervik och på lördagen ser jag Kent på Trädgårdsföreningen. Bägge två är förstås väldigt bra, men vi talar inte om de bästa spelningarna med dessa band jag ser i år.
Tillbaka till Malmö, igen. Den 20 juli uppträder Alice B på Hedmanska Gården, till vilket jag lyckas lura med både mor och far. De gillar det. Jag älskar det. Alice B har släppt årets tveklöst bästa platta, lyckades få mig att gråta när hon spelade på Sticky Fingers i mars och lyckas nästan med samma sak den här gången. Jag har svårt att tro att någonting i musikväg kommer överträffa Alice B i år. Året är inte slut än, ändå utser jag henne till 2012s bästa artist.
Måndagen den 23 juli ser jag tre personer som möjligen också var årets bästa artister en gång i tiden. För fyrtio år sedan, kanske. Jag talar förstås om ZZ Top. Ett gäng jag velat se väldigt, väldigt länge. Hade biljett till spelningen de skulle göra på Öja Slottsruin utanför Ystad för en herrans massa år sedan (kan det ha varit 2007?) som blev inställd. Nu dyker de äntligen upp och gör spelningen. Knappast det bästa och mest inspirerade jag sett, men visst svänger det. Roligast är att nya låten ”I gotsta get paid” spelas en och en halv gång, då gitarren lägger av mitt i det första försöket.
Åker till Göteborg igen och förbereder mig för tidernas musikhelg. Vi börjar den onsdagen den 25 juli. På Sticky Fingers arrangeras en förfest för West Coast Riot, som går av stapeln dagen efter. Uppträder gör Smash It Up (ett gäng trötta, fula gubbar som gör något så när godkända Rancid-plagiat), Kendolls (helgalna garagerockare) och Gallows. Gallows. Gallows. Begriper ni? Gallows! Äntligen får jag se huliganerna. Tyvärr inte med Frank Carter, sångaren som hoppade av ifjol. Men Wade MacNeil (ex-Alexisonfire) är en fullgod ersättare och resultatet är en av de tio bästa spelningarna jag ser i sommar.
Så är det dags för West Coast Riot. Ett unikum. Det här är nämligen första gången jag besöker en festival och bara ser bra spelningar. Dystra Li, Asta Kask, Street Dogs, Anti-Flag, Gallows, Randy, Against Me! och Rancid gör allihop spelningar som är värda minst sju betygspoäng av tio. Bäst är tveklöst Against Me!, som gör sig förtjänta av nio pinnar.
Fredag och lördag. Ullevi. Bruce Springsteen. Behöver jag säga mer? Nej, jag trodde inte det heller. Men jag gör det ändå. Att införskaffa biljett till lördagen var ett impulsbeslut någon vecka innan, när biljetter med skymd sikt plötsligt släpptes. I efterhand är jag sjukt lättad att jag slog till. Tänk om jag hade missat ”Jungleland”. Jag hade tagit livet av mig. Det är ett som är säkert. I sista delen av låten, det avskalade sångpartiet, tåras ögonen. På riktigt. Jag står och gråter. För det är så vackert. ”Jungleland” på Ullevi den 28 juli 2012 är tveklöst det absolut största jag någonsin sett live.
Det har hetat efteråt att lördagsspelningen är SÅ mycket bättre än fredagen. Jag håller inte med. Jag vill påstå att bägge två är ungefär lika bra, fast på olika sätt. Fredagen är klart jämnare och har en tätare setlista med fler guldklimpar. Lördagen har däremot betydligt högre toppar, men är något ojämnare än kvällen innan. Slutsats: båda konserterna är fantastiskt bra. Det bästa jag sett i sommar? Åh, ja. Det bästa jag sett i år? Helvete och pannkaka, ja för fan. Det bästa jag sett någonsin? Inte i sina helheter. Men ”Jungleland” är, som sagt, det mäktigaste jag har varit med om
Några dagar senare är vi tillbaka i de mindre konserternas förlovade land. Tomas Andersson Wij står för en trevlig timme på Liseberg och Eyehategod tar sig an Truckstop Alaska med den äran (förbands-Pyramido imponerar inte alls, däremot, till skillnad från när de spelade med Lock Up i januari).
Sham 69 besöker Pustervik och det gör jag också samma kväll. Eller, ”Sham 69” besöker Pustervik. Fel medlemsuppsättning (jag tänker inte dra hela cirkusen här, googla om du är intresserad av mer information) gör ett schyst gig. Vilket jag egentligen inte vill erkänna, men är så illa tvungen att göra. Upptäcker veteranerna Troublemakers som spelar förband och gör smärre succé. Gatans Lag öppnar kvällen och gör helt okej ifrån sig. Men jag blir lite trött på när band tramsar med att dra upp kompisar på scen ”för att det är roligt” utan att de tillför ett jävla dugg.
Tisdagen den 7 augusti och onsdagen den 8 augusti vigs åt gamla trotjänare inom hårdrocken. Första kvällen ser jag Uriah Heep på Sticky Fingers, ett gäng pigga gamlingar som dock stjälps av ohörbar gitarr och basisten Trevor Bolders sjukt irriterande körsång (falsettsång bör förbjudas). Dagen efter spelar Alice Cooper på Liseberg inför helt vansinnigt mycket folk. Ärligt, här måste vara mer folk än vad säkerhetsföreskrifterna tillåter. Dagen efter hör jag historier om att folk stått och blockerat passager och liknande så att andra besökare knappt kunnat gå förbi. Panik sägs ha utbrutit vid mer än ett tillfälle.
Av det märker jag dock intet, då jag lyckas tränga mig hyfsat långt fram. Jag har aldrig varit något stort Alice Cooper-fan, men jag gillar spelningen som fan. Gubben är ju pigg! Det teatraliska tar aldrig över och ställer musiken i skymundan (vilket jag fruktade på förhand), i stället finns det med som kul detaljer som dyker upp när det är lämpligt. Mycket bra konsert.
Så är det slutligen dags för årets fjärde festival och det jag sett fram emot mest under hela året. Refused! Spelningen på Way Out West är monstruöst bra. Två timmar efter att de avslutat gigget gör de en hemlig spelning på Jazzhuset, som en del av Stay Out West. Jag är i himmelen. Refused inför tvåhundratjugo pers i en liten, tight, svettig lokal. Kraftwerk, Bon Iver, Blur, Black Keys och allt det där får ursäkta – det här är tveklöst festivalens största ögonblick.
Jag ser förstås mer än Refused på Way Out West. De La Soul (okej, men lite tjatigt med allt yrande om ”The party is over here!”), Florence + The Machine (festivalens största överraskning för min del), 7 Seconds (gamla tjockisar lirar hardcore och har skoj), War On Drugs (sövande, enorm besvikelse), Billy Bragg (näst bäst på festivalen), Afghan Whigs (stämningsfullt och stiligt), Feist (stundvis bra men en smula långdraget), Best Coast (svängigt, men de verkar något obekväma på scen), Swans (Michael Gira är på kasst humör, vilket märks och sabbar alltihop), Jacuzzi Boys (kul garagerock på en något för stor scen), Frida Hyvönen (hejdlöst dåligt), Ben Howard (skön verklighetsflykt i solen), Common (har bestämt sig för att äga festivalen, rätt taktik), Royal Concept (något gröna, men med mycket hjärta) och Mogwai (stilig avslutning).
På det stora hela tycker jag Way Out West är en schyst festival och den klart bäst arrangerade jag varit på i år. Initiativet att enbart köra vegetarisk mat gillar jag och stödjer fullt ut. Dessutom uppskattar jag, som egentligen bara gillar dålig musik där folk saknar talang och bara skriker, att få upptäcka en massa nya grejer jag aldrig skulle hittat annars.
Några dagar går och plötsligt är det dags för Göteborgs kulturkalas. För min del inleds det med Raised Fist på Liseberg, som inte lyckas toppa sin spelning på Getaway. Nationalteatern spelar på Götaplatsen och visar att de börjar bli lite trötta efter allt giggande i sommar. Hunt tar sig an cirkustältet i Bältesspännarparken och bjussar på en trevlig eftermiddag i postrockens tecken. Amanda Jenssen charmar Liseberg med sin skönt säregna stil. Och Brewhouse ägnar en kväll åt metal. Hinner dit för att se Frozen Iller, ett gäng småttingar som spelar metalcore enligt konstens alla regler. Det är taskigt att såga fem ungar som förmodligen inte ens vet hur barn kommer till, men likväl måste det göras.
Tur då att Zombiekrig avslutar kvällen. Zombiekrig regerar. Det kan vi helt kort konstatera. Göteborgs bästa band? Tveklöst. Störst i kväll är livepremiären av ”Häng dom högt över stan”.
Sist ut på kulturkalaset för min del är Amaranthe på Liseberg. Tuff scenshow med smällar hit och dit, en scen med flera nivåer och påkostad ljusshow. Däremot är framförandet inte alltid högklassigt. Ofta verkar viss förvirring över var i låtarna de befinner sig dyka upp.
Ner mot Malmöfestivalen, som i vanlig ordning bjussar på alldeles för mycket man vill se trots att man egentligen inte vill (ni hajar hur jag menar?). Kommer ner lördagen den 18 augusti och har för avsikt att spana på Deportees och Tant Strul, men i stället sätter lättjan p för sådana ambitioner. Årets upplaga inleds därför för min del med Anna Ternheim tisdagen den 21 augusti. Hon gör en sjukt bra spelning. Jag gillar de nya arrangemangen hon klär de gamla låtarna i och tycker det är en cool banduppsättning hon har satt ihop. Inga trummor, bara en sådan sak.
Dagen efter bjuder på fler programpunkter av intresse. Terrible Feelings gör helt okej ifrån sig. Marduk manglar bra, men är under omständigheterna mer bisarra än bra. Vånna Inget är briljanta i vanlig ordning. Grandaddy river ner succéartad respons men är något intetsägande för mig. Hives lever upp till alla förväntningar jag haft. Har aldrig sett Hives förr (ja, jag skäms) och blir helnöjd när jag äntligen tar tillfället i akt. Fast hade gärna hört fler låtar från ”Black & white album”.
Torsdagen den 23 augusti är också menad att innehålla många spelningar. Ser Loosegoats, som gör en reko insats. Ser Icona Pop, som är grymt medryckande. Under deras spelning öppnar himmelen sig, och eftersom jag är klädd i sådant som absorberar onödigt mycket vatten väljer jag att röra mig hemåt efter duons gig. Skippar Little Dragon och Carpark North, vilket kanske är korkat men känns rätt där och då.
Fredag? Jo, jag hinner med en sväng förbi festivalen då också. Ser bluesrocktrion Factory Brains, som lyckas röja på bra nog för att utöka en publik på tio personer till den sjudubbla (ungefär). De tokiga norrmännen Honningbarna gör en ändamålsenligt tokig spelning och har förtjänat min uppmärksamhet framöver.
Tack och lov slipper jag ta ställning till krocken mellan Bob Hund och Imperial State Electric senare under kvällen. För efter Honningbarna åker jag till Kastrup och sätter mig på ett flygplan till Bergen i Norge. Det är hemskt. Jag hatar att flyga. Antar att jag har någon form av flygrädsla.
Men, ändamålet helgar medlen och så vidare. För i Bergen väntar min syster och Kents turnéavslutning på lördagen. Får uppleva Bergens berömda regnoväder. Under lördagseftermiddagen regnar det under cirka en timme lika mycket som det regnat under hela min livstid. Ungefär.
Det slutar tack och lov lagom till när Kent ska spela. Och – jävlar i havet vilken spelning de gör! Det märks att de inte är på hemmaplan (där de bara behöver röra ett finger för att tiotusen småtjejer ska skrika sig hesa) och att de därför behöver lägga i en högre växel. Framför allt gitarristen Sami Sirviö är mer peppad än jag någonsin sett honom vara. Det här är inte bara den bästa Kentspelningen jag ser i år, det här är den bästa Kentspelningen jag någonsin har sett.
Flyger tillbaka till Sverige (jag överlever, mot alla odds). Åker till Göteborg och spanar in Terrors spelning på Fängelset. Det är en brutalt bra uppvisning i den gemenskap som hardcore alltid ska handla om. Folk från förbanden bjuds upp för att gästa till och från och publikmedlemmar släpps upp på scen för att sjunga vissa partier. Det är så vackert, så vackert, så vackert.
Vilka förbanden är? Naysayer, Brutality Will Prevail, Hårda Tider och Guilty. Ingen av dessa gör en dålig spelning, tvärtom gör alla bra ifrån sig. Mer eller mindre. Vid en millimeterjämförelse kan Hårda Tider sägas vara bäst av dessa fyra. Men mot Terror har de ingen chans.
Den 31 augusti, dagen efter, ser jag Soundtrack Of Our Lives på Liseberg. Aldrig varit något stort fan, men tänkte ta chansen att se dem åtminstone en gång innan de lägger ner verksamheten. Traskar vidare till Sticky Fingers för att se Transport League. Och de är bra. Särskilt nya låten ”Swing satanic swing” är stenhård. Förbandet Blue Orchid är bland det bättre inom sjuttiotalsretro jag hört.
Och dagen efter det här, går jag på spelning då också? Självklart. Ute i Majorna, på aktivitetshuset, står brutala grejer på agendan. Paketturnén med Concubine, Mirror Eyes och Ex Animo ska göra sitt Göteborgsstopp och få sällskap av Eldstad, Leaving Shore och Sort By Title.
Ex Animo inleder kvällen. De har ett schyst sound och schysta idéer, men ännu inte talangen för att få allt att fungera i verkligheten. Mirror Eyes imponerar med smått progressiv hardcore och vansinnig inlevelse i sången. Sort By Title gör en mer peppad insats än jag sett dem göra tidigare och framför allt blir jag glad över att sångaren Adam Hennings inte ger upp efter två låtar som han gjort förr. Leaving Shore gör sin sista Sverigespelning på ett bra tag (gitarristen Anton Hedlund ska bo utomlands en tid framöver) och visar med största tydlighet varför de är ett av Göteborgs mest lovande band för tillfället. Eldstad agerar bevis för hur vacker hardcore kan bli om man bara har rätt passion. Concubine agerar som om det vore deras första spelning och blir ett hejdundrande antiklimax till avslutning.
Precis som kvällen innan känner jag mig nödgad att avsluta kvällen på Sticky Fingers. Sister Sin uppträder, nämligen. Jag gillar hårdrock, därför gillar jag Sister Sin. Svårare än så är det inte. Bäst är avslutande ”Better than them”.
Och så blir det slutligen dags för sommarens monumentala avslutning – Close-Up Båten! (Särskrivningen är evenemangets officiella stavning och inget jag gör frivilligt). Måhända att uppställningen inte är båtens vassaste hittills, men den är bra nog. Med några undantag.
Holländska Asphyx står för en klassinledning. Pains insats stinker. Nicke Borg Homeland står för en trevlig stund i pianobaren. Raubtier dominerar i vanlig ordning. Soulfly manglar så hårt att båten nästan sjunker. Crashdïet är ojämna, men har sina stunder. Sister skakar liv i bakfulla sjöbjörnar med gott resultat. 69 Eyes är coola så det förslår. Hypocrisy börjar bra, men tappar hågen till sist. Läs mer i Close-Ups oktobernummer.
Två dagar efter båten ser jag Woven Hand på Pustervik, men det räknar jag som höstens första spelning och kommer därför inte avhandla här.
Slutsats efter allt tufft jag sett i sommar? Nej, det har jag ingen. Livemusik är det bästa som finns, så mycket kan jag säga. Att gå på så här mycket spelningar ser jag egentligen inte som något uppseendeväckande. Gillar man musik är det snarare uppseendeväckande om man inte går på så många konserter man kan.
Fler eller färre spelningar än vad jag går på – må så vara. Men om man besöker cirka en eller två konserter om året (om ens det) eller bara i tjänst, aldrig för nöjes skull (som alldeles för många recensenter där ute), då har man ingen befogenhet att uttala sig om musik. Över huvud taget.
Så ser jag på saken, i alla fall.
Vad som blir tuffast i höst? Ska se Gallows både i Köpenhamn och Malmö, det kommer knäcka. Architects besöker Sticky Fingers i oktober, vilket så klart blir grymt. Kommer äntligen få se Electric Wizard live, i Stockholm den 27 oktober. Nästa Close-Up Båt går av stapeln redan i november och bjussar på bland annat Behemoth och Thundermother. Converge släpper nytt och besöker landet i vinter. Turnépaketet med Kreator, Morbid Angel och Nile är så ofattbart tufft att jag nästan svimmar när jag tänker på det.
Eller, förresten. Jag har köpt biljett till Ulf Lundell på Göteborgs konserthus den 23 november. Äntligen ska jag få se gubbfan. Det är på tiden.
tisdag 4 september 2012
Svedala, Sverigedemokraterna och Skånetrafiken - ondskans oheliga trefald
Jag kommer från en liten ort som heter Svedala, belägen två mil öster om Malmö och med lite drygt tiotusen invånare i tätorten. Det är inget jag gärna skyltar med. Jag hatar Svedala. Jag hatar mentaliteten, som går ut på att Svedala är ett litet självförhärligande slutet sällskap. Jag hatar att Sverigedemokraterna har starkt stöd i kommunen (de fick tretton procent av rösterna i valet 2010, och är därmed det tredje största partiet i Svedala).
Att Svedala ligger så nära Malmö är dock en liten välsignelse. Det är lätt att fly, så att säga. Häromsistens blev det stora rabalder för att Skånetrafiken drog in vissa turer med buss 141, den gamle trotjänaren som fraktar folk de två milen till KB, Möllevångstorget, Debaser och så vidare.
Turerna som drogs in var de tre sista som gick om fredags- och lördagskvällar. Sista bussen hem till Svedala går numera klockan 23:40 på helgerna.
Eftersom många idioter tror att Facebook är det mest opinionsskapande verktyget som finns och ett pålitligt redskap för att förändra världen startades ett event för att påtala vilka skitstövlar Skånetrafiken är (vilket jag för all del håller med om).
Jag finner dock enbart humor när jag ögnar igenom inläggen i evenemangsloggen. Skräckfylld humor. Tragikomik. Jag blir ganska mörkrädd.
Låt mig berätta varför:
1. Svedala innehåller många Sverigedemokrater (vilket jag redan konstaterat).
2. Facebook-eventet samlar huvudsakligen Svedalabor (fullt logiskt).
3. Det är mestadels Svedalabor som postar inlägg i loggen.
4. Jag har aldrig - verkligen, aldrig - sett så många stavfel och så mycket usel grammatik på ett och samma ställe som i den här loggen. På riktigt. Vi är långt borta från klassiska särskrivningar och hastiga slarvfel. Vi talar så vedervärdigt usla kunskaper i det svenska språket att till och med drottning Silvia skulle slita sitt hår. (Klicka dig in på sidan och läs valfritt inlägg, så förstår du vad jag menar).
5. Samtidigt skickar dessa människor sympati och stöd till Sverigedemokraterna och muttrar argt om de "jävla invandrarna som kommer hit och snor våra jobb utan att ens lära sig språket".
Jag antar att jag inte behöver säga mer.
Nu är jag rädd och kommer inte kunna sova på ett halvår. Hej, kaffebryggare.
(Jag vet att jag verkligen inbjuder till det. Således - hittar du stavfel och grammatiska missar i inlägget är du mer än välkommen att idiotförklara och skratta åt mig.)
lördag 4 augusti 2012
69-hyckleriet
I går kväll blev det klart hur passande namnet Sham 69 är för dagens sättning. Eller, en av dagens sättningar.
I fjol bestämde jag mig hastigt och lustigt att besöka KB i Malmö den 31 mars. Sham 69 skulle spela och jag hade inga kunskaper om medlemscirkusen som omgett bandet på senare år. Sättningen de hade då bestod av Tim V (sång), Dave Parsons (gitarr), Al Campbell (bas) och Ian Whitewood (trummor). Spelningen var skitbra, Tim V var klockrent Cockney-humoristisk och Dave Parsons spelade gitarr så in i helvete. Ingen på plats saknade någon originalsångare.
Två månader senare upplöste Dave Parsons bandet. I samma veva klargjorde de andra tre att de tänkte fortsätta spela under namnet Sham 69 och ta in en ny gitarrist. Det luktade illa, så klart. Ingen Dave Parsons? Det är ju trots allt han som varit den ende konstante medlemmen i bandets historia och den huvudsaklige låtskrivaren.
Månaderna gick och inte mycket verkade hända i lägret. Men så dök nyheten upp om att tre fjärdedelar av Sham 69s klassiska line-up från 1977 återförenats. Jimmey Pursey (sång), Dave Parsons, Dave Tregunna (bas) och nye trummisen Danny Fury. Dessutom hade Pursey registrerat namnet Sham 69 som ett varumärke i sitt eget namn, vilket i praktiken borde ha hindrat Tim V, Al Campbell och Ian Whitewood från att fortsätta.
Att de tre dessutom bildade nya bandet If... i samma veva tog åtminstone jag som ett tecken på att Sham 69 endast fanns i en sättning, med flera riktiga medlemmar.
Tidigt i somras utannonserades det att Sham 69 var bokade till Pustervik i Göteborg i augusti. Fantastiska nyheter - sedan jag såg bandet förra året har Sham 69 hunnit bli ett klart favoritband och drömmen om att se "det riktiga" bandet har växt sig stark.
Nu pratar vi alltså om i går, då spelningen ägde rum. Tidigare under dagen såg jag att det inte alls var Jimmy Pursey eller Dave Parsons som skulle uppträda. Nej, Tim V, Al Campbell och Ian Whitewood har alltså fortsatt under namnet Sham 69 ändå. Olagligt. Dave Parsons har ersatts av två gitarrister: Tony Feedback och originalmedlemmen Neil Harris.
Tydligen var det Neil Harris som startade Sham 69 i den absoluta begynnelsen tillsammans med Jimmy Pursey. Men han hoppade av innan han hade presterat något och ersattes av Dave Parsons. Neil Harris har inte spelat på någon av bandets plattor och inte heller skrivit en ton av materialet. Så vad han har att göra med låtarna bandet framförde i går, det går att diskutera.
Originalmedlem, okej. Men originalmedlem betyder inte alltid den rättmätige medlemmen. Vi kan jämföra med Iron Maiden. Gitarristen Dave Murray var inte med och grundade bandet, men har varit med sedan första plattan och alltid funnits där sedan dess. Kan någon tänka sig Iron Maiden utan Dave Murray? Nej. Om han hade ersatts av någon av originalgitarristerna Terry Rance eller Dave Sullivan, hade det känts äkta? Nej.
Och i går märktes det tydligt att Neil Harris ingalunda är en gitarrist av rang. Han höll sig kompgitarr, hördes knappt och spelade inte särskilt bra heller. Hans kollega Tony Feedback, däremot, presterade helt klart i klass Dave Parsons. Men visst är det märkligt att Sham 69, ett band som alltid bara haft en gitarrist och vars samtliga låtar är skrivna för en gitarrist, plötsligt ska ha två stycken?
Min teori lyder så här: Neil Harris har övertalats att vara med enbart för att Tim V ska kunna säga åt folk att "vi har visst då en originalmedlem i bandet, vi är det äkta Sham 69, för vi har originalgitarristen, det har inte Jimmy Purseys band" eller något liknande. Men Harris är för kass för att kunna fungera som ensam gitarrist, därför är Tony Feedback också med. Så Neil Harris är med enbart som ett slags argument.
Snurrigt? En aning.
Men vilket fall som helst, coverband eller inte, de gjorde en bra spelning. Det lät fett och peppat, och setlistan var grym. Fjolårets gig på KB i Malmö var bättre, inte bara för att Dave Parsons var med då, utan även för att Tim V verkade något piggare. Men jag vill inte förringa insatsen Sham 69 (eller "Sham 69") gjorde på Pustervik i går. Sett vill vad som var tillgängligt (Pursey har klargjort att deras Sham 69 inte tänker turnera utanför England i år), så är jag nöjd.
De körde för övrigt följande setlista:
Hey little rich boy
No apologies
I don't wanna
Ulster
Tell us the truth
Little lady
We got a fight
Security guard
That's life
Borstal breakout
Who gives a damn
Army of tomorrow
Sunday morning nightmare
Hurry up Harry
Who killed Joe Public
Questions and answers
Angels with dirty faces
The cockney kids are innocent
Hersham boys
If the kids are united
I fjol bestämde jag mig hastigt och lustigt att besöka KB i Malmö den 31 mars. Sham 69 skulle spela och jag hade inga kunskaper om medlemscirkusen som omgett bandet på senare år. Sättningen de hade då bestod av Tim V (sång), Dave Parsons (gitarr), Al Campbell (bas) och Ian Whitewood (trummor). Spelningen var skitbra, Tim V var klockrent Cockney-humoristisk och Dave Parsons spelade gitarr så in i helvete. Ingen på plats saknade någon originalsångare.
Två månader senare upplöste Dave Parsons bandet. I samma veva klargjorde de andra tre att de tänkte fortsätta spela under namnet Sham 69 och ta in en ny gitarrist. Det luktade illa, så klart. Ingen Dave Parsons? Det är ju trots allt han som varit den ende konstante medlemmen i bandets historia och den huvudsaklige låtskrivaren.
Månaderna gick och inte mycket verkade hända i lägret. Men så dök nyheten upp om att tre fjärdedelar av Sham 69s klassiska line-up från 1977 återförenats. Jimmey Pursey (sång), Dave Parsons, Dave Tregunna (bas) och nye trummisen Danny Fury. Dessutom hade Pursey registrerat namnet Sham 69 som ett varumärke i sitt eget namn, vilket i praktiken borde ha hindrat Tim V, Al Campbell och Ian Whitewood från att fortsätta.
Att de tre dessutom bildade nya bandet If... i samma veva tog åtminstone jag som ett tecken på att Sham 69 endast fanns i en sättning, med flera riktiga medlemmar.
Tidigt i somras utannonserades det att Sham 69 var bokade till Pustervik i Göteborg i augusti. Fantastiska nyheter - sedan jag såg bandet förra året har Sham 69 hunnit bli ett klart favoritband och drömmen om att se "det riktiga" bandet har växt sig stark.
Nu pratar vi alltså om i går, då spelningen ägde rum. Tidigare under dagen såg jag att det inte alls var Jimmy Pursey eller Dave Parsons som skulle uppträda. Nej, Tim V, Al Campbell och Ian Whitewood har alltså fortsatt under namnet Sham 69 ändå. Olagligt. Dave Parsons har ersatts av två gitarrister: Tony Feedback och originalmedlemmen Neil Harris.
Tydligen var det Neil Harris som startade Sham 69 i den absoluta begynnelsen tillsammans med Jimmy Pursey. Men han hoppade av innan han hade presterat något och ersattes av Dave Parsons. Neil Harris har inte spelat på någon av bandets plattor och inte heller skrivit en ton av materialet. Så vad han har att göra med låtarna bandet framförde i går, det går att diskutera.
Originalmedlem, okej. Men originalmedlem betyder inte alltid den rättmätige medlemmen. Vi kan jämföra med Iron Maiden. Gitarristen Dave Murray var inte med och grundade bandet, men har varit med sedan första plattan och alltid funnits där sedan dess. Kan någon tänka sig Iron Maiden utan Dave Murray? Nej. Om han hade ersatts av någon av originalgitarristerna Terry Rance eller Dave Sullivan, hade det känts äkta? Nej.
Och i går märktes det tydligt att Neil Harris ingalunda är en gitarrist av rang. Han höll sig kompgitarr, hördes knappt och spelade inte särskilt bra heller. Hans kollega Tony Feedback, däremot, presterade helt klart i klass Dave Parsons. Men visst är det märkligt att Sham 69, ett band som alltid bara haft en gitarrist och vars samtliga låtar är skrivna för en gitarrist, plötsligt ska ha två stycken?
Min teori lyder så här: Neil Harris har övertalats att vara med enbart för att Tim V ska kunna säga åt folk att "vi har visst då en originalmedlem i bandet, vi är det äkta Sham 69, för vi har originalgitarristen, det har inte Jimmy Purseys band" eller något liknande. Men Harris är för kass för att kunna fungera som ensam gitarrist, därför är Tony Feedback också med. Så Neil Harris är med enbart som ett slags argument.
Snurrigt? En aning.
Men vilket fall som helst, coverband eller inte, de gjorde en bra spelning. Det lät fett och peppat, och setlistan var grym. Fjolårets gig på KB i Malmö var bättre, inte bara för att Dave Parsons var med då, utan även för att Tim V verkade något piggare. Men jag vill inte förringa insatsen Sham 69 (eller "Sham 69") gjorde på Pustervik i går. Sett vill vad som var tillgängligt (Pursey har klargjort att deras Sham 69 inte tänker turnera utanför England i år), så är jag nöjd.
De körde för övrigt följande setlista:
Hey little rich boy
No apologies
I don't wanna
Ulster
Tell us the truth
Little lady
We got a fight
Security guard
That's life
Borstal breakout
Who gives a damn
Army of tomorrow
Sunday morning nightmare
Hurry up Harry
Who killed Joe Public
Questions and answers
Angels with dirty faces
The cockney kids are innocent
Hersham boys
If the kids are united
lördag 28 juli 2012
Setlistor och tjafs från West Coast Riot. Och Springsteen.
Till skillnad från förra årets småfiasko blev West Coast Riot i år (ur min synvinkel, i alla fall) en smärre succé. Nya området (Röda Sten) fungerade bra och var lättillgängligt, förutsatt att man hade bil. Banduppställningen var sylvass och vädergudarna gav festivalen sin välsignelse.
Jag har egentligen inget att klaga på.
Eller jo, det har jag. Som fan. En rutten ändring i spelschemat i sista minuten gjorde att Håll Käften, Vad Vill Du!? krockade med Street Dogs. Vad handlade det om? Varför skulle third stage ha ett uppehåll på över en timme mellan Dystra Li och Håll Käften, Vad Vill Du!? när inget av banden kräver mer än fem minuter att packa ihop scenutrustningen? Varför? Jag ser ingen som helst anledning. Håll Käften, Vad Vill Du!?-snubbarna var på plats tidigt, jag träffade dem strax efter insläpp. Det kan inte ha haft att göra med att de inte skulle komma i tid till den ursprungliga speltiden klockan 14:15.
Det stinker, det stinker, det stinker.
I övrigt? Tja, alla spelningar jag såg var bra. Mer eller mindre. Asta Kask gjorde väl den svagaste spelningen jag såg, och de var ändå grymt bra. Hela dagen höll hög klass, helt enkelt.
Dagens bästa spelning gjorde Against Me!. Få kan matcha deras kapacitet som liveband. Inga pauser, inget krångel, i stället - fullt ös. Konstant. Hela tiden. Låtarna hinner knappt avslutas innan trummisen Jay Weinberg räknar in nästa.
Så ska ett punkband sköta sig på scen. Alltför ofta ser man unga band som har grymt bra låtar, framför dessa klockrent men tappar i tempo när de pausar alltför länge mellan varje låt. Man måste inte klunka vatten var tredje minut. Okej?
Vi kan prata vidare om Against Me!. Att Bruce Springsteen, Steven Van Zandt och flera ur The E Street Band stod vid sidan om scenen och tittade på spelningen vet du säkert vid det här laget. Men du kan tro att jag höll på att skita i byxorna när jag upptäckte det. Ja, jag såg sällskapet. Bruce hade en rutig skjorta på sig.
För er som har ännu inte uppfattat det så är alltså Jay Weinberg i Against Me! son till Max Weinberg, trummis i The E Street Band. Det sägs att Bruce stannade kvar och såg Rancids spelning också. Men det vet jag inget om. Eller jo, Tim Armstrong i Rancid tillägnade en låt (minns inte vilken) till "Bruce och Little Steven". Kungligt.
Ännu mer om Against Me! (det finns mycket att prata om här, tro mig). Låtarna från kommande plattan "Transgender dysphoria blues" som spelades var svinaktigt bra. I synnerhet inledande "True trans soul rebel". De andra därifrån var titelspåret, "Black me out" och "Drinking with the jocks".
Och att frontfiguren Tom Gabel kommit ut som transperson och numera heter Laura Jane Grace påverkade absolut ingenting. Rösten var fortfarande oändligt själfull och karisman finns kvar. Dessutom, ärligt talat, hen såg för jävla bra ut.
Gallows gjorde en knäckande bra spelning, men lyckades inte toppa gigget de gjorde på Sticky Fingers kvällen innan. Vilket i och för sig inte var särskilt förvånande. En stilla undran: är gitarristen Steph Carter på väg ut ur bandet? Under bägge spelningarna verkade han så olidligt uttråkad att jag nästan blev förbannad. De andra Gallows-snubbarna är dock alltid ilskna och peppade nog för att väga upp.
Mer att orda om? Öh. Jo! Både Anti-Flag (festivalens näst bästa spelning) och Street Dogs bjöd på stiliga The Clash-hyllningar. Först ut var Street Dogs, som smällde in en stor del av låten "Guns of Brixton" i avslutande "Fighter". Och Anti-Flag, som hade speltiden precis efter Street Dogs, körde en uppsnabbad "Should I stay or should I go" mot slutet av sitt set. Smått fantastiskt.
Och traditionsenligt efter att jag besökt en festival, bjussar jag här nedan på de setlistor jag antecknade under dagen, från sju av åtta spelningar. En av dessa (Dystra Li) kan jag inte presentera helt korrekt, eftersom jag saknar titlar på många av låtarna. De spelade nämligen en hel del från sin kommande platta, och således kan jag inte koppla ihop rätt låt med rätt titel förrän den släpps.
Setlistorna finns även tillgängliga på Setlist.fm. Jag vill poängtera att jag inte stulit dem därifrån. För det är jag som lagt upp dem på nämnda sida.
I alla fall. Nu kör vi.
Street Dogs
(Intro: Blitzkrieg bop / Formation)
Savin' hill
Punk rock'n'roll
Not without a purpose
Two angry kids
Greed
Up the union
Tobe's got a drinking problem
The shape of other men
In defence of Dorchester
Back to the world
Get up (Dropkick Murphys)
Never alone (Dropkick Murphys)
Fighter / Guns of Brixton (The Clash) / Fighter
Anti-Flag
Fuck police brutality
This is the end (for you my friend)
Broken bones
The economy is suffering... let it die
If you wanna steal (you better learn how to lie)
This is the new sound
The press corpse
Death of a nation
Turncoat
The ranks of the masses rising
Should I stay or should I go (The Clash)
Die for your government
Cities burn
Power to the peaceful
Gallows
Misery
London is the reason
True colours
Leeches
Shiver (Nick Cave) / Death voices
Abandon ship
Last june
In the belly of a shark
Seeing red (Minor Threat)
Mondo chaos
Orchestra of wolves
Randy
Summer of bros
Going out with the dead
Addicts of communication
Rocking pneumonia and the punk rock flu
Karl Marx and history
Cheater
Welfare prolbems
Shape up
Freedom song
I don't need love
Razorblade
If we unite
X-ray eyes
Me and the boys
Little Toulouse
Evil
Working class radio
Against Me!
True trans soul rebel
Transgender dysphoria blues
Don't lose touch
Turn those clapping hands into angry balled fists
I was a teenage anarchist
White crosses
Black me out
Thrash unreal
New wave
Walking is still honest
Pretty girl
Drinking with the jocks
Pints of guiness make you strong
Sink.Florida.sink
Rancid
Radio
Roots radicals
St. Mary
Journey to the end of the east bay
Maxwell murder
Last one to die
East bay night
Dead bodies
The 11th hour
I wanna riot
Red hot moon
Hooligans
Old friend
Nihilism
Black & blue
Salvation
Bloodclot
Rejected
The way I feel
It's quite alright
Lock, step & gone
Olympia WA
The wars end
Something in the world today
Adina
Hoover street
Fall back down
Time-bomb
Tenderloin
Listed M.I.A.
Ruby Soho
Jag vill förresten också ta tillfället i akt och berätta att jag var på Ullevi i går kväll. Bruce Springsteen var helt jävla enastående. När det var som mest magiskt - "Radio nowhere", "Cover me", "Working on the highway", "Youngstown", "Darlington county", "Murder incorporated" och framför allt "Rosalita (come out tonight)" - var det så bäst som något kan bli. Setlistan var helt fantastisk. Jag tänker inte lägga ut den här, eftersom det inte var jag som skrev ner den. Men den finns på Setlist.fm. Och i GT. Och förmodligen i en massa andra tidningar också.
Och givetvis ska jag gå och se honom i kväll också. I dag vill jag höra "Does this bus stop at 82nd street?", "The ties that bind", "No surrender", "Bobby Jean", "Darkness on the edge of town", "The river", "From small things (big things one day come)", "Streets of fire", "Adam raised a cain", "Racing in the street", "For you" och förstås hela "Born to run"-plattan. I synnerhet "Thunder road" och "She's the one". I absoluta mesta synnerhet den sistnämnda.
Då kan jag dö lycklig sedan.
Jag har egentligen inget att klaga på.
Eller jo, det har jag. Som fan. En rutten ändring i spelschemat i sista minuten gjorde att Håll Käften, Vad Vill Du!? krockade med Street Dogs. Vad handlade det om? Varför skulle third stage ha ett uppehåll på över en timme mellan Dystra Li och Håll Käften, Vad Vill Du!? när inget av banden kräver mer än fem minuter att packa ihop scenutrustningen? Varför? Jag ser ingen som helst anledning. Håll Käften, Vad Vill Du!?-snubbarna var på plats tidigt, jag träffade dem strax efter insläpp. Det kan inte ha haft att göra med att de inte skulle komma i tid till den ursprungliga speltiden klockan 14:15.
Det stinker, det stinker, det stinker.
I övrigt? Tja, alla spelningar jag såg var bra. Mer eller mindre. Asta Kask gjorde väl den svagaste spelningen jag såg, och de var ändå grymt bra. Hela dagen höll hög klass, helt enkelt.
Dagens bästa spelning gjorde Against Me!. Få kan matcha deras kapacitet som liveband. Inga pauser, inget krångel, i stället - fullt ös. Konstant. Hela tiden. Låtarna hinner knappt avslutas innan trummisen Jay Weinberg räknar in nästa.
Så ska ett punkband sköta sig på scen. Alltför ofta ser man unga band som har grymt bra låtar, framför dessa klockrent men tappar i tempo när de pausar alltför länge mellan varje låt. Man måste inte klunka vatten var tredje minut. Okej?
Vi kan prata vidare om Against Me!. Att Bruce Springsteen, Steven Van Zandt och flera ur The E Street Band stod vid sidan om scenen och tittade på spelningen vet du säkert vid det här laget. Men du kan tro att jag höll på att skita i byxorna när jag upptäckte det. Ja, jag såg sällskapet. Bruce hade en rutig skjorta på sig.
För er som har ännu inte uppfattat det så är alltså Jay Weinberg i Against Me! son till Max Weinberg, trummis i The E Street Band. Det sägs att Bruce stannade kvar och såg Rancids spelning också. Men det vet jag inget om. Eller jo, Tim Armstrong i Rancid tillägnade en låt (minns inte vilken) till "Bruce och Little Steven". Kungligt.
Ännu mer om Against Me! (det finns mycket att prata om här, tro mig). Låtarna från kommande plattan "Transgender dysphoria blues" som spelades var svinaktigt bra. I synnerhet inledande "True trans soul rebel". De andra därifrån var titelspåret, "Black me out" och "Drinking with the jocks".
Och att frontfiguren Tom Gabel kommit ut som transperson och numera heter Laura Jane Grace påverkade absolut ingenting. Rösten var fortfarande oändligt själfull och karisman finns kvar. Dessutom, ärligt talat, hen såg för jävla bra ut.
Gallows gjorde en knäckande bra spelning, men lyckades inte toppa gigget de gjorde på Sticky Fingers kvällen innan. Vilket i och för sig inte var särskilt förvånande. En stilla undran: är gitarristen Steph Carter på väg ut ur bandet? Under bägge spelningarna verkade han så olidligt uttråkad att jag nästan blev förbannad. De andra Gallows-snubbarna är dock alltid ilskna och peppade nog för att väga upp.
Mer att orda om? Öh. Jo! Både Anti-Flag (festivalens näst bästa spelning) och Street Dogs bjöd på stiliga The Clash-hyllningar. Först ut var Street Dogs, som smällde in en stor del av låten "Guns of Brixton" i avslutande "Fighter". Och Anti-Flag, som hade speltiden precis efter Street Dogs, körde en uppsnabbad "Should I stay or should I go" mot slutet av sitt set. Smått fantastiskt.
Och traditionsenligt efter att jag besökt en festival, bjussar jag här nedan på de setlistor jag antecknade under dagen, från sju av åtta spelningar. En av dessa (Dystra Li) kan jag inte presentera helt korrekt, eftersom jag saknar titlar på många av låtarna. De spelade nämligen en hel del från sin kommande platta, och således kan jag inte koppla ihop rätt låt med rätt titel förrän den släpps.
Setlistorna finns även tillgängliga på Setlist.fm. Jag vill poängtera att jag inte stulit dem därifrån. För det är jag som lagt upp dem på nämnda sida.
I alla fall. Nu kör vi.
Street Dogs
(Intro: Blitzkrieg bop / Formation)
Savin' hill
Punk rock'n'roll
Not without a purpose
Two angry kids
Greed
Up the union
Tobe's got a drinking problem
The shape of other men
In defence of Dorchester
Back to the world
Get up (Dropkick Murphys)
Never alone (Dropkick Murphys)
Fighter / Guns of Brixton (The Clash) / Fighter
Anti-Flag
Fuck police brutality
This is the end (for you my friend)
Broken bones
The economy is suffering... let it die
If you wanna steal (you better learn how to lie)
This is the new sound
The press corpse
Death of a nation
Turncoat
The ranks of the masses rising
Should I stay or should I go (The Clash)
Die for your government
Cities burn
Power to the peaceful
Gallows
Misery
London is the reason
True colours
Leeches
Shiver (Nick Cave) / Death voices
Abandon ship
Last june
In the belly of a shark
Seeing red (Minor Threat)
Mondo chaos
Orchestra of wolves
Randy
Summer of bros
Going out with the dead
Addicts of communication
Rocking pneumonia and the punk rock flu
Karl Marx and history
Cheater
Welfare prolbems
Shape up
Freedom song
I don't need love
Razorblade
If we unite
X-ray eyes
Me and the boys
Little Toulouse
Evil
Working class radio
Against Me!
True trans soul rebel
Transgender dysphoria blues
Don't lose touch
Turn those clapping hands into angry balled fists
I was a teenage anarchist
White crosses
Black me out
Thrash unreal
New wave
Walking is still honest
Pretty girl
Drinking with the jocks
Pints of guiness make you strong
Sink.Florida.sink
Rancid
Radio
Roots radicals
St. Mary
Journey to the end of the east bay
Maxwell murder
Last one to die
East bay night
Dead bodies
The 11th hour
I wanna riot
Red hot moon
Hooligans
Old friend
Nihilism
Black & blue
Salvation
Bloodclot
Rejected
The way I feel
It's quite alright
Lock, step & gone
Olympia WA
The wars end
Something in the world today
Adina
Hoover street
Fall back down
Time-bomb
Tenderloin
Listed M.I.A.
Ruby Soho
Jag vill förresten också ta tillfället i akt och berätta att jag var på Ullevi i går kväll. Bruce Springsteen var helt jävla enastående. När det var som mest magiskt - "Radio nowhere", "Cover me", "Working on the highway", "Youngstown", "Darlington county", "Murder incorporated" och framför allt "Rosalita (come out tonight)" - var det så bäst som något kan bli. Setlistan var helt fantastisk. Jag tänker inte lägga ut den här, eftersom det inte var jag som skrev ner den. Men den finns på Setlist.fm. Och i GT. Och förmodligen i en massa andra tidningar också.
Och givetvis ska jag gå och se honom i kväll också. I dag vill jag höra "Does this bus stop at 82nd street?", "The ties that bind", "No surrender", "Bobby Jean", "Darkness on the edge of town", "The river", "From small things (big things one day come)", "Streets of fire", "Adam raised a cain", "Racing in the street", "For you" och förstås hela "Born to run"-plattan. I synnerhet "Thunder road" och "She's the one". I absoluta mesta synnerhet den sistnämnda.
Då kan jag dö lycklig sedan.
söndag 8 juli 2012
Skitsnack om och setlistor från Getaway
Yes. I helgen besökte jag för första gången Getaway Rock Festival i Gävle. På det stora hela är jag tvärnöjd med visiten, även om ett antal malörer infann sig. Vissa var rentav pinsamt påtagliga. Men att få se Ministry igen var så klart storslaget. Det var för deras skull jag åkte dit och föga förvånande gjorde de festivalens bästa spelning.
Tänkte raljera lite om festivalen och dela ut några slags utmärkelser. Längre ner i inlägget har jag samlat ett gäng setlistor.
Vi börjar med det stora fiaskot. Ett fiasko som lär gå till historien. Killing Joke ställde in dagen innan sin spelning, vilket så klart sög. De var ett av de fyra banden jag såg fram emot allra mest. Festivalen såg till att skaffa en ersättare (vilket är en hedervärd ambition i sig) men anlitade den sämsta tänkbara - H.E.A.T. Ärligt talat, finns det något sämre substitut där ute i världen? Som Close-Up-Robban sa: "Ingen som gillar Killing Joke gillar H.E.A.T. Det är som att byta ut äpplen mot bajs". (Okej, det sista ordet i citatet sköt jag in innan han hann avsluta meningen. Men det är ju sant.). Maken till kalkondrag får man leta efter.
Jag gillar inte H.E.A.T., men för min del får de gärna finnas. Jag behöver ju inte lyssna på dem. Och de får gärna bokas till en festival som jag tänkt besöka. Jag behöver ju inte titta på dem. Men anlitar man en ersättare för ett band som ställt in, då är väl idén att ersättaren ska kunna tilltala det återbudslämnande bandets fans? Läs vad Robban sa.
Nästan lika uselt var det att Cult Of Luna ställde in sin spelning. Det meddelades en timme innan deras tilltänkta speltid skulle ta vid. Tydligen spelade trummisen Thomas Hedlund med sitt andra band Deportees på Putte i Parken tidigare samma kväll och skulle flyga till Gävle med kort varsel för Cult Of Luna-gigget. Men på grund av dimma gick det inte att landa planet och någon spelning blev det aldrig. Det som skulle bli en storslagen avrundning på festivalen blev i stället ett antiklimax deluxe.
Venom stod för årets mesta what the fuck. Trion hade en och en halv timmes speltid, men framförde inte en enda låt från debuten "Welcome to hell", deras i särklass bästa platta och den näst mest klassiska. Den givna avslutningsduon "In league with Satan" och "Witching hour" ägde aldrig rum, trots att de gick av scen med en kvart till godo. Däremot spelades hela sju låtar från senaste skivan, menlösa "Fallen angels". Igen - what the fuck.
Ett plus i kanten för att mobilnätet fungerade bra hela festivalen igenom. Om det beror på lågt besökarantal eller att operatörerna skött sig eller något annat vet jag inte. Skiter faktiskt i vilket.
Festivalens tuffaste tjockisar var utan tvekan Suicidal Tendencies, som också gjorde helgens näst bästa spelning.
Det för min del mest oväntade var Al Jourgensens insats under Ministry-gigget. Väntade mig att han, som förr, skulle stå fastklistrad vid mickstativet och blänga hotfullt på publiken. I stället dansade han, mellansnackade, flörtade med publiken och i sista låten satte han sig rentav på scenkanten. Vem hade väntat sig det?
Mer Ministry - Al Jourgensen sa vid ett tillfälle "Sweden actually rocks this time", vilket vi kan tolka som ett avfärdande av bandets två föregående Sverigespelningar (Sweden Rock Festival 2008 och Gates of Metal 2006). Innan sista låten "Thieves" sa han "We'd love to play here all night, you people are nice". Klyscha, standardreplik - absolut. Men Al Jourgensen är den sista jag trodde skulle yttra något sådant.
Tillbaka till det oväntade: att Saxon-gitarristen Paul Quinn under ett av sina solon gick ner från scenen och ställde sig på förstärkarna i diket fick mig att tappa hakan. Snubben brukar ju vara en scenfigur som mestadels står stilla, blundar och spelar vad han ska. Inget mer.
Oväntat var också responsen som Nationalteatern fick. Jag trodde att de flesta besökare skulle ignorera spelningen, och att de som inte gjorde det mest skulle skratta åt gubbarna. Men nej, folk sjöng med och publiken var stor. Vilket smittade av sig på kvintetten, som såg smått överväldigad ut. Gilla!
Manowar? Jo, att Joey DeMaio höll ett tal på några minuter på fullt acceptabel svenska var ett styvt drag. Förmodligen det styvaste under hela helgen.
Obituary-sångaren John Tardy såg ganska lidande och plågad ut under hela spelningen. Han får priset som festivalens mesta "ta mig härifrån".
Den största överraskningen för min del var Satyricon. Har knappt lyssnat på bandet tidigare, och avfärdat det som tråkigt de gånger jag gett dem chanser. Men de gjorde en imponerande spelning. Så jag antar att jag är ett fan nu.
Inför "The fatal feast" gick Tony Foresta (sång) och Ryan Waste (gitarr) i Municipal Waste av scen för att komma tillbaka med en flagga av storlek väldigt, väldigt stort lakan. Där stod det "Free Randy", vilket - som alla vet - syftar till att Lamb Of God-frontmannen häktades i Tjeckien nyligen, misstänkt för dråp. Hedervärt initativ av Municipal Waste, helgens mesta sådant.
De skönaste kufarna var Red Fang. Soundet är lika primalt brutalt som bluesigt. Det är bara trummisen John Sherman som egentligen ser ut att spela i ett band av den här typen. Adam Beam (sång, bas) ser ut som en småbarnsförälder som jobbar som gräsklippsförsäljare. David Sullivan (gitarr) liknar en nybliven pensionär. Bryan Giles (sång, gitarr) ser ut som en pundare.
August Burns Red-gitarristen Brent Rambler såg ut som tidernas värsta tönt förr i tiden. Tjock med Beatles-frisyr. Som en mobbad mattetönt, ungefär. Nu har han smalnat till och skaffat en åtminstone vettig frisyr. Dessutom har han lärt sig hur man ska agera på scen. Bra jobbat!
Raka motsatsen är Chris Robertson, sångare och gitarrist i Black Stone Cherry. Förr: långhårig tjockis. Nu. kortklippt supertjockis i ful keps och träningsjacka. När han traskade på scen trodde jag det var en roddare. Han verkade inte ha kul en enda sekund under bandets spelning.
Två saker fick mig att le mer än något annat under festivalen. Det ena var när Suicidal Tendencies fyllde scenen med folk i "Pledge your allegiance". Ett vanligt drag från deras sida, visst. Inte desto mindre är det alltid lika klockrent.
Det andra var när Entombed-sångaren LG Petrov studsade in på scen under Amon Amarths avslutande låt "Guardians of Asgaard" och gästade, precis som på skiva. Har faktiskt aldrig haft ynnesten att se honom medverka under låten tidigare, faktiskt. Och LG är en så vansinnigt cool scenfigur att man inte kan annat än älska det.
Det mesta sömnpillret var utan tvekan Anathemas spelning. Jag gillar bandet egentligen, de har gjort en hel del riktigt schyst musik. Även de sentida Radiohead-grejerna. Men ska jag se britterna live vill jag göra det i något annat sammanhang. Förslagsvis inomhus, på en klubb. I solsken på en festival blir det direkt miserabelt att uthärda.
Det mest ogenomtänkta draget stod Venom-trummisen Dante för. Vad i helvete sysslade han med under "Hammerhead"? Ett tag där verkade han skita i att spela låten för att han hellre ville leka med cymbalerna. Visst ska Venom vara otajt, men... ändå.
Då så. Med det där ur världen är det på sin plats att bjussa på de setlistor som jag antecknade under festivalen. Av de tjugofyra spelningar jag såg i sina helheter förevigade jag tjugo låtlistor. De följer efter spelordning. Har dock inte bemödat mig att skriva ut var så kallade extranummer tog vid.
Obituary
Redneck stomp
On the floor
Internal bleeding
List of dead
Blood to give
Chopped in half
Turned inside out
Dying
Threatening skies
By the light
Find the arise
The end complete
Slow death
'Til death
Evil ways
Slowly we rot
Mustasch
It's never too late
Down in black
The challenger
Deep in the woods
Speed metal
Tritonus (prelude)
Heresy blasphemy
Bring me everyone
I'm frustrated
Double nature
Destroyed by destruction
Accident black spot
Morning star
Black city
Mine
I hunt alone
Kvelertak
Sjøhyenar (havets herrer)
Fossegrim
Blodtørst
Sultans of satan
Spring fra livet (ny låt)
Nekroskop
Offernatt
Ulvetid
Liktorn
Ordsmedar av rang
Mjød
Utrydd dei svake
Venom
Black metal
Leave me in hell
Hammerhead
Pedal to the metal
Buried alive
Seven gates of hell
Damnation of souls
Heaven's on fire
Countess bathory
Hail satanas
Nemesis
Teacher's pet
Punk's not dead
Warhead
Fallen angels
Don't burn the witch
Ghost
Con clavi con dio
Elizabeth
Prime mover
Stand by him
Death knell
Satan prayer
Genesis
Here comes the sun (Beatles-cover)
Ritual
Black Stone Cherry
Maybe someday
Blind man
Yeah man
Change
Such a shame
Soulcreek
In my blood
Rain wizard
Highway to hell (AC/DC-cover, fram till första refrängen)
Like I roll
White trash millionaire
Mannish boy / I'm your hoochie coochie man (Muddy Waters / Willie Dixon)
Blame it on the boom boom (inledning: Rehab av Amy Winehouse)
Lonely train
30 seconds of death metal
Amon Amarth
War of the gods
Runes to my memory
Destroyer of the universe
Death in fire
Live for the kill
Cry of the black birds
Fate of norns
The pursuit of vikings
Under the northern star
For victory or death
Victorious march
Twilight of the thunder god
Guardians of Asgaard (med LG Petrov)
August Burns Red
Empire
The truth of a liar
Internal cannon
Cutting the ties
Marianas trench
White washed
Poor millionaire
Meddler
Back burner
Leveler
Trumsolo
Redemption
Composure
Raised Fist
You ignore them all
Pretext
Sound of the republic
Wounds
Friends and traitors
Message beneath contempt
Tribute
Some of these times
Working on wood
Killing it
Words and phrases
Breaking me up
Ministry
Ghouldiggers
No w
Rio Grande blood
Lieslieslies
99 percenters
Life is good
Relapse
The last sucker
N.W.O.
Just one fix
Thieves
Municipal Waste
Unleash the bastards
Mind eraser
You're cut off
Wolves of Chernobyl
The thrashin' of the christ
Beer pressure
Authority complex
Terror shark
Wrong answer
The fatal feast
The toxic revolution
Bangover
Sweet attack
Headbanger face rip
Black pres
New dead masters
Sadistic magician
Acid sentence
Boner city
Pre-game
The art of partying
Born to party
Satyricon
Now, diabolical
Black crow on a tombstone
Forhekset
The wolfpack
Possessed
Hvite krists død
To the mountains
Mother north
Fuel for hatred
K.I.N.G.
Manowar
Manowar
Gates of Valhalla (andra halvan)
Kill with power
Sign of the hammer
Fighting the world
Kings of metal
Gitarrsolo
Brothers of metal pt. 1
Call to arms
(Joey håller tal, snubbe och tjej tas upp på scen)
The gods made heavy metal
Hand of doom
King of kings
Sting of the bumblebee
Trumsolo
Joey's speech
Warriors of the world united
Hail and kill
The power
Black wind, fire and steel
Corroded
6 ft of anger
Dust
Inside you
The scars, the wounds
Piece by piece
It's up to you
More than you can chew (ny låt)
Age of rage
I am the god
I am your savior
Time and again
Nationalteatern
Bängen trålar
Kolla kolla
Barn av vår tid
Sent en lördag kväll
Jack the ripper
Spisa
Ut i kylan
Vi fortsätter spela rock'n'roll men vi håller på att dö
Lägg av!
Livet är en fest
Popens Mussolinis
Speedy Gonzales
Suicidal Tendencies
You can't bring me down
Ain't gonna take it
Institutionalized
Trip at the brain
Freedumb
War inside my head
Subliminal
Send me your money
We are family
Trumsolo
Possessed to skate
Cyco vision
Pledge your allegiance
Memories of tomorrow
Raubtier
Det finns bara krig
Achtung panzer
Sveriges elit
Hulkovius rex
Dieseldöden
Polarvargen
Lebensgefahr
Hjärteblod
Legoknekt
Änglar
Dobermann
Världsherravälde
Kamphund
Låt napalmen regna
Saxon
Heavy metal thunder
Hammer of the gods
Power and the glory
I've got to rock (to stay alive)
To hell and back again
And the bands played on
20,000 feet
Crusader
Motorcycle man
Strong arm of the law
Denim and leather
747 (strangers in the night)
Wheels of steel
Princess of the night
Engel
Cash king
Casket closing
Scythe
Frontline
Six feet deep
Question your place
One good thing
Sense the fire
Numb
Until eternity ends
Threnody
Elbows and knives
In splendour
Behemoth
Ov fire and the void
Demigod
Moonspell rites
Conquer all
Christians to the lions
Alas, lord is upon me
Decade of therion
At the left hand ov god
Slaves shall serve
Chant for eschaton 2000
Lucifer
Tänkte raljera lite om festivalen och dela ut några slags utmärkelser. Längre ner i inlägget har jag samlat ett gäng setlistor.
Vi börjar med det stora fiaskot. Ett fiasko som lär gå till historien. Killing Joke ställde in dagen innan sin spelning, vilket så klart sög. De var ett av de fyra banden jag såg fram emot allra mest. Festivalen såg till att skaffa en ersättare (vilket är en hedervärd ambition i sig) men anlitade den sämsta tänkbara - H.E.A.T. Ärligt talat, finns det något sämre substitut där ute i världen? Som Close-Up-Robban sa: "Ingen som gillar Killing Joke gillar H.E.A.T. Det är som att byta ut äpplen mot bajs". (Okej, det sista ordet i citatet sköt jag in innan han hann avsluta meningen. Men det är ju sant.). Maken till kalkondrag får man leta efter.
Jag gillar inte H.E.A.T., men för min del får de gärna finnas. Jag behöver ju inte lyssna på dem. Och de får gärna bokas till en festival som jag tänkt besöka. Jag behöver ju inte titta på dem. Men anlitar man en ersättare för ett band som ställt in, då är väl idén att ersättaren ska kunna tilltala det återbudslämnande bandets fans? Läs vad Robban sa.
Nästan lika uselt var det att Cult Of Luna ställde in sin spelning. Det meddelades en timme innan deras tilltänkta speltid skulle ta vid. Tydligen spelade trummisen Thomas Hedlund med sitt andra band Deportees på Putte i Parken tidigare samma kväll och skulle flyga till Gävle med kort varsel för Cult Of Luna-gigget. Men på grund av dimma gick det inte att landa planet och någon spelning blev det aldrig. Det som skulle bli en storslagen avrundning på festivalen blev i stället ett antiklimax deluxe.
Venom stod för årets mesta what the fuck. Trion hade en och en halv timmes speltid, men framförde inte en enda låt från debuten "Welcome to hell", deras i särklass bästa platta och den näst mest klassiska. Den givna avslutningsduon "In league with Satan" och "Witching hour" ägde aldrig rum, trots att de gick av scen med en kvart till godo. Däremot spelades hela sju låtar från senaste skivan, menlösa "Fallen angels". Igen - what the fuck.
Ett plus i kanten för att mobilnätet fungerade bra hela festivalen igenom. Om det beror på lågt besökarantal eller att operatörerna skött sig eller något annat vet jag inte. Skiter faktiskt i vilket.
Festivalens tuffaste tjockisar var utan tvekan Suicidal Tendencies, som också gjorde helgens näst bästa spelning.
Det för min del mest oväntade var Al Jourgensens insats under Ministry-gigget. Väntade mig att han, som förr, skulle stå fastklistrad vid mickstativet och blänga hotfullt på publiken. I stället dansade han, mellansnackade, flörtade med publiken och i sista låten satte han sig rentav på scenkanten. Vem hade väntat sig det?
Mer Ministry - Al Jourgensen sa vid ett tillfälle "Sweden actually rocks this time", vilket vi kan tolka som ett avfärdande av bandets två föregående Sverigespelningar (Sweden Rock Festival 2008 och Gates of Metal 2006). Innan sista låten "Thieves" sa han "We'd love to play here all night, you people are nice". Klyscha, standardreplik - absolut. Men Al Jourgensen är den sista jag trodde skulle yttra något sådant.
Tillbaka till det oväntade: att Saxon-gitarristen Paul Quinn under ett av sina solon gick ner från scenen och ställde sig på förstärkarna i diket fick mig att tappa hakan. Snubben brukar ju vara en scenfigur som mestadels står stilla, blundar och spelar vad han ska. Inget mer.
Oväntat var också responsen som Nationalteatern fick. Jag trodde att de flesta besökare skulle ignorera spelningen, och att de som inte gjorde det mest skulle skratta åt gubbarna. Men nej, folk sjöng med och publiken var stor. Vilket smittade av sig på kvintetten, som såg smått överväldigad ut. Gilla!
Manowar? Jo, att Joey DeMaio höll ett tal på några minuter på fullt acceptabel svenska var ett styvt drag. Förmodligen det styvaste under hela helgen.
Obituary-sångaren John Tardy såg ganska lidande och plågad ut under hela spelningen. Han får priset som festivalens mesta "ta mig härifrån".
Den största överraskningen för min del var Satyricon. Har knappt lyssnat på bandet tidigare, och avfärdat det som tråkigt de gånger jag gett dem chanser. Men de gjorde en imponerande spelning. Så jag antar att jag är ett fan nu.
Inför "The fatal feast" gick Tony Foresta (sång) och Ryan Waste (gitarr) i Municipal Waste av scen för att komma tillbaka med en flagga av storlek väldigt, väldigt stort lakan. Där stod det "Free Randy", vilket - som alla vet - syftar till att Lamb Of God-frontmannen häktades i Tjeckien nyligen, misstänkt för dråp. Hedervärt initativ av Municipal Waste, helgens mesta sådant.
De skönaste kufarna var Red Fang. Soundet är lika primalt brutalt som bluesigt. Det är bara trummisen John Sherman som egentligen ser ut att spela i ett band av den här typen. Adam Beam (sång, bas) ser ut som en småbarnsförälder som jobbar som gräsklippsförsäljare. David Sullivan (gitarr) liknar en nybliven pensionär. Bryan Giles (sång, gitarr) ser ut som en pundare.
August Burns Red-gitarristen Brent Rambler såg ut som tidernas värsta tönt förr i tiden. Tjock med Beatles-frisyr. Som en mobbad mattetönt, ungefär. Nu har han smalnat till och skaffat en åtminstone vettig frisyr. Dessutom har han lärt sig hur man ska agera på scen. Bra jobbat!
Raka motsatsen är Chris Robertson, sångare och gitarrist i Black Stone Cherry. Förr: långhårig tjockis. Nu. kortklippt supertjockis i ful keps och träningsjacka. När han traskade på scen trodde jag det var en roddare. Han verkade inte ha kul en enda sekund under bandets spelning.
Två saker fick mig att le mer än något annat under festivalen. Det ena var när Suicidal Tendencies fyllde scenen med folk i "Pledge your allegiance". Ett vanligt drag från deras sida, visst. Inte desto mindre är det alltid lika klockrent.
Det andra var när Entombed-sångaren LG Petrov studsade in på scen under Amon Amarths avslutande låt "Guardians of Asgaard" och gästade, precis som på skiva. Har faktiskt aldrig haft ynnesten att se honom medverka under låten tidigare, faktiskt. Och LG är en så vansinnigt cool scenfigur att man inte kan annat än älska det.
Det mesta sömnpillret var utan tvekan Anathemas spelning. Jag gillar bandet egentligen, de har gjort en hel del riktigt schyst musik. Även de sentida Radiohead-grejerna. Men ska jag se britterna live vill jag göra det i något annat sammanhang. Förslagsvis inomhus, på en klubb. I solsken på en festival blir det direkt miserabelt att uthärda.
Det mest ogenomtänkta draget stod Venom-trummisen Dante för. Vad i helvete sysslade han med under "Hammerhead"? Ett tag där verkade han skita i att spela låten för att han hellre ville leka med cymbalerna. Visst ska Venom vara otajt, men... ändå.
Då så. Med det där ur världen är det på sin plats att bjussa på de setlistor som jag antecknade under festivalen. Av de tjugofyra spelningar jag såg i sina helheter förevigade jag tjugo låtlistor. De följer efter spelordning. Har dock inte bemödat mig att skriva ut var så kallade extranummer tog vid.
Obituary
Redneck stomp
On the floor
Internal bleeding
List of dead
Blood to give
Chopped in half
Turned inside out
Dying
Threatening skies
By the light
Find the arise
The end complete
Slow death
'Til death
Evil ways
Slowly we rot
Mustasch
It's never too late
Down in black
The challenger
Deep in the woods
Speed metal
Tritonus (prelude)
Heresy blasphemy
Bring me everyone
I'm frustrated
Double nature
Destroyed by destruction
Accident black spot
Morning star
Black city
Mine
I hunt alone
Kvelertak
Sjøhyenar (havets herrer)
Fossegrim
Blodtørst
Sultans of satan
Spring fra livet (ny låt)
Nekroskop
Offernatt
Ulvetid
Liktorn
Ordsmedar av rang
Mjød
Utrydd dei svake
Venom
Black metal
Leave me in hell
Hammerhead
Pedal to the metal
Buried alive
Seven gates of hell
Damnation of souls
Heaven's on fire
Countess bathory
Hail satanas
Nemesis
Teacher's pet
Punk's not dead
Warhead
Fallen angels
Don't burn the witch
Ghost
Con clavi con dio
Elizabeth
Prime mover
Stand by him
Death knell
Satan prayer
Genesis
Here comes the sun (Beatles-cover)
Ritual
Black Stone Cherry
Maybe someday
Blind man
Yeah man
Change
Such a shame
Soulcreek
In my blood
Rain wizard
Highway to hell (AC/DC-cover, fram till första refrängen)
Like I roll
White trash millionaire
Mannish boy / I'm your hoochie coochie man (Muddy Waters / Willie Dixon)
Blame it on the boom boom (inledning: Rehab av Amy Winehouse)
Lonely train
30 seconds of death metal
Amon Amarth
War of the gods
Runes to my memory
Destroyer of the universe
Death in fire
Live for the kill
Cry of the black birds
Fate of norns
The pursuit of vikings
Under the northern star
For victory or death
Victorious march
Twilight of the thunder god
Guardians of Asgaard (med LG Petrov)
August Burns Red
Empire
The truth of a liar
Internal cannon
Cutting the ties
Marianas trench
White washed
Poor millionaire
Meddler
Back burner
Leveler
Trumsolo
Redemption
Composure
Raised Fist
You ignore them all
Pretext
Sound of the republic
Wounds
Friends and traitors
Message beneath contempt
Tribute
Some of these times
Working on wood
Killing it
Words and phrases
Breaking me up
Ministry
Ghouldiggers
No w
Rio Grande blood
Lieslieslies
99 percenters
Life is good
Relapse
The last sucker
N.W.O.
Just one fix
Thieves
Municipal Waste
Unleash the bastards
Mind eraser
You're cut off
Wolves of Chernobyl
The thrashin' of the christ
Beer pressure
Authority complex
Terror shark
Wrong answer
The fatal feast
The toxic revolution
Bangover
Sweet attack
Headbanger face rip
Black pres
New dead masters
Sadistic magician
Acid sentence
Boner city
Pre-game
The art of partying
Born to party
Satyricon
Now, diabolical
Black crow on a tombstone
Forhekset
The wolfpack
Possessed
Hvite krists død
To the mountains
Mother north
Fuel for hatred
K.I.N.G.
Manowar
Manowar
Gates of Valhalla (andra halvan)
Kill with power
Sign of the hammer
Fighting the world
Kings of metal
Gitarrsolo
Brothers of metal pt. 1
Call to arms
(Joey håller tal, snubbe och tjej tas upp på scen)
The gods made heavy metal
Hand of doom
King of kings
Sting of the bumblebee
Trumsolo
Joey's speech
Warriors of the world united
Hail and kill
The power
Black wind, fire and steel
Corroded
6 ft of anger
Dust
Inside you
The scars, the wounds
Piece by piece
It's up to you
More than you can chew (ny låt)
Age of rage
I am the god
I am your savior
Time and again
Nationalteatern
Bängen trålar
Kolla kolla
Barn av vår tid
Sent en lördag kväll
Jack the ripper
Spisa
Ut i kylan
Vi fortsätter spela rock'n'roll men vi håller på att dö
Lägg av!
Livet är en fest
Popens Mussolinis
Speedy Gonzales
Suicidal Tendencies
You can't bring me down
Ain't gonna take it
Institutionalized
Trip at the brain
Freedumb
War inside my head
Subliminal
Send me your money
We are family
Trumsolo
Possessed to skate
Cyco vision
Pledge your allegiance
Memories of tomorrow
Raubtier
Det finns bara krig
Achtung panzer
Sveriges elit
Hulkovius rex
Dieseldöden
Polarvargen
Lebensgefahr
Hjärteblod
Legoknekt
Änglar
Dobermann
Världsherravälde
Kamphund
Låt napalmen regna
Saxon
Heavy metal thunder
Hammer of the gods
Power and the glory
I've got to rock (to stay alive)
To hell and back again
And the bands played on
20,000 feet
Crusader
Motorcycle man
Strong arm of the law
Denim and leather
747 (strangers in the night)
Wheels of steel
Princess of the night
Engel
Cash king
Casket closing
Scythe
Frontline
Six feet deep
Question your place
One good thing
Sense the fire
Numb
Until eternity ends
Threnody
Elbows and knives
In splendour
Behemoth
Ov fire and the void
Demigod
Moonspell rites
Conquer all
Christians to the lions
Alas, lord is upon me
Decade of therion
At the left hand ov god
Slaves shall serve
Chant for eschaton 2000
Lucifer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)