Satt och filade på en recension av Alexisonfires London-gig förra veckan (sjukt sent, jag vet) och lät setlistan omvandlad till en spellista (här, Spotifylista, håll käften) ljuda ur högtalarna. Blev tvungen att snabbt som attans trycka på pausknappen. För jag mindes plötsligt att - jo, i dag är dagen. Dagen med ett stort D. Ett stort, gigantiskt, jävla D. Landstigningen i Normandie för sextioåtta och ett halvt år sedan är ingenting i jämförelse med hur mycket Dagen D det här är.
Vad är det som händer?
Tja, dels är det i dag exakt åtta år sedan jag såg Motörhead live för första gången. Stort, visst. Men inte det jag tänker på.
Nej, så här är det: en fin liten låt var planerad att släppas i dag. Och till skillnad från SJ höll utgivarna sina planer. Således, i dag fick en väntan till viss del ett slut.
Nytt material från Like Torches. Som tidigare hette You Ate My Dog. Hör jag hurra-rop där ute i stugorna? Det borde jag göra. Singeln "Missing it all" finns att tillgå via Spotify, Itunes, Youtube och så vidare. Jag kan lova att den kommer gå varm här hemma till den grad att jag snart kommer höra grannarna nynna på låten i trapphuset.
Vad det är som är så mäktigt med "Missing it all"? Att det är en enormt bra låt är förstås värt några storlekar i sig. För min del är den så hett efterlängtad att det är direkt löjligt. I januari 2011 släpptes skivan "Like torches" av You Ate My Dog, en grymt bra platta som snurrade i mitt hushåll så sent som i går kväll. En perfekt skiva är det däremot inte, men dess brister kompenseras med att det hörs i varenda ton hur grymt lovande det här bandet är. Så nu, efter att namnet ändrats och några medlemsbyten, kommer äntligen mer musik från det hållet.
Och "Missing it all" har varit värd väntan. Det hörs att det är ett mer enhetligt, tight band som spelar numera. Det har jobbats mer med dynamiken mellan sångarna Jonathan Kärn och Daniel Kärn (även gitarr). Produktionen är fetare. Nyförvärvet och mästertrummisen Jimmy Brunkvists (Knife Derby, ex-Promise Divine) spelstil är alltid en fröjd att höra. Ge honom ett fill och komp som i händerna på vilken annan trummis som helst hade stannat upp musiken totalt - han kan konsten att ge allt sådant ett galet bra driv.
Kort sagt - det här är bra grejer. Tokigt bra grejer. Du borde lyssna.
Behöver du ett kort, enkelt försäljningsargument hittas ett sådant i det faktum att Yellowcard-sångaren Ryan Key medverkar.
torsdag 13 december 2012
söndag 25 november 2012
Tiospelningsjubileum med Adept
Så hände det slutligen. För tionde gången var jag närvarande på en Adept-spelning. Det innebär att kvintetten är det band jag sett live flest gånger, efter att de sedan Metaltown i somras har delat förstaplatsen med Bullet.
För att fira det hela tänker jag slänga upp samtliga setlistor som jag sett bandet framföra. Ja, jag är nörd nog att anteckna sådant. Och ja, jag har gjort det på varenda Adept-spelning jag varit på. Till och med den gången de spelade på Malmöfestivalen, jag var kraftigt berusad och prompt skulle befinna mig i moshpiten under gigget. Minns inte hur jag lyckades anteckna samtidigt. Men jag kan ta gift på att setlistan stämmer.
Noterar förresten att ingen setlista någonsin varit exakt likadan en annan. Även om det oftast bara diffat en låt. Eller låtarnas placeringar i setet (sådant spelar förresten större roll än vad många tror).
1. KB, Malmö, 25 januari 2010
(med Her Bright Skies)
Sound the alarm
Caution! Boys night out!
The business of living
Grow up, Peter Pan
An era of treachery
At least give me my dreams back, you negligent whore!
Let's celebrate, gorgeous! (You know whose party this is)
Shark! Shark! Shark!
2. Copenhell, Köpenhamn, 12 juni 2010
Sound the alarm
Caution! Boys night out!
The business of living
Grow up, Peter Pan
An era of treachery
Let's celebrate gorgeous! (You know whose party this is)
Shark! Shark! Shark!
3. Malmöfestivalen, 25 augusti 2010
Sound the alarm
Caution! Boys night out!
The business of living
Grow up, Peter Pan
An era of treachery
Let's celebrate gorgeous! (You know whose party this is)
Shark! Shark! Shark!
If I'm a failure, you're a tragedy
At least give me my dreams back, you negligent whore! (med Pharoes-Ebbe)
4. KB, Malmö, 21 november 2010
(med As I Lay Dying, Heaven Shall Burn och Suicide Silence)
Sound the alarm
The business of living
The lost boys
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
5. Close-Up Båten, 11 februari 2011
An era of treachery
The business of living
Shark! Shark! Shark!
The ivory tower
The lost boys
Sound the alarm
Let's celebrate gorgeous! (You know whose party this is)
6. KB, Malmö, 1 april 2011
(med Walking With Strangers och I Am Hunger)
First round, first minute
No guts, no glory
At world's end
This could be home
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
The ivory tower
Death dealers
The lost boys
This ends tonight
At least give me my dreams back, you negligent whore! (med Pharoes-Ebbe)
7. Beta, Köpenhamn, 2 april 2011
(med While She Sleeps och Walking With Strangers)
First round, first minute
No guts, no glory
At world's end
This could be home
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
The ivory tower
Death dealers
The lost boys
This ends tonight
8. Musikens hus, Göteborg, 24 februari 2012
(med Buried In Verona och Pharoes)
This ends tonight
Death dealers
No guts, no glory
At world's end
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark! (med bit från I wish av Skee-Lo)
The ivory tower
First round, first minute
This could be home
The lost boys (This ends tonight-outro)
At least give me my dreams back, you negligent whore! (med Pharoes-Ebbe)
9. Metaltown, Göteborg, 16 juni 2012
This ends tonight
No guts no glory
At world's end
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark! (med bit från I wish av Skee-Lo)
The ivory tower
First round, first minute
The lost boys (This ends tonight-outro)
10. Parken, Göteborg, 24 november 2012
(med The Last Band, Demotional, Scandinavian Hateland och Meadows End)
This ends tonight
Death dealers
No guts, no glory
At world's end
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark!
The ivory tower
First round, first minute
The lost boys (This ends tonight-outro)
At least give me my dreams back, you negligent whore!
Slutsatser att dra, på sant akademiskt manér? Nja, nä. Jag är inte intelligent nog att syssla med sådant. Så jag nöjer mig med att dra fram ett gäng (poänglösa) iakttagelser i stället:
De enda tre låtarna som spelats varenda gång jag sett Adept är de tre superklassikerna "Sound the alarm", "The business of living" och "Shark! Shark! Shark!".
Den enda låt som jag bara fått höra en gång är "If I'm a failure, you're a tragedy", vilket jag vill sura lite över då den är en av mina Adept-favoriter.
Om vi enbart räknar låtar från bandets två fullängdsplattor är det fem låtar som jag aldrig fått höra live: "The ballad of planet earth" och "Everything dies" från "Another year of disaster", samt "By the wrath of Akakabuto", "Hope" och "From the depths of hell" från "Death dealers". Två av dessa låtar är emellertid mer att betrakta som mellanspel eller interludier, och därför bör de kanske inte tas med i någon beräkning.
Från "Another year of disaster"-setlistorna är det två låtar som för evigt verkar vara skrinlagda sedan "Death dealers" avtäcktes: "Grow up, Peter Pan" och "Caution! Boys night out!".
Tre gånger har jag sett Ebbe Eriksson i Pharoes komma upp på scen och gästa "At least give me my dreams back, you negligent whore!", vilket han gjort grymt bra alla gånger och gärna får fortsätta göra i framtiden.
Under Parken-spelningen häromdagen fick jag "Death dealers" tillägnad mig. Vilket var fantastiskt fint, och något som jag lär tjata om en hel del ett bra tag framöver.
Mer? Nu när jag kollar över setlistorna kommer jag på mig själv att fantisera om en nostalgispelning där Adept kör setet från Malmöfestivalen, eller KB-spelningen med Her Bright Skies. Kommer så klart aldrig att hända, men Reinfeldt har inte förbjudit oss att drömma. Än.
Avslutningsvis - tack, Adept, för ynnesten att se er tio gånger. De sämsta gångerna (Copenhell och Musikens hus) har fortfarande varit helt okej spelningar, bättre än vad många andra kan prestera. De bästa gångerna (första KB-spelningen, Beta i Köpenhamn, Metaltown) har varit direkt storslaget bra, så bra att ni till och med spöat Slayer. Ja, det hände faktiskt på Metaltown i somras. Adept var bättre än Slayer.
Oavsett om ni är berusade på scen, fruktansvärt bakfulla eller helt nyktra har jag alltid väldigt, väldigt kul när jag ser er. Och medan jag hunnit tröttna på vissa band som jag sett fyra-fem gånger har jag inte tröttnat på er. Förhoppningsvis kommer jag heller aldrig att göra det. För jag sitter redan nu och försöker lösa knutarna för att få ser en elfte gång, i Örebro den 15 december.
Sedan tar jag sikte mot tjugo Adept-spelningar.
För att fira det hela tänker jag slänga upp samtliga setlistor som jag sett bandet framföra. Ja, jag är nörd nog att anteckna sådant. Och ja, jag har gjort det på varenda Adept-spelning jag varit på. Till och med den gången de spelade på Malmöfestivalen, jag var kraftigt berusad och prompt skulle befinna mig i moshpiten under gigget. Minns inte hur jag lyckades anteckna samtidigt. Men jag kan ta gift på att setlistan stämmer.
Noterar förresten att ingen setlista någonsin varit exakt likadan en annan. Även om det oftast bara diffat en låt. Eller låtarnas placeringar i setet (sådant spelar förresten större roll än vad många tror).
1. KB, Malmö, 25 januari 2010
(med Her Bright Skies)
Sound the alarm
Caution! Boys night out!
The business of living
Grow up, Peter Pan
An era of treachery
At least give me my dreams back, you negligent whore!
Let's celebrate, gorgeous! (You know whose party this is)
Shark! Shark! Shark!
2. Copenhell, Köpenhamn, 12 juni 2010
Sound the alarm
Caution! Boys night out!
The business of living
Grow up, Peter Pan
An era of treachery
Let's celebrate gorgeous! (You know whose party this is)
Shark! Shark! Shark!
3. Malmöfestivalen, 25 augusti 2010
Sound the alarm
Caution! Boys night out!
The business of living
Grow up, Peter Pan
An era of treachery
Let's celebrate gorgeous! (You know whose party this is)
Shark! Shark! Shark!
If I'm a failure, you're a tragedy
At least give me my dreams back, you negligent whore! (med Pharoes-Ebbe)
4. KB, Malmö, 21 november 2010
(med As I Lay Dying, Heaven Shall Burn och Suicide Silence)
Sound the alarm
The business of living
The lost boys
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
5. Close-Up Båten, 11 februari 2011
An era of treachery
The business of living
Shark! Shark! Shark!
The ivory tower
The lost boys
Sound the alarm
Let's celebrate gorgeous! (You know whose party this is)
6. KB, Malmö, 1 april 2011
(med Walking With Strangers och I Am Hunger)
First round, first minute
No guts, no glory
At world's end
This could be home
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
The ivory tower
Death dealers
The lost boys
This ends tonight
At least give me my dreams back, you negligent whore! (med Pharoes-Ebbe)
7. Beta, Köpenhamn, 2 april 2011
(med While She Sleeps och Walking With Strangers)
First round, first minute
No guts, no glory
At world's end
This could be home
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
The ivory tower
Death dealers
The lost boys
This ends tonight
8. Musikens hus, Göteborg, 24 februari 2012
(med Buried In Verona och Pharoes)
This ends tonight
Death dealers
No guts, no glory
At world's end
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark! (med bit från I wish av Skee-Lo)
The ivory tower
First round, first minute
This could be home
The lost boys (This ends tonight-outro)
At least give me my dreams back, you negligent whore! (med Pharoes-Ebbe)
9. Metaltown, Göteborg, 16 juni 2012
This ends tonight
No guts no glory
At world's end
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark! (med bit från I wish av Skee-Lo)
The ivory tower
First round, first minute
The lost boys (This ends tonight-outro)
10. Parken, Göteborg, 24 november 2012
(med The Last Band, Demotional, Scandinavian Hateland och Meadows End)
This ends tonight
Death dealers
No guts, no glory
At world's end
Sound the alarm
The business of living
Shark! Shark! Shark!
The ivory tower
First round, first minute
The lost boys (This ends tonight-outro)
At least give me my dreams back, you negligent whore!
Slutsatser att dra, på sant akademiskt manér? Nja, nä. Jag är inte intelligent nog att syssla med sådant. Så jag nöjer mig med att dra fram ett gäng (poänglösa) iakttagelser i stället:
De enda tre låtarna som spelats varenda gång jag sett Adept är de tre superklassikerna "Sound the alarm", "The business of living" och "Shark! Shark! Shark!".
Den enda låt som jag bara fått höra en gång är "If I'm a failure, you're a tragedy", vilket jag vill sura lite över då den är en av mina Adept-favoriter.
Om vi enbart räknar låtar från bandets två fullängdsplattor är det fem låtar som jag aldrig fått höra live: "The ballad of planet earth" och "Everything dies" från "Another year of disaster", samt "By the wrath of Akakabuto", "Hope" och "From the depths of hell" från "Death dealers". Två av dessa låtar är emellertid mer att betrakta som mellanspel eller interludier, och därför bör de kanske inte tas med i någon beräkning.
Från "Another year of disaster"-setlistorna är det två låtar som för evigt verkar vara skrinlagda sedan "Death dealers" avtäcktes: "Grow up, Peter Pan" och "Caution! Boys night out!".
Tre gånger har jag sett Ebbe Eriksson i Pharoes komma upp på scen och gästa "At least give me my dreams back, you negligent whore!", vilket han gjort grymt bra alla gånger och gärna får fortsätta göra i framtiden.
Under Parken-spelningen häromdagen fick jag "Death dealers" tillägnad mig. Vilket var fantastiskt fint, och något som jag lär tjata om en hel del ett bra tag framöver.
Mer? Nu när jag kollar över setlistorna kommer jag på mig själv att fantisera om en nostalgispelning där Adept kör setet från Malmöfestivalen, eller KB-spelningen med Her Bright Skies. Kommer så klart aldrig att hända, men Reinfeldt har inte förbjudit oss att drömma. Än.
Avslutningsvis - tack, Adept, för ynnesten att se er tio gånger. De sämsta gångerna (Copenhell och Musikens hus) har fortfarande varit helt okej spelningar, bättre än vad många andra kan prestera. De bästa gångerna (första KB-spelningen, Beta i Köpenhamn, Metaltown) har varit direkt storslaget bra, så bra att ni till och med spöat Slayer. Ja, det hände faktiskt på Metaltown i somras. Adept var bättre än Slayer.
Oavsett om ni är berusade på scen, fruktansvärt bakfulla eller helt nyktra har jag alltid väldigt, väldigt kul när jag ser er. Och medan jag hunnit tröttna på vissa band som jag sett fyra-fem gånger har jag inte tröttnat på er. Förhoppningsvis kommer jag heller aldrig att göra det. För jag sitter redan nu och försöker lösa knutarna för att få ser en elfte gång, i Örebro den 15 december.
Sedan tar jag sikte mot tjugo Adept-spelningar.
lördag 24 november 2012
Journalisters Mirandavarning
"Sir, you are under interviewing. You do not have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you in an article of, er, newspaper. You have the right to speak to a medietränare, but not to have a medietränare present during any questioning. If you cannot afford a medietränare, Paul Ronge will be provided for you at his own expense."
lördag 17 november 2012
tisdag 6 november 2012
Till havs! Pepp inför Close-Up Båten
Kalendern säger att det inte var särskilt längesedan senast. Men tittar man efter i hjärtat inser man att - minsann, det är evigheter sedan!
Jag talar alltså om Close-Up Båten. Det absolut hårdaste i musikväg som arrangeras i landet. Tjugotre timmar ute på vattenpölen som skiljer Stockholm och Åbo åt, i sällskap av ett gäng tuffa band som gör sitt bästa för att pulverisera besökarna.
Själv är jag på väg att explodera över euforin att äntligen få se Tiamat på scen. Har älskat bandet sedan högstadiedagarna. Minns hur jag låg och lyssnade på "Cain" och "Brighter than the sun" i mp3-spelaren och tyckte att det var den vackraste musik som skapats.
Nya plattan "The scarred people" är en av årets bästa plattor. Jag ber en stilla bön varje kväll om att "The sun also rises" ska inkluderas i setet. Plockas någon av mina Tiamat-favoriter från tonåren fram är chansen stor att det här blir den tredje spelningen i år där jag blir tårögd (nummer ett var Alice B på Sticky Fingers, nummer två var Bruce Springsteens andra Ullevi-konsert).
Always War från Uppsala kommer rivstarta hela kalaset genom att spotta låtar från färska, stenhårda debutplattan "We are the flood" i ansiktet på besökarna. Gissar att det kommer bli våldsamt. Det här är ytterligare ett band som jag inte sett förr. Förväntningarna är höga. Men av alla rapporter från gängets spelningar att döma lär jag inte bli besviken.
Behemoth var bokningen som fick mig att kasta mig över datorn för att hugga tag i tågbiljetter från Göteborg till Stockholm. Tänk - "Slaves shall serve" ombord på en jävla båt. Jag får nästan rysningar av sexuell karaktär när jag betänker det faktum att Nergal och hans pluton ska föra oväsen på Close-Up Båten. Det känns som en lika pervers som overklig idé. Och den kommer bli realiserad. Jösses.
Thundermother är ett band att hålla ett intresserat öga på. Ska inte ljuga och påstå att den enda spelningen jag sett med bandet - som förband till Danko Jones på Pustervik i Göteborg - var fantastisk, men tar man deras starka låtmaterial i beaktande och samtidigt reflekterar över vilken superb frontfigur som sångerskan Evami Ringqvist är, då står det genast självklart att de har ett löjligt bra liveband inom sig.
Mer? Rock'n'roll i Imperial State Electrics regi är lika fräckt som att doomdansa till Candlemass. Mitt naiva jag har förhoppningar om att de sistnämnda ska plocka fram något från "King of the grey islands", men det lär förstås inte hända.
Maken till fest får man leta länge och förmodligen förgäves efter. Själv är jag spiknykter sedan nästan ett år tillbaka, efter att ha konfronterat ett mindre alkoholproblem (vilket syntes med pinsam tydlighet de första två gångerna jag hängde med båten). Och under de senaste två kryssningarna har jag haft minst lika kul som nykterist.
Jag har satt ihop en spellista på det där Spotify. Den består av tuffa låtar av de båtaktuella banden. Lyssna och känn peppen.
Spellistan är dock något handikappad. Thundermother saknas. De har knappt spelat in något och finns därför inte på Spotify. Och endast två låtar av Smashed Into Pieces finns att tillgå.
Elva Turbonegro-låtar finns som avrundning på hela spellistan. De ligger sist eftersom, tja, jag skarpt ogillar bandet. Men, att köra en pepplista för båten utan det största namnet gränsar till tjänstefel. Således valde jag ut de tio låtar som enligt Setlist.fm är de som oftast återfinns i Turbonegros setlista.
Och som en bonus finns "You give me worms" från senaste skivan "Sexual harassment" med, vilken händelsevis är nummer elva på listan över de mest frekvent återkommande livelåtarna. Det vill säga, tillsammans med "Turbonegro must be destroyed" och "Don't say motherfucker, motherfucker". De finns inte med i listan. Någon måtta får det vara.
(Och ja, spellistans öppningslåt är ett inslag av min kassa humor. Men, Björling hade en fantastisk röst och temat passar.)
Vi ses den 15-16 november. Det räknar jag kallt med.
Jag talar alltså om Close-Up Båten. Det absolut hårdaste i musikväg som arrangeras i landet. Tjugotre timmar ute på vattenpölen som skiljer Stockholm och Åbo åt, i sällskap av ett gäng tuffa band som gör sitt bästa för att pulverisera besökarna.
Själv är jag på väg att explodera över euforin att äntligen få se Tiamat på scen. Har älskat bandet sedan högstadiedagarna. Minns hur jag låg och lyssnade på "Cain" och "Brighter than the sun" i mp3-spelaren och tyckte att det var den vackraste musik som skapats.
Nya plattan "The scarred people" är en av årets bästa plattor. Jag ber en stilla bön varje kväll om att "The sun also rises" ska inkluderas i setet. Plockas någon av mina Tiamat-favoriter från tonåren fram är chansen stor att det här blir den tredje spelningen i år där jag blir tårögd (nummer ett var Alice B på Sticky Fingers, nummer två var Bruce Springsteens andra Ullevi-konsert).
Always War från Uppsala kommer rivstarta hela kalaset genom att spotta låtar från färska, stenhårda debutplattan "We are the flood" i ansiktet på besökarna. Gissar att det kommer bli våldsamt. Det här är ytterligare ett band som jag inte sett förr. Förväntningarna är höga. Men av alla rapporter från gängets spelningar att döma lär jag inte bli besviken.
Behemoth var bokningen som fick mig att kasta mig över datorn för att hugga tag i tågbiljetter från Göteborg till Stockholm. Tänk - "Slaves shall serve" ombord på en jävla båt. Jag får nästan rysningar av sexuell karaktär när jag betänker det faktum att Nergal och hans pluton ska föra oväsen på Close-Up Båten. Det känns som en lika pervers som overklig idé. Och den kommer bli realiserad. Jösses.
Thundermother är ett band att hålla ett intresserat öga på. Ska inte ljuga och påstå att den enda spelningen jag sett med bandet - som förband till Danko Jones på Pustervik i Göteborg - var fantastisk, men tar man deras starka låtmaterial i beaktande och samtidigt reflekterar över vilken superb frontfigur som sångerskan Evami Ringqvist är, då står det genast självklart att de har ett löjligt bra liveband inom sig.
Mer? Rock'n'roll i Imperial State Electrics regi är lika fräckt som att doomdansa till Candlemass. Mitt naiva jag har förhoppningar om att de sistnämnda ska plocka fram något från "King of the grey islands", men det lär förstås inte hända.
Maken till fest får man leta länge och förmodligen förgäves efter. Själv är jag spiknykter sedan nästan ett år tillbaka, efter att ha konfronterat ett mindre alkoholproblem (vilket syntes med pinsam tydlighet de första två gångerna jag hängde med båten). Och under de senaste två kryssningarna har jag haft minst lika kul som nykterist.
Jag har satt ihop en spellista på det där Spotify. Den består av tuffa låtar av de båtaktuella banden. Lyssna och känn peppen.
Spellistan är dock något handikappad. Thundermother saknas. De har knappt spelat in något och finns därför inte på Spotify. Och endast två låtar av Smashed Into Pieces finns att tillgå.
Elva Turbonegro-låtar finns som avrundning på hela spellistan. De ligger sist eftersom, tja, jag skarpt ogillar bandet. Men, att köra en pepplista för båten utan det största namnet gränsar till tjänstefel. Således valde jag ut de tio låtar som enligt Setlist.fm är de som oftast återfinns i Turbonegros setlista.
Och som en bonus finns "You give me worms" från senaste skivan "Sexual harassment" med, vilken händelsevis är nummer elva på listan över de mest frekvent återkommande livelåtarna. Det vill säga, tillsammans med "Turbonegro must be destroyed" och "Don't say motherfucker, motherfucker". De finns inte med i listan. Någon måtta får det vara.
(Och ja, spellistans öppningslåt är ett inslag av min kassa humor. Men, Björling hade en fantastisk röst och temat passar.)
Vi ses den 15-16 november. Det räknar jag kallt med.
onsdag 24 oktober 2012
Det enda sättet att rädda världen
Typ.
Nej, jag har inte särskilt bra koll på politik och sådant. Men jag har precis läst Martin Gelins utmärkta bok "Det amerikanska löftet" om Barack Obamas valkampanj och alla turer däromkring. Och just nu är jag mitt inne i hans bok "Den amerikanska högern", som än så länge varit fantastiskt bra. Dessutom är ju hela världen upptagen med att bry sig om det amerikanska presidentvalet och rapportera nyheter om minsta lilla obetydliga detalj därifrån.
Jag drar en enkel slutsats: det enda sättet att hindra världen från att barka åt helvete och resultera i en totalitär diktatur där ett fåtal har en suverän makt över allt och alla är att anlita någon som sätter en pistolkula mellan ögonen på alla tjocka, svettiga republikaner i medelåldern med obeveklig flint. Det skulle sätta stopp för all efterbliven (läs: överdriven) konservatism, och förmodligen placera en och annan pinne i hjulet för de extremkristna. Lobbyister från sjukt stora företag måste också bli arbetslösa, förresten.
Eftersom moderaterna bara ägnar sig åt att efterapa republikanerna i någon lightversion skulle de därmed få slut på idéer, fråntas makten och plötsligt skulle Fredrik Reinfeldt stå bakom mig i kön på Lidl i Bergsjön, med korgen full av nudlar, billig spaghetti, krossade tomater och det där femkilosnätet med lök som de rear ut ibland.
Antar att du sitter på sjukt skarpa motargument som kan få mig att likna en icke påläst fjant. Det tvivlar jag inte en sekund på. Jag har inga starka argument. Så, sätt igång att idiotförklara mig.
Nej, jag har inte särskilt bra koll på politik och sådant. Men jag har precis läst Martin Gelins utmärkta bok "Det amerikanska löftet" om Barack Obamas valkampanj och alla turer däromkring. Och just nu är jag mitt inne i hans bok "Den amerikanska högern", som än så länge varit fantastiskt bra. Dessutom är ju hela världen upptagen med att bry sig om det amerikanska presidentvalet och rapportera nyheter om minsta lilla obetydliga detalj därifrån.
Jag drar en enkel slutsats: det enda sättet att hindra världen från att barka åt helvete och resultera i en totalitär diktatur där ett fåtal har en suverän makt över allt och alla är att anlita någon som sätter en pistolkula mellan ögonen på alla tjocka, svettiga republikaner i medelåldern med obeveklig flint. Det skulle sätta stopp för all efterbliven (läs: överdriven) konservatism, och förmodligen placera en och annan pinne i hjulet för de extremkristna. Lobbyister från sjukt stora företag måste också bli arbetslösa, förresten.
Eftersom moderaterna bara ägnar sig åt att efterapa republikanerna i någon lightversion skulle de därmed få slut på idéer, fråntas makten och plötsligt skulle Fredrik Reinfeldt stå bakom mig i kön på Lidl i Bergsjön, med korgen full av nudlar, billig spaghetti, krossade tomater och det där femkilosnätet med lök som de rear ut ibland.
Antar att du sitter på sjukt skarpa motargument som kan få mig att likna en icke påläst fjant. Det tvivlar jag inte en sekund på. Jag har inga starka argument. Så, sätt igång att idiotförklara mig.
onsdag 10 oktober 2012
"Crabcore!" Käften.
Det finns ett band som är ännu mer bespottat inom metal- och hårdrockskretsar än Takida och Dead By April. Herregud, folk omnämner gärna "Curly Sue" som ett mästerverk i samma liga som "Stairway to heaven", "Master of puppets" och "Would?", om den ställs bredvid det här bandets mest kända låt.
Jag talar förstås om Attack Attack!. Bandet som under hösten 2009 infogade begreppet crabcore i allas våra vokabulärer. Som med videon till "Stick stickly" fick fler att skratta än vad Stefan och Krister någonsin lyckats med. Titta, så förstår du varför.
Jag erkänner. Jag är också skyldig till att ha bidragit till den bajsstorm som sköljt över bandet. Jag har också skrattat mig fördärvad och tyckt att bandet representerar allt som är fel i världen.
I januari i år släppte bandet sin tredje skiva, som heter "This means war". Jag vet inte varför, men av någon anledning bestämde jag mig för att spana in den någon vecka efter release. Öppningslåten "The revolution" fick mig genast att sätta kaffet i fel strupe, trilla av stolen, tappa hakan och... ja, alla de där klyschorna. Fy satan vilken låt. Och fy satan vilken platta. Må så vara att den mest är en angelägenhet för redan frälsta metalcorekids (vem? Jag?) men det finns inget att skratta åt. Gillar man den inte är det för att den i ärlighetens namn inte är särskilt nyskapande. Det är den enda ursäkten jag kan godta för att inte villkorslöst älska "This means war".
Och nej - den innehåller inte tio varianter på "Stick stickly". Bandet sysslar inte längre med autotune i överflöd. Det finns inga spår av disco på plattan. Det här är en föredömligt tung metalcoreplatta där refrängerna för all del är melodiska, men med - ursäkta det vaga begreppet - stil.
Så här ligger det till: av de sex snubbar som agerar i "Stick stickly"-videon återstår i dag fyra. Sångaren Nick Barham hoppade samma höst som den släpptes, under vänskapliga förhållanden. Gitarristen och rensångaren (ja, han som sjunger med autotune nog för femton Idol-deltagare) lämnade bandet ett år senare för att, enligt egen utsago, "fokusera på sitt förhållande med gud". Dagens sättning frontas av Caleb Shomo, som på den tiden spelade keyboard. Numera har han hand om både skrik och rensång.
Lyssnar man på "This means war" hör man att snubben spöar bägge sina föregångare.
Och med all denna information som bakgrund finns det ingen anledning för dig att inte lyssna på "This means war" med öppna öron. Allt det som du skrattade åt i "Stick stickly-videon" är borta. Eller, de kanske fortfarande står i sina krabbposer. Men - det hörs inte på skiva.
Vägrar du ge Attack Attack! en chans i dag enbart på grund av att du dömde ut dem när en kompis visade ett jätteroligt Youtube-klipp hösten 2009 är du en idiot. Seriöst, en riktigt korkad trångsynt idiot. En sådan som bör förbjudas från att uttala sig om musik.
(Vägrar du ge dem en chans för att metalcore generellt sett inte är din grej är det förstås en annan sak).
Hela "Stick stickly"-cirkusen gör mig förresten ganska sur. För när den videon släpptes - plötsligt skulle varenda alkoholiserade föredetting vars nyaste inslag i skivsamlingen är "Wolverine blues", som förstås köptes på releasedagen, uttala sig om och döma ut en genre de inte vet ett skit om.
Att du har sett en tre och en halv minuter lång musikvideo som visar upp en stil från dess inte direkt mest smickrande sida innebär inte att du har skaffat dig kunskap nog för att gå in som en jävla expert och säga "ungdomar i dag har ingen musiksmak, de är en förtappad generation och borde inse att tung musik nådde sin topp när tapetrading var inne".
Du är en idiot.
Det är hög tid att du överger "musikintresset", säljer skivsamlingen och ägnar dig helhjärtat åt att virka grytlappar i stället.
Jag talar förstås om Attack Attack!. Bandet som under hösten 2009 infogade begreppet crabcore i allas våra vokabulärer. Som med videon till "Stick stickly" fick fler att skratta än vad Stefan och Krister någonsin lyckats med. Titta, så förstår du varför.
Jag erkänner. Jag är också skyldig till att ha bidragit till den bajsstorm som sköljt över bandet. Jag har också skrattat mig fördärvad och tyckt att bandet representerar allt som är fel i världen.
I januari i år släppte bandet sin tredje skiva, som heter "This means war". Jag vet inte varför, men av någon anledning bestämde jag mig för att spana in den någon vecka efter release. Öppningslåten "The revolution" fick mig genast att sätta kaffet i fel strupe, trilla av stolen, tappa hakan och... ja, alla de där klyschorna. Fy satan vilken låt. Och fy satan vilken platta. Må så vara att den mest är en angelägenhet för redan frälsta metalcorekids (vem? Jag?) men det finns inget att skratta åt. Gillar man den inte är det för att den i ärlighetens namn inte är särskilt nyskapande. Det är den enda ursäkten jag kan godta för att inte villkorslöst älska "This means war".
Och nej - den innehåller inte tio varianter på "Stick stickly". Bandet sysslar inte längre med autotune i överflöd. Det finns inga spår av disco på plattan. Det här är en föredömligt tung metalcoreplatta där refrängerna för all del är melodiska, men med - ursäkta det vaga begreppet - stil.
Så här ligger det till: av de sex snubbar som agerar i "Stick stickly"-videon återstår i dag fyra. Sångaren Nick Barham hoppade samma höst som den släpptes, under vänskapliga förhållanden. Gitarristen och rensångaren (ja, han som sjunger med autotune nog för femton Idol-deltagare) lämnade bandet ett år senare för att, enligt egen utsago, "fokusera på sitt förhållande med gud". Dagens sättning frontas av Caleb Shomo, som på den tiden spelade keyboard. Numera har han hand om både skrik och rensång.
Lyssnar man på "This means war" hör man att snubben spöar bägge sina föregångare.
Och med all denna information som bakgrund finns det ingen anledning för dig att inte lyssna på "This means war" med öppna öron. Allt det som du skrattade åt i "Stick stickly-videon" är borta. Eller, de kanske fortfarande står i sina krabbposer. Men - det hörs inte på skiva.
Vägrar du ge Attack Attack! en chans i dag enbart på grund av att du dömde ut dem när en kompis visade ett jätteroligt Youtube-klipp hösten 2009 är du en idiot. Seriöst, en riktigt korkad trångsynt idiot. En sådan som bör förbjudas från att uttala sig om musik.
(Vägrar du ge dem en chans för att metalcore generellt sett inte är din grej är det förstås en annan sak).
Hela "Stick stickly"-cirkusen gör mig förresten ganska sur. För när den videon släpptes - plötsligt skulle varenda alkoholiserade föredetting vars nyaste inslag i skivsamlingen är "Wolverine blues", som förstås köptes på releasedagen, uttala sig om och döma ut en genre de inte vet ett skit om.
Att du har sett en tre och en halv minuter lång musikvideo som visar upp en stil från dess inte direkt mest smickrande sida innebär inte att du har skaffat dig kunskap nog för att gå in som en jävla expert och säga "ungdomar i dag har ingen musiksmak, de är en förtappad generation och borde inse att tung musik nådde sin topp när tapetrading var inne".
Du är en idiot.
Det är hög tid att du överger "musikintresset", säljer skivsamlingen och ägnar dig helhjärtat åt att virka grytlappar i stället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)