Tidigare har jag haft vanan att lista varje månads bästa skivsläpp. Det har kommit av sig, helt enkelt för att jag är sjukt lat. Men min kärlek till listor består. Och då halva 2012 passerat känns det som ett lysande läge att lista årets hittills bästa skivor. Plus vilka som varit de bästa spelningarna jag sett i år.
Vi håller oss till tjugo punkter per lista. Vi börjar med skivorna och nämner dessa i bokstavsordning. Rangordning är för jobbigt och orättvist för att ge sig på.
Alice B - Alice B
Anti-Flag - The general strike
Architects - Daybreaker
Attack Attack! - This means war
Bob Hund - Låter som miljarder
Bob Wayne - Till the wheels fall off
Caliban - I am nemesis
Caotico - Sunrise confessions
Carolina Wallin Pérez - Där vi en gång var
Every Time I Die - Ex lives
Ministry - Relapse
Napalm Death - Utilitarian
No Omega - Metropolis
Pharoes - Circle of seasons
Raubtier - Från Norrland till helvetets port
Thåström - Beväpna dig med vingar
Unsane - Wreck
Whitechapel - Whitechapel
Young Guns - Bones
Zombiekrig - Den vänstra stigens ljus
Det enda jag med säkerhet kan slå fast är att skivan som står överst samt den som står näst underst är de två i mitt tycke bästa skivorna som släppts hittills i år. Men vilken som skulle gripa tredje plats är jag osäker på. Likaså fjärde. Och femte. Och så vidare.
Således ger vi oss på konserterna. Dessa listas i strikt kronologisk ordning.
Dark Tranquillity, 14/1, Trädgår'n i Göteborg
Caliban, 4/2, Brewhouse i Göteborg
Bastions, 2/3, Fängelset i Göteborg
Young Guns, 7/3, Sticky Fingers i Göteborg
Thåström, 15/3, Trädgår'n i Göteborg
Alice B, 23/3, Sticky Fingers i Göteborg
Silverstein, 30/3, Brewhouse i Göteborg
Yersinia, 14/4, Ungdomens Hus 1200 Kvadrat i Göteborg
Parkway Drive, 24/4, Trädgår'n i Göteborg
Intohimo, 27/4, Kulturhuset i Haninge
Bob Wayne, 11/5, Café Hängmattan i Göteborg
Every Time I Die, 14/5, Sticky Fingers i Göteborg
Carolina Wallin Pérez, 24/5, Liseberg i Göteborg
Zombiekrig, 25/5, Sticky Fingers i Göteborg
Kent, 30/5, Trädgår'n i Göteborg
Bob Hund, 5/6, Moriska Paviljongen i Malmö
Adept, 16/6, Metaltown
Anthrax, 16/6, Metaltown
Primordial, 16/6, Metaltown
Slayer, 16/6, Metaltown
Ett givet konstaterande är att Thåström innehar titeln om den absolut bästa spelning jag sett i år. Ett annat är att Alice B är årets hittills enda artist som fått mig att gråta under en spelning. Bob Wayne har gjort den längsta spelningen (två och en halv timme, trettiofyra låtar) utan att bli långtråkig. Och Young Guns förtjänar ett hedersomnämnande för sin makalösa insats i tävlingsgrenen "ge järnet som fan inför en grymt liten, oengagerad publik", liksom Bastions.
måndag 25 juni 2012
måndag 18 juni 2012
Setlistor från Metaltown
Och så är ytterligare en upplaga av Metaltown lagd till handlingarna. Årets festival har tveklöst slagit fjolåret sett till arrangemang och organisation, men har inte ståtat med en lika vass uppsättning uppträdande band. Lördagen bjussade rent generellt på vassare spelningar än fredagen, och de fyra bästa giggen - Anthrax, Adept, Slayer och Primordial - ägde alla rum under dag två. Av de demoband jag valde ut för Close-Up Magazines räkning att hålla låda på festivalen stod Imminence och Alenah för de mest imponerande spelningarna.
Notering: att Mayhems speltid flyttades en timme så att de krockade med Slayer kan vi betrakta som årets flopp. Likaså den omtalade helveteskrocken i spelschemat på lördagen, då Primordial, Mastodon och Gojira fick spela samtidigt.
På det stora hela ska jag inte hävda annat än att jag är nöjd med årets Metaltown. Och enligt traditionen som jag grundlade förra året kommer jag nedan att posta setlistor från de flesta spelningar jag såg. Samtliga listade setlistor har jag själv skrivit ned och de är därför till nittionio procent garanterat korrekta. Vissa återfinns på supersajten Setlist.fm, andra inte. Emellertid har inget hämtats därifrån, allt jobb med sammanställning har jag gjort på egen hand. Ordningen är enkel - samma ordning som spelningarna ägde rum.
Who Torched Cinderella?
Rot in the sun
The muted
Houses (ny låt)
Without words (ny låt)
Degradation of humanity
Lines
Leaving traces
Imminence
Varg i veum
The deceiver
Conclusive revelation
The harbringer
Prayer in vain
Abiding
The devourer
Sectu
Age of splendour
Dream vessel
Storms
Incinerate
Summon the bringer of demise
Dominion
Procession through flesh
Incantation of the lost continent
Engel
Cash king
Casket closing
Frontline
Six feet deep
Question your place
One good thing
Sense the fire
Numb
Threnody
Elbows and knives
In splendour
Machine Head
I am hell (Sonata in C# minor)
Imperium
Beautiful mourning
Locust
Aesthetics of hate
Be still and know
Halo
Davidian
Shining
Låt oss ta allt från varandra
Vilseledda barnasjälars hemvist
Ytterligare ett steg närmare total jävla utfrysning
Människa o avskyvärda människa
Ohm (sommar med Siv)
Submit to self-destruction
Förtvivlan, min arvedel
Lamb Of God
Desolation
Ghost walking
Walk with me in hell
Set to fail
Now you've got something to die for
Ruin
Hourglass
The number six
Contractor
Laid to rest
Redneck
Black label
Vader
Return to the morbid reich
Sothis
Come and see my sacrifice
Devilizer
Cold demons
I am who feasts upon your soul
Sword of the witcher
Wings
Carnal
Decapitated saints
Helleluyah!!! (God is dead)
In Flames
(Intro: Jester's door)
Cloud connected
Gyroscope
Artifacts of the black rain
Only for the weak
Reroute to remain
Dial 595-escape
Crawl through knives
Delight and angers
Where dead ships dwell
The chosen pessimist
Fear is the weakness
All for me
Deliver us
The mirror's truth
Take this life
My sweet shadow (gitarrerna dör tidigt, låten avbryts och resten spelas inte)
Pinball map (oplanerad och orepad)
Soulfly
World scum
Blood fire war hate
Refuse/resist
Frontlines
Prophecy
Back to the primitive
Seek'n'strike
Porrada
Intervention / Iron man
Plata o promo
Trumsolo/jam
Tribe
Revengeance (med sönerna Cavalera)
Roots bloody roots
Angel of death / Jumpdafuckup / Eye for an eye
Alenah
Filterglöd
Så länge jorden är rund kan jag inte vara lycklig
Ett dödsdatum satt
Monstret
Råttorna
Ta mig från kärlek
Mitt Waterloo
Start A Fire
Live to burn
Conflict
Something more
Save the world anthem
New dawn
Voiceless Location
Entering the lost generation
Disclosure
Breeding the parasite infection (ny låt)
Prohibited memorandum for man
Enigma of the circles (ny låt)
Notorious insignificance
Utopia
Adept
This ends tonight
No guts, no glory
At world's end
Sound the alarm
Business of living
Shark! Shark! Shark!
The ivory tower
First round, first minute
The lost boys (med outrot från This ends tonight)
Candlemass
(Intro: Marche funebre)
Prophet
Bewitched
Dark reflections
Dancing in the temple (of the mad queen bee)
Waterwitch
Black dwarf
Psalms for the dead
At the gallows end
Solitue
Vildhjarta
Benblåst
Shadow
Eternal golden monk
Traces
Dagger
Deceit
Pieces
All these feelings
Anthrax
Caught in a mosh
Got the time
Fight 'em 'til you can't
Antisocial
Indians
The devil you know
Madhouse
Neon knights
Deathrider
I'm the man (fram till första refrängen)
I am the law
Primordial
As Rome burns
No grave deep enough
Gods to the godless
Bloodied yet unbowed
The coffin ships
Empire falls
Slayer
South of heaven
World painted blood
War ensemble
Die by the sword
Chemical warfare
Hate worldwide
Mandatory suicide
Altar of sacrifice
Jesus saves
Seasons in the abyss
Hell awaits
Postmortem
Snuff
Angel of death
Dead skin mask
Raining blood
Notering: att Mayhems speltid flyttades en timme så att de krockade med Slayer kan vi betrakta som årets flopp. Likaså den omtalade helveteskrocken i spelschemat på lördagen, då Primordial, Mastodon och Gojira fick spela samtidigt.
På det stora hela ska jag inte hävda annat än att jag är nöjd med årets Metaltown. Och enligt traditionen som jag grundlade förra året kommer jag nedan att posta setlistor från de flesta spelningar jag såg. Samtliga listade setlistor har jag själv skrivit ned och de är därför till nittionio procent garanterat korrekta. Vissa återfinns på supersajten Setlist.fm, andra inte. Emellertid har inget hämtats därifrån, allt jobb med sammanställning har jag gjort på egen hand. Ordningen är enkel - samma ordning som spelningarna ägde rum.
Who Torched Cinderella?
Rot in the sun
The muted
Houses (ny låt)
Without words (ny låt)
Degradation of humanity
Lines
Leaving traces
Imminence
Varg i veum
The deceiver
Conclusive revelation
The harbringer
Prayer in vain
Abiding
The devourer
Sectu
Age of splendour
Dream vessel
Storms
Incinerate
Summon the bringer of demise
Dominion
Procession through flesh
Incantation of the lost continent
Engel
Cash king
Casket closing
Frontline
Six feet deep
Question your place
One good thing
Sense the fire
Numb
Threnody
Elbows and knives
In splendour
Machine Head
I am hell (Sonata in C# minor)
Imperium
Beautiful mourning
Locust
Aesthetics of hate
Be still and know
Halo
Davidian
Shining
Låt oss ta allt från varandra
Vilseledda barnasjälars hemvist
Ytterligare ett steg närmare total jävla utfrysning
Människa o avskyvärda människa
Ohm (sommar med Siv)
Submit to self-destruction
Förtvivlan, min arvedel
Lamb Of God
Desolation
Ghost walking
Walk with me in hell
Set to fail
Now you've got something to die for
Ruin
Hourglass
The number six
Contractor
Laid to rest
Redneck
Black label
Vader
Return to the morbid reich
Sothis
Come and see my sacrifice
Devilizer
Cold demons
I am who feasts upon your soul
Sword of the witcher
Wings
Carnal
Decapitated saints
Helleluyah!!! (God is dead)
In Flames
(Intro: Jester's door)
Cloud connected
Gyroscope
Artifacts of the black rain
Only for the weak
Reroute to remain
Dial 595-escape
Crawl through knives
Delight and angers
Where dead ships dwell
The chosen pessimist
Fear is the weakness
All for me
Deliver us
The mirror's truth
Take this life
My sweet shadow (gitarrerna dör tidigt, låten avbryts och resten spelas inte)
Pinball map (oplanerad och orepad)
Soulfly
World scum
Blood fire war hate
Refuse/resist
Frontlines
Prophecy
Back to the primitive
Seek'n'strike
Porrada
Intervention / Iron man
Plata o promo
Trumsolo/jam
Tribe
Revengeance (med sönerna Cavalera)
Roots bloody roots
Angel of death / Jumpdafuckup / Eye for an eye
Alenah
Filterglöd
Så länge jorden är rund kan jag inte vara lycklig
Ett dödsdatum satt
Monstret
Råttorna
Ta mig från kärlek
Mitt Waterloo
Start A Fire
Live to burn
Conflict
Something more
Save the world anthem
New dawn
Voiceless Location
Entering the lost generation
Disclosure
Breeding the parasite infection (ny låt)
Prohibited memorandum for man
Enigma of the circles (ny låt)
Notorious insignificance
Utopia
Adept
This ends tonight
No guts, no glory
At world's end
Sound the alarm
Business of living
Shark! Shark! Shark!
The ivory tower
First round, first minute
The lost boys (med outrot från This ends tonight)
Candlemass
(Intro: Marche funebre)
Prophet
Bewitched
Dark reflections
Dancing in the temple (of the mad queen bee)
Waterwitch
Black dwarf
Psalms for the dead
At the gallows end
Solitue
Vildhjarta
Benblåst
Shadow
Eternal golden monk
Traces
Dagger
Deceit
Pieces
All these feelings
Anthrax
Caught in a mosh
Got the time
Fight 'em 'til you can't
Antisocial
Indians
The devil you know
Madhouse
Neon knights
Deathrider
I'm the man (fram till första refrängen)
I am the law
Primordial
As Rome burns
No grave deep enough
Gods to the godless
Bloodied yet unbowed
The coffin ships
Empire falls
Slayer
South of heaven
World painted blood
War ensemble
Die by the sword
Chemical warfare
Hate worldwide
Mandatory suicide
Altar of sacrifice
Jesus saves
Seasons in the abyss
Hell awaits
Postmortem
Snuff
Angel of death
Dead skin mask
Raining blood
onsdag 13 juni 2012
Metaltown-pepp
"Jag är snart, snart, nästan där", frustar Mattis Erngren på Yersinias nya ep "Fraktaler" (tolvtumsvinylen ligger här hemma och är så vacker att jag svimmar). Byt ut "jag" mot ett "vi" i texten, och du hajar läget.
Vi är på väg mot Göteborgs galopp ute på gudsförgätna Hisingen, där Metaltown återigen ska föra oväsen över västkusten.
Förra året var festivalen i mångt och mycket ett bottenlöst helvete. För all del, bandbokarna förtjänar guldstjärnor. Jag menar, vi fick se tokbra spelningar signerade Last View, Yersinia, All That Remains, Cavalera Conspiracy, Anvil, At The Gates, System Of A Down, Damned Things, Parkway Drive, Arch Enemy, Baptized In Blood, Bring Me The Horizon och Volbeat. Det är inte helt illa.
Men resten? Vädret var troligtvis det värsta i sitt slag sedan Gud dränkte världen i en syndaflod och lät Noak segla iväg på sin ark. Bussresorna från festivalen till Järntorget om kvällarna var ett oorganiserat helvete. Områdesplanen var ritad av en blind, lobotomerad apa och innebar att köer uppstod så fort två personer befann sig inom samma tremetersradie. Insläppet blev över en timme försenat redan första dagen, vilket fick till följd att tusentals festivalbesökare förlorade kampen mot ilskan innan festivalen ens hade börjat.
Kort sagt - ett (nästan) totalt misslyckande.
Hur det blir i år återstår att se. Arrangörerna har lovat bättring i så gott som alla avseenden. Ja, utom vädret då. Klart.se säger att fredagen kommer bli klart uthärdlig, med temperaturer mellan tio och femton grader, inget regn samt lika delar sol och molnighet. Under lördagen, däremot, tänker vädergudarna dränka oss.
Vi får se hur det blir med det. Klart är i alla fall att bandbokarna gjort sin läxa i år också och förtjänar ett plus i kanten bredvid ett betyg som utgörs av minst två bokstäver. För att du inte ska förvirra dig bland de fyra scenerna och plötsligt hamna framför Hammerfall-spelningen (gud förbjude!) råder jag dig att ögna igenom listan nedan. Då vet du vad du måste prioritera.
Vi tar fredagen först. Häng med:
Who Torched Cinderella (13:00-13:30, Close-Up-tältet)
I år har jag haft det ärorika uppdraget att bossa över Close-Ups demotävling, där ett gäng spelningar på Metaltown ligger i potten. Givetvis är alla sex handplockade band helt fantastiskt bra, och först ut är Mariestad-kvintetten Who Torched Cinderella. Deras välsnidade metalcore kommer orsaka många skrubbsår bland kidsen, var så säker.
Lyssna på: "Degradation of humanity"
Imminence (14:00-14:30, Close-Up-tältet)
Å ena sidan mår jag lite dåligt över att ha valt ut ett band från det hemska stället Trelleborg. Å andra sidan är Imminence bra nog för att jag ska se över min uppfattning om plastpalmernas förlovade stad. Kvintetten leds av Eddie Berg, en snubbe som har allt man kräva av en frontman inom metalcore. En sjuhelvetes sångpipa, en energisk scenuppenbarelse och en galen mans blick. Dessutom är han cool nog att gå på scen i bakåtslickad frisyr, skjorta och hängslen.
Lyssna på: "The deceiver"
Dethrone (14:30-15:00, Deathtältet)
Dethrone var det första demobandet jag ringde när tävlingen drogs igång. Deras självbetitlade demo ståtar med melodisk dödsthrash i stil med tidiga Haunted och Crown och det räcker med att höra monstret "Chemical apathy" en gång för att falla. Nya låten "Dead eyes open" släpptes häromdagen. Mangel och tvåtakt i bästa symbios.
Lyssna på: "Dead eyes open"
Sectu (16:00-16:45, Deathtältet)
I år är premiär för en helt ny scen på Metaltown - deathtältet. Som namnet så subtilt antyder kommer scenen domineras av death och black metal. Givetvis vore det tjänstefel att då inte boka Sectu, ett av Sveriges för närvarande absolut bästa dödsmetallband. Lita på att jag fäller en tår när bidragen från nya skivan "Gerra" ljuder.
Lyssna på: "Havoc"
Engel (16:45-17:30, Close-Up-tältet)
"Threnody" är en skiva med refrängkonst av finaste slag. Färska given "Blood of saints" är inte mycket sämre, och visar dessutom upp hur extrem elektronik kan infogas i metal utan att det blir avföring. Göteborg när det är som bäst.
Lyssna på: "Cash king"
Machine Head (17:50-18:50, Fire stage)
Ett av de tre-fyra band jag ser fram emot mest i år. Senast jag såg Machine Head hade de tagit Stora Vega i Köpenhamn i besittning, och manglade sig igenom en femton låtar lång setlista där självklarheter som "Old" och "Aesthetics of hate" samsades om utrymmet tillsammans med mer udda grejer som "Spine" och "Days turn blue to gray". Helt enastående bra. Det kommer bli minst lika bra den här gången, det litar jag på. I synnerhet ska det bli kul att höra dängorna från nya plattan "Unto the locust" i det levande formatet. (Ja, jag missade turnén de gjorde i höstas. Sluta skratta).
Lyssna på: "Beautiful mourning"
Shining (19:30-20:15, Deathtältet)
Suicidal black metal, denna märkliga avkrok. En genre som handlar om att flörta med självmord så övertydligt som möjligt, och till detta spela black metal. Så klart består stilen mestadels av skit, men genreledarna Shining är riktig bra. Senaste skivan "VII: Född förlorare" släpptes i fjol och bjuder på rakbladsvassa, meckiga riff i "Förtvivlan, min arvedel" lika väl som den fantastiska balladen "Tillsammans är vi allt". I den sistnämnda gästar rentav Nordman. Förstår du då hur bra det är?
Lyssna på: "Längtar bort från mitt hjärta"
Lamb Of God (21:20-22:20, Blood stage)
I Randall Blythe har Lamb Of God en av metalvärldens absolut bästa frontmän. Att ett av genrens säkraste liveband besöker Metaltown först nu, år 2012, är en smula märkligt. Horder av besökare har önskat Richmond, Virginia-kvintetten år efter år, och till sist blir de bönhörda. Lita på pepp och mosh under dängor som "Set to fail" och "Laid to rest".
Lyssna på: "Set to fail"
Vader (23:00-23:45, Deathtältet)
Mycket kan sägas om Polen och dess invånare, men faktum kvarstår att landets förnämsta faktor är deras fantastiska scen för death metal. Vader leds av Piotr Wiwczarek och har varit en stabil anförare i nästan trettio år. Att deathtältet kommer välta till tonerna av "Carnal" och "Come and see my sacrifice" känns inte alltför orimligt.
Lyssna på: "This is the war"
In Flames (23:45-01:00, Blood stage)
Förutsägbar bokning, visst. Inte desto mindre är In Flames ett av metalsveriges bästa liveband och hur negativ man än är på förhand kommer man ändå stå där och tycka det är hur bra som helst. Jag lovar.
Lyssna på: "My sweet shadow"
Soulfly (01:00-02:00, Close-Up-tältet)
Att avsluta dag ett på Metaltown med att se Max Cavaleras skötebarn är en bra idé. Förra året gjorde snubben tillsammans med brorsan Igor en av festivalens absolut bästa spelningar med Cavalera Conspiracy. Nu blir det mindre retro och mer etno i den sena timmen. Vågar man lita på briljans? Ja, för i helvete.
Lyssna på: "Prophecy"
Och med fredagen den femtonde juni lagd till handlingarna är det bara att ladda om och göra sig beredd på ytterligare en dag fylld med högklassiga spelningar. Är du redo för lördagen? Jag vet att jag är det, i alla fall.
Alenah (13:00-13:30, Close-Up-tältet)
Ingenting kunde förstås vara mer rätt än att inleda även denna dag med mina utvalda demogunstlingar. Alenah är världshistoriens första Dalslandsband som spelar på Metaltown, och med två fantastiska spelningar på Fängelset i Göteborg som grund vet jag att de kommer ge lördagen en sällan skådad rivstart. Tänk Converge med tonvis av bekymmer som måste ut. Det kommer bli våldsamt.
Lyssna på: "Mitt Waterloo"
Start A Fire (14:00-14:30, Close-Up-tältet)
Göteborgarna i Start A Fire säger sig stå för en ny generation av göteborgsmetal, en där melodidödsen varvas med renodlad metalcore. Nya ep:n "Live to burn" skvallrar om att det inte är ett särskilt högfärdigt påstående. Bandet är osignat men spelar redan för fulla hus i hemstaden. Det fick jag uppleva från fel håll när jag försökte se bandet på Henriksberg i februari. Något stolpskott hade sjabblat bort gästlistan, och således fick jag inte ens betala för entrén. Det var fullsatt. Det krävs något särskilt för att lyckas med det redan på den här nivån. Och Start A Fire har något särskilt.
Lyssna på: "Live to burn"
Voiceless Location (14:30-15:00, Deathtältet)
Värnamopojkarna i Voiceless Location tar studenten på fredagen och väljer att framföra deathcore på Metaltown i stället för att ligga bakfulla. Hedervärt, och jag litar på att det sista av mina utvalda demoband inte gör någon besviken.
Lyssna på: "Disclosure"
Adept (15:30-16:15, Fire stage)
Ett av mina absoluta favoritband alla kategorier. Det här blir min nionde Adept-spelningen, och jag är minst lika pepp nu som jag var när jag skulle se bandet för första gången. Alkoholromantik och brustna hjärtan i sin mest drabbande kombination. "Set these guitars on fire, baby!"
Lyssna på: "Sound the alarm"
Candlemass (16:30-17:30, Blood stage)
Doomlegendarerna har aviserat ett förestående avsked. Tror jag. Det är lite skiftande bud - ena stunden ska de bara sluta göra nya skivor men fortsätta spela live, i nästa ska det snart bli total nedläggning. Fan vet. Oavsett vilket är det ett hett tips att ta chansen att se bandet nu, och få höra dängor från nya skivan "Psalms for the dead" live för första gången. Sångaren Robert Lowe fotades nyligen och ersätts av Mats Levén. Trist - Lowes röst går inte av för hackor. Kommer Levén kunna axla manteln? Den som lever får se.
Lyssna på: "Of stars and smoke"
Vildhjarta (18:45-19.30, Close-Up-tältet)
Djent, vad är det? Enkelt sagt - en genre vars grund utgörs av Meshuggah-riffande. Förstås är mycket inom stilen vansinnigt trista efterapningar, men Vildhjarta tillhör de mest intressanta namnen. Bara det att fjolårsdebuten heter "Måsstaden" talar sitt tydliga språk.
Lyssna på: "Dagger"
Anthrax (20:10-21:10, Fire stage)
Krocken med Nasum är inte angenäm, men i min värld är det något hetare att se ett legendariskt thrash metal-band snarare än ett "återförenat" grindcoreband vars viktigaste medlem dog i tsunamikatastrofen 2004. Till skillnad från fjolårets big four-spelningar är eldsjälen Scott Ian med på banan i år och kommer leverera knytnävsriff så att det slår gnistor. Så länge de inte får för sig att spela sin vidriga cover på "New noise" (Refused) lär allt vara frid och fröjd.
Lyssna på: "Metal thrashing mad"
Primordial (21:15-22:00, Deathtältet)
Årets, och kanske tidernas, vidrigaste krock står för dörren på lördagskvällen. Medan Primordial intar deathtältet kommer franska Gojira att framföra meckmetal i Close-Up-tältet, samtidigt som Mastodon, allas våra favoritalkoholister, tar sig an blood stage. Vedervärdigt, är ordet. Inte mycket att göra åt, dock. Jag kommer välja Primordial av några enkla anledningar. Dels har jag gillat bandet längst av dessa tre. Sedan har jag aldrig sett bandet på scen förr - Mastodon har jag sett två gånger. Fast, jag har aldrig sett Gojira heller. Men, jag tänker så här - då Gojira är aktuella med en ny skiva ("L'enfant sauvage") och är ett stadigt turnerande band kommer de säkert tillbaka till Sverige i höst eller i vår. Det lär inte Primordial göra. I slutändan en ganska enkel ekvation, ändå.
Lyssna på: "The coffin ships"
Mayhem (23:00-23:45, Deathtältet)
Oj, oj, oj. Underbara, underbara nostalgi. Mayhem är Norges och black metals kanske mest beryktade band, med en historia där en sångares självmord, en basist som mördar bandets gitarrist och nedbrända kyrkor har delgivits utrymme. Senast jag såg bandet stod det 2007 i kalendern och Mayhem spelade på Malmöfestivalen, av alla ställen. Sedan dess har gitarristen Blasphemer hunnit lämna sättningen, och bandet plockat upp mer klassiskt material från "De mysteriis dom sathanas" i setlistan. Jag ser fram emot det här.
Lyssna på: "De mysteriis dom sathanas"
Slayer (23:45-01:00, Blood stage)
Slayer är Slayer. Behöver jag säga mer? Bra.
Lyssna på: "Flesh storm"
Vi är på väg mot Göteborgs galopp ute på gudsförgätna Hisingen, där Metaltown återigen ska föra oväsen över västkusten.
Förra året var festivalen i mångt och mycket ett bottenlöst helvete. För all del, bandbokarna förtjänar guldstjärnor. Jag menar, vi fick se tokbra spelningar signerade Last View, Yersinia, All That Remains, Cavalera Conspiracy, Anvil, At The Gates, System Of A Down, Damned Things, Parkway Drive, Arch Enemy, Baptized In Blood, Bring Me The Horizon och Volbeat. Det är inte helt illa.
Men resten? Vädret var troligtvis det värsta i sitt slag sedan Gud dränkte världen i en syndaflod och lät Noak segla iväg på sin ark. Bussresorna från festivalen till Järntorget om kvällarna var ett oorganiserat helvete. Områdesplanen var ritad av en blind, lobotomerad apa och innebar att köer uppstod så fort två personer befann sig inom samma tremetersradie. Insläppet blev över en timme försenat redan första dagen, vilket fick till följd att tusentals festivalbesökare förlorade kampen mot ilskan innan festivalen ens hade börjat.
Kort sagt - ett (nästan) totalt misslyckande.
Hur det blir i år återstår att se. Arrangörerna har lovat bättring i så gott som alla avseenden. Ja, utom vädret då. Klart.se säger att fredagen kommer bli klart uthärdlig, med temperaturer mellan tio och femton grader, inget regn samt lika delar sol och molnighet. Under lördagen, däremot, tänker vädergudarna dränka oss.
Vi får se hur det blir med det. Klart är i alla fall att bandbokarna gjort sin läxa i år också och förtjänar ett plus i kanten bredvid ett betyg som utgörs av minst två bokstäver. För att du inte ska förvirra dig bland de fyra scenerna och plötsligt hamna framför Hammerfall-spelningen (gud förbjude!) råder jag dig att ögna igenom listan nedan. Då vet du vad du måste prioritera.
Vi tar fredagen först. Häng med:
Who Torched Cinderella (13:00-13:30, Close-Up-tältet)
I år har jag haft det ärorika uppdraget att bossa över Close-Ups demotävling, där ett gäng spelningar på Metaltown ligger i potten. Givetvis är alla sex handplockade band helt fantastiskt bra, och först ut är Mariestad-kvintetten Who Torched Cinderella. Deras välsnidade metalcore kommer orsaka många skrubbsår bland kidsen, var så säker.
Lyssna på: "Degradation of humanity"
Imminence (14:00-14:30, Close-Up-tältet)
Å ena sidan mår jag lite dåligt över att ha valt ut ett band från det hemska stället Trelleborg. Å andra sidan är Imminence bra nog för att jag ska se över min uppfattning om plastpalmernas förlovade stad. Kvintetten leds av Eddie Berg, en snubbe som har allt man kräva av en frontman inom metalcore. En sjuhelvetes sångpipa, en energisk scenuppenbarelse och en galen mans blick. Dessutom är han cool nog att gå på scen i bakåtslickad frisyr, skjorta och hängslen.
Lyssna på: "The deceiver"
Dethrone (14:30-15:00, Deathtältet)
Dethrone var det första demobandet jag ringde när tävlingen drogs igång. Deras självbetitlade demo ståtar med melodisk dödsthrash i stil med tidiga Haunted och Crown och det räcker med att höra monstret "Chemical apathy" en gång för att falla. Nya låten "Dead eyes open" släpptes häromdagen. Mangel och tvåtakt i bästa symbios.
Lyssna på: "Dead eyes open"
Sectu (16:00-16:45, Deathtältet)
I år är premiär för en helt ny scen på Metaltown - deathtältet. Som namnet så subtilt antyder kommer scenen domineras av death och black metal. Givetvis vore det tjänstefel att då inte boka Sectu, ett av Sveriges för närvarande absolut bästa dödsmetallband. Lita på att jag fäller en tår när bidragen från nya skivan "Gerra" ljuder.
Lyssna på: "Havoc"
Engel (16:45-17:30, Close-Up-tältet)
"Threnody" är en skiva med refrängkonst av finaste slag. Färska given "Blood of saints" är inte mycket sämre, och visar dessutom upp hur extrem elektronik kan infogas i metal utan att det blir avföring. Göteborg när det är som bäst.
Lyssna på: "Cash king"
Machine Head (17:50-18:50, Fire stage)
Ett av de tre-fyra band jag ser fram emot mest i år. Senast jag såg Machine Head hade de tagit Stora Vega i Köpenhamn i besittning, och manglade sig igenom en femton låtar lång setlista där självklarheter som "Old" och "Aesthetics of hate" samsades om utrymmet tillsammans med mer udda grejer som "Spine" och "Days turn blue to gray". Helt enastående bra. Det kommer bli minst lika bra den här gången, det litar jag på. I synnerhet ska det bli kul att höra dängorna från nya plattan "Unto the locust" i det levande formatet. (Ja, jag missade turnén de gjorde i höstas. Sluta skratta).
Lyssna på: "Beautiful mourning"
Shining (19:30-20:15, Deathtältet)
Suicidal black metal, denna märkliga avkrok. En genre som handlar om att flörta med självmord så övertydligt som möjligt, och till detta spela black metal. Så klart består stilen mestadels av skit, men genreledarna Shining är riktig bra. Senaste skivan "VII: Född förlorare" släpptes i fjol och bjuder på rakbladsvassa, meckiga riff i "Förtvivlan, min arvedel" lika väl som den fantastiska balladen "Tillsammans är vi allt". I den sistnämnda gästar rentav Nordman. Förstår du då hur bra det är?
Lyssna på: "Längtar bort från mitt hjärta"
Lamb Of God (21:20-22:20, Blood stage)
I Randall Blythe har Lamb Of God en av metalvärldens absolut bästa frontmän. Att ett av genrens säkraste liveband besöker Metaltown först nu, år 2012, är en smula märkligt. Horder av besökare har önskat Richmond, Virginia-kvintetten år efter år, och till sist blir de bönhörda. Lita på pepp och mosh under dängor som "Set to fail" och "Laid to rest".
Lyssna på: "Set to fail"
Vader (23:00-23:45, Deathtältet)
Mycket kan sägas om Polen och dess invånare, men faktum kvarstår att landets förnämsta faktor är deras fantastiska scen för death metal. Vader leds av Piotr Wiwczarek och har varit en stabil anförare i nästan trettio år. Att deathtältet kommer välta till tonerna av "Carnal" och "Come and see my sacrifice" känns inte alltför orimligt.
Lyssna på: "This is the war"
In Flames (23:45-01:00, Blood stage)
Förutsägbar bokning, visst. Inte desto mindre är In Flames ett av metalsveriges bästa liveband och hur negativ man än är på förhand kommer man ändå stå där och tycka det är hur bra som helst. Jag lovar.
Lyssna på: "My sweet shadow"
Soulfly (01:00-02:00, Close-Up-tältet)
Att avsluta dag ett på Metaltown med att se Max Cavaleras skötebarn är en bra idé. Förra året gjorde snubben tillsammans med brorsan Igor en av festivalens absolut bästa spelningar med Cavalera Conspiracy. Nu blir det mindre retro och mer etno i den sena timmen. Vågar man lita på briljans? Ja, för i helvete.
Lyssna på: "Prophecy"
Och med fredagen den femtonde juni lagd till handlingarna är det bara att ladda om och göra sig beredd på ytterligare en dag fylld med högklassiga spelningar. Är du redo för lördagen? Jag vet att jag är det, i alla fall.
Alenah (13:00-13:30, Close-Up-tältet)
Ingenting kunde förstås vara mer rätt än att inleda även denna dag med mina utvalda demogunstlingar. Alenah är världshistoriens första Dalslandsband som spelar på Metaltown, och med två fantastiska spelningar på Fängelset i Göteborg som grund vet jag att de kommer ge lördagen en sällan skådad rivstart. Tänk Converge med tonvis av bekymmer som måste ut. Det kommer bli våldsamt.
Lyssna på: "Mitt Waterloo"
Start A Fire (14:00-14:30, Close-Up-tältet)
Göteborgarna i Start A Fire säger sig stå för en ny generation av göteborgsmetal, en där melodidödsen varvas med renodlad metalcore. Nya ep:n "Live to burn" skvallrar om att det inte är ett särskilt högfärdigt påstående. Bandet är osignat men spelar redan för fulla hus i hemstaden. Det fick jag uppleva från fel håll när jag försökte se bandet på Henriksberg i februari. Något stolpskott hade sjabblat bort gästlistan, och således fick jag inte ens betala för entrén. Det var fullsatt. Det krävs något särskilt för att lyckas med det redan på den här nivån. Och Start A Fire har något särskilt.
Lyssna på: "Live to burn"
Voiceless Location (14:30-15:00, Deathtältet)
Värnamopojkarna i Voiceless Location tar studenten på fredagen och väljer att framföra deathcore på Metaltown i stället för att ligga bakfulla. Hedervärt, och jag litar på att det sista av mina utvalda demoband inte gör någon besviken.
Lyssna på: "Disclosure"
Adept (15:30-16:15, Fire stage)
Ett av mina absoluta favoritband alla kategorier. Det här blir min nionde Adept-spelningen, och jag är minst lika pepp nu som jag var när jag skulle se bandet för första gången. Alkoholromantik och brustna hjärtan i sin mest drabbande kombination. "Set these guitars on fire, baby!"
Lyssna på: "Sound the alarm"
Candlemass (16:30-17:30, Blood stage)
Doomlegendarerna har aviserat ett förestående avsked. Tror jag. Det är lite skiftande bud - ena stunden ska de bara sluta göra nya skivor men fortsätta spela live, i nästa ska det snart bli total nedläggning. Fan vet. Oavsett vilket är det ett hett tips att ta chansen att se bandet nu, och få höra dängor från nya skivan "Psalms for the dead" live för första gången. Sångaren Robert Lowe fotades nyligen och ersätts av Mats Levén. Trist - Lowes röst går inte av för hackor. Kommer Levén kunna axla manteln? Den som lever får se.
Lyssna på: "Of stars and smoke"
Vildhjarta (18:45-19.30, Close-Up-tältet)
Djent, vad är det? Enkelt sagt - en genre vars grund utgörs av Meshuggah-riffande. Förstås är mycket inom stilen vansinnigt trista efterapningar, men Vildhjarta tillhör de mest intressanta namnen. Bara det att fjolårsdebuten heter "Måsstaden" talar sitt tydliga språk.
Lyssna på: "Dagger"
Anthrax (20:10-21:10, Fire stage)
Krocken med Nasum är inte angenäm, men i min värld är det något hetare att se ett legendariskt thrash metal-band snarare än ett "återförenat" grindcoreband vars viktigaste medlem dog i tsunamikatastrofen 2004. Till skillnad från fjolårets big four-spelningar är eldsjälen Scott Ian med på banan i år och kommer leverera knytnävsriff så att det slår gnistor. Så länge de inte får för sig att spela sin vidriga cover på "New noise" (Refused) lär allt vara frid och fröjd.
Lyssna på: "Metal thrashing mad"
Primordial (21:15-22:00, Deathtältet)
Årets, och kanske tidernas, vidrigaste krock står för dörren på lördagskvällen. Medan Primordial intar deathtältet kommer franska Gojira att framföra meckmetal i Close-Up-tältet, samtidigt som Mastodon, allas våra favoritalkoholister, tar sig an blood stage. Vedervärdigt, är ordet. Inte mycket att göra åt, dock. Jag kommer välja Primordial av några enkla anledningar. Dels har jag gillat bandet längst av dessa tre. Sedan har jag aldrig sett bandet på scen förr - Mastodon har jag sett två gånger. Fast, jag har aldrig sett Gojira heller. Men, jag tänker så här - då Gojira är aktuella med en ny skiva ("L'enfant sauvage") och är ett stadigt turnerande band kommer de säkert tillbaka till Sverige i höst eller i vår. Det lär inte Primordial göra. I slutändan en ganska enkel ekvation, ändå.
Lyssna på: "The coffin ships"
Mayhem (23:00-23:45, Deathtältet)
Oj, oj, oj. Underbara, underbara nostalgi. Mayhem är Norges och black metals kanske mest beryktade band, med en historia där en sångares självmord, en basist som mördar bandets gitarrist och nedbrända kyrkor har delgivits utrymme. Senast jag såg bandet stod det 2007 i kalendern och Mayhem spelade på Malmöfestivalen, av alla ställen. Sedan dess har gitarristen Blasphemer hunnit lämna sättningen, och bandet plockat upp mer klassiskt material från "De mysteriis dom sathanas" i setlistan. Jag ser fram emot det här.
Lyssna på: "De mysteriis dom sathanas"
Slayer (23:45-01:00, Blood stage)
Slayer är Slayer. Behöver jag säga mer? Bra.
Lyssna på: "Flesh storm"
tisdag 29 maj 2012
Carolina Wallin Pérez live i Stockholm
Senast jag var i Stockholm råkade jag trilla förbi Lilla Hotellbaren vid Medborgarplatsen. Där höll Carolina Wallin Pérez releasefest för sin nya skiva "Där vi en gång var" (som är skitbra och som du måste höra). Spelningen var förstås grymt bra, även om hon överträffade den förra veckan när hon tågade förbi Taubescenen på Liseberg.
I alla fall. Hela uppträdandet finns tillgängligt på Vimeo, snyggt filmat och klippt, med bra ljud. Det finns inga ursäkter - du måste titta. För den här tjejen är en fantastisk sångerska, fantastisk låtskrivare och fantastisk på scen. Fantastiskt alltihop, ta mig tusan.
I alla fall. Hela uppträdandet finns tillgängligt på Vimeo, snyggt filmat och klippt, med bra ljud. Det finns inga ursäkter - du måste titta. För den här tjejen är en fantastisk sångerska, fantastisk låtskrivare och fantastisk på scen. Fantastiskt alltihop, ta mig tusan.
söndag 27 maj 2012
Ansiktsbehåring och levande döda
Om man fortfarande gillar det, varför sluta? Lite så resonerar jag när jag springer iväg på fler spelningar än vad som kan anses vara hälsosamt. Å andra sidan har jag kommit på mig själv med att tänka "nej, varför i helvete ska jag se det där bandet? De är ju inte så bra" när jag förberett mig för att kila iväg till ett gig. Låt oss kalla det ett beroende, och sedan gå vidare.
Och sedan backa tidräkningen två dagar. Vi har åkt tillbaka i tiden. Det är fredagen den tjugofemte maj 2012. Igen.
Min kväll börjar med något som verkligen andas medelsvensson, svenne banan och så vidare. Först och främst - jag är på Liseberg. Var är punkcredden där? Sedan - jag ser en spelning med Mustasch. Var är punkcredden där?
Fast, strunta i den där credden. För jag gillar Mustasch, har så gjort väldigt länge (även om diggandet hade ett uppehåll i cirka ett år efter att den självbetitlade plattan släpptes) och kommer så fortsätta. Nya skivan "Sounds like hell, looks like heaven" är den mest liveanpassade plattan de gjort och under turnén i våras inledde de spelningarna med att köra hela skivan. Från första låten "Speed metal" till att outrot "Northern star" spelas i pa:t.
Om de gör så i kväll också? Nej. Nu är Mustasch tillbaka i gamla goda vanor, med en ganska flexibel låtlista. Å ena sidan brukar bandet alltid köra samma låtar. De har ett antal livefavoriter som de växlar mellan. Två låtar från den plattan, tre låtar från en annan platta och så vidare. Vill man exempelvis höra ett lite undanskymt spår från "Ratsafari" (ja, jag vill höra "Stinger citizen") kan man fetglömma det.
Å andra sidan - få band ändrar i låtordningen så friskt som Mustasch. Spelar det någon roll? Ja, jag tycker det. Ordningen på låtarna man spelar är för viktig för att sjabblas bort med att slaviskt hålla sig till hur det är utplacerat på skiva och spara singlarna till sist. Det vet Mustasch. Och därför kan man aldrig vara riktigt säker på vad som kommer härnäst. Det gillar jag.
Spelningen i kväll är inte den bästa jag sett Mustasch göra - den platsen är vigd åt gigget på Metaltown år 2009, med headlinespelningen på förra årets Sommarrock i Svedala på en god andraplats. Men inte heller är det i närheten av de sjukt oinspirerade, trötta spelningar som följde den självbetitlade plattan. Lite av en nytändning verkar (återigen) ha dykt upp vid det senaste trummisbytet. Danne McKenzie lämnade in avskedsansökan i samband med släppet av "Sounds like hell, looks like heaven" och har ersatts av Jejo Perković. Rent speltekniskt tycker jag nyförvärvet resonerar märkligt kring vilka fills som passar in i Mustaschs låtar, men att snubben för in ny energi och nytt blod i bandet är förstås inte att underskatta.
Ett visst minuspoäng för att svintråkiga "Accident black spot" är tillbaka i setet, och att "Deep in the woods" (som jag trodde skulle bli en ny, permanent livefavorit efter förra årets turnerande) saknas. Men klassiker som "Down in black", "Bring me everyone" och "I hunt alone" går inte att klanka ner på. Och låt oss inte förglömma att Ralf Gyllenhammar är på gott humör i kväll. Då är spelningen garanterad underhållningsvärde. Att sedan gitarristen David Johannesson gör den kanske mest peppade insatsen jag sett från hans sida bidrar förstås också till pluskontot.
Kul detalj: "I'm frustrated" avslutar spelningen, och Ralf säger att det är första gången de spelar den låten live. Första gången de spelar hela, måste han mena. För på KB i januari 2010 körde Ralf första versen plus refrängen helt solo innan sista extranumret. På akustisk gitarr i kväll hittar vi Ian Persson från Soundtrack Of Our Lives. Som sagt - kul detalj.
Mustasch har hastigt och lustigt blivit ett av de namnen jag kommer prioritera högst på Getaway-festivalen om några veckor.
Setlista:
The challenger
Black city
Tritonus (prelude)
Heresy blasphemy
Bring me everyone
Down in black
It's never too late
Double nature
Destroyed by destruction
Accident black spot
Morning star
I don't hate you
Mine
I hunt alone
I'm frustrated
Jag är förstås helnöjd med spelningen, men det är dumt att avsluta kvällen där. Varför? Jo, för att självaste Zombiekrig - Göteborgs absolut bästa band - ska hålla releasefest för sin nya skiva "Den vänstra stigens ljus" på Sticky Fingers. Det är ta mig fan den nya definitionen av begreppet obligatorisk närvaro.
I kväll har Sticky Fingers öppet på både top floor och mellanvåningen. Tanken är att göra en riktig helkväll av det här. Så huvudbandet Zombiekrig spelar på mellanvåningen (enligt uppgift efter deras egna order, trots att top floor är större) medan supportakterna Eldrimner och Deceptic får uppträda på den stora scenen där uppe.
Först ut är Deceptic. Jag missade bandet när de spelade på Belsepub tillsammans med Start A Fire i februari, eftersom stället var fullsatt och någon hade sjabblat med gästlistan. Då jag har ett gott öga (öra) till bandets senaste ep (recension finns på sidan femtiofyra i #139 av Close-Up Magazine) har jag velat se dem ett bra tag. Och i kväll får jag chansen. Blir jag nöjd? Inte riktigt. Det här gänget har en hel del att jobba med innan de blir ett liveband att räkna med. Syntslingor på backtracks kan vara ett lysande komplement, men man får inte förlita sig på dem så som kvintetten gör. Sedan vill jag har mer röj och mindre fokus på millimeterprecision på instrumenthalsarna. Nu blir det som att titta på ett gäng robotar. Och lär er headbanga i takt. Tack på förhand.
Fin gest att göra en cover på Slipknots "Before I forget" tillägnad Paul Gray, för övrigt.
Zombiekrig, alltså. Världens coolaste band. I kväll faller ungefär allt på plats som saknats de andra två gångerna jag sett dem. På Krokslättsgården i Mölndal stod de på golvet inför runt tjugofem människor och skulle hålla låda. I vintras på top floor inleddes spelningen antiklimaxartat med en strejkande gitarr.
Men nu, nu sitter allt. Från "Intro/utbrott" till avslutande "Undantagstillstånd" är det här hejdlös thrash metal-kärlek i sin mest njutbara form. Axel Widén är frontmannen som lyckas vara lika delar cool, glad och ondskefull (typ). Bäst är när han ska påannonsera "Dö för fan". Parafrasering:
"Det pågår en möhippa här inne. Den här låten tillägnar vi alla som ska gifta sig. Den heter 'Dö för fan'".
Så jävla rätt. Giftermål, svensexor, möhippor, förlovningar och liknande - förbjud skiten och avrätta alla som håller på med det.
Låtarna från "Den vänstra stigens ljus" är längre och mer komplexa än det raka punkröjet på debuten "Undantagstillstånd". En viss farhåga om att det inte ska hålla i liveformatet har funnits. Helt ogrundat, visar det sig. Inte för en sekund tänker man på att låtarna skulle vara för långa. Till och med "Hatarna", som ståtar med sex minuter och arton sekunder passerar på vad som känns som en halv minut.
Och dessutom är bandets nye (eller tillfällige?) trummis bättre än sin föregångare. I hans regi blir låtarna ännu hårdare och han har ett driv som tidigare saknats.
Fast - varför inte spela "Häng dom högt över stan" från nya skivan?
Setlista:
Intro/utbrott
Själamord
Anklagarna
Träl
Den mörkaste tiden är här
Döden
Evigt död
Så tar allt slut
Dö för fan
Evigt liv
Hatarna
Håll käften ge mig dina pengar
Undantagstillstånd
Kvällen avslutas med Eldrimner på top floor. Bandet som frontas av Marionette-sångaren Alexander Andersson (som händelsevis ersatte Zombiekrig-Axel på den positionen, om det gått dig förbi) och som beskrivs som Meshuggah möter Shining. De gör bra ifrån sig, och egentligen finns det inte mycket att klaga på. Men, eftersom jag själsligt är förtidspensionär och klockan är, eh, runt ett står jag mest och gäspar. Utom när Axel Widén hoppar upp på scen och gästar en låt. Då piggnar jag till. För att sedan bli lite sömnig igen.
Inte mycket till recension, jag vet. Så här ligger det till - Eldrimner gör en gedigen insats, är ett bra band och jag ska absolut spana in fullängdsdebuten som är i antågande (det borde du också göra). Men jag är för trött för att ta intryck. Så, alla fel ligger hos mig. Inte hos bandet.
Låt oss nu hoppa framåt i tiden. En aning. Till klockan fem i åtta, lördagen den tjugosjätte maj 2012. Platsen är Trädgår'n i Göteborg. Majoriteten av alla besökare har skägg och nästan lika många har en öl i handen. Ett supergrabbigt gäng står och skriker i tid och otid. Inte efter något särskilt, de tycks bara ha tagit till fasta på Facebook-sidan "Dricka öl och vråla" och dess budskap. Framför scenen hänger en ridå. Den pryds av en dödskalle och texten "Black Label Society".
Ja, Black Label Society ska strax uppträda. Det sägs att de ska gå på scen klockan åtta. Gör de det? Nej. En halvtimme efter utsatt tid behagar ljudsnubben spela upp introt. Det följs av att bandet harvar igång "Crazy horse". Efter några takter faller ridån. På scen syns tre ganska anonyma musiker med huvudbonader och armlösa tröjor. I mitten står Zakk Wylde. Skägg. Långt ljust hår. Jeansväst. En utstuderad, bredbent pose. Och, låten i ära, en enorm fjäderskrud.
Folk skriker något fruktansvärt. Åtskilliga liter öl spills ut för att man till den här musiken måste höja glaset, skrika och skaka på hela kroppen. Måste? Ja, många verkar tycka det.
Få band har mer korkade fans än Black Label Society. Om det beror på deras musik eller något annat låter jag vara osagt. Beundrarna verkar leva efter livsmottot "Öl gör mig cool!". Ingenting kunde förstås vara mer fel. Det kanske bara är avundsjuka från min sida - jag lever numera som nykter alkoholist (om jag faktiskt kan klassas som alkoholist, det vet jag inte) efter att antalet alkoholpåverkade skandaler blivit för många. Har inte druckit ens en lättöl sedan december förra året.
Så det kanske bara är därför jag blir ganska sur på alla testosteronstinna idioter som ska spela luftgitarr med en öl i handen. Nästan alla är fulla. Nästan alla är fula. Många verkar tycka att det går ihop med Black Label Societys musik. Och så kanske det är. Men, en fråga - går du på konsert för att du gillar musiken eller för att du vill bli full? Fundera på det. Är ditt svar det sistnämnda eller bägge två, så är du en idiot. Kila in på kvarterspuben och sup dig till apstadiet med de andra degenererade a-lagarna. Låt bli att förstöra musikupplevelser för andra. Förstår vi varandra? Bra. Du är en idiot. Dö för fan.
Konserten? Jo, den är bra. Men inte jättebra. Den är så rutinartad att det nästan är löjligt. Att Zakk lyckas klämma in några "Gothenburg!" i det sjukt inövade uppträdandet är nästan förvånande.
Tur då att det låter maffigt nog för att ändå övertyga. Jag är inte bandets största beundrare, och i slutet blir det något enahanda med allt monsterriffande. Men jag gillar det. Zakk är en sjujäkla gitarrist och låtar som "Fire it up", "Bleed for me", "Godspeed hellbound" och "Suicide messiah" går faktiskt inte att argumentera mot. Balladen "In this river" inleds med ett ganska menlöst instrumentalparti, men görs i övrigt i en väldigt fin version.
Dock blir jag aldrig fri från känslan att jag är på fel konsert. Dels på grund av all fokus på alkohol. Men dels för att jag hatar gitarrsolon. Ett solo inne i en låt som inte är för långt och som tillför något - okej. Men ett sjukt långt ensamsolo? Nej, nej, nej, nej, nej och åter nej. När Zakk shreddar utan mening i vad som känns som en evighet jublar folk och tycker det är hur häftigt som helst. Som sagt - Black Label Society har världens mest korkade fans.
Ändå ser jag fram emot att få se bandet igen nästa vecka, på Malmö Stadion tillsammans med Ozzy Osbourne.
Setlista:
Crazy horse
Funeral bell
Bleed for me
Demise of sanity
Overlord
Parade of the dead
In this river
Fire it up
Gitarrsolo
Godspeed hellbound
The blessed hellride
Suicide messiah
Concrete jungle
Stillborn
Och sedan backa tidräkningen två dagar. Vi har åkt tillbaka i tiden. Det är fredagen den tjugofemte maj 2012. Igen.
Min kväll börjar med något som verkligen andas medelsvensson, svenne banan och så vidare. Först och främst - jag är på Liseberg. Var är punkcredden där? Sedan - jag ser en spelning med Mustasch. Var är punkcredden där?
Fast, strunta i den där credden. För jag gillar Mustasch, har så gjort väldigt länge (även om diggandet hade ett uppehåll i cirka ett år efter att den självbetitlade plattan släpptes) och kommer så fortsätta. Nya skivan "Sounds like hell, looks like heaven" är den mest liveanpassade plattan de gjort och under turnén i våras inledde de spelningarna med att köra hela skivan. Från första låten "Speed metal" till att outrot "Northern star" spelas i pa:t.
Om de gör så i kväll också? Nej. Nu är Mustasch tillbaka i gamla goda vanor, med en ganska flexibel låtlista. Å ena sidan brukar bandet alltid köra samma låtar. De har ett antal livefavoriter som de växlar mellan. Två låtar från den plattan, tre låtar från en annan platta och så vidare. Vill man exempelvis höra ett lite undanskymt spår från "Ratsafari" (ja, jag vill höra "Stinger citizen") kan man fetglömma det.
Å andra sidan - få band ändrar i låtordningen så friskt som Mustasch. Spelar det någon roll? Ja, jag tycker det. Ordningen på låtarna man spelar är för viktig för att sjabblas bort med att slaviskt hålla sig till hur det är utplacerat på skiva och spara singlarna till sist. Det vet Mustasch. Och därför kan man aldrig vara riktigt säker på vad som kommer härnäst. Det gillar jag.
Spelningen i kväll är inte den bästa jag sett Mustasch göra - den platsen är vigd åt gigget på Metaltown år 2009, med headlinespelningen på förra årets Sommarrock i Svedala på en god andraplats. Men inte heller är det i närheten av de sjukt oinspirerade, trötta spelningar som följde den självbetitlade plattan. Lite av en nytändning verkar (återigen) ha dykt upp vid det senaste trummisbytet. Danne McKenzie lämnade in avskedsansökan i samband med släppet av "Sounds like hell, looks like heaven" och har ersatts av Jejo Perković. Rent speltekniskt tycker jag nyförvärvet resonerar märkligt kring vilka fills som passar in i Mustaschs låtar, men att snubben för in ny energi och nytt blod i bandet är förstås inte att underskatta.
Ett visst minuspoäng för att svintråkiga "Accident black spot" är tillbaka i setet, och att "Deep in the woods" (som jag trodde skulle bli en ny, permanent livefavorit efter förra årets turnerande) saknas. Men klassiker som "Down in black", "Bring me everyone" och "I hunt alone" går inte att klanka ner på. Och låt oss inte förglömma att Ralf Gyllenhammar är på gott humör i kväll. Då är spelningen garanterad underhållningsvärde. Att sedan gitarristen David Johannesson gör den kanske mest peppade insatsen jag sett från hans sida bidrar förstås också till pluskontot.
Kul detalj: "I'm frustrated" avslutar spelningen, och Ralf säger att det är första gången de spelar den låten live. Första gången de spelar hela, måste han mena. För på KB i januari 2010 körde Ralf första versen plus refrängen helt solo innan sista extranumret. På akustisk gitarr i kväll hittar vi Ian Persson från Soundtrack Of Our Lives. Som sagt - kul detalj.
Mustasch har hastigt och lustigt blivit ett av de namnen jag kommer prioritera högst på Getaway-festivalen om några veckor.
Setlista:
The challenger
Black city
Tritonus (prelude)
Heresy blasphemy
Bring me everyone
Down in black
It's never too late
Double nature
Destroyed by destruction
Accident black spot
Morning star
I don't hate you
Mine
I hunt alone
I'm frustrated
Jag är förstås helnöjd med spelningen, men det är dumt att avsluta kvällen där. Varför? Jo, för att självaste Zombiekrig - Göteborgs absolut bästa band - ska hålla releasefest för sin nya skiva "Den vänstra stigens ljus" på Sticky Fingers. Det är ta mig fan den nya definitionen av begreppet obligatorisk närvaro.
I kväll har Sticky Fingers öppet på både top floor och mellanvåningen. Tanken är att göra en riktig helkväll av det här. Så huvudbandet Zombiekrig spelar på mellanvåningen (enligt uppgift efter deras egna order, trots att top floor är större) medan supportakterna Eldrimner och Deceptic får uppträda på den stora scenen där uppe.
Först ut är Deceptic. Jag missade bandet när de spelade på Belsepub tillsammans med Start A Fire i februari, eftersom stället var fullsatt och någon hade sjabblat med gästlistan. Då jag har ett gott öga (öra) till bandets senaste ep (recension finns på sidan femtiofyra i #139 av Close-Up Magazine) har jag velat se dem ett bra tag. Och i kväll får jag chansen. Blir jag nöjd? Inte riktigt. Det här gänget har en hel del att jobba med innan de blir ett liveband att räkna med. Syntslingor på backtracks kan vara ett lysande komplement, men man får inte förlita sig på dem så som kvintetten gör. Sedan vill jag har mer röj och mindre fokus på millimeterprecision på instrumenthalsarna. Nu blir det som att titta på ett gäng robotar. Och lär er headbanga i takt. Tack på förhand.
Fin gest att göra en cover på Slipknots "Before I forget" tillägnad Paul Gray, för övrigt.
Zombiekrig, alltså. Världens coolaste band. I kväll faller ungefär allt på plats som saknats de andra två gångerna jag sett dem. På Krokslättsgården i Mölndal stod de på golvet inför runt tjugofem människor och skulle hålla låda. I vintras på top floor inleddes spelningen antiklimaxartat med en strejkande gitarr.
Men nu, nu sitter allt. Från "Intro/utbrott" till avslutande "Undantagstillstånd" är det här hejdlös thrash metal-kärlek i sin mest njutbara form. Axel Widén är frontmannen som lyckas vara lika delar cool, glad och ondskefull (typ). Bäst är när han ska påannonsera "Dö för fan". Parafrasering:
"Det pågår en möhippa här inne. Den här låten tillägnar vi alla som ska gifta sig. Den heter 'Dö för fan'".
Så jävla rätt. Giftermål, svensexor, möhippor, förlovningar och liknande - förbjud skiten och avrätta alla som håller på med det.
Låtarna från "Den vänstra stigens ljus" är längre och mer komplexa än det raka punkröjet på debuten "Undantagstillstånd". En viss farhåga om att det inte ska hålla i liveformatet har funnits. Helt ogrundat, visar det sig. Inte för en sekund tänker man på att låtarna skulle vara för långa. Till och med "Hatarna", som ståtar med sex minuter och arton sekunder passerar på vad som känns som en halv minut.
Och dessutom är bandets nye (eller tillfällige?) trummis bättre än sin föregångare. I hans regi blir låtarna ännu hårdare och han har ett driv som tidigare saknats.
Fast - varför inte spela "Häng dom högt över stan" från nya skivan?
Setlista:
Intro/utbrott
Själamord
Anklagarna
Träl
Den mörkaste tiden är här
Döden
Evigt död
Så tar allt slut
Dö för fan
Evigt liv
Hatarna
Håll käften ge mig dina pengar
Undantagstillstånd
Kvällen avslutas med Eldrimner på top floor. Bandet som frontas av Marionette-sångaren Alexander Andersson (som händelsevis ersatte Zombiekrig-Axel på den positionen, om det gått dig förbi) och som beskrivs som Meshuggah möter Shining. De gör bra ifrån sig, och egentligen finns det inte mycket att klaga på. Men, eftersom jag själsligt är förtidspensionär och klockan är, eh, runt ett står jag mest och gäspar. Utom när Axel Widén hoppar upp på scen och gästar en låt. Då piggnar jag till. För att sedan bli lite sömnig igen.
Inte mycket till recension, jag vet. Så här ligger det till - Eldrimner gör en gedigen insats, är ett bra band och jag ska absolut spana in fullängdsdebuten som är i antågande (det borde du också göra). Men jag är för trött för att ta intryck. Så, alla fel ligger hos mig. Inte hos bandet.
Låt oss nu hoppa framåt i tiden. En aning. Till klockan fem i åtta, lördagen den tjugosjätte maj 2012. Platsen är Trädgår'n i Göteborg. Majoriteten av alla besökare har skägg och nästan lika många har en öl i handen. Ett supergrabbigt gäng står och skriker i tid och otid. Inte efter något särskilt, de tycks bara ha tagit till fasta på Facebook-sidan "Dricka öl och vråla" och dess budskap. Framför scenen hänger en ridå. Den pryds av en dödskalle och texten "Black Label Society".
Ja, Black Label Society ska strax uppträda. Det sägs att de ska gå på scen klockan åtta. Gör de det? Nej. En halvtimme efter utsatt tid behagar ljudsnubben spela upp introt. Det följs av att bandet harvar igång "Crazy horse". Efter några takter faller ridån. På scen syns tre ganska anonyma musiker med huvudbonader och armlösa tröjor. I mitten står Zakk Wylde. Skägg. Långt ljust hår. Jeansväst. En utstuderad, bredbent pose. Och, låten i ära, en enorm fjäderskrud.
Folk skriker något fruktansvärt. Åtskilliga liter öl spills ut för att man till den här musiken måste höja glaset, skrika och skaka på hela kroppen. Måste? Ja, många verkar tycka det.
Få band har mer korkade fans än Black Label Society. Om det beror på deras musik eller något annat låter jag vara osagt. Beundrarna verkar leva efter livsmottot "Öl gör mig cool!". Ingenting kunde förstås vara mer fel. Det kanske bara är avundsjuka från min sida - jag lever numera som nykter alkoholist (om jag faktiskt kan klassas som alkoholist, det vet jag inte) efter att antalet alkoholpåverkade skandaler blivit för många. Har inte druckit ens en lättöl sedan december förra året.
Så det kanske bara är därför jag blir ganska sur på alla testosteronstinna idioter som ska spela luftgitarr med en öl i handen. Nästan alla är fulla. Nästan alla är fula. Många verkar tycka att det går ihop med Black Label Societys musik. Och så kanske det är. Men, en fråga - går du på konsert för att du gillar musiken eller för att du vill bli full? Fundera på det. Är ditt svar det sistnämnda eller bägge två, så är du en idiot. Kila in på kvarterspuben och sup dig till apstadiet med de andra degenererade a-lagarna. Låt bli att förstöra musikupplevelser för andra. Förstår vi varandra? Bra. Du är en idiot. Dö för fan.
Konserten? Jo, den är bra. Men inte jättebra. Den är så rutinartad att det nästan är löjligt. Att Zakk lyckas klämma in några "Gothenburg!" i det sjukt inövade uppträdandet är nästan förvånande.
Tur då att det låter maffigt nog för att ändå övertyga. Jag är inte bandets största beundrare, och i slutet blir det något enahanda med allt monsterriffande. Men jag gillar det. Zakk är en sjujäkla gitarrist och låtar som "Fire it up", "Bleed for me", "Godspeed hellbound" och "Suicide messiah" går faktiskt inte att argumentera mot. Balladen "In this river" inleds med ett ganska menlöst instrumentalparti, men görs i övrigt i en väldigt fin version.
Dock blir jag aldrig fri från känslan att jag är på fel konsert. Dels på grund av all fokus på alkohol. Men dels för att jag hatar gitarrsolon. Ett solo inne i en låt som inte är för långt och som tillför något - okej. Men ett sjukt långt ensamsolo? Nej, nej, nej, nej, nej och åter nej. När Zakk shreddar utan mening i vad som känns som en evighet jublar folk och tycker det är hur häftigt som helst. Som sagt - Black Label Society har världens mest korkade fans.
Ändå ser jag fram emot att få se bandet igen nästa vecka, på Malmö Stadion tillsammans med Ozzy Osbourne.
Setlista:
Crazy horse
Funeral bell
Bleed for me
Demise of sanity
Overlord
Parade of the dead
In this river
Fire it up
Gitarrsolo
Godspeed hellbound
The blessed hellride
Suicide messiah
Concrete jungle
Stillborn
fredag 25 maj 2012
Premiärkväll i flera avseenden
I går, alltså.
Först och främst - årets första utekonsert. Strax efter klockan 19:00 började nämligen Carolina Wallin Pérezs spelning på Taubescenen på Liseberg. Och där - ytterligare en premiär. Första gången jag besökte Liseberg sedan jag flyttade till Göteborg. Tror inte jag befunnit mig inne på området (Lisebergshallen räknas inte) på säkert tio år.
Och jo, Carolina Wallin Pérez gjorde en jättebra spelning. Det kanske bara har att göra med att jag hunnit lyssna in mig mer på hennes platta "Där vi en gång var" (upptäck!), men jag uppskattade det här gigget mer än releasefesten på Lilla Hotellbaren i Stockholm för en månad sedan. Mycket för att jag äntligen fick höra skönt dumglada "När alla lampor tänds" i det levande formatet.Carolina var på gott humör och sjöng fantastiskt. Dumt att klaga, med andra ord.
Både på skivan och under Stockholmsspelningen gästades "Dansa ett tag" av jazzsångerskan Linnea Henriksson, som inte var med nu. I stället sjöngs hennes delar av Carolinas keyboardspelare. Vad hon hette? Det minns jag inte. Namnet sades tre gånger under spelningen, ändå lyckas jag glömma. Oavsett - hon gjorde låten minst lika bra som Linnea.
Att samtliga låtar från "Där vi en gång var" spelades är förstås ett enormt lyckat drag. Dessutom fick vi också höra en av hennes Kent-covers. Det blev "Utan dina andetag", men negativa lilla jag hade faktiskt hellre hört Carolinas version av "Ingenting" eller "Om du var här". Oavsett, sjukt bra spelning. Jag är nöjd.
Setlista:
Där vi en gång var
Allting ordnar sig (men låt mig tänka klart)
Jag har fått nog av dig
Din tur
Andra sidan jorden
Du såg ingenting
Baby
Dansa ett tag
Sanningen
Nu på en gång
Utan dina andetag
När alla lampor tänds
Kort efter att Carolina avslutat sin spelning begav jag mig till en annan premiär. Mitt första besök på Pustervik, that is. Om jag gillade det? Kanske. Fick lite Henriksberg Ballroom-vibbar (usch!) av att spellokalen var nedskalad till en scen på golvnivå med ett staket vid kanten. Och det är inte positivt.
På Pustervik höll Satan Takes A Holiday och Durango Riot låda. Ytterligare två premiärer. För min del. Heja!
Durango Riot gjorde en sådan spelning som man genast föll för, utan att kunna sätta fingret på varför. Bra låtar? Det har säkert en del med det att göra. Bra framförande? Det också. Energi, pepp och liknande? Ja, det med. Stundvis under bandets speltid började jag hata mig själv för att inte ha hört bandet tidigare. Antar att det är ett så gott betyg som något.
Satan Takes A Holiday har jag egentligen aldrig gillat. Debutplattan från 2009 avfärdade jag som högfärdig och jobbig. Men nya given "Who do you voodoo" har sina starka bitar, därför var jag tvungen att ge livebandet en chans.
Och nog är jag nöjd med det. Inför en liten, ganska oengagerad publikskara röjde, juckade och rockade trion så det nästan slog gnistor. Dessutom slapp vi höra deras vidriga cover på "Big in Japan" (inte för att originalet är bra). I stället gjorde fina bitar som "Who do you voodoo", "Candy in mouth", "Karma babe" och "Her pretty head" sitt bästa för att övertyga mig om bandets storhet. Tilltaget lyckades, åtminstone i viss mån. Även om jag saknade "A bit of hell", bästa låten på nya skivan. Fast man kan ju inte få allt. Det vet jag. Men, ändå.
Setlista:
Candy in mouth
Missy
Her pretty head
Who do you voodoo
The ooh's and the aah's
Hard way honey
Moth and flame
I wanna hold your hand
Karma babe
Rumble!
Heartbreaker
Come over (I make you look good)
Destroyer
Först och främst - årets första utekonsert. Strax efter klockan 19:00 började nämligen Carolina Wallin Pérezs spelning på Taubescenen på Liseberg. Och där - ytterligare en premiär. Första gången jag besökte Liseberg sedan jag flyttade till Göteborg. Tror inte jag befunnit mig inne på området (Lisebergshallen räknas inte) på säkert tio år.
Och jo, Carolina Wallin Pérez gjorde en jättebra spelning. Det kanske bara har att göra med att jag hunnit lyssna in mig mer på hennes platta "Där vi en gång var" (upptäck!), men jag uppskattade det här gigget mer än releasefesten på Lilla Hotellbaren i Stockholm för en månad sedan. Mycket för att jag äntligen fick höra skönt dumglada "När alla lampor tänds" i det levande formatet.Carolina var på gott humör och sjöng fantastiskt. Dumt att klaga, med andra ord.
Både på skivan och under Stockholmsspelningen gästades "Dansa ett tag" av jazzsångerskan Linnea Henriksson, som inte var med nu. I stället sjöngs hennes delar av Carolinas keyboardspelare. Vad hon hette? Det minns jag inte. Namnet sades tre gånger under spelningen, ändå lyckas jag glömma. Oavsett - hon gjorde låten minst lika bra som Linnea.
Att samtliga låtar från "Där vi en gång var" spelades är förstås ett enormt lyckat drag. Dessutom fick vi också höra en av hennes Kent-covers. Det blev "Utan dina andetag", men negativa lilla jag hade faktiskt hellre hört Carolinas version av "Ingenting" eller "Om du var här". Oavsett, sjukt bra spelning. Jag är nöjd.
Setlista:
Där vi en gång var
Allting ordnar sig (men låt mig tänka klart)
Jag har fått nog av dig
Din tur
Andra sidan jorden
Du såg ingenting
Baby
Dansa ett tag
Sanningen
Nu på en gång
Utan dina andetag
När alla lampor tänds
Kort efter att Carolina avslutat sin spelning begav jag mig till en annan premiär. Mitt första besök på Pustervik, that is. Om jag gillade det? Kanske. Fick lite Henriksberg Ballroom-vibbar (usch!) av att spellokalen var nedskalad till en scen på golvnivå med ett staket vid kanten. Och det är inte positivt.
På Pustervik höll Satan Takes A Holiday och Durango Riot låda. Ytterligare två premiärer. För min del. Heja!
Durango Riot gjorde en sådan spelning som man genast föll för, utan att kunna sätta fingret på varför. Bra låtar? Det har säkert en del med det att göra. Bra framförande? Det också. Energi, pepp och liknande? Ja, det med. Stundvis under bandets speltid började jag hata mig själv för att inte ha hört bandet tidigare. Antar att det är ett så gott betyg som något.
Satan Takes A Holiday har jag egentligen aldrig gillat. Debutplattan från 2009 avfärdade jag som högfärdig och jobbig. Men nya given "Who do you voodoo" har sina starka bitar, därför var jag tvungen att ge livebandet en chans.
Och nog är jag nöjd med det. Inför en liten, ganska oengagerad publikskara röjde, juckade och rockade trion så det nästan slog gnistor. Dessutom slapp vi höra deras vidriga cover på "Big in Japan" (inte för att originalet är bra). I stället gjorde fina bitar som "Who do you voodoo", "Candy in mouth", "Karma babe" och "Her pretty head" sitt bästa för att övertyga mig om bandets storhet. Tilltaget lyckades, åtminstone i viss mån. Även om jag saknade "A bit of hell", bästa låten på nya skivan. Fast man kan ju inte få allt. Det vet jag. Men, ändå.
Setlista:
Candy in mouth
Missy
Her pretty head
Who do you voodoo
The ooh's and the aah's
Hard way honey
Moth and flame
I wanna hold your hand
Karma babe
Rumble!
Heartbreaker
Come over (I make you look good)
Destroyer
onsdag 23 maj 2012
Torsdag, fredag, lördag
Jag vet vad ni alla ska göra då.
Jag vet vad jag ska göra, i alla fall. Och eftersom jag ska, så måste ni också. Hajar ni?
I alla fall. I morgon (torsdag, idiot) klockan 19:00 bör du befinna dig på Liseberg i Göteborg. Vid Taubescenen, inte i någon jävla flumrider. För att Carolina Wallin Pérez ska göra en spelning där och då. Och eftersom hennes färska skiva "Där vi en gång var" är smått fantastisk är närvaro obligatorisk. Tänk att få höra skönt dumglada "När lamporna tänds". Eller obarmhärtigt catchiga "Baby". Eller, kronjuvelen, den ångestladdade och helt fantastiska "Jag har fått nog av dig". Vansinnigt bra, kommer det bli. Minst lika bra som på Lilla Hotellbaren i Stockholm häromsistens.
Och lite drygt tjugofyra timmar senare, klockan 21:00 på fredag kväll, öppnar Sticky Fingers portarna. Där ska jag hänga på låset. Du också. Varför? Därför att Zombiekrig ska ha releasefest för sin nya platta "Den vänstra stigens ljus". Uppföljaren till debuten från 2010, "Undantagstillstånd", som ju var den absolut bästa skivan som släpptes hela nämnda år. Nya skivan är knappast sämre. Mindre punk, mer "Master of puppets". Bara "Battery"-passningarna i inledande "Själamord" är anledning att falla på knä och be om nåd. För att inte tala om de kaxiga, hårdslående "Häng dom högt över stan" och "Hatarna". Eller midtempokrossaren "Träl". Herre min skapare, det där riffet. Riffet! Alla ska dit. Alla!
Lördag, då? Jag talade lite om riff i förra stycket. Det här ska enbart handla om riff. För på lördag föräras Göteborg med ett besök av Black Label Society. Bandet som frontas av ingen mindre än Zakk Wylde. Om herr Wylde kan man ha spridda åsikter, men min är av följande slag - snubben är svincool! Varför Ozzy Osbourne valde att kasta ut snubben från sitt kompband till förmån för supertråkige Gus G kommer jag aldrig att förstå. Men, det är Ozzys förlust. För min del hoppas jag att Zakk kastar ut dängor som "All for you", "Suicide messiah" och "Overlord" över oss. För att sedan ge sig på "In this river". Den är så fin.
Och eftersom du hade en penna och din kalender framme när du läste det där, så ses vi väl i morgon? Och på fredag? Och på lördag? Bra. Du behöver inte bjuda på öl, jag dricker inte. Längre.
Jag vet vad jag ska göra, i alla fall. Och eftersom jag ska, så måste ni också. Hajar ni?
I alla fall. I morgon (torsdag, idiot) klockan 19:00 bör du befinna dig på Liseberg i Göteborg. Vid Taubescenen, inte i någon jävla flumrider. För att Carolina Wallin Pérez ska göra en spelning där och då. Och eftersom hennes färska skiva "Där vi en gång var" är smått fantastisk är närvaro obligatorisk. Tänk att få höra skönt dumglada "När lamporna tänds". Eller obarmhärtigt catchiga "Baby". Eller, kronjuvelen, den ångestladdade och helt fantastiska "Jag har fått nog av dig". Vansinnigt bra, kommer det bli. Minst lika bra som på Lilla Hotellbaren i Stockholm häromsistens.
Och lite drygt tjugofyra timmar senare, klockan 21:00 på fredag kväll, öppnar Sticky Fingers portarna. Där ska jag hänga på låset. Du också. Varför? Därför att Zombiekrig ska ha releasefest för sin nya platta "Den vänstra stigens ljus". Uppföljaren till debuten från 2010, "Undantagstillstånd", som ju var den absolut bästa skivan som släpptes hela nämnda år. Nya skivan är knappast sämre. Mindre punk, mer "Master of puppets". Bara "Battery"-passningarna i inledande "Själamord" är anledning att falla på knä och be om nåd. För att inte tala om de kaxiga, hårdslående "Häng dom högt över stan" och "Hatarna". Eller midtempokrossaren "Träl". Herre min skapare, det där riffet. Riffet! Alla ska dit. Alla!
Lördag, då? Jag talade lite om riff i förra stycket. Det här ska enbart handla om riff. För på lördag föräras Göteborg med ett besök av Black Label Society. Bandet som frontas av ingen mindre än Zakk Wylde. Om herr Wylde kan man ha spridda åsikter, men min är av följande slag - snubben är svincool! Varför Ozzy Osbourne valde att kasta ut snubben från sitt kompband till förmån för supertråkige Gus G kommer jag aldrig att förstå. Men, det är Ozzys förlust. För min del hoppas jag att Zakk kastar ut dängor som "All for you", "Suicide messiah" och "Overlord" över oss. För att sedan ge sig på "In this river". Den är så fin.
Och eftersom du hade en penna och din kalender framme när du läste det där, så ses vi väl i morgon? Och på fredag? Och på lördag? Bra. Du behöver inte bjuda på öl, jag dricker inte. Längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)