När John Fogerty spelade på Baltiska Hallen i Malmö den 14 mars 2005 var allting på topp. Det mesta, i alla fall. Visst hade John en liten kalaskula under sin urtvättade hawaiiskjorta och visst fanns det ett och annat grått hår på huvudet. Men den genuina spelglädjen, det energiska och peppade framförandet, den hundraprocentliga setlistan... bättre än så blir inte konserter. Jag som storögd 13-åring intog allting med glädje.
Tre år senare stod han på scen strax utanför Ystad, på Öja Slottsruin. Med en cool setlista, ett större kompband och nästan lika mycket energi som förra gången. Mycket, mycket, mycket bra.
I förrgår var det dags igen, och den här gången hade Sofiero Slott i Helsingborg äran att ta emot legenden. Vis av erfarenhet står jag vid staketet bakom Golden Circle-sektionen (åt skogen med dyrare biljetter...) och är bergsäker på att allting kommer vara på topp även denna gång.
Kompbandet glider på scen och mjukstartar det hela lite softjazzigt innan John själv dyker upp. Redan här anar jag ugglor i mossen. I Malmö 2005 sprang han ut på scen med ett överlyckligt leende. I Ystad 2008 sprang han ut på scen med ett överlyckligt leende. I Helsingborg 2010 går han ut på scen med ganska anonymt uppdragna mungipor. Vad tusan?
Han börjar spela "Up Around the Bend". En låt som i alla år fungerat som en bra låt att plocka fram strax innan det är dags för extranummer. Som inledning? Helt okej, men inte mer. Hade hellre sett en öppning med "Travelin' Band", "Born on the Bayou" eller "Hey Tonight" - låtar John gladeligen använt som showstarters under årens lopp.
Till min glädje har han plockat fram en av Creedence Clearwater Revival-tidens mest underskattade låtar och en av mina favoriter, "Wrote a Song For Everyone". Dessvärre har han arrangerat om den något oangenämt. Istället för att vara en skönt lunkande, countryminnande ballad är den nu nästan en lugnare upptempolåt. Jag upprepar - vad tusan?
"Born on the Bayou" är dock förstås fullkomligt överrumplande.
"Ramble Tamble" är och förblir min absoluta favorit bland Fogertys digra låtskatt. I Ystad 2008 var låten trollbindande från början och slut. Trummisen Kenny Aronoff bankade sig fullkomligt genomsvettig samtidigt som han höll fast vid låtens tillbakalutade häng. Denna kväll bestämmer han sig för att låten är hans, och hamrar sönder låten. Nästan bokstavligt. Det smärtar något oerhört, särskilt när John berömmer Kenny för hans insats direkt efter låten. Snälla John, han förstörde precis din bästa låt.
Varför John väljer att slösa tid på en menlös cover på "Oh Pretty Woman" vet jag inte, men jag är glad över att han plockar fram "Southern Streamline" och "Hot Rod Heart" från "Blue Moon Swamp", hans förmodligen bästa soloskiva. Den förstnämnda är ytterligare country-fierad och helt fantastisk.
"Have You Ever Seen The Rain" är och förblir en av de bästa låtar som någonsin skrivits. Den betas pliktskyldigast av, och passerar utan anmärkningar. Eller nej, det gör den inte alls. När John slutar spela gitarr, lossar micken från stativet och tar några steg åt sidan för att flörta med publiken (vilket han dock inte gör någon nämnvärd ansats för) är det så pinsamt att jag nästan skäms lite. John är en rock'n'roller, ingen pösig Rod Stewart-typ.
Den härlig peppade tagningen av "Keep On Chooglin'" förvandlas till kvällens höjdpunkt, även om det korta ensamsolot John genomför precis innan låten är både pinsamt och dassigt.
"Sweet Hitch-Hiker" är härligt röjig, och kvällens näst största behållning. Kanonbra, John!
Det efterföljande är pliktskyldigt avbockande av de självklarheter publiken vill höra. Det blir något genant. Tidigare har en av Johns storheter varit att spränga in sina urlakade publikfriare bland de mer oväntade låtarna, och på sätt upprätthålla intresset bland både hardcorefansen som vill höra obskyrt material, och strölyssnarna som på sin höjd känner till "Proud Mary" och "Bad Moon Rising", går på en konsert om året och helst borde portförbjudas från allt vad musikarrangemang heter.
Det smärtar mig något att säga att John Fogerty, som tidigare tillhört kategorin "för evigt ung", inte längre är just det. Åldern börjar ta ut sin rätt på killen, vilket märks i det marginellt mindre engagerade framförandet, det stela scenframträdandet och den minimala interaktionen med publiken.
Är det pensionsdags för John? Det vill jag inte säga. Helvete, det är aldrig pensionsdags för John. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar