Lite sent. Men nu tar jag mig i kragen och sammanfattar den upplaga av Malmöfestivalen som nyss passerat. Vi kan enkelt konstatera att det varit det bästa året någonsin, ur många aspekter.
Maten? Gudabenådad langos! Hann dock aldrig inspektera vildsvinskebab och friterad banan. Nästa år.
Området? Att lägga två scener på Posthusplatsen var en grym idé. Området där nere var grymt trevligt och mycket bättre än i Folkets Park. Om än inte i klass med Mölleplatsen. Att sedan vädret satte käppar i hjulen kan inte arrangörerna rå för.
Säkerhet? Stundvis var där fler poliser än besökare, kändes det som. Utöver någon full rackare upplevde jag bara god stämning bland besökarna.
Musik? Herregud, var ska jag börja? Först och främst: bättre banduppställning än i år har Malmöfestivalen aldrig haft. Låt mig gå igenom vad som passerade mina ögon och öron.
The Pains of Being Pure at Heart. Gillar bandet på skiva, men på scen blev det dessvärre lite väl blekt och uttryckslöst. Men det lät fantastiskt.
Lars Winnerbäck. Guldbokning. Gosse, vad där var folk. Att jag aldrig riktigt fallit för snubben är en annan femma. Han gjorde en mycket bra spelning, helt enkelt.
Royal Republic. Blir bättre för varje gång jag ser dem. Kommer snart vara Sveriges största rockband. Trots att koncisa och briljanta "The royal" ströks ur låtlistan. Trots att Adam hade halsproblem. Trots att de lirade en sen, svinkall måndagsafton. Har du inte upptäckt The Royal än, så gör det. Du kommer gilla det. Take my word for it.
Johnossi. Stora, men fortfarande på uppåtgående. Spelningen hade sina dalar, men överlag en stabil prestation.
Against Me!. Deras scen blåste sönder, och de fick klämma in sig i schemat för Lilla Sydsvenskan. De satte gasen i botten, och briljerade. Tom Gabel sjöng som en gud. Förmodligen festivalens bästa spelning.
HEALTH. Minst sju resor tokigare än uppvisningen på Debaser i höstas. Många besökare gick förbi, blev nyfikna och gick därifrån än mer förvirrade. Det här bandet omvärderar begreppet "musik". Få begriper grejen. Men vi som gör det uppskattar det.
Adept. Sveriges bästa liveband? Jadå! Roberts röstproblem från i början av sommaren var bortblåsta, och äntligen fick vi höra "If I'm a failure, you're a tragedy". Fantastiskt bra.
The Haunted. Den korta speltiden tillät inte Dolving att ta för sig så mycket som han borde, vilket gjorde det till den svagaste Haunted-spelning jag sett.
Emil Jensen. Lika mycket snack som musik. Men 100% kärlek. Man kan inte annat än bli glad när Emil är igång.
Tomas Andersson Wij. Inte helt rätt omständigheter för snubbens introverta musik, men visst är låtmaterialet på en omänsklig nivå.
Teddybears. En påkostad show som heter duga. Fetare avslutning på festivalen går inte att finna.
Sammanfattningsvis såg jag fler spelningar än jag någonsin gjort på Malmöfestivalen. Och ha då i åtanke att jag gärna sett, men dessvärre missade Amanda Jenssen, Sista Sekunden och Band of Horses. Därtill ställdes Crazy Lixx (fan), Sparzanza (fanfan) och Khoma (fanfanfan!) in på grund av blåst.
Men det kan förstås inte festivalledningen rå för. Jag vill ge hinkvis med kudos till bandbokarna, och hoppas att de har lika god smak nästa år. För visst är ni sugna på att toppa den här succén?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar