Skåneturnén (låt oss kalla det för det) har tagit mig vidare till Helsingborg och deras variant på Malmöfestivalen. Den heter, eh, Helsinborgsfestivalen.
Jag besökte tillställningen både förra och förrförra året. Skillnaden är att det då enbart stod ett band på agendan att se (2009 var det Bullet, och 2010 Bob Hund), och att nu i år har festivalledningen lockat dit inte mindre än fem namn som attraherar mitt intresse.
Jag hoppar av tåget på Knutpunkten runt kvart i åtta på fredag kväll, och tar det långa benet före för att hinna till scenen Tumstock Magenta innan The Knockouts börjar lira prick åtta. Och jag lyckas. Ser en stundvis helt fantastisk spelning (i synnerhet i "Under the light" och Cheap Trick-covern "Didn't I see you crying") som hade kunnat nå ännu högre höjder om det inte varit så glest mellan folket på gräsmattan framför scenen.
Men folkmängden ökas kontinuerligt, emellertid. Trots regnet. Kudos till nollåttorna för att de lyckas övervinna folk till sin sida. Minuspoäng för att "Chimneys of Chemnitz" inte ingår i låtlistan.
Ger mig sedan ut på jakt efter tre föremål - bankomat, toalett och bärs. Det förstnämnda tvingar bort mig ända till Knutpunkten - igen - medan det på gångvägen där emellan finns möjlighet att lösa det där med toaletten. Och så snart jag fått en förfriskning är allt på topp och peppen total inför Corroded.
Jag ska erkänna att jag alltid varit en smula avigt inställd till Ångekvintetten, mest för att världens sämsta band kommer från samma stad. Ja, jag menar Takida. Däremot inte sagt att jag ogillat det jag hört på förhand. Absolut inte.
Norrlänningarna tjuvstartar spelningen (typ) med att lira nästan hela "Come on in" på soundcheck och snacka med publiken precis som om konserten har börjat. Det har den inte. För de går sedan ut, kommer tillbaka och öppnar spelningen på riktigt med att lira "Piece by piece" och den smått suveräna "6 ft of anger".
Sedan bjuds det förstås på hårdrock i svettig, hårig, manlig form en tid framåt. Och bra som fan låter det. Ska genast sluta upp med förutfattade meningar.
Kort senare - hemmaplansspelning för The Sounds. Förståeligt om de är taggade. Synd bara att det låter förvånansvärt tunt väldigt ofta, i synnerhet i arenarockaren "No one sleeps when I'm awake" och de alltför discopoppiga låtarna från senaste plattan. Inte för att det är genomuselt, dock. Nej, det lugnare mellanpartiet med "Wish you were here", "Midnight sun" och "Rock'n'roll" är smärtsamt bra. I synnerhet då de två sistnämnda kan vara deras två allra bästa låtar någonsin.
Summa summarum - inte i klass med den tokröjiga uppvisningen på Malmöfestivalen för två år sedan, men ändå en reko spelning.
När bandet avslutat med "Hope you're happy now" är det total Bob Hund som gäller. Alltså - istället för musik: förvirring. På knutpunkten försenas det extrainsatta tåget till Malmö, troligtvis på grund av kaoset som uppstår när ett gäng råfulla Malmö FF-fans muckar gräl med två tokilskna Helsingborgs IF-anhängare. Nattvandrare och tågets säkerhetspersonal lyckas avvärja fysiskt våld, och håller huliganerna till att enbart skandera hejarramsor. Sedan dyker en handfull poliser upp. Om det är därför tåget försenades - varför i helvete kunde inte Farbror Blå dykt upp lite tidigare?
För följande är resultatet - tåget anländer till Lund cirka tjugo minuter i tre, exakt det klockslag då min sista buss hem till Svedala avgår från Malmö Centralstation. Irriterande. Beslutar mig för att ta en taxi hem från Malmö istället. Problemet? Tåget står stilla i Lund. Länge. Går av tåget och ser att avgångstiden är satt till kvart över tre.
"Åt helvete med det", tänker jag, och traskar ner till de taxibilar som väntar utanför stationen. Mitt misstag är att välja den som står längst fram, utan att kolla priserna med de andra. För den här snubben tar sjuhundrafemtio spänn betalt för att köra mig till Svedala - i förskott! Utan att ha kört längre än till en bankomat. Ytterligare en Bob Hund-referens - "Kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot".
Nåväl. Jag lär mig i alla fall något av misstaget.
Dagen efter utlovas regn, regn och lite mer regn i Helsingborg. Och nog vill jag lova att det är så. För när Tingsek lirar rör det sig stundvis om regelrätt ösregn. Fast snubben ska ha all heder i världen för att han gör en strålande insats ändå.
Skillnaden mot hans spelning i Skanör för en vecka sedan? Det rent konkreta är ju att han då kompades av både sitt ordinarie band och Vindla String Quartet, medan nu enbart de sistnämnda hjälper till. Men den centrala skillnaden är förstås att han tycks mer peppad, att publiken är större och mer peppad och att omständigheterna - regnet till trots - är mer peppande. Hur jag beskriver hans spelning? Pepp, förstås. (Ja, jag är tjatig).
Men så är det äntligen dags för helgens absoluta huvudattraktion - Wilmer fukin' X. Sommarens sista inbokade spelning. Vem vet om det blir den sista? Kanske inte den sista någonsin, men kan mycket väl dröja fem-sex år till nästa gång (som det gjorde efter turnén för senaste plattan, "13 våningar upp"). Visst hävdar Jalle Lorensson att de ska hålla igång verksamheten till år 2039, men, eh... ja, ni hajar.
Strunt samma.
För är det här den sista de gör någonsin eller på några år, så går de helt klart ut med en sjutusans smäll. Tusan, vilken total spelglädje och energi gubbarna utstrålar! Allvarlig talat, det här är milsvida vassare än i Svedala och kommer stundvis upp i samma klass som i vintras. Helt fantastiskt.
Ett minus jag har att invända, är att vissa bitar som fungerade så extremt bra vid återföreningen inte får förnyat förtroende. "Bill & Bull blues", exempelvis. Var är den? "Blod eller guld" vet jag har spelats i sommar, men borde vara ett stående inslag. Likaså borde inte "Primitiv" och "Jag flippar ut" avlösa varandra, utan vara inne samtidigt, alltid. Ikväll får vi nöja oss med den förstnämnda.
Mina klagomål åsido - Wilmer X regerar. Punkt.
Nästa del i avskedsserien är inte helt planerad. Kan bli en sista Klågerup-fest, kan bli Malmöfestivalen. Time will tell. Men, som vi brukar säga, stay tuned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar