Det är slutligen dags att göra något som jag lagt på is sedan början av sommaren. Nämligen att presentera den sedvanliga listan över juni månads tio bästa skivor. På köpet följer juli, augusti och september.
Juni - otroligt jämnt mellan platserna ett till åtta. Baskery är förvisso inte långt efter, men gappet till Doctor Midnight And The Mercy Cult är stort. Rangordningen är högst tillfällig, och hade jag gjort listan imorgon hade placeringarna garanterat varit annorlunda. Med andra ord - många skivor härifrån kommer att hamna på årets avslutande topp tio.
1. All Time Low - Dirty work
2. Scarred By Beauty - Sutra
3. In Flames - Sounds of a playground fading
4. Morbid Angel - Illud divinum insanus
5. August Burns Red - Leveler
6. Taking Back Sunday - Taking Back Sunday
7. Frank Turner - England keep my bones
8. City And Colour - Little hell
9. Baskery - New friends
10. Doctor Midnight And The Mercy Cult - I declare : treason
Juli - ganska klen månad jämfört med åtminstone juni. De tre översta är renodlade höjdare, men egentligen är det bara Suicide Silence som är en riktig kandidat till den slutliga årsbästalistan.
1. Suicide Silence - The black crown
2. Dangerous Summer - War paint
3. Jasta - Jasta
4. Decapitated - Carnival is forever
5. All Shall Perish - This is where it ends
6. Earth Crisis - Neutralize the threat
7. Iwrestledabearonce - Ruining it for everybody
8. Unearth - Darkness in the light
9. Toxic Holocaust - Conjure and command
10. Lock Up - Necropolis transparet
Augusti - helt fantastiskt låg standard den här månaden. Ärligt. Hade fyra potentiella kandidater och fick febrilt leta med ljus och lykta efter fler. Lyssna igenom, upptäcka att en del av detta var skräp och leta ännu mer. Fick komplettera listan med plattor som jag anser vara okej, men inte ett dugg mer. Men nummer ett och två är åtminstone fullvärdiga. Och nummer tre är ett alster som jag måste bekanta mig närmare med.
1. Chimaira - The age of hell
2. Vader - Welcome to the reich
3. Red Jumpsuit Apparatus - Am I the enemy
4. Jeff Bridges - Jeff Bridges
5. Dr. Living Dead! - Dr Living Dead
6. Hard-Fi - Killer sounds
7. War On Drugs - Slave ambient
8. DeathDestruction - DeathDestruction
9. Cymbals Eat Guitars - Lenses alien
10. ICS Vortex - Storm seeker
September - stark skörd, om än inte bäst i år. Topp fem lär kunna kvala till den slutliga listan.
1. Machine Head - Unto the locust
2. Last View - Hell in reverse
3. Mastodon - The hunter
4. Dead By April - Incomparable
5. Within Y - Silence conquers
6. Invasionen - Saker jag sagt till natten
7. Amebix - Sonic mass
8. Rising - To solemn ash
9. We Came As Romans - Understanding what we've grown to be
10. Devil - Time to repent
måndag 26 september 2011
söndag 25 september 2011
Storslagen överraskning och storslagen besvikelse
Visst måste man älska kontraster?
I går kväll var i alla fall en sådan kväll där mycket handlade om kontraster. Låt mig berätta historien.
Det är lördag kväll, jag sätter mig på spårvagnen in mot stan och tar sikte mot Sticky Fingers. Planen är nämligen att spana in den superba duon Dead By April och Her Bright Skies.
De förstnämnda är ute på releaseturné för färska (briljanta) plattan "Incomparable".
De sistnämnda släppte en av fjolårets absolut bästa plattor ("Causing a scene"), har precis givit ut en guld värd singel ("Ghosts of the attic") och är rakt igenom svinbra. Dessutom har jag inte sett snubbarna på scen förrän de öppnade för Adept i januari förra året. Fattar ni? Jag har inte sett Her Bright Skies live på ett och trekvarts år!
Men så ska den hemska torkan botas och kvintetten stegar ut på scen. Först ut är - föga förvånande - "Sold our souls (to rock & roll)". Och det låter... inte särskilt bra. Ljudet är tunt, gitarrerna hörs knappt, sången är högst tveksam och publikpeppen är obefintlig. Efterföljande "Sing it!" är likadan. I tredje låten, "Ghosts of the attic", lossnar det lite och bandet börjar få med publiken lite, lite.
Överlag formligen osar framträdandet av besvikelse, emellertid. Refrängen i "Heartbreaker" är så falsksjungen att jag rodnar. Låtvalet är faktiskt rent ut sagt anskrämligt. Det är bara basisten Joakim "Jolle" Karlsson som utstrålar någon nämnvärd pepp. Och publiken är under all kritik. Nej, nästa gång vill jag ha mer och något bättre.
Setlista:
Sold our souls (to rock & roll)
Sing it!
Ghosts of the attic
Stargazer/icebreaker
Heartbreaker
Little miss obvious
Roses
Och eftersom det här är min blogg och jag har oändligt med utrymme att göra precis vad i hela helvetet jag vill, så tänker jag också lägga upp hur setet borde ha sett ut i en utopi. Ja, alltså. Enligt max sju låtar-regeln.
Ghosts of the attic
Woh oh, woh oh oh (I know)
Killing me
Shake u!
Little miss obvious
Kiss like this
Heartbreaker
Dead By April gjorde en godkänd men smått tveksam insats på Malmöfestivalen för lite drygt en månad sedan. Backtracksen var obekvämt högt uppskruvade, låtarna spelades alldeles för långsamt jämfört med studioversionerna och kvintetten verkade inte så värst peppad.
Men, ikväll är förutsättningarna annorlunda. Fullsatt klubbspelning, hemmaplan och en nysläppt platta som ska firas. Klart det blir något svinbra av det här.
Framför allt gläds jag av att bandet gör något kreativt av setlistan. På förhand gissade jag att det fanns två vägar för bandet att gå. Antingen ungefär samma set som de kört på festivalerna i sommar, fast med en eller två ytterligare nya låtar insprängda. Eller så som de flesta metalband med en ny platta ute gör. Alltså - de öppnar med de två första låtarna, kör sedan första låten på förra plattan, sedan den senaste singeln och så vidare. Att de följer skivans låtordning ganska slaviskt.
Så blir det inte. Snubbarna kör huvudsakligen låtar från nya plattan, i en totalt otippad ordning. De slopar uttjatat material som "In my arms", "Unhatable" och "Erased". Klassikern (jodå) "Losing you" får inte ens agera avslutare längre, utan slängs in redan i mitten av setet.
Dead By April är ett modigt band, om någon missat det.
Och kvintetten är peppad på att göra det här på hemmaplan. Det märks att de har sjukt kul på scen. Allvarligt, så här mycket spelglädje har de aldrig utstrålat när jag sett de tidigare. Det enda som kommer i närheten är fjolårsgigget på Copenhell. Men det matchar inte det här.
För det här är svinbra. Bra låtar, bra framförda, bra pepp, bra röj, bra set, bra publikpepp, bra alltihop! De där backtracksen är dessutom inte alls så störande uppskruvade som många försöker påstå. Istället är det rakt igenom gitarrbaserat och -drivet.
Svinbra, helt enkelt. Bästa Dead By April-spelningen jag har sett.
Klagomål? Nja, jo. Kanske. Jag saknar min eviga favorit "Trapped" i setet. Och Zandro Santiago blir förvisso en bättre frontman för varje sekund som går, men han har fortfarande en bit kvar innan han blir riktigt bra. Då är det skönt att Jimmie Strimmell är en så fullkomligt fantastisk scenfigur.
Setlista:
Two-faced
Too late
Incomparable
Lost
What can I say
More than yesterday
Dreaming
Angels of clarity
Losing you
Calling
Stronger
Promise me
Real & true
You should know
Within my heart
I går kväll var i alla fall en sådan kväll där mycket handlade om kontraster. Låt mig berätta historien.
Det är lördag kväll, jag sätter mig på spårvagnen in mot stan och tar sikte mot Sticky Fingers. Planen är nämligen att spana in den superba duon Dead By April och Her Bright Skies.
De förstnämnda är ute på releaseturné för färska (briljanta) plattan "Incomparable".
De sistnämnda släppte en av fjolårets absolut bästa plattor ("Causing a scene"), har precis givit ut en guld värd singel ("Ghosts of the attic") och är rakt igenom svinbra. Dessutom har jag inte sett snubbarna på scen förrän de öppnade för Adept i januari förra året. Fattar ni? Jag har inte sett Her Bright Skies live på ett och trekvarts år!
Men så ska den hemska torkan botas och kvintetten stegar ut på scen. Först ut är - föga förvånande - "Sold our souls (to rock & roll)". Och det låter... inte särskilt bra. Ljudet är tunt, gitarrerna hörs knappt, sången är högst tveksam och publikpeppen är obefintlig. Efterföljande "Sing it!" är likadan. I tredje låten, "Ghosts of the attic", lossnar det lite och bandet börjar få med publiken lite, lite.
Överlag formligen osar framträdandet av besvikelse, emellertid. Refrängen i "Heartbreaker" är så falsksjungen att jag rodnar. Låtvalet är faktiskt rent ut sagt anskrämligt. Det är bara basisten Joakim "Jolle" Karlsson som utstrålar någon nämnvärd pepp. Och publiken är under all kritik. Nej, nästa gång vill jag ha mer och något bättre.
Setlista:
Sold our souls (to rock & roll)
Sing it!
Ghosts of the attic
Stargazer/icebreaker
Heartbreaker
Little miss obvious
Roses
Och eftersom det här är min blogg och jag har oändligt med utrymme att göra precis vad i hela helvetet jag vill, så tänker jag också lägga upp hur setet borde ha sett ut i en utopi. Ja, alltså. Enligt max sju låtar-regeln.
Ghosts of the attic
Woh oh, woh oh oh (I know)
Killing me
Shake u!
Little miss obvious
Kiss like this
Heartbreaker
Dead By April gjorde en godkänd men smått tveksam insats på Malmöfestivalen för lite drygt en månad sedan. Backtracksen var obekvämt högt uppskruvade, låtarna spelades alldeles för långsamt jämfört med studioversionerna och kvintetten verkade inte så värst peppad.
Men, ikväll är förutsättningarna annorlunda. Fullsatt klubbspelning, hemmaplan och en nysläppt platta som ska firas. Klart det blir något svinbra av det här.
Framför allt gläds jag av att bandet gör något kreativt av setlistan. På förhand gissade jag att det fanns två vägar för bandet att gå. Antingen ungefär samma set som de kört på festivalerna i sommar, fast med en eller två ytterligare nya låtar insprängda. Eller så som de flesta metalband med en ny platta ute gör. Alltså - de öppnar med de två första låtarna, kör sedan första låten på förra plattan, sedan den senaste singeln och så vidare. Att de följer skivans låtordning ganska slaviskt.
Så blir det inte. Snubbarna kör huvudsakligen låtar från nya plattan, i en totalt otippad ordning. De slopar uttjatat material som "In my arms", "Unhatable" och "Erased". Klassikern (jodå) "Losing you" får inte ens agera avslutare längre, utan slängs in redan i mitten av setet.
Dead By April är ett modigt band, om någon missat det.
Och kvintetten är peppad på att göra det här på hemmaplan. Det märks att de har sjukt kul på scen. Allvarligt, så här mycket spelglädje har de aldrig utstrålat när jag sett de tidigare. Det enda som kommer i närheten är fjolårsgigget på Copenhell. Men det matchar inte det här.
För det här är svinbra. Bra låtar, bra framförda, bra pepp, bra röj, bra set, bra publikpepp, bra alltihop! De där backtracksen är dessutom inte alls så störande uppskruvade som många försöker påstå. Istället är det rakt igenom gitarrbaserat och -drivet.
Svinbra, helt enkelt. Bästa Dead By April-spelningen jag har sett.
Klagomål? Nja, jo. Kanske. Jag saknar min eviga favorit "Trapped" i setet. Och Zandro Santiago blir förvisso en bättre frontman för varje sekund som går, men han har fortfarande en bit kvar innan han blir riktigt bra. Då är det skönt att Jimmie Strimmell är en så fullkomligt fantastisk scenfigur.
Setlista:
Two-faced
Too late
Incomparable
Lost
What can I say
More than yesterday
Dreaming
Angels of clarity
Losing you
Calling
Stronger
Promise me
Real & true
You should know
Within my heart
onsdag 21 september 2011
Problem, kassa egenskaper och sådant
Alla har vi våra så kallade "flaws". Alltså karaktärsdrag som inte är av den smickrande sorten. Vet inte varför, men jag känner för att rada upp mina. Ett antal i alla fall. De jag kommer på. Mot bättre självinsikt!
Jag är en arbetsnarkoman utan arbetsdisciplin.
Trots kass studentekonomi ser jag det inte som ett alternativ att sluta röka och spara pengar på det viset.
Jag vet inte var den omtalade gränsen går. Alltså dricker jag alldeles för mycket under fester och utekvällar.
Jag går hellre ensam på konsert än festar med kompisar.
Jag är sämst på att ta initiativ och lämnar ofta viktiga saker ogjorda just därför.
Jag påstår ofta saker som är helt åt helvete felaktiga, eftersom jag sällan orkar ta reda på bakgrundsfakta.
Jag är lat.
Jävligt lat.
Jag tycker det är obehagligt att prata med människor jag känner i telefon. Folk jag aldrig snackat med tidigare går bra, däremot. (Logik? Inte här).
Jag har svårt att få tummen ur röven.
Jag gillar Corroded.
Jag är morgontrött.
Jag är kvällstrött.
Jag ser det mesta här i livet ur dess mest svartmålade, negativa perspektiv. Obotlig cyniker, alltså.
Alla mina bluffar blir alltid genomskådade.
Jag vet ingenting om vuxenvärlden.
Jag vadar i förutfattade meningar och fördomar om allt möjligt.
Jag försöker ofta framstå som en laid back snubbe som tar allt som det kommer, när det i själva verket är så långt från sanningen man kan komma.
Jag skäms över att vara skåning.
Jag gillar Dead By April.
Jag är en tidspessimist som stressar upp mig över helt onödiga saker.
Ungefär så.
Har du något tillägg?
Jag är en arbetsnarkoman utan arbetsdisciplin.
Trots kass studentekonomi ser jag det inte som ett alternativ att sluta röka och spara pengar på det viset.
Jag vet inte var den omtalade gränsen går. Alltså dricker jag alldeles för mycket under fester och utekvällar.
Jag går hellre ensam på konsert än festar med kompisar.
Jag är sämst på att ta initiativ och lämnar ofta viktiga saker ogjorda just därför.
Jag påstår ofta saker som är helt åt helvete felaktiga, eftersom jag sällan orkar ta reda på bakgrundsfakta.
Jag är lat.
Jävligt lat.
Jag tycker det är obehagligt att prata med människor jag känner i telefon. Folk jag aldrig snackat med tidigare går bra, däremot. (Logik? Inte här).
Jag har svårt att få tummen ur röven.
Jag gillar Corroded.
Jag är morgontrött.
Jag är kvällstrött.
Jag ser det mesta här i livet ur dess mest svartmålade, negativa perspektiv. Obotlig cyniker, alltså.
Alla mina bluffar blir alltid genomskådade.
Jag vet ingenting om vuxenvärlden.
Jag vadar i förutfattade meningar och fördomar om allt möjligt.
Jag försöker ofta framstå som en laid back snubbe som tar allt som det kommer, när det i själva verket är så långt från sanningen man kan komma.
Jag skäms över att vara skåning.
Jag gillar Dead By April.
Jag är en tidspessimist som stressar upp mig över helt onödiga saker.
Ungefär så.
Har du något tillägg?
tisdag 20 september 2011
"Tala svenska eller dö!"
Främlingsfientlighet? Inte här. Nej, titeln är densamma som den på Bob Malmströms kommande skiva. Bob Malmström - bandet, inte människan (vilken människa som bär namnet har emellertid gått mig förbi). Borgarcore, kategoriserar finlandssvenskarna sin musik som. Alltså röstar de blått, har gott om pengar, är ivriga påhejare av att käka kött och bära päls, vill ha mer kärnkraft och anser att fattigdom är en sjukdom.
Politiskt inkorrekt så det förslår. Ändå kan de spela punk. Och punken, sedan - fan så bra. Fan så bra! Jag är kär i Bob Malmström.
Basisten nämner på deras hemsida att hans favoritdrink är "Anything that costs more than you make in a month". Kan man annat än älska bandet?
Det här inlägget skulle inte handla om Bob Malmström, egentligen. Det här skulle vara den första uppdateringen sedan jag bytte bostad. Om nu någon skulle bry sig.
Residerar numera i Sveriges andra stad, den där alla heter Glenn, lägger till ett "eller" sist i varje mening och ett "la" före varje verb. G-town. Göteborg. Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att slippa SD-Skåne och inavel-Svedala.
Det bästa är den helt fantastiska konsertscenen i staden. Sedan jag flyttade hit har jag hunnit med Blästerorkester och Grand Selmer på Sticky Fingers (7/9), Engel med Hellmans Drengar på Lorensbergsteatern (10/9), You Ate My Dog på Sticky Fingers (15/9), Within Y och Bataar på Sticky Fingers (16/9) samt Enter Shikari, Your Demise och Letlive på Brewhouse (18/9). Och i helgen blir det både Bombus (fredag, Jazzhuset) och Dead By April plus Her Bright Skies (lördag, Sticky Fingers).
Lät stycket som gratisreklam för Sticky Fingers? Kanske. Men det arrangeras mycket fint där. Så enkelt är det.
Mitt emellan allt det där hanns Close Up-båten med. Succéartad förstås, i ännu större omfattning än den förra trippen i vintras. Helt fantastiska spelningar av framför allt Hardcore Superstar och Vader, men även Soilwork, Raubtier och F.K.Ü. Och dunderfylla på det. Någon timme innan landgång. Det är ett under att jag lyckades ta mig från Stockholm till Göteborg i det där skicket. Fast det är helt och hållet Close Up-kollega Daniel Falks förtjänst.
Det händer grejer, det är ett som är säkert.
Och det var nog det.
Bob Malmström!
Politiskt inkorrekt så det förslår. Ändå kan de spela punk. Och punken, sedan - fan så bra. Fan så bra! Jag är kär i Bob Malmström.
Basisten nämner på deras hemsida att hans favoritdrink är "Anything that costs more than you make in a month". Kan man annat än älska bandet?
Det här inlägget skulle inte handla om Bob Malmström, egentligen. Det här skulle vara den första uppdateringen sedan jag bytte bostad. Om nu någon skulle bry sig.
Residerar numera i Sveriges andra stad, den där alla heter Glenn, lägger till ett "eller" sist i varje mening och ett "la" före varje verb. G-town. Göteborg. Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att slippa SD-Skåne och inavel-Svedala.
Det bästa är den helt fantastiska konsertscenen i staden. Sedan jag flyttade hit har jag hunnit med Blästerorkester och Grand Selmer på Sticky Fingers (7/9), Engel med Hellmans Drengar på Lorensbergsteatern (10/9), You Ate My Dog på Sticky Fingers (15/9), Within Y och Bataar på Sticky Fingers (16/9) samt Enter Shikari, Your Demise och Letlive på Brewhouse (18/9). Och i helgen blir det både Bombus (fredag, Jazzhuset) och Dead By April plus Her Bright Skies (lördag, Sticky Fingers).
Lät stycket som gratisreklam för Sticky Fingers? Kanske. Men det arrangeras mycket fint där. Så enkelt är det.
Mitt emellan allt det där hanns Close Up-båten med. Succéartad förstås, i ännu större omfattning än den förra trippen i vintras. Helt fantastiska spelningar av framför allt Hardcore Superstar och Vader, men även Soilwork, Raubtier och F.K.Ü. Och dunderfylla på det. Någon timme innan landgång. Det är ett under att jag lyckades ta mig från Stockholm till Göteborg i det där skicket. Fast det är helt och hållet Close Up-kollega Daniel Falks förtjänst.
Det händer grejer, det är ett som är säkert.
Och det var nog det.
Bob Malmström!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)