Storslagen överraskning och storslagen besvikelse

Visst måste man älska kontraster?

I går kväll var i alla fall en sådan kväll där mycket handlade om kontraster. Låt mig berätta historien.

Det är lördag kväll, jag sätter mig på spårvagnen in mot stan och tar sikte mot Sticky Fingers. Planen är nämligen att spana in den superba duon Dead By April och Her Bright Skies.

De förstnämnda är ute på releaseturné för färska (briljanta) plattan "Incomparable".

De sistnämnda släppte en av fjolårets absolut bästa plattor ("Causing a scene"), har precis givit ut en guld värd singel ("Ghosts of the attic") och är rakt igenom svinbra. Dessutom har jag inte sett snubbarna på scen förrän de öppnade för Adept i januari förra året. Fattar ni? Jag har inte sett Her Bright Skies live på ett och trekvarts år!

Men så ska den hemska torkan botas och kvintetten stegar ut på scen. Först ut är - föga förvånande - "Sold our souls (to rock & roll)". Och det låter... inte särskilt bra. Ljudet är tunt, gitarrerna hörs knappt, sången är högst tveksam och publikpeppen är obefintlig. Efterföljande "Sing it!" är likadan. I tredje låten, "Ghosts of the attic", lossnar det lite och bandet börjar få med publiken lite, lite.

Överlag formligen osar framträdandet av besvikelse, emellertid. Refrängen i "Heartbreaker" är så falsksjungen att jag rodnar. Låtvalet är faktiskt rent ut sagt anskrämligt. Det är bara basisten Joakim "Jolle" Karlsson som utstrålar någon nämnvärd pepp. Och publiken är under all kritik. Nej, nästa gång vill jag ha mer och något bättre.

Setlista:
Sold our souls (to rock & roll)
Sing it!
Ghosts of the attic
Stargazer/icebreaker
Heartbreaker
Little miss obvious
Roses

Och eftersom det här är min blogg och jag har oändligt med utrymme att göra precis vad i hela helvetet jag vill, så tänker jag också lägga upp hur setet borde ha sett ut i en utopi. Ja, alltså. Enligt max sju låtar-regeln.

Ghosts of the attic
Woh oh, woh oh oh (I know)
Killing me
Shake u!
Little miss obvious
Kiss like this
Heartbreaker

Dead By April gjorde en godkänd men smått tveksam insats på Malmöfestivalen för lite drygt en månad sedan. Backtracksen var obekvämt högt uppskruvade, låtarna spelades alldeles för långsamt jämfört med studioversionerna och kvintetten verkade inte så värst peppad.

Men, ikväll är förutsättningarna annorlunda. Fullsatt klubbspelning, hemmaplan och en nysläppt platta som ska firas. Klart det blir något svinbra av det här.

Framför allt gläds jag av att bandet gör något kreativt av setlistan. På förhand gissade jag att det fanns två vägar för bandet att gå. Antingen ungefär samma set som de kört på festivalerna i sommar, fast med en eller två ytterligare nya låtar insprängda. Eller så som de flesta metalband med en ny platta ute gör. Alltså - de öppnar med de två första låtarna, kör sedan första låten på förra plattan, sedan den senaste singeln och så vidare. Att de följer skivans låtordning ganska slaviskt.

Så blir det inte. Snubbarna kör huvudsakligen låtar från nya plattan, i en totalt otippad ordning. De slopar uttjatat material som "In my arms", "Unhatable" och "Erased". Klassikern (jodå) "Losing you" får inte ens agera avslutare längre, utan slängs in redan i mitten av setet.

Dead By April är ett modigt band, om någon missat det.

Och kvintetten är peppad på att göra det här på hemmaplan. Det märks att de har sjukt kul på scen. Allvarligt, så här mycket spelglädje har de aldrig utstrålat när jag sett de tidigare. Det enda som kommer i närheten är fjolårsgigget på Copenhell. Men det matchar inte det här.

För det här är svinbra. Bra låtar, bra framförda, bra pepp, bra röj, bra set, bra publikpepp, bra alltihop! De där backtracksen är dessutom inte alls så störande uppskruvade som många försöker påstå. Istället är det rakt igenom gitarrbaserat och -drivet.

Svinbra, helt enkelt. Bästa Dead By April-spelningen jag har sett.

Klagomål? Nja, jo. Kanske. Jag saknar min eviga favorit "Trapped" i setet. Och Zandro Santiago blir förvisso en bättre frontman för varje sekund som går, men han har fortfarande en bit kvar innan han blir riktigt bra. Då är det skönt att Jimmie Strimmell är en så fullkomligt fantastisk scenfigur.

Setlista:
Two-faced
Too late
Incomparable
Lost
What can I say
More than yesterday
Dreaming
Angels of clarity
Losing you
Calling
Stronger
Promise me

Real & true
You should know
Within my heart