Hit collection (2010 del VII)

Tanken slog mig nyss att jag inte slutgiltigt sammanfattat vilka som varit de bästa enskilda låtarna under 2010. I oktober gav jag ifrån mig en liten Spotify-lista innehållande några av de bästa låtarna. Men inte på något sätt kunde jag då fälla en avgörande dom, om vilka som borde vara med.

Det tänker jag göra nu. En Spotify-lista finns längst ner i inlägget. Vissa låtar finns inte på Spotify, därför har jag på vissa ställen länkat till Youtube istället. Håll till godo.

Två regler innan startskottet ljuder; dels är bara en låt per band tillåtet, dels är det alfabetisk ordning som råder. Tolka alltså inte ordningen som ett dåligt försök till rangordning.

Against Me! - I was a teenage anarchist (från "White crosses")
"Do you remember when you were young and wanted to set the world on fire?" undrar Tom Gabel. När han sjunger så fantastiskt och skriver så underbara texter har åldern ingen betydelse. Jag kommer vilja bränna ner världen även när jag är pensionär för Toms skull.

Black Rebel Motorcycle Club - River styx (från "Beat the devil's tattoo")
Inom oljudsrock anno 2010 var det ingen som slog Black Rebel Motorcycle Club på fingrarna. "River styx" har en av årets coolaste rytmer och jag surar över att den inte spelades i Malmö i våras.

Bring Me The Horizon - It never ends (från "There is a hell, believe me I've seen it. There is a heaven let's keep it a secret")
Visst är öppningsspåret "Crucify me" en mer talande representant för var Bring Me The Horizon befinner sig musikaliskt nuförtiden, men "It never ends" är en långt coolare låt. "I said it once, I said it twice, I said it thousand fucking times", gormar Oliver Sykes. Jag vet, Oliver. Till slut hajade även jag.

Bruket - Stad som aldrig vaknar (från "En annan klass")
Rolling Stones-riffande, en dansant rytm, texter som romantiserar arbetarklassen och en sångare i världsklass. Hur kan man säga nej till "Stad som aldrig vaknar", och Bruket i allmänhet?

Coheed and Cambria - Far (från "Year of the black rainbow")
Ska erkänna att jag aldrig varit något större fan av Coheed and Cambria, men senaste släppet "Year of the black rainbow" är faktiskt kolossalt bra. Bäst är den skönt Nine Inch Nails-studsiga balladen "Far".

Comeback Kid - Because of all (från "Symptoms + cures")
Kanadickerna kan röja, förstöra och ställa till med jävelskap, men de kan även förmedla skönt ilsken melankoli, så som i "Because of all". Bästa låten på årets bästa platta i genren (melodisk hardcorepunk, vill det säga).

The Dangerous Summer - Where I want to be (från "Reach for the sun")
Den här borde kanske inte få vara med, eftersom "Reach for the sun" släpptes redan 2009 i USA. Först 2010 kom den till Europa dock. Det är väl ett gränsfall. Äh, strunt samma. Det är min blogg, jag bestämmer och "Where I want to be" är en äckligt bra låt.

Danko Jones - I think bad thoughts (från "Below the belt")
Sällan har Danko varit mer träffsäker än i öppningsspåret på "Below the belt". "I can break your heart at the drop of a hat / stab you in the back in two minutes flat / screw your girl in the back of my Cadillac / I think bad thoughts". Behöver jag skriva mer?

Dark Tranquillity - Arkhangelsk (från "We are the void")
Känslan är mörk, dyster, karg, iskall, Ryssland, dystopisk... ungefär som det Dark Tranquillity vi lärt känna sedan tidigare. Göteborgarna spelar inte någons liga utom sin egen, vilken den suveräna "Arkhangelsk" tydligt visar.

Deftones - Diamond Eyes (från "Diamond eyes")
Deftones återvände till sist, efter en traumatisk period för bandet. Återkomsten innebar en av årets allra, allra bästa plattor och i titelspåret prickade de in en refräng som få kan matcha.

Engel - Feed the weak (från "Threnody")
På "Threnody" plockar Engel med sig allt som var bra på debuten "Absolute design", förädlar det ytterligare och adderar ytterligare influenser för att toppa ett briljant verk. "Feed the weak" är 10-talets svar på In Flames gamla dänga "Only for the weak". Alltså - en sanslöst publikfriande, hittig hårdrocksdänga för generationer.

Roky Erickson with Okkervil River - Goodbye sweet dreams (från "True love cast out all evil")
Ja, jag vet. "Goodbye sweet dreams" är en ganska gammal låt. Men på Rokys nya platta sätts den i ett helt enastående arrangemang och blir om möjligt ännu mer drabbande än tidigare.

Far - At night we live (från "At night we live")
Deftones polare återvände till slut, efter tolv år, med en groteskt bra skiva. Titelspåret handlar om Deftones-bassisten Chi Cheng, som fortfarande ligger i koma efter en bilolycka och är sanslöst vacker. Lyssna på Youtube.

Filter - No love (från "The trouble with angels")
Richard Patrick är tillbaka och denna gången med sin kanske bästa skiva någonsin. I "No love" visar han vilken fantastisk sångare och refrängmakare han är, och jag hade kunnat skada någon för att höra Filter spela låten live på våra breddgrader.

The Gaslight Anthem - Bring it on (från "American slang")
Inte många textförfattare kan mäta sig med Brian Fallon. Inte många sångare kan mäta sig med Brian Fallon. Inte många rockband kan mäta sig med The Gaslight Anthem. Inte många rockalbum kan mäta sig med "American Slang". Inte många låtar överhuvudtaget kan mäta sig med "Bring it on". Hajar ni?

Hurts - Evelyn (från "Happiness")
Få kan ha missat brittiska syntpopsensationen Hurts. Deras debut "Happiness" förtjänar att upptäckas. Faktiskt. Dess starkaste och mörkaste kort heter "Evelyn", och är inte bara min favorit på skivan. Även ena halvan av bandet, syntspelaren Adam Anderson, omnämner den som höjdpunkt.

Invasionen - Livet med ett samvete (från "Hela världen brinner")
Dennis Lyxzén tycks vara oförmögen att misslyckas. Invasionen är rätt och slätt hans ambition att på ren svenska förklara hur jävligt Sverige är så länge Alliansen styr. Totalt medhåll. "Ni har gett mig så mycket bränsle att hälften vore nog / och ni undrar hur det gick som det gick / att ni inte förstod". Fundera på det, Reinfeldt.

Kent - Varje gång du möter min blick (från "En plats i solen")
"Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större". Precis som alltid när Jocke Berg ska beskriva kärleken slår han huvudet på spiken. "En plats i solen" må vara blott en lightversion av "Röd", men Kent är ändå Kent - det vill säga Sveriges bästa band.

Khoma - Osiris (från "A final storm")
Jag vet att jag var onödigt hård mot "A final storm" i Close Ups Soundcheck, men även syndaren vaknar till sist. "Osiris" är en tung och angelägen studie i mörker och är ett perfekt ackompanjemang till en svinkall, mörk vinterpromenad.

Killing Joke - European superstate (från "Absolute dissent")
"Absolute dissent" är en helt skoningslös platta, och dess höjdpunkt är den dystopiskt syntiga "European superstate". Jaz Coleman skådar slutet, och Killing Joke utgör soundtracket. Då är det uthärdligt.

Camela Leierth - So sad (från "Time heals nothing")
Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet begeistrad när Camela Leierth lirade med Kent i våras. Det dröjde till släppet av debutskivan innan jag blev helsåld. "So sad" visar vilken fantastisk sångerska Camela är, och är en av årets skönaste studier i melankoli.

Motörhead - Brotherhood of man (från "The wörld is yours")
"Orgasmatron" är en klassisk Motörhead-låt. På "Brotherhood of man" anammar Lemmy, Phil och Mikkey känslan från den gamla dängan utan att för den delen rippa sig själva. Tvärtom känns den förvånansvärt fräsch. Lemmy är fortfarande gud.

The National - Anyone's ghost (från "High violet")
Jag är sanlöst svag för Brooklynsnubbarnas skönt meditativa indierock och i synnerhet för Tom Berningers Ian Curtis-minnande röst. I "Anyone's ghost" hittar de en rytm som de hade kunnat mala i en evighet utan att jag skulle tröttna. Missa inte det kommande Sverigebesöket.

Parkway Drive - Set to destroy (från "Deep blue")
På en och en halv minut hinner australiensarna mangla sönder ungefär allt i sin väg, och de sparade den ultimata krossaren till sista låten på skivan. Kaxigt.

Pendulum - The island part 1 (Dusk) (från "Immersion")
Nej, drum'n'bass är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara min grej. Men för Pendulum måste jag göra ett undantag, då "Immersion" är en av årets allra coolaste skivor. Dess höjdpunkt är den första halvan av "The island". Det går inte att säga nej till den fantastiska, hoppvänliga melodin.

Raubtier - Lennart (från "Skriet från vildmarken")
Ett gäng übernorrlänningar som skriver en låt om en kannibal som heter Lennart? Visst må det låta komiskt, men inte desto mindre är hitfaktorn så total att jag måste kapitulera. Du med.

Royal Republic - Full steam spacemachine (från "We are the royal")
Alla som sett Royal Republic live vet vilket vanvettigt rockband det är. När "Full steam spacemachine" avslutas med det mest sinnessjuka röj rockgenren upplevt på åratal är det omöjligt att inte älska det. Hoppa på Royal-tåget, nu. Jag vet att du inte kommer ångra det.

Sick of it All - Death or jail (från "Based on a true story")
Jag måste bruka våld när jag hör "Death or jail". En mer peppande dänga har inte dykt upp på hur länge som helst. Mitt liv är inte komplett förrän jag fått röja sönder i en moshpit till tonerna av låten.

Volbeat - Evelyn (från "Beyond hell / above heaven")
Klyschigt standardval från plattan, men "Evelyn" är faktiskt ett givet utropstecken. Du vet redan vem som sjunger större delen av låten. Han gör det helt suveränt. Du vet vem som sjöng delarna när låten drogs ut på turné. Han gjorde det också helt suveränt.

Whitechapel - The darkest day of man (från "A new era of corruption")
Deathcore måste inte vara generiskt och hjärndött. Whitechapel prioriterar finess, innovation och dynamik och är därför hästlängder före sina genrekollegor. I "Darkest day of man" prickar de också in ett av årets coolaste riff. Lyssna på Youtube.

Woven Hand - The threshingfloor (från "The threshingfloor")
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - David Eugene Edwards är det största musikaliska geniet sedan Bob Dylan. Senaste skivan från Woven Hand är tyngre och rakare än tidigare verk, och titelspåret är dess mest lysande exempel. Att höra låten live på en högljudd, svettig och trång spelning på Lilla Vega i våras är bland det största jag varit med om i konsertsammanhang. Lyssna på Youtube.

Yersinia - Den sista sång jag skriver till dig (från "Efter oss syndafloden")
Uppsala akademicore. Dansgolvsvåld. Rööörrgw. Kärt barn har många namn, som de säger. Spelar ingen roll vad man vill kalla Yersinias musik, då den är i en klass för sig själv oavsett vilken etikett den förses med. Lyssna på Youtube.

Young Guns - Weight of the world (från "All our kings are dead")
Lättviktig powerpop görs inte bättre än av brittiska Young Guns. "Weight of the world" har en refräng som är helt oemotståndlig och obetalbar. Om bara folk kunde inse deras storhet.

Your Demise - The kids we used to be (från "The kids we used to be")
Förra skivan "Ignorance never dies" var moshcore och inget annat. Till "The kids we used to be" plockade britterna in fler influenser och utsmyckade två låtar med rensång. Och tusan så bra de gör det.

Zombiekrig - Vad du än säger (från "Undantagstillstånd")
Göteborgska Zombiekrig gjorde årets bästa platta (jo!) och med "Vad du än säger" skrev de årets coolaste dra åt helve din jävla idiot-dänga. "Det spelar ingen roll vad du säger till mig, för vad du än säger, så säger jag NEJ!". Lyssna på Youtube.

Hela härligheten, utöver de Youtube-länkade låtarna, finns att avnjuta här. Lyssna, förundras och fall på knä. Musik anno 2010 blir inte bättre än så här. Punkt.