Medelmåttorna (2010 del VI)

Satt och läste Emil Jensens blogg (väldigt läsvärd!), där han i ett inlägg konstaterade att listor över det mest genomsnittliga alltid glöms bort.

Helt rätt, Emil. Därför blir den sjätte delen i min gravt försenade 2010-krönika en topp 20 över de mest mediokra och medelmåttiga musikupplevelserna jag varit med om under året. Hoppas inte herr Jensen blir sur för att jag snattar hans idé.

20. Arises comebackplatta "The reckoning".
Trummisen Daniel Bugno var en hyvens prick när jag intervjuade honom för Slavestate, och jag önskar hans hårt arbetande band all framgång de kan nå. Men hade inte "The reckoning" låtit precis som ungefär alla andra melodiska dödsthrashplattor där ute så jag rentav kunnat hylla Alingsåsarna.

19. The Pains of Being Pure at Hearts spelning på Malmöfestivalen
De schyssta låtarna håller skutan uppe, men det mest uttrycksfulla ögonblicket under hela spelningen är när keyboardisten Peggy Wang ler sött och säger "Thanks, Sweden". Annars? Trista kläder, stelt framförande och blickar mot skosnörena. Utom sångaren Kip Berman, som fäster ögonen på någonting långt borta i horisonten. Undrar vad tusan det är som är så intressant där borta?

18. Golden Kanines avslutning på förbandsgigget åt Roky Erickson i Malmö
Under själva spelningen är Golden Kanine ömsom ganska hyfsade, ömsom grymt tråkiga. Men så kommer vi till slutet. Alla i bandet lämnar scenen, som banden brukar göra när spelningen är slut. Men inte sångaren. Han sätter sig ner på golvet och börjar skruva på några grejer vid pedalerna. Vips! Det kommer en massa rundgång ur högtalarna. Öhm... jaha...? Det river ner de största applåderna de får under sin korta speltid, i alla fall. Eller vänta, deras speltid är ju slut. Vad dum jag är.

17. Emmures frontfigur Frankie Palmeri under deras spelning i Stockholm
Han ser ut som en fetlagd hiphopsnubbe och gör inte mycket mer än att vagga runt planlöst på scenen medan han sjunger (skriker) ganska oengagerat. Mellansnacket? Lite lojt mumlande om "circle pit" och "glad to be here". Tusan, alltså. Vilken snubbe!

16. Gitarrljudet under Danko Jones årliga Malmöspelning
För all del, vi hör gitarren. Eller, vänta. Gör vi det? Inte jag i alla fall. Eller, jo. Där gjorde jag. Men inte där. Nu kom det tillbaka. Nu försvann det. Har inte den här låten ett coolt lead här? Varför spelar inte Danko det? Det gör han ju, han rör på fingrarna. Men jag hör inte. *Högljudd suck*

15. Min recension av Superchargers spelning på Copenhell
Jag minns inte hur den kom till, eller ens att den kom till och avsäger mig allt samröre med texten. Leta upp den på Muzic.se om du känner för att slösa bort två minuter av ditt liv på årets mest intetsägande recension.

14. Sabatons nya platta "Coat of arms"
Jag kan inte döma ut den för att den är dålig. Den är för stabil och pinsamt tuff för det. Jag kan inte prisa den och höja den till skyarna. Den har inte de riktiga kanonlåtarna som Sabaton förr i tiden skämde bort oss med. Den bara... är. Så tråkigt.

13. Ian Hauglands fruktansvärda rumpchock under Europes spelning på Sommarrocken i Svedala
Nej, vad hemskt. Ian Haugland (trummor) rycker åt sig en mikrofon och låter som en kåt våldtäktsman när han säger att han vill se "bara underkroppar". Sedan ställer han sig upp på trumpallen och visar rumpan för publiken. Skandalöst! Jag tror säkert att de 6000 berusade bönderna i publiken blev alldeles chockade.

12. Genidraget att låta Amanda Jenssens speltid krocka med Royal Republic på Malmöfestivalen
Det var väl ändå ganska onödigt?

11. Genidraget att låta Band of Horses speltid krocka med Against Me! på Malmöfestivalen
Det var väl ändå ganska onödigt? Alla talar om Band of Horses, om hur fantastiskt det var. Och Against Me! gjorde i sin tur festivalens bästa spelning enligt undertecknad. Men jag hade velat se båda. Tydligen var det för mycket begärt.

10. Mikael Wilhelmssons (Aggressive Chill) mellansnack
Under förbandsgigget åt Mustasch i Malmö vågar han ta tillräckligt med plats och utstråla karisma nog för han ska kunna klassas som en godkänd frontman. Men kan han säga något roligare än "hur är det med hårdrockarna i Malmö?" och "jag vill höra er skrika"?

9. Tom Pettys bluesambitioner
Inte för att Tom Petty and the Heartbreakers lirar sin blues dåligt på "Mojo", tvärtom är det oftast ganska njutbart. Men killen har skrivit "Refugee", "American girl", "Free falling", "I won't back down", "Southern accents" med många flera. Det känns fel att höra en kille sjunga blues när man vet att han har riktiga rocklåtar med riktiga refränger i sig. Ungefär som att se Bruce Willis medverka i trams som "Cop out"och "The kid". Han är egentligen världens coolaste actionskådis, vem vill se när han hanterar roller som medelålderslosers utan anmärkningar?

8. Plattan "Never walk alone" av My Endless Wishes
Ett band som består av pojkvän (gitarr) och flickvän (sång) har automatiskt oddsen emot sig. My Endless Wishes varvar obefintliga sångmelodier med riff som hämtade från mellanstadiets musikundervisning och får skylla sig själva.

7. De ålderstigna thrashtjockisarnas 2010-plattor
Varken Heathen, Death Angel eller Forbidden har släppt per definition dåliga skivor under året. Men det hörs lång väg att de längtar till torsdagsbingot och de dagliga pillren på ålderdomshemmet. Att de upprepar varje riff femton gånger mer än nödvändigt pekar också på senilitet.

6. Easy listening-dödsen
Aeon, Bombs of Hades, Master, Immolation, Crucifyre, The Abscence, Syn:drom... ska inte death metal vara brutalt, ilsket och skrämma skiten ur lyssnaren? Varför upplever jag deprimerande många dödsplattor som harmlös loungemusik, då?

5. Avatars försök att nå världsherravälde
De verkar vara hyvens killar och ger alltid järnet på scen. Efter spelningarna hänger samtliga medlemmar med fansen och delar ut flyers till ännu inte övertygade människor. Men deras senaste skiva är gränslöst usel. Synd att inte alla bitar faller på plats för snubbarna.

4. Mike Portnoys eviga strul
Att lämna en säker pensionsfond som Dream Theater visade sig inte vara helt klockrent när han sedan avhystes från Avenged Sevenfold. Synd på en så pass överjordisk trummis.

3. Vädret under West Coast Riot
Till vädermakterna: bestäm er. Fram till cirka klockan 18:00 är det varmt och skönt. Nästan för varmt. Sedan kommer iskall blåst som förstör hälsa och ljudbild. Det börjar som en nästan för varm sommardag och slutar som den värsta oktoberkvällen. Kan jag åtminstone få nöjet att bli ordentligt förbannad över vädret? Nej, det ska alternera mellan bra och dåligt. Irriterande.

2. Tomas Ledin
Jag ska inte påstå att jag har koll på vad Tomas Ledin har gjort under 2010. Men han är ändå given som Konungen Öfver Det Mediokra. Eller, han kom bara tvåa den här gången. Drottningen, då.

1. Takidas spelning på Sommarrocken i Svedala
Jag kan föreställa mig en framtida grammisgala. Carola Häggkvist ska dela ut priset för "Årets mest medelmåttiga band". Hon håller ett kort tal där hon förklarar att hon själv egentligen är en shoe-in för priset. Men Takida ror hem det. Motivering? Spelningen på Svedalarocken, såklart. Bandmedlemmarna gungar lite. Skakar lite på huvudet. Tar några väl valda steg mot scenkanten. Takida är så medelmåttiga att de faktiskt är rent motbjudande. Därför borde de egentligen vara diskvalificerade från listan. Oh well.