Ett gäng utvalda ljusglimtar

I skrivande stund har 161 musikskivor släppta i år passerat mina öron. Lite snabb matematik ger det ett snitt på 0.646 plattor om dagen.

Ganska irrelevant, jag vet.

Med anledning av att det är den 6 september idag - varför det skulle vara en särskild dag vet jag inte - tänkte jag välja ut de tio skivor bland de 161 som står högst i kurs.

1. The Gaslight Anthem - American slang
Att de skulle kunna toppa "The '59 sound" betraktade jag som omöjligt. Och om de faktiskt gjorde det är jag inte helt säker på. Men de gjorde i alla fall en helt enastående bra skiva, mer varierad än sist och med hjärteskärande kanonlåtar som "Bring it on", "We did it when we were young", "The queen of lower Chelsea", "Boxer" och titelspåret. Det räcker långt för att de ska kamma hem titeln Bäst Hittills.
Intervju med gitarristen Alex Rosamilia
Skivan på Spotify

2. Deftones - Diamond eyes
Processen med att bearbeta sorgen efter bassisten Chi Chengs olycka var uppenbarligen kreativt fruktbar. Titelspåret innehar årets vackraste refräng med "Sextape" som nära tvåa. Så här hårda har inte Deftones varit sedan "Around the fur". Inte så här jämna heller.
Skivan på Spotify

3. Parkway Drive - Deep blue
Ännu en smärre oro innan släppet - skulle Australiens vassaste metalcoreband kunna toppa "Horizons"? Svar - ett rungande ja! "Set to destroy" är "Boneyards" komprimerad till halva låtlängden, "Deadweight" är en mer vågad "The siren's song" och "Home is for the heartless" är "Carrion", fast mer publikfriande. Bäst är "Leviathan I" - visa mig krig! Visa mig farsot!
Intervju med sångaren Winston McCall del 1
Intervju med sångaren Winston McCall del 2
Skivan på Spotify

4. Woven Hand - The threshingfloor
Ett större musikaliskt geni än David Eugene Edwards finns det inte många av. Bob Dylan och någon till, på sin höjd. "The threshingfloor" är det rakaste, tyngsta och hårdaste han har gett ut sedan 16 Horsepower-tiden. Det spirituella mörkret är bibehållet och toppat med ännu mer svärta. Sann briljans.
Intervju med David Eugene Edwards

5. Zombiekrig - Undantagstillstånd
Det första av tre exempel att 2010 är debutanternas år. Zombiekrig låter som Metallica anno "Kill 'em all" hade gjort om Kerry King fått ta Kirk Hammetts plats och James Hetfield kommit från Göteborg och lärt sig sjunga black metal. Om "Undantagstillstånd" är oemotståndlig? Korkad fråga!
Intervju med sångaren Axel Widén

6. Royal Republic - We are the royal
Exempel nummer två. Många beskyller Malmöitiska (nja, en sanning med modifikation) Royal Republic för att rippa av Danko Jones. Ännu fler anklagar dem för att efterapa The Hives. Och visst, samtliga tre uppräknade band kan klassificeras som rock'n'roll. Men Royal Republic är något idag så pass unikt som ett rockband som hittat sin nisch, skriver klockrent låtmaterial och är lika fantastiska på skiva som på scen - och det redan på första skivan! Det här bandet kommer gå långt, tro mig.
Intervju med bandet
Intervju med sångaren Adam Grahn

7. Sick of it All - Based on a true story
Öppningsspåret "Death or jail" kan mycket väl vara årets bästa låt. Lou Koller visar här upp ilska och oförståelse inför hur livet kan vara så orättvist mot hans barndomskamrater. Sedan blir han nostalgisk i "A month of sundays" och minns CBGB's. Därefter politisk i "Nobody rules". Sick of it All är säkra gamlingar som vet vad de håller på med, och de gör det otroligt bra.
Intervju med sångaren Lou Koller del 1
Intervju med sångaren Lou Koller del 2
Skivan på Spotify

8. Her Bright Skies - Causing a scene
Visst var debuten "A sacrament; ill city" en schysst platta, men också något förvirrad. Ville Her Bright Skies satsa på screamo eller poppig rock? På "Causing a scene" har de gjort valet - det sistnämnda, utan att för den delen glömma sina screamorötter. Det är enkelt sagt en fantastiskt minnesvärd rockplatta, med höjdpunkter som "Little miss obvious", "Hearbreaker", "Killing me" och "Kiss like this".
Skivan på Spotify

9. Stone Temple Pilots - Stone Temple Pilots
Redan i öppnande "Between the lines" släpper alla tvivel - Stone Temple Pilots har gjort sin bästa platta sedan debuten "Core". Scott Weiland gör en sanslöst bra sånginsats, och med låtar som "Hickory dichotomy", "Maver" och "Fast as I can" visar gubbarna att bra rock är tidlös och kommer alltid att vara - just det - bra rock.
Skivan på Spotify

10. Bruket - En annan klass
Exempel nummer tre på debutanternas höga kvalitet. Ett gäng industriarbetare från Fagersta som försöker riffa som Rolling Stones, anamma punkig energi och skriva arbetarromantisk poesi? Är det Bruket som åsyftas, så är det en obeskrivligt bra idé. Småstadsskildringar har sällan ristat in permanenta märken i ens hjärta i denna utsträckning.
Videon till "Stad som aldrig vaknar"