Nyligen listade jag några bra skivor släppta i år. Ett musikår består emellertid inte enbart av skivor. Minst lika viktigt är liveupplevelserna. Än så länge har det - inklusive förbandsgig och festivalspelningar - blivit 81 sådana för mig i år. Jag väljer ut de 10 bästa. Och klottrar ner lite rader om det.
1. Kent, Sofiero Slott utanför Helsinborg, 6/8
Sveriges bästa band adderade det de lite grann saknade i Malmö tidigare under året - den totala hjärtligheterna. Ryser nästan sönder när jag minns "Utan dina andetag", "747", "Idioter", "Det finns inga ord", "LSD, någon?"...
2. Depeche Mode, Malmö Arena, 25/1
Folk säger att Depeche Mode är slut. Att de är trötta. Att de inte kan prestera. Att de bara gör det för pengarna numera. Jag förstår ingenting. När de intog Malmö Arena var allting på topp. David Gahan sjöng fantastiskt och avverkade varenda kvadratcentimeter av scenen, alltid med ett brett leende. Andrew Fletcher hoppade till och med jämfota av entusiasm emellanåt. Suveränt, ta mig tusan!
3. Deftones, Copenhell-festivalen, 11/6
I den svinkalla natten infogar Deftones emotion, värme och hjärta och får oss alla att glömma bort allt vad festivalmisär heter. Chino Moreno är ingen sångare. Ingen frontman. Ingen människa. Han är ett fenomen. Ett storslaget sådant.
4. Machine Head, Stora Vega i Köpenhamn, 3/2
När Machine Head drar med sig Hatebreed på den sista turnén för fantastiska skivan "The blackening" och spelar längre set än de gjort på hundra år, då kan man vara säker på att det blir succé. Vi fick höra "Days turn blue to gray", "Seasons wither", "The blood the sweat the tears", "Exhale the vile", "Spine"... vem kan klaga?
5. Melody Gardot, Konserthuset i Malmö, 23/4
Folk avfärdar Gardot som en sockersöt, tillrättalagd skivbolagsdröm. Knappast. Alla tappade hakan när hon öppnade konserten i blodrött ljus med en nästan noise:ig tagning av "The rain". Sedan bjuder hon på sig själv och har ett otroligt underhållande, självsäkert och nästan kaxigt mellansnack. Och så de suveräna låtarna.
6. Woven Hand, Lilla Vega i Köpenhamn, 23/5
Trångt, svettigt, högljutt, intensivt, brutalt och nästan plågsamt. En bättre inramning för Woven Hand kan det knappast bli. Öppningen med "Sinking hands" och "The threshingfloor" är nog bland det bästa jag någonsin hört i liveformat. David Eugene Edwards är gud. Lev med det.
7. Hatebreed, Copenhell-festivalen, 11/6
Duggregn, javisst. Ganska - för att inte säga djävulskt - kallt, ja. Fruktansvärda omständigheter. Men Hatebreed, med den enorme Jamey Jasta i fronten, är ett liveband på en gudomlig nivå. De sätter gasen i botten och klämmer till med 27 (!) låtar på lite drygt 75 minuter och visar hur väl de förvaltar relationen med fansen.
8. Bad Religion, KB i Malmö, 23/7
Månaden innan spelade Bad Religion på West Coast Riot och var fruktansvärt sega. Nu var de piggare. Roligare också. Det gavs mer utrymme för Greg Graffins geniala mellansnack, och med fruktansvärt taggade versioner av "Sinister rouge", "Sorrow", "A walk", "Requiem for dissent" och "Germs of perfection" kan inte en kotte gnälla.
9. Bob Hund, Helsingborgsfestivalen, 30/7
Jag tyckte Bob Hunds framträdande på Malmöfestivalen ifjol var fruktansvärt överskattat. Men i Helsingborg är allt bättre. Thomas Öberg presterar bättre. Låtvalet är bättre. Resterande medlemmar uppför sig bättre. Tusan, Conny Nimmersjö gör till och med två utfall mot scenkanten! Jösses vad grymt.
10. Adept, KB i Malmö, 21/1
De har två konkurrenter framför sig i listan, men det spelar ingen roll. Adept ÄR Sveriges bästa liveband, det har tre otroligt stabila och engagera(n)de framträdanden i år bevisat. Bäst var när de öppnade The Toughest Kids-turnén tillsammans med Her Bright Skies i Malmö. Sanslöst peppat. Emellanåt trodde jag det var Dillinger Escape Plan som rörde sig på scen. Men ändå glömmer Trosa-killarna aldrig bort hjärtat. Emotionen. Värmen. Adept är så fruktansvärt nära att vara bäst. Den som inte insett det än är det synd om. Oj, så synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar