Att vara förlorad i hopplöshet tar luften ur en. Man vet inte var man ska ta vägen. Hur man ska agera. Vad man ska säga. När man når slutet av tunneln. Om man någonsin kommer få en lösning. Det finns inte mycket som är värre. Man bryts mot ensamheten, som vågor mot en klippa. Ens drömmar går i tusen bitar. Innan man vet ordet av finns det bara tomhet. En ödslig känsla återstår. Man suckar. Djupt. Hårt. Länge. Man öppnar ögonen. Nej, ingen förändring är i sikte. Någon säger att man ska acceptera vad som är fel. Att man ska leva med det.
Nej! Jag vägrar. Steget från att blott förlora allt hopp till att faktiskt vara okej med det är för långt för mig. Att gå över avgrunden där emellan - det tänker jag aldrig göra. Aldrig. Det enda som känns rätt att göra är att ta tag i situationen och försöka återfå hoppet. Det är svårt. Det är krävande. Många säger att det är omöjligt. Men har man en gång skådat ljuset, gör man allt för att få se det igen. Allt för att inte vara hopplös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar